I döden är vi lika

By Emma Olofsson

Sonja Ljung befinner sig på en 24-timmars kryssning mellan Karlskrona och Gdynia tillsammans med Morten, Navid och resten av teamet från grova brott i Karlskrona. De har precis avrundat en trevlig middag när den goda stämningen avbryts abrupt av att Navid och Sonja upptäcker en brutal brottsscen i en av hytterna. En kvinna och ett barn har blivit mördade, och det dröjer inte länge förrän de förstår att det finns en mördare bland passagerarna. Utredningen sätts i gång direkt. Fartyget vänder tillbaka mot Karlskrona där en intensiv och svår jakt på gärningsmannen tar fart. Sonja är till en början övertygad om vem som ligger bakom det fruktansvärda mordet, men förstår snart att det rör sig om något helt annat, något mycket större. När fler personer faller offer för mördaren upptäcker Sonja att det finns kopplingar långt bak i tiden, och sakta men säkert leds Sonja in i en värld med mörka krafter ..."I döden är vi lika" är en deckare i högt tempo med oväntade vändningar. Boken är en fristående fortsättning i Emma Olofssons succéserie om polisen Sonja Ljung.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 27, 2023
• ISBN: 9788728482261

Book preview

Emma Olofsson

I döden är vi lika

SAGA Egmont

I döden är vi lika

Copyright © 2023 Emma Olofsson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728482261

1. utgåva

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min älskade morfar.

Jag hoppas att du har ett eget bibliotek där du är.

Ser du månen där du är ikväll?

Ta min hand, så tar vi ner den

Ser du solen bakom höghusen?

Blundar du, är vi tillsammans igen

Blundar jag, är vi tillsammans igen

Thomas Stenström

Prolog

Maj månad är här och trädtopparna fylls med värme. Ljuset kommer och skakar liv i allt som varit dött. Men den första grönskan är skör och man vet att man bara har den till låns.

Natten är lugn och rofylld, med en himmel som brinner. Då och då störs tystnaden av ett svagt jämmer. På marken alldeles intill vattnet ligger en man som förstår att han aldrig kommer se hur syrenernas blommor faller till marken för att göra plats åt sommaren. Han har förlikat sig med tanken på att dö. Rädslan har gått över i något annat. Nu undrar han hur länge det kommer att dröja innan han inte längre känner någon smärta.

När framsidan på en känga trasar sönder hans revben skriker han, trots att han vet att ingen kan höra honom. Han sluter ögonen och tänker på sin barndoms gator, där skratt och musik alltid var närvarande. Han vill inte lämna livet, men vet att det inte längre finns något som kan hålla honom kvar.

Någon spottar på honom, gång på gång. Det rinner ner från pannan, kletar i ögonen och blandas med blodet. Hånskrattet ekar i huvudet, överröstar tonerna från dem han älskar. Mjuka leenden fladdrar förbi och skänker en kort stunds tröst. Hur ska de klara sig utan honom? De som redan förlorat så mycket.

I fjärran hör han tutan från en färja. När han öppnar ögonen möts han av hat. Hur fylls man med så mycket ilska? Han håller upp ena armen för att skydda sig, även om han förstår att det är lönlöst. Någon trampar på hans hand så att ben krossas.

Han kommer inte att komma hem igen. Aldrig mer kommer han att sitta i köket och se hur mamma dansar medan hon lagar mat. Hennes långa hår som svävar i luften. Han kan känna hennes doft, en blandning av matos och parfym. Hon som bär på allt han älskar.

Han hör hur hon sjunger, samma sånger som när de var små och skulle sova. När bomberna föll utanför fönstret.

Nu ligger han på marken, ensam och försvarslös medan livet rinner ur honom. Sakta och smärtsamt.

Det sista han ser är en ensam maskros som har letat sig upp genom en spricka i asfalten.

Kapitel 1

Karlskrona februari 2020

När klockan närmade sig tio hade stormen kopplat sitt grepp om vinterkvällen. Höga vågor piskade upp mot båten när Östersjön visade upp all sin kraft. Det var den tiden på året när dagarna fortfarande försvann i en grå dimma, då längtan efter ljuset var som störst och vinterbleka människor törstade efter värme.

Färjan hade tvingats sänka farten och turen mellan Karlskrona och Gdynia skulle med all sannolikhet ta längre tid än vanligt.

Baren högst upp fylldes ideligen på med människor som trotsade sjögången. Skratt och höga röster spred sig i lokalen när glada resenärer stapplade fram mellan borden.

Kriminalinspektör Sonja Ljung lutade sig tillbaka i skinnsoffan och vilade händerna på den växande magen. Tidigare under kvällen hade hon stått framför spegeln och förundrats över hur snabbt tiden gått, hur hon utan att egentligen ha hunnit reflektera över det nu var höggravid. Kanske var det för att det var tredje gången och hon inte riktigt hade tid att känna efter. Första gången hade hon och Alexander noga dokumenterat allt och tagit mängder med bilder på magen. Nu kunde hon komma på sig själv med att undra vilken vecka hon var i.

Ett stort gäng män hade satt sig några bord bort, alla stiligt klädda i kavaj och slips. De höjde sina glas och skålade. Sonja gissade att de kom från ett företag, innan ett rungande skratt drog till sig hennes uppmärksamhet.

Man kan skratta åt det nu, men då var det inte så kul, utbrast Navid och slog ut med armarna.

Sonja betraktade sin kollega där han satt mitt emot henne. Med imponerande inlevelse berättade han om ett gripande som hade gått fel när han var ny som polis. Då och då pausade han för att ta en klunk av sin öl. Det var tydligt att han njöt av att vara ledig. Skjortan hade bytts ut mot en grå t-shirt som visade upp hans tatuerade armar. De vanligtvis så välkammade mörka lockarna levde sitt eget liv.

Tänk att det blev en bra polis av dig ändå, sa Morten och flinade åt Navid. Det skulle man inte kunna tro när du och min käre son hittade på skit tillsammans i tonåren.

Morten vände sig till Sonja. Han var fortfarande solbränd efter semestern i Thailand. De vänliga ögonen var lika mörka som håret och det yviga skägget. Träningen, som han mer eller mindre blivit tvingad till efter ett besök hos läkare, hade gett resultat och skjortan stramade inte längre över magen.

Du ska bara veta, Sonja. Och alltid höll de varandra om ryggen, bästa vänner som de är.

Jag kan tänka mig det, skrattade hon.

Sonja, som inte var så förtjust i att åka båt, hade varit något skeptisk när Morten glatt deklarerat att han tänkte bjuda teamet på en tjugofyratimmarskryssning till Polen. Men hennes chef hade varit så entusiastisk att det var omöjligt att säga nej. Nu var hon glad att hon hade följt med, trots stormen utanför.

Genom fönstret såg hon hur vågorna slog upp, vatten som kom närmare varje gång båten gungade. Sonja var förvånad över att hon hade lyckats hålla illamåendet i styr. Kanske var det graviditeten som gjort att hennes forna sjösjuka var som bortblåst.

Jag är helt säker på att alla runt det här bordet har en och annan historia att berätta, fortsatte Navid och svepte det sista av ölen. Sonja förstod att han började bli berusad.

När hans mobil ringde sken han upp. Det är Benjamin, sa han innan han svarade. Hej vännen, är ni framme i Lima? Han höll för örat för att stänga ute musiken. Ja, jag säger till mamma att ni har ringt. Lova att ni är rädda om er. Älskar er.

Han suckade högt när han avslutat samtalet. Man är inte jättetuff när båda ens söner är på andra sidan jordklotet.

Morten klappade honom på axeln. Då vet du hur vi hade det när du och Micke var ute och for i världen. Jag minns speciellt sommaren efter studenten. Mitt i natten ringde telefonen och vi fick veta att Navid och Micke hade varit i en olycka med moppen som de hade hyrt i Vietnam. Minns du det, Navid?

Usch ja, brutet ben och hjärnskakning. Då är man inte heller så tuff när man är nitton och långt hemifrån. Men tack Morten, det gör mig lugnare att tänka på det.

Från baren kom Iris gående. Den gröna klänningen dansade kring hennes långa kropp medan hon balanserade brickan med deras drycker. Ett imponerande jobb med tanke på stormen.

Helt omöjligt att komma fram och beställa, utbrast hon och satte ner brickan. Gin och tonic till herrarna, Pepsi till den gravida.

Sonja älskade hur bara synen av Iris fick henne att bli på gott humör. I en värld som ibland kunde tyckas mörk var hon en varm färgklick. Hennes parfym kittlade i näsan när hon slog sig ner bredvid Sonja. Iris gav ifrån sig en belåten suck när hon tog en klunk av sin alkoholfria öl.

Det jag skulle säga när jag blev skickad till baren var att jag träffade din man på matchen i helgen, Sonja, sa Iris. Bättre och trevligare fysioterapeut finns inte. Han sa att ni inte var överens om ett namn.

Alexander hade varit väldigt bestämd när han sagt att han ville att könet skulle bli en överraskning. Men Sonja visste att det var en liten flicka som låg där inne. När Alexander hade fått feber och inte kunnat följa med på ett ultraljud hade hon inte haft kraft att sätta emot när barnmorskan frågat om hon ville veta. Det var dock inget hon tänkte berätta för någon.

Nej, det har vi inte, men det är några veckor kvar så vi har tid på oss.

Hon hade inte riktigt tagit in att hon om drygt två månader skulle vara trebarnsmamma. Första gången hon blev gravid hade hon flyttats från yttre tjänst och det var på den vägen hon hade hamnat på grova brott.

Navid reste sig. Jag ska bara gå tillbaka och hämta min laddare, ifall mina grabbar skulle ringa igen.

Jag hänger med, sa Sonja och tog en klunk av Pepsin innan hon reste sig. Den gravidas öde, att kissa fem gånger i timmen. Och jag går hellre till hytten än på barens toa.

De trängde sig förbi grabbgänget som var inne i en livlig diskussion om nästa drink.

Doften av billigt rakvatten slog emot dem när de kom in i korridoren med hytter. Ljuset blinkade till och för en kort stund var Sonja säker på att det skulle slockna. En kraftig spark inifrån magen fick henne att le.

Herregud, det är som om det bor en bläckfisk där inne.

Det är så häftigt, log Navid. Tänk att du har ett litet liv där inne. Jag minns när Vickys mage rörde sig som om hela hon skulle ramla ner från soffan.

Sonja skrattade högt.

Väldigt få gravida blir nedsparkade från soffan av sina ofödda barn, Navid.

Dörren längst ner stod på glänt och hon tyckte sig kunna höra svaga toner av musik. Sonja dröjde kvar, såg bort mot dörren som stod och slog i takt med att båten rörde sig.

Ljuset i korridoren blinkade till ännu en gång innan allt blev svart.

Kapitel 2

Karlskrona maj 1993

Amina stod i fönstret och såg hur regnet föll. Droppar som fick världen där ute att försvinna i en dimma. Doften av nybakat bröd väckte hennes hunger men hon ville vänta tills de alla var hemma. Hon älskade de där stunderna på kvällarna när barnen var samlade, när de satt runt det slitna köksbordet och lät skratten fylla tvåan med de gröna tapeterna. Hon älskade hur barnens röster kunde jaga bort mardrömmarna. I deras ögon kunde hon trots allt fortfarande se en framtid.

Amina hade utvecklat ett alldeles speciellt förhållande till den stad som varit deras hem i snart tre år. Hon hade lärt sig att leva med saknaden, med krossade framtidsutsikter. På nätterna drömde hon fortfarande om Libanon före kriget, men det var inte lika ofta. Nu kunde hon njuta av körsbärsträdens korta skönhet, hur de vita blommorna föll till marken likt snö när sommaren stod för dörren. Hon fascinerades av havet som under höststormarna hänsynslöst slog in mot land. Det hände att Josef var med i drömmarna. Ibland kunde hon höra hans hjärtliga skratt när han tog henne i famnen och kysste henne. Andra nätter såg hon hans döda kropp ligga på gatan där barnen hade lekt.

Tekannan pep till och hon slet blicken från gården som låg öde utanför fönstret. Ur skåpet tog hon fram koppar och tallrikar som hon noggrant satte fram på bordet. Amina visste att hon skämde bort sina barn, men det dåliga samvetet över att deras barndom tagits ifrån dem gjorde att hon hela tiden försökte kompensera. De hade redan sett så mycket död och lidande att Amina var förvånad över att de faktiskt hade lyckats slå sig till ro i det nya landet.

Hon hörde dörren gå igen och log för sig själv.

Hej mamma, kvittrade Salma och kysste henne på kinden. Doften av regn hade satt sig i hennes kläder.

Dottern som just fyllt tretton la allt mer tid på sin fotbollsträning. Hon löptränade, övade passningsspel med sin storebror och satt som fastklistrad vid tv:n under lördagens tipsextra.

Amina var glad att hon hade hittat ett intresse, det hade gjort att hon fått många kompisar och att hon lärde sig svenska snabbt.

Du skulle sett vilket mål jag gjorde idag, tränaren var så imponerad, fortsatte hon och lyfte på handduken för att bryta av en bit av brödet.

Vänta tills Elias kommer, uppmanade hon och slog Salma lätt över handen.

Salma stoppade snabbt biten hon hade lyckats få i munnen innan hon sjönk ner i kökssoffan som Amina fyndat på loppis.

Han kanske blir lite sen, jag tror att han träffat någon, flinade Salma.

Amina såg nyfiket på sin dotter och satte sig ner mitt emot henne. Hon visste att både Elias och Salma var i den åldern när deras mamma kanske inte var den man berättade allt för, men hon var ändå tacksam över att hon fortfarande fick ta del av vissa saker i deras liv.

Vem har han träffat? frågade hon och spände ögonen i Salma. En tjej?

Salma knäppte upp träningsjackan och lutade sig tillbaka med en suck. Hennes tjocka svarta hår var uppsatt i en knut mitt på huvudet. Hon hade sin fars ögon, de som trots allt fortfarande såg på världen med en hungrig nyfikenhet.

Jag vet inte, men han är ju alltid ute och vill inte säga var han har varit. Jag tror att det är en tjej.

I samma stund kunde de höra dörren öppnas. Någon i hallen andades häftigt, tunga andetag som fick Amina att känna den där klumpen i magen. Salma verkade inte ha lagt märke till något, men Amina reste sig.

Ljuset från lampan som stod på byrån kastade ett mjukt sken över sonen. Han stod framåtböjd och vilade händerna mot låren medan han andades häftigt.

Elias? Vad har hänt?

Amina var framme vid honom och la ett finger under hans haka för att lyfta upp hans ansikte. I blicken såg hon rädslan, den hon så väl kände igen.

Det är ingenting, mamma, sa han och undvek hennes blick. Jag har bara sprungit.

Hon höll kvar handen på hans kind. Tror du att jag är så lättlurad?

Lägg av mamma, jag försöker bara komma i form.

Hon fnyste. Så du är ute och joggar i jeans?

Elias drog ett djupt andetag innan han pressade fram ett leende. Mamma, kom igen nu.

Amina var stolt över sina barn, stolt över att de hade anpassat sig till den nya situationen. Samtidigt var hon smärtsamt medveten om att de bar på minnen som aldrig skulle försvinna, som höll dem vakna om nätterna. Salma hade inte varit med den där morgonen, men Elias skulle alltid få leva med bilden av sin far, hur pölen under hans kropp växt sig allt större. Han pratade aldrig om det, men Amina hörde honom ibland på nätterna, när sömnlösheten gjorde sig påmind. Även om han nog gjorde vad han kunde för att dölja det, så visste hon att han grät. Någon gång hade hon försökt att prata med honom men då hade han låtsas som att han sov. Amina ville inte pressa honom och hon kände sin son, visste att han var envis som synden. Men hon visste också hur farligt det var att trycka undan sin sorg.

Hon hade inte kunnat skydda sina barn från fruktan. Från den ständiga rädslan under kriget, Josefs död och den traumatiska flykten då hon flera gånger varit säker på att de inte skulle överleva.

Nu spred sig en värme i kroppen när hon tänkte på att både Elias och Salma la ner mycket jobb i skolan. Även om det inte tog bort smärtan efter allt de hade fått vara med om visade det på en framtidstro.

Finns det något att äta? frågade Elias och trängde sig förbi henne.

Amina skakade av sig oron och skulle just gå tillbaka när hon såg hur dörrhandtaget långsamt trycktes ner.

Kapitel 3

Sonja stod alldeles stilla och lät sig omslutas av mörkret. Andetagen blev allt snabbare när hon tänkte på att de befann sig mitt ute på havet utan ström.

Vad hände med ljuset? utbrast Navid.

Hon kunde föreställa sig att det plötsliga mörkret skapade kaos uppe i baren, men där de befann sig var allt så stilla. Som om hon och Navid var ensamma kvar. Musiken från hytten längst bort var det enda som störde tystnaden.

Hon kastades tillbaka till barndomen, handlöst och utan att kunna göra något. När pappa låste in henne i garderoben var det mörkret som var värst. Det gick inte att värja sig mot. Hon borde egentligen vara van, men blev alltid lika förvånad över hur hon på bara ett ögonblick kunde vara tillbaka. Doften av alkohol kunde trigga igång minnet av pappa, hur han satt i soffan och skrek på mamma att hon skulle skynda sig med ölen. Om mamma inte var där fick Astrid eller hon göra det. Ljudet av höga röster påminde om hans raseriutbrott, kvällar när han jagade mamma genom huset medan Astrid och hon satt hopkrupna i ett hörn, säkra på att slutet var kommet. När hon höll sina egna barn i famnen hände det att hon nästan kunde känna den smärta som hennes mamma måste ha känt. Förtvivlan över att hon inte kunde skydda dem och ge dem det mest grundläggande. Trygghet. Sonja hatade att hon aldrig blev riktigt fri.

Navids röst drog henne tillbaka.

Jag är inte mörkrädd, men det är här…man ser inte ens handen framför sig. Är du kvar Sonja?

Ja, jag är här. Det finns liksom inte så många andra ställen att ta vägen, skämtade hon i ett försök att tränga bort paniken som smög sig på.

Annars kunde det ha blivit ett bra uppslag på en deckare, sa Navid. Polis försvinner spårlöst under strömavbrott. Hittas aldrig men återvänder tjugo år senare med ny identitet och på jakt efter hämnd.

Sonja skrattade till, tacksam över att hon inte var ensam. Hon fumlade efter sin mobil för att sätta på ficklampan och hade just fått upp den när ljuset återvände.

Navid som stod lutad mot väggen sken upp.

Tack och lov, sa han och började leta efter sitt nyckelkort. Fan, jag glömde nog det i Iris väska.

Ett pipande hördes när Sonja öppnade dörren.

Jag har en laddare du kan få låna. Skönt att det inte bara är jag som blir av med nycklar och annat viktigt.

Jag skyller på ölen, flinade han.

Väl inne i hytten försökte hon skaka av sig känslorna som mörkret hade framkallat. Hon blickade ut genom det lilla fönstret och följde hur färjan rörde sig i takt med vågorna. Vinden tycktes ha lagt sig något. Långt där borta kunde hon skymta ljusen från en annan båt. Hennes spegelbild reflekterades i glaset. Även vintertid bredde ett regn av fräknar ut sig över näsan. Det blonda håret var för ovanlighetens skull nersläppt och mjuka lockar föll över hennes späda axlar. Mascaran fick de fylliga ögonfransarna att se ännu längre ut.

Sonja hade varit noga med att hon ville ha en hytt med fönster. Även om det bara var litet gav det ändå en känsla av luft och det blev mindre jobbigt att stänga dörren om det lilla rummet.

Tidigare under kvällen hade hon stått ute på däck och sett hur staden blev allt mindre medan de lämnade hamnen och begav sig ut på ett nattsvart hav. Det var något med känslan att vara helt utelämnad som gjorde att hon inte var så förtjust i att åka båt. Speciellt inte på natten när det var omöjligt att veta vad som fanns där ute.

Hon sneglade bort mot pyjamasbyxorna som låg överst i väskan och längtade efter att dra av sig jeans och kavaj och kasta av sig pumpsen. Det var sällan hon bar högklackat, men hon gillade känslan av att komma upp lite i höjd när hon väl gjorde det. Under uppväxten hade hon alltid varit kortast i klassen och som vuxen hade hon stannat vid en och sextio. Sonja skulle aldrig glömma hur en av lärarna på polisutbildningen hade kommenterat att hon var så liten, något som gjort henne vansinnig och hade fått henne att svara något i stil med hellre liten än oförskämd.

Hon passade på att skicka ett sms till Alexander som snabbt svarade med en bild på barnen som låg och sov på varsin madrass framför kaninburen. Juni, som precis fått en egen mobil, hade skickat bilder på kaninen och ett par hjärtan. Efter att deras andra kanin dött hade barnen först inte velat ha en ny, men när Juni efter ett tag deklarerade att hon och Noel haft ett möte där de bestämt att de var redo för en ny familjemedlem hade Sonja och Alexander inte mycket att sätta emot.

Herregud, Sonja. Vi har varit här i några timmar och det ser ut som om en bomb har exploderat här.

Navid betraktade högen där kläder, smink, böcker, vattenflaska och skor trängdes.

Hur många böcker behöver man egentligen ha med sig på en tjugofyratimmarskryssning?

Det märks att du inte längre är småbarnsförälder, Navid. För då tror man att tid borta från barnen betyder lugn och ro.

Hon gjorde ett halvhjärtat försök att få högen att se mindre stökig ut, men gav snabbt upp. Navid skrattade högt.

Själv har jag en ryggsäck med kalsonger, tandborste, deodorant och en extra tröja. Men jag måste säga att det är ganska fascinerade att du på jobbet har stenkoll och är den mest strukturerade människa jag känner, och sen kommer man in här och ser detta kaos.

Sonja gjorde honom sällskap i skrattet.

Ska du ha laddaren, eller?

Han tog emot den samtidigt som han höll upp dörren. Tillbaka ute i korridoren la de märke till att musiken från hytten längst bort fortfarande hördes.

Är det inte lite märkligt att dörren bara står öppen sådär? undrade Navid. Han tvekade innan han långsamt började gå dit. Sonja kom strax efter. Ett svagt bankande spred sig varje gång dörren slog emot väggen och ju närmare de kom, desto tydligare blev musiken. Det lät som ett klipp som spelades om och om igen. En kvinna som med glädje i rösten sjöng om bekymmerslösa dagar. Sonja kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som gjorde att ett obehag hade fått fäste.

Navid slängde en snabb blick över axeln, som om han ville försäkra sig om att Sonja var med, innan han sträckte in huvudet.

Ursäkta, är det någon här?

Hytten låg i mörker. Men när ljuset från korridoren föll in kunde Sonja skymta en arm som hängde ut från ena sängen. En tom colaflaska rullade över golvet.

Sonja knuffade till Navid för att försäkra sig om att han hade sett armen. Olustkänslan växte sig allt starkare. Motvilligt tog hon ett kliv in. En kväljande doft slog emot henne och fick hjärtat att hamra i bröstkorgen.

Hon tog ännu ett steg. Stanken var nu nästan outhärdlig. Framme vid våningssängen sträckte hon sig för att tända lampan som stod placerad på avlastningsbordet vid fönstret.

Under den gula filten skymtade konturerna av en kropp. Händerna darrade när hon försiktigt förde bort tyget. Hon kvävde ett skrik. Synen som mötte henne fick det att kännas som om benen skulle ge vika.

Kapitel 4

Under några få sekunder hade Sonja ingen aning om vad hon skulle göra. Hon ville ta stöd någonstans, men insåg att hon gjorde bäst i att röra vid så lite som möjligt. Hon betraktade kvinnan i sängen innan blicken vandrade vidare till bebisen som låg på hennes arm. Illamåendet pressades upp i halsen när hon böjde sig fram för att leta efter livstecken. Något kändes annorlunda. Sonja flämtade till när det gick upp för henne att det var en docka. Den vita dopklänningen hade förvånansvärt lite blod på sig, vilket tydde på att dockan måste ha lagts dit efter döden.

Kvinnans ljusa hår flöt över kudden, som färgats röd. Läpparna var lätt åtskilda, som om hon försökt säga något i sin sista stund. Sonja la märke till huvudets onaturliga läge i förhållande till kroppen. Blicken följde nackens böjning och hon ryggade tillbaka när hon kom till den uppfläkta halsen. På höger arm låg dockan, som var så verklighetstrogen att Sonja hade varit övertygad om att det var en riktig bebis. Kvinnans kläder tycktes orörda, sånär som på en strumpa som hängde halvvägs på foten.

Bakom sig hörde hon hur Navid flämtade till och när hon vände sig om såg hon att färgen i hans ansikte hade försvunnit.

Här är en till, nästan viskade han och pekade på den andra sängen. Hon ser inte ut att vara äldre än femton.

Sonja tog ett djupt andetag och fick tvinga sig själv att inte titta bort. Det var omöjligt att ignorera tårarna som brände bakom ögonlocken. Var det en mor och hennes dotter som mördats? Flickans ansikte var vänt in mot väggen där blodet hade stänkt upp. Ett örhänge i form av en kvinnosymbol hade trasslat in sig i det långa håret. Även hon hade fått halsen avskuren. I ena handen höll hon en mobiltelefon med blommigt skal. Sonja insåg att musiken de hört redan ute i korridoren kom från en TikTok. Skärmen låg synlig och de kunde se hur en stor grupp ungdomar dansade i takt med låten. Hon drog handen under ögat när hon tänkte på att Juni hade ett likadant skal.

Är det en docka hon har där?

Navid darrade på rösten.

Ja, klädd i vad som ser ut som en dopklänning.

Sonja såg sig