Ett brott kommer i dagen

By Monica Nilsson

Polisen Greger Svensson lämnar Stockholm, för en tjänst vid region nord i Östersund. Tanken var god men mord, misshandel och bedrägerier sker även här.
Ett försvinnande på 60-talet, visar sig ha varit ett mord.
En man bär en annan man på ryggen ner till en myr och begraver offret.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: May 10, 2024
• ISBN: 9789180974981

Monica Nilsson

Är född och uppvuxen i Jämtland. Bor fortfarande kvar. Landskapet är slående vackert. Har alltid varit intresserad av litteratur och läser ständigt. För några år sedan gav jag ut min första roman genom Books on Demand. "Vägen bort", en fantasy. "Ett brott kommer i dagen, är den tredje romanen ur en svit polisromaner om tre böcker.

Book preview

Innehållsförteckning

I ungdomens vår

Ny i staden

Kneget går på

Efter examen

Flicka

Minnesbanken

Det som inte borde finnas

Vomering

Skuld

Ett problem

Ebba

Lördagsnatt

Försvunnen och återfunnen

Slagsmål

Flera slagsmål

Kraftverk

Åre nästa

Värsta mardrömmen

Fem dagar till jul

Metropolen

Ett rop på hjälp

Jag lever

En god gärning eller?

Stannar här

Efter lugnet

In i skogen

En farlig man

Ett avslut

Nästan miljonär

Ett halmstrå

Överbeläggning

Astors mellanakt

En ny dag

Händelser

Sorger

Mossmannen

Pålsson

Utfrågningen

Brott och straff

Fest

Våren hade svårt att bestämma sig. Skulle hon bjuda på sol eller regn? April hade varit kall och blåsig. Maj hade varit ännu sämre med snöfall och hagelskurar och nu var de redan i början av juni. Vad skulle det bli för midsommar detta år? Och allt som hon hade planerat att göra i mitten av april, blev aldrig av. Konserten i Badhusparken den 12 maj blev inställd på grund av kyla och att packa en korg med smörgåsar och gå ut i naturen en söndag, var uteslutet så länge som isvindarna drog över landskapet. Ja vädret var nyckfullt. Igår hade det varit uppehåll men kallblåsten hade jagat in alla inomhus ganska snart. Veckan dessförinnan hade alla dagar fyllts med ihållande regn som fyllt gatorna med otrevliga översvämningar som roat barnen men ingen annan. Barnen hade följt strömmarna med lystna ögon på väg hem från skolan. Men idag gjorde det inte så mycket att himlen stod vidöppen och att skyfallet vaskade husfasader, gator och torg. Hon tog tacksamt emot alltihopa. Det var en bra dag för tegelstenar och murbruk och det var en bra dag för henne. Idag var det måndag och veckans första dag hade blivit en magisk dag för henne.

För två veckor sedan hade morgonturen med bussen in till stadskärnan och skoaffären, där hon arbetade som butiksbiträde, varit händelsefattig som alltid, men med ens förvandlades hennes vardag till någonting stort. Varje morgon blev sällsam, varje arbetsdag blev ett äventyr och varje resa efter arbetsdagens slut, fick hennes kropp att darra. Allt detta för att en ung man steg på bussen strax innan Önevägen varje morgon och klev av vid Stortorget.

Hon satt på sjätte sätet till vänster, strax bakom bussens bakhjul, för det var alltid varmast där. När bussdörren gick upp vid varje hållplats, drog det alltid kallt efter mittgången. Denna morgon hade fukten utomhus, klibbat sig fast vid människorna som klev på vid busshållplatserna. Rutorna blev immiga och alla inneslöts i en värld som var här och nu. Ingen visste vad som skedde utanför men det fanns inte mycket att se utanför. Björkar och buskar var ljust gröna men gatorna var våta och ointressanta.

Om några minuter skulle bussen stanna vid hållplatsen Önevägen. Mannen satte sig alltid på tredje sätet till vänster framför henne men denna morgon satt det en medelålders dam på platsen. Det fanns flera platser som ropade efter varma bakar i hennes närhet. Kinderna hettade, hennes knäskålar darrade under den mörkgröna dräktkjolen och hennes händer var hårt sammanpressade mellan knäna. Hon hade darrat i kroppen sedan hon klev på vid sin busshållplats femton minuter över sju. Som hon alltid gjorde varje morgon.

Det var en ny erfarenhet som kommit till henne för två veckor sedan. Hur var det möjligt? Vad berodde detta på? Hon hade en frisk kropp men andningen kunde bli ojämn och flämtande och känslan av tyngd i kroppen, gjorde henne knäsvag som en nyfödd kattunge kanske kände sig.

Så stannade bussen och hon såg allt hon ville minnas för alltid. När han klev på. Med portföljen i ena handen. När han betalade med pengar från sin byxficka, förmodligen exakt på öret, för han hade aldrig fått växel tillbaka tidigare. Busschauffören tog emot hans slantar och dörren suckade med en utandning och stängdes innan chauffören svängde ut i trafiken. Han sökte efter sin vanliga plats men såg att den var upptagen och satte sig på sätet framför henne. Han tog av sig hatten och lade den i sitt knä.

Hon höll andan under flera minuter. Han satt alldeles framför henne. Det närmaste hon hade kommit honom någonsin. Hon såg ut genom den immiga rutan, sökte efter någonting som var nog så vardagligt så att hon skulle vakna upp från sin dröm, men det fanns ingenting utanför bussen som kunde fånga hennes intresse. Så nära, gud så nära! Hon vågade sig på ett flyktigt ögonkast. Svepte med blicken över hans nacke och såg sedan ut genom bussfönstret på andra passagerarsidan men hade bara bilden av hans nacke inför sina ögon. Hans mörka hår var välklippt, slät nacke. Under trenchcoaten såg hon en ljus skjorta med ljusblå ränder. Hon kopplade sina anklar i kors under sätet och försökte få sin kropp att sluta skälva. Hon kände hans doft och den sökte sig in i hennes kropp och det var det ljuvligaste någonsin. Under de sju minuter som bussresan varade över bron till fastlandet, registrerade hon allt vad mannen framför henne sysselsatte sig med. Alla rörelser alstrade ljud som blev till musik i hennes öron. När han knäppte upp portföljen för att kanske övertyga sig om att allt väsentligt fanns däri, slätades tyget ut över trenchcoatens axlar med en lätt frasning och hon hörde hans belåtna suck. Han var nöjd och hon kunde vara lugn. Hon memorerad känslan och de hårt knutna fingrarna i hennes knä, genomströmmades av varmt blod, när hon öppnade händerna.

Han reste sig, klev av men hon satt kvar två hållplatser till. Hennes ben tycktes för långa. Kontakten med trottoaren blev så plötslig, hon snubblade. Hennes arbetsplats låg trettio meter från hållplatsen och när hon gick in genom glasdörren med egen nyckel, gick hon in från sin värld, till en tillvaro som hon inte önskade vore hennes värld. Den värld som skulle bli återstoden av hennes liv, om hon inte en dag kom väldigt nära sin dröm och förverkligade den. De drömmar som så många försöker förtränga för att de inte vågar ta steget in i det okända. Hon ville våga.

Hon expedierade kvinnor och män efter deras önskemål, gav specifika råd och tillfredsställde butiksägaren med en utomordentlig dagskassa, trots ingen större rusch. Sommarsandaletter och lättare skor överhuvudtaget, hade ingen efterfrågan i det här klimatet. Inte ännu men efter en kall vår kunde det bli en varm sommar. Kanske.

Skor enligt senaste modet hade kommit ut på marknaden. Banbrytande saker. Influenserna kom från London. Hon köpte engelska modemagasin varje månad. Magasinen var få i Sverige men hon förstod att det nya modet skulle växa lavinartat.

Butikschefen var inte imponerad av de glättiga tidningarna som hon visade. Det där är i England men vi är Sverige. Det kommer att ta tid innan det blir aktuellt hos oss

Nya saker sker inom modevärlden och musiken är revolutionerande. Musiken påverkar modet. Vi måste hoppa på tåget, om vi ska kunna räkna in en rimlig dagskassa. Du vill väl att företaget ska ge bra vinst?

Jösses, lugna ner dig. Jag läser också modemagasin. Både från Paris och Madrid.

Du måste ha ögonen på London. Det är det som gäller. Vet du vilka Beatles är? Vet du vad Beatniks är?

Chefen hade skakat på huvudet och försvunnit in på sitt kontor på knappt 2X2 meter bakom en väl dold dörr i butiken.

Det var 1962 och hon skulle fylla 22 om tre dagar. Hon var myndig, hade ett arbete och eget boende. Visserligen en delad lägenhet med Marita från Gävle som var kartritare på Lantmätarkontoret. Hon var kär för första gången, visserligen i en främmande man men när hon jämförde sina känslor med de små skutt i magtrakten som hon känt för manliga skolkamrater, förstod hon att mannen på bussen var någonting som skulle bestå resten av hennes liv.

Hon kastade av sig täcket och flämtade efter luft. Hon visste vad som skulle komma och förberedde sig inför natten. Det var ohyggligt att ligga i sängen och vara helt ensam i detta. Fenomenet, som smög sig på och skulle eskalera den närmaste halvtimmen för hon kunde aldrig hejda järnvästen som träddes över hennes huvud och låste om hennes kropp. Trycket över bröstkorgen med den osynliga järnhanden, skulle hålla henne paralyserad i minst tjugo minuter. Denna natt startade låsningen vid halsen. Senor och blodkärl blev till sten. Sedan ett järngrepp om nacken som spred sig utefter axlarna och ryggen och därefter kom greppet om bröstkorgen. En osynlig varelse med två starka händer, höll henne fast, så länge som den tyckte att det var lämpligt och hade lust till.

Hon låg stilla i sängen, andades in och ut med korta syrepuffar, profylax, den enda metod som kunde få henne att stå ut innan järnvästen, långsamt, millimeter för millimeter släppte greppet om hennes överkropp. Hon trodde på metoden och höll fast vid den. Förmodligen skulle hennes osynliga fiende mena, att tjugo minuter är en bra tidsrymd som skrämseltaktik för den som ska oroas om natten.

Hon låg orörlig i minst fem minuter till efter anfallet, innan hon försiktigt vände sig på vänster sida. Den bästa sidan för sömn, den sida som gav minst värk i höfterna och gav färre mardrömmar, men hon låg klarvaken en halvtimma efteråt. Hon måste övertyga sig själv, om att pulsen hade lugnat sig och att hjärtat arbetade normalt. Hon somnade utmattad vid fyratiden på morgonen.

I ungdomens vår

Min faster Ebba är inte som andra fastrar. Hon har alltid varit den bästa i min släkt, för hon vet allt om det som är viktigt att veta och hetsar inte upp sig för någonting. Cecilia bet en praktfull bit av sin chokladkaka och fortsatte skriva.

Dessutom så lyssnar alltid min pappa på henne. De sitter hopkurade som skogstroll över köksbordet eller på knä över en rabatt i vår trädgård. Pappa sitter alltid nedanför sin faster. Det tolkar jag som att Ebba är en amason. Min faster är den som har de kloka svaren och vad jag vet har pappa aldrig ångrat att han lyssnat på sin syster. Vad skulle hon skriva mera? Om små tokigheter som hennes pappas syster gjorde? Aldrig att hon skulle utelämna Ebba för någon som inte hade hela bilden, men det var ganska kul att skriva uppsats. Det gällde att hitta någonting som var intressant och någonting som var udda och skulle roa hennes svensklärare så pass att hon fick bra betyg i svenska.

Cecilia fingrade snabbt på tangentbordet. Faster Ebba är ogift och har inga barn men är en mycket intressant person. Hon bestämde sig en dag för att ta tidig pension. Hon var fortfarande frisk och inte nersliten av monotont arbete inom någon industri men hon ville själv välja umgänge. Umgänget är inte stort men Ebba tycker om att resa så när hon tröttnar på sitt umgänge, så ger hon sig iväg. Två eller tre gånger om året försvinner hon ett par veckor helt ensam till Mexiko, New Foundland eller Sicilien. Och när Ebba kommer hem, får jag veta allt om vad hon varit med om. Där slutade Cecilia skriva.

När hon kom hem till Ebba efter hennes resor, satt de i den fula rosa plyschsoffan i hennes vardagsrum och gick igenom mängder av foton från fasterns resa. Ebba var duktig fotograf. Hon berättade med mörk röst om vad som utspelats före och efter alla fotografier som visades upp i soffan. Det var historien bakom fotografierna som fascinerade Cecilia mest. Ebba visste hur att beskriva minsta händelse.

Cecilia lade till sista knorren i sin uppsats och stängde locket till sin laptop. I vår skulle hon få sin studentexamen. Att uppsatsen var oförlåtligt sen enligt läraren, spelade egentligen ingen roll. Hon hade Väl godkänd i svenska, trots att hon fick bihåleinflammation i slutet av augusti och missade tre veckors lektioner. Det var klart att hon ville säkra sina betyg. Hon trodde att fysiken skulle gå galant, likaså tyskan som hade varit hennes största orosmoment, men det skyllde hon på läraren som antingen var inkompetent eller bakfull på föreläsningarna. Hon trodde på det sista för det luktade gammal sprit om honom minst tre gånger i veckan.

Cecilia skulle maila sin uppsats på tolv sidor till majen innan midnatt. Hon ringde Anna.

Var ska vi träffas?

Kom till mig så blir det närmare parken.

Vad ska vi dricka?

Jag vill ha min Cider och det vet du. Kan din storebror fixa det?

Säkert inga problem.

Hur känner du och vad tänker du? Det är ju faktiskt skarpt snart. Du har inget jobb ännu och inte jag heller, men vi får faktiskt en utbildning och en bra utbildning. Bosse, du vet som gick byggnad, har redan löfte om jobb i Åre. Har vi valt fel linje? Vi måste väl ändå ha chans på ett bra jobb? Vi har haft bra betyg båda två. Har du hittat någonting den senaste veckan?

Jag har inget på gång men jag har magkänsla. Jag vet bara att det ordnar sig.

Lycko dig!

Cecilias pappa ropade nedifrån hallen. Snälla Cecilia, prata inte för länge i telefon. Vi måste åka om en kvart.

Hon lyfte på datorns lock och lade till fyra rader om sin fasters födelsedag.

Innan vi ska någonstans överhuvudtaget, är det alltid en massa tjafs från något håll. Det mesta går hur smidigt som helst, tills min storebror börjar knorra. Det är alltid han, som inte vill följa med oss på någonting överhuvudtaget. Jag kan bli skitförbannad på honom. Han har alltid varit den som vurmat för att vi ska hälsa på Ebba. Så plötsligt vill han inte. Det har hänt flera gånger. Han har ju förändrats, blivit minst en decimeter bredare över axlarna. Han hänger på ett gym flera kvällar i veckan. I alla fall så åker vi nu till Ebba. Hon blir sjuttiosju. Jag kan bara inte fatta det! Ebba är tjugofem för mig, ja högst trettio. Cecilia stängde locket till laptoppen igen och skyndade sig nerför trappan med mobilen mot örat.

Måste sluta Anne. Vi ska på kalas.

Kom ihåg cidern Cecilia. Vi syns nästa fredag.

Hon öppnade dörren för dem med sitt stora leende, klädd i en klarblå kaftan med snirkliga blommor i guld och stora örhängen i guld.

Jösses, det här är stort. Jag har blivit ett år äldre men att min brorsdotter ska ta examen i vår, är högre än Klippiga Bergen.

Klippiga Bergen kom alltid upp när någonting stort hände inom familjen. Det hade med Ebbas resa till Amerika att göra. Hon ville ofta understryka vilka möjligheter det fanns, för dem som inte var rädda för att förändra sina liv. När Cecilias bror blev student för två år sedan, visade Ebba diabilder från Kalifornien. Måhända faster Ebba åter igen, ville att alla skulle komma ihåg, att hon hade åkt till Seattle helt ensam, i slutet av sextio-talet och att den tidens anda, aldrig skulle återkomma, att hon dessutom haft förmånen att uppleva revolutionerande vindar som svepte över jämmerdalarna på 60-talet, både i Amerika, med försiktigt kliv in i Sverige med Modejournalen och Dropp in på Teve med två svartvita kanaler, ettan och tvåan. Ettan reagerade en lång tid ensam men någon fick en snilleblixt och det svenska folket fick möjligheten att fritt välja ur utbudet. Två kanaler!

Cecilia skulle vilja skriva om 60-talet. Kanske det skulle bli aktuellt som fritt val, när hon studerade vidare på universitetet. Jamtli hade haft utställningar om 50-60-70-talet och visade nu 80-talet med brunorange medaljongtapeter. De hade ännu inte visat 40-talet, också en fascinerande tid. Ebba var född på fyrtiotalet. Idag fyllde hon 77.

På 60-talet kom så många nya idéer som helst. De smög sig inte på, precis som irriterande knott, mera som en tornado som för alltid skulle skilja halvvuxna barn ifrån de vuxna. Tonåringar blev en egen grupp i samhället och skulle med tiden bli den generation som förändrade världen fullt ut.

Ebba hade dukat i vardagsrummet med kristallglas, utsökt porslin, silverbestick, linneservetter, vackra blomarrangemang och levande ljus. Alla satte sig ner och grymtade som det kan grymtas i en stia när maten kommer på bordet. Alla visste att det skulle bjudas på förstklassig mat i stora mängder och de vuxna skulle få dricka viner och whisky av bästa årgång. Ebba var en perfekt värdinna. När alla med penis fått en whisky och alla andra som hade bröst fick en sliskig drink till kaffet efter middagen, tycktes kvällen vara riktigt finfin i församlingen.

Cecilia skrev in sina intryck i sitt huvud som en bild. En dag kanske hon skulle skriva om vad hon såg och hörde under sin livstid och sedan när historien var färdig, övertala en stackars människa på ett bokförlag, att nu måste ni bara ge ut min bok, annars emigrerar jag till Svalbard.

Cecilia visste att Ebba hade bott en längre tid bland kanadensiska indianer, utanför Jasper och önskade att hon vore lika tuff, ta tag i möjligheterna, att uppleva olika kontinenters särdrag. Hennes faster hade gjort allt på egen hand men Cecilia ville inte göra det utan sällskap.

Men Cecilia vad vill du göra av ditt liv? Nu tänker jag inte över alla jobb du ska söka efter din ekonomexamen. Eller om du har sökt till universitetet för att läsa vidare. Dina föräldrar har inte sagt någonting om det. Det är alltid klokt att ta en paus från studier och vidga sina vyer men jag tänker på vad du verkligen vill uträtta i ditt liv.

De hade klämt in sig i ett hörn på uteplatsen i trädgården. Cecilias pappa och mamma och moster Eva med man, dansade till Whitney Huston. De åmade sig efter musiken. Cecilia hoppades att tonåringarna roade sig utanför sina föräldrars avdelning, att de satt och spelade dataspel, någonstans i huset och var ovetande om 80-talets nostalgi på nedre botten. Hennes föräldrar klistrade ihop sig i en dans och storebror Alex dansade med sin äldsta kusin. De verkade mest besvärade men Cecilia tyckte att det såg rart ut.

Bry dig inte om de där krumbukterna. Låt deras tillfälliga lyckokakor smaka gott ikväll. Låt dem få känna att det som fanns tidigare, håller även idag.

Nu låter du som en gumma i Chinatown. Vad menar du Ebba?

Jag önskar alla människor lycka. Samma med dig men du måste själv ta reda på vad du vill med ditt liv.

Just nu vet jag inte vad jag vill efter examen. Helst bara vila och inte överhuvudtaget bry mig i någonting alls. Jag har pluggat i så många år. Om jag skulle gapa och sticka fingret ner mot svalget nu, så skulle jag kräkas.

Ebba skrattade och kramade om henne hårt. Cecilia kände doften av Magnolia och Whisky som var hennes fasters utsvävningar nuförtiden.

Jag förstår att du inte vet vad du ska göra härnäst. När jag var i din ålder jobbade jag i en skoaffär med en traditionell chef som ännu inte fyllt femtio. Du kan bara gissa hur mossiga våra 30 och 40 åringar var. Cecilia kastade en blick in genom fönstret till vardagsrummet. Hennes föräldrar satt i soffan och diskuterade. Det såg ut som en högljudd diskussion. Axel hängde över soffryggen och tycktes ge sig in i ordkriget.

Du har bitit ihop i några år men gått vidare trots en del usla lärare. Det är en enorm prestation. Jag tog realexamen och det var större än värst på min tid. Det var lättare att få ett jobb då jag var ung men jag ville helst ha en högre examen. Den fick vänta. Därefter promenerade jag in på ett företag som man kunde tänkas vilja arbeta för och sen var det inget mer med det.

Cecilia såg att Axel drog upp mamma på golvet för en dans. Pappa satt kvar med ett glas i handen och det tycktes vara lugnt bland de vuxna igen.

Jag började som expedit på en skoaffär. Den tog tre år av mitt liv. Jag stack vidare på andra äventyr.

Cecilia hade hört om resorna sedan hon gick i första klass men hon tröttnade aldrig på dem. Det fanns alltid nya historier. Så även ikväll, då Ebba berättade om en tid då hon strök utefter grindar och murar i Hollywood, utan mat, utan bostad och utan inkomst men lycksalig.

Gregory Pecks enorma grind i guld, Betty Davis förfallna villa som någon idiot inte gjorde någonting åt. Jag sörjde med handflatan tryckt mot muren till hennes hem. Cecilia satt ihopkrupen tätt mot sin faster i trädgårdssoffan. Ebba tänkte att en ung människa inte ska behöva veta om, att alla blir gamla och att alla ska dö. Ebba hade inte tänkt sig att dö på ett tag och hoppades på många år till men äventyret i hennes kropp, tog en annan väg nuförtiden. Det var inte som på den tiden då allt var möjligt.

Ja, erfarenheter under livet är en bra sak men vissa saker blir ju faktiskt mycket idioti. I slutändan har man inte lärt sig någonting av sina misstag. Nu ska jag berätta om mannen. Den här mannen var det ljuvligaste man kunde tänka sig. Han uppvaktade mig, ordnade en lägenhet och lovade att han skulle få in mig inom filmen. Jag var så rätt i tiden enligt alla förståsigpåare. Jag blev galen i honom och han var så snygg, värre än Elvis. Då jag säger snygg så menar jag snygg. Men det var en elak djävul!

Under deras stillsamma men informerande samtal på altanen var huset fullt med högljudda, dansande människor, både inomhus och ute i trädgården. Ebba såg på människorna som just nu inte hade en tanke på att de som festade därinne, skulle dö en dag men döden är densamma för alla. Att finnas till är stort men att välja döden tidigare, förstod hon sig inte på. Att inte vilja vara en del av all magi i livet, att inte ge det en chans, måste vara fruktansvärt. Cecilia såg på Ebba och hon blev på ett ögonblick sorgsen. Ebba kommer en dag inte finnas mera och även inte jag. Ebba tog en klunk av den bärnstensfärgade drycken i sitt glas, såg frågande på Cecilia men bestämde att det inte var en dryck för hennes barnbarn. Hon gick ut i köket och kom tillbaka med ett glas cider.

Ebba gav Cecilia ett smalt högt glas med porlande kall dryck.

Är det champagne?

Ebba skrattade och lovade att när hon skulle bjuda Cecilia på champagne, skulle det vara alldeles extra. De skulle smutta på drycken i ännu högre glas med jordgubbar och förstklassig choklad på ett fat och dricka upp hela flaskan tillsammans.

Cecilia smuttade på sin äppelcider och föreställde sig att de satt i en tjusig villa i Kalifornien med en sandstrand nedanför. Ebbas berättelser var alltid verklighetstrogna.

När benen inte håller längre, skulle du vilja vara min chaufför? Någon måste köra mig till noblessen men det måste vara en bil som har plats för rullstol.

Jag kör bilen om någon annan står för fordonet och bensinen. Ebba skrattade så häftigt att hon skvimpade ut Whisky på sin kaftan.

Du är duktig på det här. Ekonomin tar jag hand om, så vi klarar säkert en hel del tillsammans, innan allt rasar ihop. Ebba skrattade igen efter Cecilias spekulation.

Hur är det med kärleken idag? Har du någon som du tänker på? Är du kär i någon?

Cecilia skakade häftigt på huvudet. Jag är en plugghäst och jag kan inte tänka mig att någon kille är intresserad av någon, som i framtiden kommer att år ut och år in, sitta i köket och plugga inför tentamen med kaffebryggaren ständigt på. Den mannen har aldrig funnits och kommer heller inte att dyka upp.

Var inte så där nu. Att du inte tror att det finns en man som är intresserad av en intelligent och dessutom en vacker tös som du och att du inte har lust eller tid att bli förtjust i en kille just nu.

Precis eller någonting åt det hållet.

Men om jag inte missminner mig, så frågade jag dig för en stund sedan, vad du vill med ditt liv och vilka drömmar du har. Cecilia stönade och ställde ifrån sig det eleganta glaset på bordet framför soffan.

Du låter som mamma och pappa. Det är självklart att jag ska läsa vidare men innan dess vill jag göra vad du gjorde. Resa, se hela världen, om inte det går fullt ut, några delar av den och få livserfarenheter genom alla människor som man kommer i kontakt med på vägen.

Det är en bra idé tycker jag. Nuförtiden ger sig många ungdomar ut på resa efter studenten, innan de studerar vidare. På min tid var det inte många som hade den möjligheten. Ebba öppnade munnen och stoppade pekfingret ner i halsen. Cecilia log.

"Jag vet att ungdomar, fått höra den förträffliga upplysningen om att göra det som föräldrarna och den äldre generationen tycker är bäst, säkert sedan tolvhundratalet och kanske ännu längre tillbaka. Jag gjorde min resa när jag var runt tjugo och av en enda anledning.

Cecilia greppade ciderglaset och kröp ihop bredvid sin faster igen. Hon förstod att det fanns någonting mera som kanske Ebba skulle berätta om.

Jag var bottenlöst förälskad i en man 1964. Jag var arton och en duvunge som inte borde ha räknats in bland de förståndiga i den tidens värderingar.

Cecilia slickade sig om läpparna. Nu kommer någonting spännande.

Jag kan inte berätta det här för dig Cecilia. Det är min egen historia.

I ett blink kom hennes föräldrar in i rummet med storebror Axel i släptåg.

"Vi måste ta en taxi hem. Axel mår