Dödslyktan

By Thomas Hansen

En grånad kvinna tittar ut över de vackra fälten på den uppländska landsbygden, och får en chock. Efter 34 år lyser dödslyktan igen.

Nästa dag får Enköpingspolisen ett samtal från två oroliga föräldrar. Deras 17-åriga dotter är försvunnen. Hon visar sig vara spårlöst borta, på samma sätt som två unga kvinnor från trakten som råkade ut för samma öde på 80-talet, försvinnanden som fortfarande är olösta.

Mordutredaren Sandra Collin har annat än jobb att tänka på, hennes privatliv håller på att kantra fullständigt. Ändå dyker hon ner i fallet som blir mer komplicerat för varje dag som går. När fler tjejer försvinner, ser Sandra ingen annan utväg än att personligen provocera mördaren. Det valet kommer hon att ångra.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 14, 2024
• ISBN: 9789180973366

Thomas Hansen

Thomas Hansen har tidigare gett ut deckarna "När mikrofonen tystnar" och "Tunnelbanemorden", i samma serie som "Dödslyktan". Dessutom har han skrivit den humoristiska, politiska berättelsen "Gunnel, live från Vikshult". Vid sidan av författarskapet har han under 30 år arbetat som producent och programledare på så vitt skilda radiostationer som Mix Megapol, Vinyl 107 och The Voice of Hiphop & RnB, men också journalistiskt som redaktör och presentatör av nyheter i radio.

Book preview

Kapitel 1

Fredag 15.30

De skrattade och skuttade, som om de dansade. För världen såg det kanske ut som tre vanliga tjejer på väg mot helgen. Sneakers mot stenläggningen på torget, avklädda lår i eftermiddagssolen, en aura av entusiasm, frihet och framåtrörelse.

Men det var inte sanningen. Gruppen bestod av tre äckel, som inte förtjänade att andas. De trodde att de var så jävla läckra, så rätta, så osårbara. Men snart skulle någon av dem dö. De andra två skulle knappast fortsätta skratta efter det. Det var inget annat än rättvisa.

Klick. En bild till. Lika bra att passa på medan de fortfarande levde. Det såg ut som ett reklamfoto. En av tjejerna kastade med håret i vinden, en annan gapade storögt åt något som sagts, den tredje kisade mot solen och små skrattgropar gjorde entré som genom förtrollning.

De försvann bakom en bil, men dök snabbt upp i siktet igen. Nu på väg bort, med gungande rumpor och yviga handrörelser, fortfarande lika jävla glada. När en av dem fått halsen avskuren skulle världen ha tagit ett första försiktigt steg mot något bättre. Tanken på stora mängder mörkrött blod pumpande ur deras kroppar kändes riktigt uppmuntrande.

Kapitel 2

Måndag 20.40

Försommarkvällen var behaglig. De varma, lätta vindarna masserade fälten. Några syrsor hördes på avstånd, men fåglarnas kvittrande dominerade. Den lantliga idyllen erbjöd endast grusvägar, för de sällsynta besökare som av någon anledning sökt sig dit. Grönklädda trädgrenar och nyutslagna blommor vajade långsamt, som naturens harmoniska smekningar.

Utanför det rödmålade lilla huset med vita knutar tog den gråhåriga kvinnan ett par långsamma steg i gruset framför sin ytterdörr. Hon sippade försiktigt på sitt kaffe, det var nybryggt men hon kunde inte vänta på att smaka. Hon försökte mildra den brännande känslan mot läppen genom att slicka på den med tungan, innan hon ställde ifrån sig muggen på det rangliga lilla bordet. Hon satte sig försiktigt ner och lutade sig bakåt i den slitna solstol som hon nyligen tagit fram ur vinterförrådet.

Att värmen kommit var den enda skillnaden mellan den här måndagen och vilken annan dag som helst. Kvällen skulle säkert bli precis som alla kvällar, vilket hon tyckte var skönt. När hon kommit till ro i stolen och lyft upp kaffemuggen i knät, lät hon sina ögon svepa ut över de gröna vajande fälten. Det här landskapet hade hon betraktat under så många år, att hon kände varje träd och staketstolpe, så exakt att hon kunde vandra omkring där ute i totalt mörker.

Hon lyfte kaffemuggen till munnen, men ryckte plötsligt till. Kaffet flög över kanten och brände till på handen, så illa att hon tappade muggen. Den fysiska värmechocken var inte värst, i hennes tankar exploderade något. Vem som helst, förutom just hon, skulle tänka på det hon såg som ett helt naturligt sken på avstånd en sommarkväll. En lykta som tänts för att erbjuda ljus, i en liten stuga en bit bort. Håren reste sig på hennes späda armar, hon blev med ens medveten om att pulsen ökade, hjärtat slog frenetiskt och lungorna drog hastiga andetag. Ändå kändes det som att hon tappat all luft, som att varje muskel i kroppen spändes men att benen ändå inte skulle orka bära henne.

Med ansträngda andetag försökte hon trots allt resa sig ur stolen, mitt i förskräckelsen. Hon kippade efter syre som om hon förflyttats till rymden och hela atmosfären försvunnit, svajade till och blev stående med en svag framåtlutning, precis som blommorna som obarmhärtigt böjdes av vindarna.

Hon kisade för att vara säker på att hon såg rätt. Ögonen var inte lika skarpa som förr, men det här skenet gick inte att ta miste på. Hon visste varifrån det kom. Hon ropade ut ett misstroget nä-ää, som om någon skulle kunna höra henne och hålla med. Det lilla huset i fjärran, rödmålat liksom hennes, låg en halv kilometer bort, men från sin tomt hade hon fri sikt över rapsodlingen som sträckte sig ända dit. Hon gick förbi det ödsliga torpet nästan dagligen på sina promenader. Varje gång tittade hon mot den illa omhändertagna husväggen, och blängde på lyktan som stod där i fönsterkarmen. Orörd. Tills nu.

Han var tillbaka. Det kunde inte finnas någon annan förklaring. Han var tillbaka, och nu var någon död. En tår lämnade ena ögat och inledde sin färd ner mot den darrande mungipan. Hon kände sig med ens överrumplad, visste inte att hon grät. När hon blev medveten om sitt hulkande, förde hon sin kaffebrända hand mot munnen, som för att stoppa ett annalkande skrik, ett vrål som ändå ingen skulle höra. Det var tomt ute på fälten, med undantag för några betesdjur som inte skulle förstå hennes läte.

34 år, 9 månader och 15 dagar hade gått sedan lyktan lyste senast. Ingen hade varit i huset sedan dess, såvitt hon visste, åtminstone inte i dagsljus. Definitivt inte för att tända lyktan, vars sken innebar att något annat i världen hade slocknat. Att någon inte längre fanns.

Kapitel 3

Tisdag 14.00

Termometern visade 22 grader. Befann man sig i solen kändes det definitivt som att den uppländska sommaren hade avlöst våren. Några barn som hade nära mellan skolan och hemmet, hade sprungit hem på lunchen för att byta till kortbyxor.

Polishuset i Enköping hade precis öppnat allmänhetens entré för dagen. Just på tisdagar tog lagens väktare inte emot några besökare förrän efter lunch. En ren resursfråga, personal kostar pengar. Därför hade Linnéa Bolin inte hunnit göra mer under sin arbetsdag än att låsa upp dörren och med en suck sätta sig ner bakom disken. Ryggen värkte, polismyndigheten hade tydligen ingen vidare budget för bekväma stolar heller.

Linnéa var trött, hade varit vaken halva natten för att delta i en attack mot en kyrka på en grekisk ö. Det kanske inte var jättebra att poliser höll på med blodiga avrättningar av oskyldiga kvinnor och barn, och en och annan motståndskämpe. Men för det första var hon faktiskt bara civilanställd, inte utbildad polis, och för det andra utspelade sig allting bara online, i det community där hon engagerat sig så till den milda grad att hon fått administratörsrättigheter. Dessutom menade hon att det fanns en uppenbart positiv effekt för hennes yrkesliv. Om någon av de irriterade medborgare som uppsökte polisstationen för att anmäla en cykelstöld eller rapportera ett bortsprunget husdjur, mot all förmodan skulle slita upp ett maskingevär och hota att ta henne som gisslan, skulle hon ha en viss mental beredskap. Just det scenariot hade förstås aldrig inträffat, inte hittills i alla fall, men det hade inte första världskriget heller förrän det hände.

Linnéa försökte utan framgång räta upp ryggstödet på den hopplösa stolen när några diskreta ljud gav henne insikten att någon kommit in i lokalen. Hon tittade upp och såg en smal, kortvuxen kvinna vid disken. Håret var krulligt och mörkgrått, underläppen torr och lätt darrande. Linnéa tänkte att damen förmodligen förlorat sin katt som hette Tusse eller något, försökt locka hem den med allehanda tricks, kanske gått runt med en öppen burk fiskbullar. Men nu hade hon tydligen gett upp och ville att konstaplarna skulle göra skäl för sina snålt tilltagna polislöner, genom att assistera i sökandet efter Tussisen.

Hej, sa Linnéa och var noga med att inte le för mycket. Det var ju inte någon frisersalong det här, hon representerade faktiskt svenska staten.

Jag vill göra en anmälan, sa kvinnan.

Vad är det som har försvunnit? frågade Linnéa med ett uns medlidande i rösten, det kunde hon ändå kosta på sig, och var nära att lägga till ett litet mjau.

Kvinnan bakom den upphissade glasrutan tvekade någon sekund innan hon fortsatte.

Han som mördade Karin och Sofia är tillbaka, sa hon bestämt. Han har dödat igen. Det är då han tänder ljuset. Ja jag vet inte vem som är död nu…

Linnéa tittade på kvinnans darrande underläpp, mötte hennes ögon. De såg trötta ut. Anmälan om våldsbrott var inget hon skulle befatta sig med, det skulle hon hänvisa till en riktig polis. Men det var väl lika bra att hon ställde några frågor, för att inte behöva störa de uniformerade kollegorna i onödan.

Vilka är de där du nämnde? frågade Linnéa.

Den gråhåriga kvinnan såg frågande ut och tystnade. Kanske hade hon inte förväntat sig att få några motfrågor på polisstationen. Linnéa tyckte att tanten påminde om Astrid Lindgren. Hon kanske försökte berätta en saga, men hon verkade inte förstå Linnéas fråga.

Vilka är det som har blivit mördade sa du? förtydligade hon.

Men kära nån, det vet du väl? undrade kvinnan med en suck som doftade irritation. De försvann i Veckholm för nästan 35 år sedan och kom aldrig tillbaka hem. De blev mördade av en tokig karl, och nu är han tillbaka.

Linnéa visste inte riktigt vad hon skulle tro. Hon kunde inte gärna minnas påstådda händelser på bygden som inträffat före hennes egen födelse. Men hon kände inte till att det pratats om några mördade Karin och Sofia under hennes levnadstid heller. Det hade hon kanske gjort om hon varit en riktig, utbildad polis, i stället för att sitta här och känna sig medioker. Drömmen var såklart att komma in på polishögskolan, men hon hade redan blivit refuserad två gånger och därför satt hon här i en knakande stol.

Jaja, han har gjort det igen i alla fall. Snart får ni nog veta vem som är försvunnen den här gången, sa kvinnan vresigt, vände sig om och började gå mot utgången.

Vänta lite är du snäll, försökte Linnéa, men kvinnan var förvånansvärt snabbt framme vid dörren, öppnade den och klev ut.

Linnéa ville instinktivt följa efter, men slogs genast av tanken att hon av säkerhetsskäl inte fick lämna datorn inloggad och obevakad. Hon var tvungen att låsa den först, det tog några sekunder. Sedan kunde hon runda disken, öppna dörren ut mot besöksrummet och jogga mot den yttre porten.

Kan jag få ställa några frågor till? ropade Linnéa ut mot gatan, utan att längre se kvinnan vars eventuella katt kanske inte hette Tusse ändå.

Kapitel 4

Tisdag 18.30

Sandra Collin tittade ner på stickan. Två smala streck. Inte särskilt tjocka, men ändå streck. Och två.

Det var väl jävligt onödigt, slapp det ur henne innan hon reste sig från toaletten och drog upp trosor och byxor.

Hon kastade stickan i papperskorgen, tvättade av händerna och lämnade badrummet. Pastan hade kokat klart i kastrullen och spishällen hade följt de inställningar den fått och stängt av plattan efter angiven tid. Det bubblade lite lätt från köttfärssåsen i stekpannan bredvid.

Hur krångligt är det att göra abort? Är det ens en operation längre, tar man inte bara ett piller? Hon hade inte behövt fundera på just den saken särskilt ingående tidigare. Nu var det plötsligt nödvändigt.

Borde hon berätta för Sebastian? Det kanske vore bra att vara öppen med det hela, kunde inte det signalera förtroende? Förhållanden var inte hennes bästa gren, och hade aldrig varit. Det var jobbet som var grundstommen i tillvaron, hon identifierade sig främst som polis och mordutredare. Men visst, då och då bubblade faktiskt känslor upp inom henne, sådana som många andra verkade gå runt med jämt och ständigt. Lusten att vara tillsammans med någon, dela tillvaron och småprata om ditten och datten. Det var i en sådan svag stund hon mötte Sebastian på gatan och övertygade honom att följa med henne hem. Visserligen inte för småprat utan för en helt annat typ av umgänge, men det visade sig medföra en bieffekt i form av en ganska trevlig karl.

Hon hörde nyckeln sättas i låset, Sebastian vrida om, öppna dörren och ropa hallå.

Hej, ropade hon neutralt tillbaka.

Det luktar gott, hojtade han.

Det är nog maten, svarade Sandra. Är du hungrig?

Ja verkligen! utropade han samtidigt som han steg in i köket.

Hej älskling, sa han och gav henne en puss i nacken innan han slog armarna runt henne och kramade henne bakifrån.

Efter att ha gjort sig lös från sin pojkväns armar, silade hon bort pastavattnet och garnerade med en nyskjöld persiljekvist. Det var minsann inga dåliga finesser hon kostade på sig, om hon fick säga det själv. När köttfärssåsen skulle hällas över i en skål, hamnade en del utanför och landade på diskbänken. Märkligt att det blir så, varenda gång, tänkte Sandra. Varför är inte skålar bredare, eller stekpannor mer långsmala på ena sidan? Kan inte uppfinnare göra sina jobb ordentligt om de nu vill uppfattas som världens ljus?

Nu vet jag varför jag mådde illa igen i morse, sa Sandra så fort hon satt sig ner på stolen och stoppat in en morotsbit i munnen samtidigt som hon fortsatte prata.

Jag tog ett test precis. Jag är gravid såklart, så jävla onödigt. Visst finns det piller man kan ta för det nuförtiden?

Sebastian stelnade mitt i en rörelse. Sandra tyckte att han glodde på henne som om hon just sagt att hon ville göra slut. Det fattade han väl att hon inte menade? Det var ju bara det här med illamåendet på morgnarna som var så jäkla irriterande.

Är du … gravid? frågade han efter att ha tittat intensivt på henne i flera ovanligt långa sekunder. Sandra tyckte att han betonade varje ord överdrivet noga, som om han pratade med någon som just lärt sig språket och inte skulle förstå om tre ord kom ut ur munnen för snabbt.

Ja, stönade Sandra till svar och svalde moroten. Stökigt.

Stökigt? Jag vet att vi inte har varit tillsammans så länge, men vill du inte ha barn? undrade han, utan minsta antydan att ta för sig av maten.

Ha barn? Det hade Sandra inte funderat på. Eller jovisst, någon gång för länge sedan när hon kom i puberteten och läste romantiska noveller. Eller när hennes lillebror började yngla av sig som ett brunstigt lejon som ville sprida sina gener över en hel kontinent. Nu hade han tre odrägliga ungar som egentligen inte var bra för någonting utom möjligen som motiv för abort.

Jag kan väl inte ha barn, jag jobbar ju, svarade Sandra och tyckte det var onödigt att behöva påpeka det uppenbara.

Sebastian höjde ögonbrynen så kraftfullt att hans snedkammade mörkblonda hår nästan började bölja uppe på huvudet.

Men är du inte klok? frågade han. Säger du att vi är med barn, bara sådär som ingenting, och du vill ta bort det?

Den här utvecklingen hade Sandra inte väntat sig. Han var ju dessutom yngre än hon, nästan ett barn själv.

Vadå, vill du ha barn menar du?

Sebastian kunde inte låta bli att le. Stort och brett.

Ja det tro fan att jag vill ha barn! skrattade han. Jag var kanske inte beredd på att det skulle hända just nu, utan att vi ens har pratat om det, men ja det är klart att jag vill! Det vill väl alla?

Sandra visste inte vad hon skulle tänka. Hon kände att hon behövde en liten paus, vände sig om och tittade mot fönstret där något surrade. En fluga hade lyckats ta sig in genom den öppna springan, och nu ångrade den sig tydligen men kunde inte förstå att glaset inte gick att flyga igenom, trots att den redan försökt med den lösningen flera gånger. Ändå var flugan betydligt större och mer intelligent än det förmodade lilla liv som enligt dubbelstreckstestet var under utveckling inuti hennes kropp just nu.

Jag tror inte du förstår, sa hon. Jag är ju polis.

Det finns faktiskt poliser som har barn, påpekade han, sköt undan tallriken och glaset, och greppade hennes hand.

Jag fattar att det kommer lite plötsligt och så, sa han, "men vi är ju tillsammans och det kan hända att man blir gravid när man ligger med varandra."

"Jo tack jag vet, jag är inte helt dum i huvudet! Men det verkade ändå så osannolikt att jag inte ens har tänkt på det."

Hon tyckte att Sebastian tittade på henne som om hon var ett ufo.

"Det är väl tvärtom ganska sannolikt! Alltså, det är ju inget man kan räkna med såklart, men hoppas lite kan man ju alltid. Ärligt nu, Sandra, jag vill väldigt gärna bli pappa och jag vill verkligen inte ta bort ett barn."

Pappa?! Men herregud, vad sitter karln här och säger? Då skulle hon själv alltså bli mamma, menade han? Plötsligt skrattade hon till, nästan överdrivet högt. Bli mamma, det var den dummaste tanke som besökt hjärnan på länge. Hon hade redan ett kall i livet, och det var hennes jobb. Naturligtvis var hon medveten om möjligheten till fortplantning, men hela konceptet var så fjärran att hon inte kopplat sig själv till det. Om tanken någon gång dykt upp, hade hon alltid snabbt avfärdat den med konstaterandet att hon både åt p-piller och bodde i ett land med fri aborträtt.

Ska du inte ha mat? Jag tror att den är god, påpekade Sandra samtidigt som hon insåg att hon själv satt med en tom gaffel i munnen. Hon hade tydligen inte lagt någon mat på den innan hon förde in den, det var något med det här samtalet som gjorde att det snurrade obehagligt i huvudet. Sebastian fortsatte att titta på henne med uppfordrande blick. Han var tydligen allvarlig med att han på riktigt ville ha barn. Men varför hade han inte skaffat en flickvän då? Eller ja, det hade han ju. Men varför inte välja en som vill ha barn?

Sandra sjönk ihop på stolen. Ett irriterande migränvarslande ljud surrade i skallen, och utanför också. Hade hon haft tjänstevapnet i närheten hade hon skjutit ihjäl den där jävla flugan.

Kapitel 5

Tisdag 23.45

Den dumma kossan hade vaknat till en stund och vädjat om nåd. Hon kanske trodde att det gick att komma undan om hon sa nej tydligt. Så fungerade det naturligtvis inte. Hon hade avsagt sig sina rättigheter i samma stund som hon valt att bete sig som en hora.

Hon fick skylla sig själv, nu måste hon bort – den enda rimliga konsekvensen av att springa omkring på stan med varenda kroppsdel tydligt framträdande mellan minimala plagg. Här visade sig fördelarna med internet, trots allt. Det skulle bli hur enkelt som helst att distribuera bilder av ludret och därmed avskräcka andra från att gå runt som prostituerade på kundjakt. Fotona skulle markeras med före och efter så att ingen kunde missförstå. Den första bilden var redan klar, den visade när hon mötte sina slampiga vänner vid Stora Torget. Den andra bilden skulle tas inom kort.

Det var en fröjd att se henne utslagen på golvet. Alldeles nyss hade hon trott att hon ägde världen. Nu låg hon livlös och gapande med ben och armar i onaturliga ställningar. Den försvinnande lilla biten av tyg, som hon kallade klänning, var dragen åt sidan så att hennes bröst blottades. Piercingen i naveln blänkte i skenet från taklampan. Det var väl lika bra att klippa av det tunna bandet som höll fast hennes enda plagg och slita bort alltihop. Hon skulle ändå inte sakna det.

Klockan på väggen tickade inte. Den visade samma tid dygnet runt, och verkade ha gjort så länge. Just precis nu, strax innan tolvslaget, var enda gången den visade rätt. Äntligen, längtan hade varit lång. Men det här klockslaget var viktigt, som ett extra straff för horan, hon skulle få dö just vid midnatt. Ingen skulle veta säkert vilket datum hon dog på, så vad skulle de skriva på gravstenen? Om hon nu verkligen var värd en sådan. Bedövningsmedlet i blodet skulle verka i många timmar till, det var egentligen ingen brådska att snitta hennes hals. Men det fick bli som det var planerat, om en kvart. Först skulle hon få ligga här lite till, naken med benen isär, som den skamlösa vidrighet hon var.

Kapitel 6

Onsdag 09.05

Simon Lindberg satte sig tillrätta i förarstolen i den Volvo V90 han skulle ratta under förmiddagen. Bredvid honom hade Annie Lindberg fäst sitt säkerhetsbälte och satt nu och knappade in något på sin telefon. Det gemensamma efternamnet till trots, var de varken släkt eller gifta, något det förstås ändå skämtades om bland kollegorna. De trivdes ihop, jobbade ofta samma skift och åkte tillsammans. Eftersom bilen var utrustad med både högljudd siren och blåblinkande lampor, kunde åkturerna ibland vara ganska fartfyllda. Dock inte nu, uppdraget var att åka hem till ett par oroliga tonårsföräldrar vars dotter inte synts till som hon borde.

Det vakthavande befälet hade tagit emot samtalet strax efter klockan 08.30. En man som hette Stefan uppgav att den 17-åriga dottern Julia varit borta under natten och inte svarade i telefon. Det var i sig inget ovanligt att hon inte sov hemma, men efter en koll med pojkvännen visade det sig att hon inte hade varit där heller. Stefan berättade att frun Ulrika velat ringa polisen direkt, men att han övertalat henne att vänta tills de tagit kontakt med skolan för att se om dottern dök upp till sin första lektion. Det hade hon inte gjort, och då ringde de 112.

Har du adressen? undrade Simon.

Det är i Lillkyrka, sa Annie. Tryck på gasen så länge du, så matar jag in den.

Hon skrev nödvändiga bokstäver och siffror på skärmen till bilens GPS, så att de skulle hitta till rätt hus när de väl nått den lilla orten en dryg mil söder om Enköping. Simon hade faktiskt varit där så sent som föregående dag, för att ta upp en