Carrara

By Erik Ehrnst

När en visselblåsare kontaktar Advokatbyrån Steiner angående ett till synes rutinmässigt ärende, blir det startskottet för en kedja av händelser med oanade konsekvenser. Laura Moretti, som fortfarande befinner sig i Italien efter de traumatiska upplevelserna året innan, blir kontaktad av byråns vd, stjärnadvokaten Bruno Beckman. Han är i desperat behov av hjälp med att finna en försvunnen kvinna – den enda som möjligen sitter inne med lösningen på det allt mer märkliga ärendet. Tillsammans dras de motvilligt in i en livsfarlig härva av korruption, lögner, och maktmissbruk.

"Carrara" är den fristående uppföljaren till "Byrån".

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 17, 2020
• ISBN: 9789180000444

Book preview

CARRARA

av Erik Ehrnst

Copyright © Erik Ehrnst och Word Audio Publishing, 2020

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-044-4

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Detta är ett fiktivt verk. Eventuella likheter med verkligheten – händelser eller personer – är rena tillfälligheter.

Erik Ehrnst, Stockholm juni 2020

PROLOG

Gör inte det här krångligare än det behöver vara. Skriv på nu bara!

Med en självgod min lutade sig den kortare av de båda männen fram och sköt pappret över bordsskivan. Sedan sneglade han mot sin kollega som tillbakalutat betraktade kvinnan på andra sidan bordet.

Sanna Meyer var mer eller mindre i chock. Hon hade kallats till ett rutinmässigt avstämningsmöte, vilket i sig inte var något ovanligt, och enligt textmeddelandet hon fått på förmiddagen gällde det bara några frågor angående kommande kvartals prognos. Men nu satt hon alltså här och stirrade på sin egen uppsägning.

Jag förstår verkligen inte, vad är det jag har gjort? Såvitt jag vet har jag lyckats mer än väl med mitt uppdrag, vårt resultat har aldrig varit bättre, personalen trivs och kundnöjdheten går stadigt uppåt.

Den korte knackade med pennspetsen i bordet och var på väg att svara något, men avbröts av den andre som lugnt höll upp handen.

Vi är självklart väldigt nöjda med din tid här, och du har gjort ett enastående jobb, men nu tror vi helt enkelt att det är dags för någon annan, någon med helt andra kvalifikationer, att ta över rodret när verksamheten går in i nästa fas. Det handlar inte om något annat. Du får inte ta det personligt.

Sanna Meyer trodde dem inte för ett ögonblick.

Hon försökte systematiskt tänka igenom vad de kunde ha för motiv, men det var ingenting som kändes rimligt. För det kunde väl ändå inte vara … Nej, knappast. Hon slog genast bort tanken.

Oavsett vad anledningen var hade de alltså huggit henne i ryggen, från ingenstans, och till synes utan anledning. I tankarna försökte hon snabbt skapa sig en överblick över sina möjligheter, och hur frustrerad hon än var insåg hon att de redan hade bestämt sig. Vad hon än gjorde, eller tyckte, skulle det knappas vara ett alternativ att försöka kämpa sig kvar.

Kom igen nu, vad är det egentligen du tvekar över? Tre år, Sanna. Tre år med full lön! Det är verkligen inget dåligt erbjudande. Det envisa knackandet med pennan fortsatte.

Tre årslöner betalda med skattebetalarnas pengar? Ja, jag måste verkligen ha blivit en belastning för er. Hon såg på dem med avsmak.

Den lille mannen med sin arroganta uppsyn och sin eviga förbannade mörkblå kavaj och amatörmässiga slipsknut. Inte förrän nu, efter mer än ett och ett halvt års samarbete, insåg hon hur falsk han var.

Den andre, Direktören, hade hon ingen direkt uppfattning om, och de träffades vanligtvis endast vid större möten, när viktiga beslut skulle fattas, eller när något behövde skrivas under. Han framstod oftast som allvarlig, korrekt, och framförallt i hennes ögon extremt tråkig. Så här bredvid varandra såg de mest ut som en blek version av Helan och Halvan.

Hon sneglade mot klockan på väggen. Urtavlan saknade siffror och varje timme bestod av trista rektangulära stavar, men det hindrade inte det faktum att hon borde varit på väg för att hämta barnen på förskolan för länge sedan.

Som om hon stängde av hjärnan och alla känslor samtidigt drog hon till slut en djup suck, reste sig behärskat och tog på sig kappan. Sedan böjde hon sig fram över bordet, slet åt sig pappret och krafsade dit en slarvig signatur, och utan att möta någon av dem med blicken gick hon mot dörren. Bakom sig hörde hon hur de båda reste sig och sa något uppsluppet men för henne ohörbart till varandra. Hon ignorerade deras tafatta försök till avskedshälsning och fortsatte med bestämda steg genom korridoren. När hon nådde den stora trappan ökade hon farten och kände hur kinderna blossade av ilskan och besvikelsen som nu kom ikapp henne.

Först när hon stormat ut genom porten och hunnit en bit noterade hon att det snöade och att marken var täckt av gråvit slask. Hon stannade till. Som tur var hade hon med sig sitt hopfällbara paraply i handväskan. Innan hon fortsatte såg hon sig om och betraktade den pampiga vita byggnaden. Det lyste i flertalet av fönstren.

Jävla gubbjävlar ...

Del I

PROJEKT CARRARA

1

Klockan hade gott och väl passerat halv två, och hon hade sovit så djupt där nere på strandbädden att hon varit nära att missa lunchen, men nu hade en ljuvligt doftande grillad fisk landat på tallriken framför henne. Den eleganta servitrisen i hennes egen ålder blinkade igenkännande när hon ställde ner en kvarts karaff vitt på bordet, för det var inte första gången Laura Moretti beställde samma meny, och troligen inte sista heller. Hon tackade och pressade ur en citronklyfta över fisken vars stekyta fortfarande fräste. Hon åt under tystnad och såg då och då ut över havet och båtarna på svaj, sneglade mot borden intill där olika sällskap konverserade på italienska, franska, tyska, och faktiskt – vid ett bord lite närmare entrén där en grupp om fyra personer lovordade idyllen, maten och vinet – på svenska. Omedvetet drog hon ner de stora svarta solglasögonen från pannan, för även om risken var ytterst minimal att hon skulle bli igenkänd från skriverierna den föregående hösten orkade hon inte ta risken.

Hon hade blivit kvar i Italien längre än väntat efter de dramatiska händelserna på Advokatbyrån Steiner i Stockholm, och under året som gått hade hon bara rest hem vid ett par tillfällen, dels för att hälsa på sin pappas änka Desirée, men också för att ordna med en del praktiska sysslor vad gällde korttidsuthyrning av lägenheten hemma i Gamla Stan. Hennes granne, den karismatiske konstnären och livsnjutaren Birger var i första hand den som hjälpte henne med att förse hyresgästerna med nycklar och att finna sig tillrätta i största allmänhet, och faktum var att Laura hade dragit in en ansenlig summa pengar under högsäsongsveckorna då innerstan fullkomligen kryllar av turister, och en attraktiv bostad mitt i smeten stod givetvis högt i kurs.

Inledningsvis hade Laura flyttat runt mellan diverse hotell längs den liguriska kusten, men slutligen hade hon landat i en mindre studiolägenhet med balkong som hon fick långtidshyra, och för tillfället hade hon inga planer på att återvända hem till Sverige. Där hemifrån hade hon nåtts av rapporter om den första nattfrosten. Här, i den lilla kuststaden Lerici var det fortfarande tropiska nätter och trettiotvå grader i skuggan dagtid.

Hon hade gott och väl några timmar kvar att slå ihjäl under parasollet innan det var dags för dagens, och kanske de senaste månadernas, mest udda inslag. Hon svalde en bit fisk och sköljde ner den med en klunk av det torra svalkande vinet av lokal sort, och drog sedan fram mobilen och öppnade meddelandet hon fått från sin gode vän, tillika Steiners vd, Bruno Beckman bara ett par dagar tidigare. Det var en enkel vädjan om hjälp att försöka få kontakt med en person. Laura hade fått ett namn och en tänkbar adress inte många mil härifrån som hon skulle besöka senare samma kväll.

Till en början hade hon blivit irriterad över att tvingas bli påmind om Steiner och folket på byrån, men sedan hade hon insett att hon faktiskt saknade en del av dem, Bruno Beckman inte minst. De hade visserligen hörts av sporadiskt under månaderna som gått, men det hade blivit allt mer sällan. Under hennes sporadiska besök hemma i Stockholm hade hon och Bruno endast träffats vid ett tillfälle, på Steiners julfest. De hade blivit sittande i samtal till långt in på småtimmarna, och innan de skildes åt hade han frågat när hon tänkte komma tillbaka. Snart, hade hon svarat, även om hon själv inte haft en aning om det var sant eller inte.

När hon ätit klart beställde hon in en sorbetto limone och en espresso. Det här med lunchdessert var en ovana som hon lagt sig till med den senaste tiden, och den skulle hon se till att göra sig av med snarast möjligt, men just idag intalade hon sig att hon behövde en extra sockerkick. Hon öppnade Google Maps på mobilen och skrev in adressen som hon skulle besöka till kvällen. Det skulle ta en dryg halvtimme för henne att ta sig dit under normal trafik, och hon skulle se till att vara på plats innan mörkrets inbrott.

Vad det hela handlade om hade Bruno inte avslöjat, men det var tydligen förknippat med ett känsligt ärende han var involverad i på byrån, och dessutom angeläget som det verkade, för han var ytterst tacksam för hennes hjälp. Det fanns någonting där mellan raderna som nästan verkade desperat. Han hade alltid omtänksamt ställt upp för henne på alla tänkbara vis, och om hon kunde vara behjälplig tillbaka var det väl inte mer än rätt tyckte hon.

Hon tömde det sista kaffet och gick iväg och betalade hos den gamla gumman i baren som i huvudet höll ordning på de olika bordens alla beställningar och slutnotor, och återvände sedan tillbaka till solstolen. Stenläggningen var så varm att den knappt gick att stå på när hon drog av sig sandalerna, och när en svettdroppe lösgjordes från nacken och letade sig ner längs ryggen beslöt hon sig för att det var dags för ett svalkande bad.

2

Några timmar senare, efter en välbehövlig dusch och ett ombyte hemma i lägenheten, klev Laura Moretti ut i gränden där hon hade sin gräddvita lilla geting parkerad, vespan som hon införskaffat bara ett par månader tidigare. Hon hade dragit ihop håret i en hästsvans, bar ljusa jeans, en vit blus och en mörk tunn kavaj samt sandaletter. Den ljusa hjälmen med ett elegant visir som precis täckte ögonen satt redan på plats. Vespan hade visat sig vara ovärderlig när det gällde att ta sig fram mellan städerna och byarna längs kusten, som tycktes tävla inbördes när det gällde idyll och skönhet. Dessutom var den mer eller mindre en nödvändighet när hon skulle besöka sina släktingar på en avlägsen gård uppe i bergen, ty dit körde inga bussar, och heller inga taxichaufförer som var vid sina sinnens fulla bruk.

Efter att ha kastat en sista blick på vägbeskrivningen susade hon några minuter senare smidigt fram längs Via Provinciale, passerade grannstaden Sarzana och fortsatte sedan vidare i riktning mot Carrara, den rika staden på sluttningen vid de norra Apenninerna som genom årtusenden gjort sig en förmögenhet på marmorbrytning. När hon just passerat gränsen till Toscana stannade hon till längs vägrenen och kontrollerade adressen på nytt.

Solen stod nu lågt på himlen och kastade långa skuggor över gator, piazzor, husfasader, marmorstatyer och människor. Det var middagstid i Carrara och mycket folk i rörelse, och vilka gator hon än körde in på, och vilka fönster på glänt hon än passerade möttes hon av ljuvliga dofter från diverse kök. Själva staden var däremot mer sliten och nedgången än hon förväntat sig, och flera gånger tvingades hon väja hastigt för gropar och djupa sprickor i asfalten.

Adressen hon sökte var krångligare att finna än hon räknat med, inte minst med anledning av att mer än hälften av alla gator i staden tycktes vara enkelriktade, så efter att ha kört fel ett antal gånger var hon nu en smula irriterad. Slutligen fann hon rätt gata och körde in, vilket visade sig bli en kraftansträngning för vespan på grund av den kraftiga stigningen uppåt. Hon passerade gamla hus med varierande grad av utsmyckningar, vittrande gröna fönsterluckor och gamla uppvuxna trädgårdar. När hon vek in på rätt uppfart visade sig just den fastigheten hon skulle till vara en besvikelse, möjligen byggd någon gång på sextio- eller sjuttiotalet med kantig betong och smutsgul puts som lossnat här och var, och i bästa fall bättrats på där det varit mest akut.

Hon noterade att ett fönster slogs igen med en smäll på en av de mellersta våningarna när hon parkerade vespan på uppfarten och drog av sig hjälmen, de flesta övriga fönster hade jalusier av aluminium som redan var stängda. Några balkonger var prydda med någon enstaka krukväxt, och åter andra tycktes mest nyttja balkongytan som tvättstuga, med såväl torkställning som tvättmaskin och torktumlare placerade utomhus.

Laura hängde av sig sin tunna kavaj över styret och gick sedan mot porten. Ett antal namn med tillhörande knappsatser var fästa på dörrposten, de flesta var som väntat italienska, men ingenstans fann hon det namn hon fått av Bruno Beckman. Hon skulle just plocka fram mobilen för att ringa upp Bruno när hon insåg att hon lämnat kvar den i kavajen, men innan hon hann återvända till vespan tändes belysningen innanför porten och någon närmade sig på andra sidan.

Porten öppnades av en medelålders man med ett slitet och lite ärgat utseende, vilket på sätt och vis fick honom att passa in i den lika illa åtgångna fastigheten. Han såg misstänksamt på Laura och undrade om hon sökte någon.

Ja, jag söker en kvinna som ska bo här … Längre hann hon inte.

Du menar svenskan? svarade mannen samtidigt som han sken upp och blottade en tandrad som var så nednött och brun av nikotin att den måste vara bortom all räddning. Han sträckte fram handen och hälsade.

Ja, svenskan är den enda kvinnliga hyresgästen här, det är jag som äger fastigheten och hyr mest ut lägenheterna till åkare som kör gods från marmorbrotten här ovanför. Han pekade med tummen upp mot bergstopparna som reste sig mäktigt ovanför dem. Några av dem var så vita av det ljusa materialet att de nästan såg ut att vara täckta av snö.

Svenskan behövde lite … ja vad är det man säger nu … timeout, och här hos mig har man det bra om man vill vara ifred.

Jag förstår, log Laura. Vet du om hon är hemma?

När jag tänker efter ... Han tog några steg ut på uppfarten och såg upp mot den översta balkongen som om han väntade sig att se någon där, … det var faktiskt ett tag sedan jag såg henne, hennes ungar är här ibland och brukar leka i trädgården. De för ett jäkla liv och jag brukar be dem hålla truten. Han skrattade rått och drog iväg en spottloska som landade i buskarna. Laura tyckte inte om hur han pratade om barnen, även om de för henne var helt främmande.

Vad vill du henne förresten? fortsatte han och blev plötsligt allvarlig.

Vi är gamla bekanta, och jag hade vägarna förbi bara, ljög Laura, men då är det väl inte mycket att göra åt. Jag får pröva en annan dag helt enkelt. Hon tackade och gick några steg mot vespan, men hon noterade att mannen åter vänt blicken mot den översta våningen som om han funderade på något.

Bara det inte har hänt något, vi kanske borde gå upp och se efter?

Det behövs nog inte, försäkrade Laura, men om du har möjlighet att ge henne en hälsning så vore jag tacksam.

Det är inget besvär alls, försäkrade han och drog fram en stor nyckelknippa. Jag har full access till samtliga lägenheter, och det ingår i mitt jobb att se till att hyresgästerna har det bra. Han skrattade till på nytt och drog sedan upp en cigarett ur ett paket i fickan som han genast tände. Följ med upp så får du se hur hon bor, du kanske rent av blir sugen att hyra en lägenhet själv? Det finns just nu en ledig högst upp på den andra sidan.

Du skulle må då, tänkte Laura men sa inget. Hon funderade några sekunder, och tänkte sedan att det kunde vara lika bra att lämna kontaktuppgifterna direkt till Bruno Beckman när hon nu ändå hade möjlighet, på så vis skulle hon spara in ytterligare en resa hit. Laura hade räknat med risken att ingen var hemma så hon hade skrivit klart en hälsning med alla nödvändiga kontaktuppgifter på en lapp som låg i mobilfodralet.

Okej, jag ska bara gå och hämta mobilen borta vid vespan.

Gör det så går jag före och låser upp så länge. Översta våningen och första dörren till höger, mumlade hyresvärden mellan rökpuffarna. Han ställde upp porten med ett kvastskaft och försvann därefter in i byggnaden.

Laura tog mobilen ur kavajen som hon sedan vek ihop och tryckte in i hjälmen, vilken hon sedan i sin tur stoppade in i hjälmboxen bakom sitsen. För säkerhets skull låste hon med nyckeln, för även om det verkade var ett lugnt område och knappt några människor syntes till, kunde man aldrig vara nog försiktig.

Men hon hade bara hunnit några steg tillbaka mot huset när en våldsam tryckvåg slungade henne mot marken. Hon landade framstupa på mage och tappade andan för några sekunder. Explosionen var så kraftig att den översta våningen tycktes ha lyft från resten av byggnaden och himlen ovanför lystes nu upp som en fackla. Jalusier och glas trycktes ut och fönster krossades även på ett antal närliggande fastigheter. Laura kravlade instinktivt tillbaka mot vespan för att undkomma den tryckande hettan som fullkomligen fyllde luftrummet omkring henne. Hon kom slutligen på fötter och släpade scootern med sig runt en omgärdande mur, och i samma stund kom förskräckta människor rusande från alla håll, röster skrek omkring henne. En bil som fått ett balkongräcke rakt genom framrutan tjöt öronbedövande med blinkande varningsljus.

En äldre kvinna var snabbt framme hos Laura och frågade om hon var skadad, men hon bara skakade på huvudet. Visserligen ömmade det ena knät och hon hade fått några mindre skrubbsår på händerna, men det var inte mycket att orda om. De betraktade huset vars översta våning nu var helt övertänd.

Såg du vad det var det var som hände frågade kvinnan, men Laura skakade bara åter på huvudet utan att förmå att släppa förödelsen med blicken.

3

Klockan hade hunnit passera en bra bit efter midnatt när Laura Moretti, utslagen av trötthet, satte sig i en stol hemma