Hon såg sig dö

By Vic Suneson

Officiellt är Ulla Karenius död. Drunknad. I verkligheten har hon flytt till Stockholm och bytt identitet, hennes nya namn Inga Serlander. Hon har en enda vän som hon kan lita på, Kurt, men plötsligt vänds hennes tillvaro återigen på ända. Inga Serlander, den riktiga Inga, blir mördad och Ullas vän Kurt råkar ut för en bilolycka och hamnar på sjukhus, svårt skadad. Ulla är nu ensam i Stockholm utan identitet och utan att veta vad hon ska ta sig till. Kommissarien som blir tilldelad utredningen av mordet på Inga Selander, O.P. Nilsson inser snart att det finns mer dolt under ytan än han först hade kunnat ana ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 20, 2017
• ISBN: 9788711703588

Book preview

annat.

Första kapitlet

1

Det var ännu en stund till mörkningen när hon långsamt gick den smala stigen ner från pensionatet till badplatsen. Middagen hade varit lika trist och ointressant som de två föregående dagarna. Hon hade förstås fått en del bekanta men hållit sig på sin kant. Inte demonstrativt men med den ursäkten att hon ordinerats vila efter en ansträngande vår.

Och nog hade det varit en ansträngande vår. Och sommar med för den delen. Tröttsamt och som alltid nervslitande jobb på sjukhuset. Allt som måste redas upp efter moderns död, som ju egentligen kommit som en befrielse för dem båda.

Ljuspunkterna var få och bestod mest bara i de sporadiska, korta och till slut närmast hemlighetsfulla sammanträffandena med Kurt. Det var som om han stulit sig tid för att hälsa på henne hemma i Strängnäs. Själv hade hon inte haft någon möjlighet att hälsa på hos honom i Stockholm.

Och så den snabba omkastningen i planerna. Han hade plötsligt fått så bråttom av något skäl.

Men nu var det tid att handla. Egentligen hade det börjat redan när hon lämnade Strängnäs där hon förklarat att hon tog ut sin semester för att verkligen vila. I realiteten brände hon sina skepp. Började ett nytt liv.

I kväll började det riktiga äventyret. Hon hoppades att hon skulle kunna uppfylla alla Kurts fordringar på henne. De skulle ju resa tillsammans, inte bara nu, utan alltid. Inte förstod hon väl allting men att Kurt och därigenom hon själv hotades på något sätt var fullständigt klart för henne. Kurt kunde lita på henne. Hon skulle inte svika.

Hon sneddade över stora vägen och nådde fram till badplatsen. Sandstranden var tom nu i kvällningen. Badgästerna hade återvänt till sina hotell och inackorderingsrum.

Vinden hade friskat i och hon kisade mot kvällningen ut över det grågröna vattnet. Längre ut bröt det sig över några grynnor. Ett idealiskt väder.

Badkappan och en av pensionatets handdukar bar hon över armen. I den andra handen svängde den stora badbagen som utom ett set kläder, exakt lika dem hon bar ovanpå baddräkten, innehöll en extra portmonnä med några kronor i och bilnycklarna. Bilen stod parkerad på planen bakom pensionatet, liten och obetydlig bland några vräkigare. Den stora, fyrkantiga handväskan dinglade bredvid bagen. Det låg en likadan handväska i hennes rum på pensionatet.

Varje kväll hittills hade hon tagit en liten simtur innan hon drog sig tillbaka till sitt rum. Värdinnan hade varnat henne för strömmarna. Men hon hade förklarat att hon var en god simmerska och inte rädd. Allt hade gått enligt planerna.

Hittills.

Hon gick över klipporna bort från sandstranden, klättrade över klättarna med starr, ljung och halvtorrt gräs i skrevorna, tills hon nådde fram till det undangömda ställe inte långt från vattenbrynet som hon letat reda på första dagen hon var här. Där slängde hon ifrån sig badkappan, handduken och bagen och såg sökande omkring.

Hon föreföll att vara ensam och bruset från vinden som svepte längs stranden var det enda ljud hon hörde. Hon strök en ostyrig hårlock ur pannan och satte sig ner på badkappan.

Hon kände sig mycket ensam.

I spegeln på locket till handväskan betraktade hon sitt ansikte. Det var litet rundlagt, håret mellanblont och enkelt kammat så det föll ner mot axlarna. Egentligen var det ett rätt ointressant ansikte, tänkte hon. Alldagligt. Under resan hit och dagarna på pensionatet hade hon över huvud taget inte använt kosmetika. Nu skulle det rättas till.

Ljuset räckte nätt och jämnt till för en omsorgsfull men snabb make up. Tuschade ögonfransar, blekröd mun, litet puder och rouge på kinderna, djärva – men billiga – örhängen och litet annorlunda kamning. Pannlugg och så den blekrosa scarfen ur badväskan.

Hon reste sig och såg sig ännu en gång omkring.

Det blåste ordentligt. Ingen människa var i närheten. Ingen båt på det nu rätt upprörda havet.

Hon tog upp kläderna ur bagen och placerade dem över badkappan. Så sköt hon in bagen under badkappan. I den fanns nu endast den lilla portmonnän med några kronor i, en liten flaska med svaga sömntabletter som var halvfull och så dessutom något så onödigt som en badmössa.

Konstigare är det inte, tänkte hon och såg ut över det vindpiskade vattnet. Så här gör man av med en människa. Farväl Ulla Karenius och vila i frid.

Hon kastade en sista granskande blick i handväskans spegel i det allt knappare ljuset.

Ser nästan ut som ett fnask, tänkte hon. Nåja. Det kan ju stämma.

En titt på armbandsklockan visade att hon hade en knapp halvtimme på sig innan bussen skulle komma. Hon fick skynda sig.

Längs en annan väg återvände hon till samhället. Cykeln var kvar där hon ställt den kvällen innan. Inne i buskarna en bit in på en av de många småvägar som ledde till huvudstråket.

Hon spände fast handväskan på pakethållaren, tände ficklampan som hon köpt i Strängnäs för en vecka sen, ledde upp cykeln på vägen och började lugnt och metodiskt trampa framåt mot den stora vägen. Ett par bilar passerade henne.

Hon kastade en ny blick på sitt armbandsur. Och plötsligt slog det henne.

Hon borde lämnat klockan kvar!

Man badar inte med ett damarmbandsur. Det var ett misstag, ett litet misstag, men hon fick hoppas att ingen skulle reflektera över att klockan saknades.

Nu var det i vart fall för sent att vända om.

Bussen kom norrifrån och körde aldrig in till hennes badort. Det var ju viktigt att ingen kände igen henne även om risken var obetydlig. När bussen väl kom hade hon ställt undan cykeln bakom den lilla väntkur där hon fått sällskap med två fnittrande tonåringar som inte tycktes fästa något avseende vid henne.

Bussen var halvfull men flertalet resande verkade att ha varit ute på en endags badresa och såg med sömnigt ointresse på henne. Hon sjönk ner på en plats i ensamhet, satt där med handväskan i knäet och kopplade av så gott det gick.

Nu hade hon tagit det första, avgörande steget. I morgon – senast – skulle man upptäcka att hon saknades, inte sovit i sin säng i natt. Man skulle hitta badkappan, hennes kläder, pensionatets handduk, badbagen med portmonnän och badmössan. Man skulle väl kalla på polis. Kanske skulle man försöka dragga efter en till synes drunknad badgäst som gett sig för långt ut i det oroliga vattnet, inte orkat in till stranden igen utan förts bort av vindarna och strömmen. Den var ganska kraftig där. Man hade varnat henne.

Man skulle aldrig hitta hennes döda kropp.

Hur mycket skulle tidningarna nämna om olyckan? Eller var det kanske självmord?

En liten notis, möjligen, men det var ovisst om man ens skulle nämna hennes namn. Man skulle underrätta myndigheterna i Strängnäs, söka efter anhöriga. Och det skulle vara förgäves. Åtminstone till en början. Kanske senare, då det inte betydde så mycket.

Det var ovisst. Men oberoende av hur den förmodade olyckan omnämndes så borde det hemska hot som legat över henne de senaste veckorna nu vara borta.

Tills vidare borde hon kunna känna sig lugn. Men innerst inne visste hon att det värsta återstod. Det var nog gott och väl så här långt.

Men fortsättningen som Kurt och hon stakat ut tillsammans så noga innehöll också svåra punkter, där det gällde att hålla nerverna i styr.

Skulle hon klara det?

Hon måste.

Hon var inte längre Ulla Karenius.

Hon skulle börja ett nytt liv.

Inga Serlanders liv.

2

Dunket mot skenskarvarna var sövande och Ulla lutade sig bakåt och slöt ögonen. Så öppnade hon dem hastigt igen och kontrollerade, för vilken gång i ordningen visste hon inte, att väskan låg lugnt kvar i nätet ovanför hennes plats.

Den var viktig, den där väskan.

Ett nytt liv.

Så mycket som hänt, så mycket de planerat och hon nästan med förvåning funnit att hon kunnat genomföra. Och hon förstod att mycket stod på spel.

Hon litade fullständigt på Kurt. I grund och botten var hon romantiskt lagd, även om hennes liv hittills varit så välordnat, närmast trivialt. Ett allt mer ansvarsfullt jobb på sjukhuset och omsorgerna om den sjuka modern. Nu var hon så gott som ensam i världen. Där fanns numera bara den äldre systern – och så Kurt.

Nu hade hon ännu en gång semester. En lång semester. Så helt annorlunda. Tidigare hade det varit triviala sällskapsresor. Nu var hon ute på egen hand och måste klara sig själv tills Kurt slutgiltigt tog hand om deras liv tillsammans.

Spännande men litet oroligt på samma gång. Så mycket hon inte visste, inte förstod.

Ulla visste att hon såg ganska bra ut – när hon ansträngde sig att piffa upp sig litet. Det var inget fel på hennes figur, hon var spänstig och välgymnastiserad, hade till och med lärt sig litet judo. Uppvaktande kavaljerer hade inte saknats. Men för henne hade det aldrig funnits någon annan än Kurt. Inte sen han gjort exercisen i Strängnäs en gång för länge sedan. Hon hade alltid haft honom i tankarna under alla år. Och så träffades de då av en ren tillfällighet under hennes semester förra året. Det visade sig att lågan fortfarande brann lika klar och att han också ofta tänkt på henne.

Kurt väntade på henne i Stockholm. Han skulle ta kontakt med henne så snart hon installerat sig och fått sina nya papper klara. Hennes listiga plan hade tilltalat honom och hon hade följt den till punkt och pricka.

Det gällde bara att fortsätta.

En konduktör passerade vagnen och hans manande ord – nästa Stockholm – väckte henne ur drömmarna. Hon började plocka ihop sitt bagage och den unge mannen mitt emot henne hjälpte henne artigt ner med väskan. Han log vänligt, hade försökt inleda samtal med henne ett par gånger men resignerat inför hennes bristande intresse. Då han ställde ifrån sig väskan på den tomma platsen bredvid henne såg hon att han förstulet i smyg betraktade adresslappen.

Bara ett namn. Ingen adress. Inga Serlander.

Hon kände sig irriterad på något sätt och tackade honom i kort ton. Varför skulle han nu vara så nyfiken? De var ju bara två människor som råkat hamna i samma vagn på samma tåg tilkammans.

Eller var det kanske ingen tillfällighet?

Medan han hjälpte henne på med den lätta sommarkappan betraktade hon honom försiktigt i spegeln. Veterligen hade hon aldrig sett honom förr. Men det hade hänt så mycket underligt sista tiden, hon visste att hon var jagad. Men hon visste inte varför.

Var han kanske en av skuggestalterna hon alltid känt sig omgiven av på sistone?

I det bleka skenet från lamporna då de körde ner genom Hen långa Södertunneln såg hans ansikte på något sätt hotfullt ut. Dragen var skarpa och han var äldre än han verkade. Hon flyttade sig litet och betraktade sitt eget ansikte i spegeln.

Hon hade ännu inte vant sig vid den nya frisyren med litet kortare hår och pannlugg. Men håret ramade in det runda ansiktet med numera tydligt markerade ögonbryn, rak näsa och fast haka under en bestämd mun. Hårfärgen fick väl numera kallas cendré och var betydligt mörkare än tidigare.

Omedvetet log hon en smula men blev åter snabbt allvarlig.

Hon var onekligen en annan kvinna nu.

Tåget surrade långsamt ut ur Södertunneln och Riddarfjärdens blå vatten öppnade sig för hennes blickar med Södra Bergen längs ena stranden och Stadshusets tegelkomplex med det mäktiga tornet bortom Riddarholmens gytter av gamla ståndsmässiga hus på andra sidan. Långt bort skymtade Västerbrons vida stålvalv och för ett ögonblick var hon mållös av beundran. Vad Stockholm ändå var vackert!

Det var egendomligt. Hon hade bara varit några få gånger tidigare i Stockholm och visste att hon hittade dåligt. Men hon hade alltid gripits av den oemotståndliga skönheten hos Riddarfjärden och Strömmen.

Så skramlade de in bland växlarna under Tegelbackens alla nya betongbroar och stannade långsamt vid en lång perrong. Hon tog handväskan och sin resväska och följde med strömmen ut, medan hon likgiltigt nickade åt reskamratens artiga bugning.

Stockholm.

Väskan var tung men hon knäade inte i trapporna och kände inget behov av att anlita stadsbud. Ute på Centralplan ställde hon sig i taxikön. Den täta trafiken och människorna som kilade omkring beskäftigt på väg till okända mål från okända sammanträffanden med gott eller ont i sinnet skrämde henne på något sätt. Det var så annorlunda. Och hon visste att Stockholm förändrats på många sätt sedan hon senast var där. Så fick hon sin taxi och en blondin i något för trång taxiuniform tog hand om hennes väska och hjälpte henne in i bilen. På något sätt kändes det tryggt.

Hon gav adressen Frälsningsarméns Hotell Hospits på Lilla Nygatan och fick en lång blick av blondinen. Men ingen kommentar.

Kvinnan körde säkert men fort. De svepte över Vasabron, krånglade ett slag med enkelriktningen i Gamla Stan och stannade till utanför hotellet.

– Vill ni vänta, sa Ulla, så kommer jag strax. Ska bara ställa in väskan.

Portiern var flintskallig, rödhyllt och hade stålbågade glasögon. Han plirade litet över dem.

– Det är rätt, sa han. Fru Serlander. Skriv här.

Hon skrev med fast hand. Hon hade ju tränat. Han räckte fram en nyckel.

– Rum 36, sa han utan entusiasm.

– Tack, sa Ulla, vill ni ta hand om min väska? Jag kommer igen senare. Är det någon post?

Portiern svängde om mot facken bakom sig och plockade fram ett par kuvert.

– Var så god. Jag ska se till att väskan kommer upp till rummet.

Det var två brev och hon kände igen båda. Hon hade själv skrivit dem. Ett var på sjukhusets papper från Strängnäs. Det andra från stadshotellet i Jönköping där hon stannat till på resan till badorten. Det var för att etablera sin identitet.

Inget meddelande från Kurt!

Det kom som en besvikelse. Hon hade varit så säker på att han skulle meddela sig på något sätt. De hade kommit överens om att han inte skulle möta henne vid tåget. Men nog borde han ha meddelat sig med henne.

Hur som helst. Nu måste hon vidare till sitt sammanträffande med Inga. Hon fick ta var sak som den kom.

Taxidamen fick den nya adressen.

– Östermalm, muttrade hon ogillande.

Ulla ignorerade henne. Hon behövde tänka.

Men taxifärden var inte lugnande för nerverna. Kvinnan vid ratten körde hårt och försökte dessutom undvika trafikljus så gott det gick. Ulla tyckte plötsligt inte om Stockholm. Allting var för stort, husen – särskilt i city – för höga, trafiken för intensiv och tät, människorna för många och ivriga, allting för jäktigt, stressat.

Hon hade tyckt att allt svårt hon genomfört gått så bra. Plötsligt var allting farligt, osäkerheten kramade hennes hjärta och hon kände pulsarna bulta. Hon längtade intensivt till att komma fram, få träffa den enda människa hon kände här i Stockholm – utom Kurt, förstås – systern som bodde på Banérgatan och om vilken hon egentligen visste ganska litet.

När taxin till slut svängde in på Banérgatan och stannade vid porten dit hon skulle var Ulla alldeles slut. Hon betalade med litet darrande händer och kvinnan såg sökande på henne.

– Hur är det fatt? frågade hon vänligt. Mår ni inte riktigt bra?

– Tack, sa Ulla hastigt, det går strax över. Jag är bara inte van vid sån här trafik.

– Första gången i Stockholm, log kvinnan förstående. Ja, då kan man bli litet yr i mössan. Tack, så mycket!

Hon körde därifrån och Ulla såg uppåt fasaden på det hus där systern bodde. Det var ett modernt hus, inte alldeles nybyggt kanske, men det såg dyrbart ut. Hyran måste vara avsevärd.

Hon gick in genom porten och konstaterade på tavlan med hyresgästernas namn att hon skulle fem trappor upp. Men hissen var på nergående och hon fick vänta. Så rasslade det till och dörren öppnades. En man med en stor resväska i handen steg ur och höll på att kollidera med henne.

– Oh, ursäkta! sa han hastigt och steg åt sidan medan han höll upp dörren. Han verkade jäktad och såg hårt på henne. Ansiktet var skarpskuret med åtstramad hud, han var ganska kort och spensligt byggd, hade mörkt hår och var klädd i välpressade slacks, brun blazer och mossgrön polotröja.

Ulla visste inte varför hon såg så noga på honom medan hon i sin tur höll upp hissdörren. Kanske därför att hans ansiktsuttryck ett ögonblick visat öppen förvåning, nästan skräck, för att därpå snabbt bli uttryckslöst igen.

Mannen fortsatte utåt porten med väskan i handen. Ute i porten vände han sig halvt om och kastade en sista blick på henne. Uppskattande? Nej snarare iakttagande. Så försvann han.

Hissen var snabb och Ulla hittade snart till systerns dörr.

Svensson, stod det på dörren, och hon ringde på.

Ingenting hände.

Hon ringde ett par signaler till.

Så såg hon fundersamt på sitt armbandsur. Jo, det var ungefär den uppgjorda tiden.

Utan att riktigt veta varför kände hon på dörrhandtaget.

Dörren var olåst.

Långsamt öppnade hon den och slog den i lås bakom sig.

– Är det någon här? ropade hon.

Inget svar.

Hon stod i ett kapprum, där det hängde en del ytterkläder, i en spegel såg hon sitt ansikte och märkte att hon var mycket blek.

Försiktigt sköt hon ett draperi åt sidan och steg in i ett vardagsrum som såg trivsamt ut. Som borde sett trivsamt ut. Mjuk matta på golvet, bekväma möbler, inte hötorgskonst utan rätt avancerat modern, en sekretär med utdragna lådor.

En stol låg kullvält.

Något måste vara på tok.

Hon stod alldeles stilla och stirrade. Genom en dörr på sidoväggen skymtade ett kök. Även där var en del lådor utdragna.

Hade systern plötsligt packat och gett sig i väg?

En dörr på väggen mitt emot henne stod på glänt. Rummet innanför låg i halvskymning. Tydligen var gardinerna fördragna.

Långsamt gick hon tvärs över den tjocka mattan och sköt sakta upp dörren.

Det var ett sovrum som helt dominerades av den stora sängen. Även här fanns en mjuk matta, ett toalettbord vid fönstret, en liten fåtölj och på ena kortväggen två garderober. Dörrarna till garderoberna stod öppna och kläderna hade rivits ut. På sängen låg en handväska med innehållet uttömt. Då hon tog ett par steg in i rummet upptäckte hon toffeln. Den låg vid ändan av den stora sängen, nästan dold av överkastet som kastats tillbaka från sängen och knycklats ihop nere på golvet.

Men det var inte bara en toffel.

Det fanns en fot i toffeln också.

Hon gick som i trance runt sängens fotända.

Systern låg utsträckt på golvet utmed sängen med ena benet uppdraget och stelt stirrande ögon. Hon andades tungt. Hon var klädd i behå och korta trosor och låg på en utbredd morgonrock.

– Inga, viskade Ulla hest och böjde sig ner invid systern. Inga … Ingrid … vad är det som har hänt? Så såg hon de fula märkena på halsen och blodet som stelnat intill