Fotfäste

By Zenia Larsson

Uriel Ballin har just vinkat av gamla bekanta under sin semester i Italien. Trots semestern verkar han stöta på gamla bekanta från Stockholm var han än vänder sig. Då får han syn på henne. Klädd i gulprickig solhatt och kjol i samma färg. Han känner igen henne, men kan inte placera vem hon är. Hennes ansikte pryds av ett osäkert leende mot just ingen alls och Uriel kan inte undgå att irritera sig på hennes uppsyn. Någonting med hennes ansikte stämde inte... han kunde bara inte komma på vad. "Fotfäste" undersöker vardagen för överlevande judar årtionden efter koncentrationslägren.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 19, 2021
• ISBN: 9788726740622

Book preview

författaren.

Uriel Ballin kände sig rastlös denna morgon. Nyss tog han avsked av en bekant familj som skulle bila tillbaka till Stockholm, de utbytte välgångsönskningar som man gör när man träffas på semester, och de bad honom framföra deras hälsningar till Majlis och Petra. Sen körde de iväg till hans stora lättnad –

Och när han nu för andra gången fick syn på kvinnan som kommit i går, stannade han och hans blick mörknade. Jaha, där kom hon: i gulprickig solhatt och kjol i samma färg, med en stor strandväska i den ena handen och en bok i den andra, kom hon försiktigt trippande nerför trapporna och Uriel drog sig snabbt åt sidan. Han följde henne med blicken. Ett osäkert leende mot ingen, ett på förhand ursäktande leende som redan i går irriterat honom, dröjde även nu på hennes läppar. Något i hennes ansikte stämde inte. Han visste bara inte vad…

Problemet var att han kände igen henne och visste sig vara igenkänd. Men det fanns en atmosfär av ensamhet omkring henne, och den värjde han sig emot. Dessutom värjde han sig mot att det annars så lugna hotellet tycktes ha blivit tummelplats för bekanta från när och fjärran. Det var för tokigt! Han visste att han någonstans, någongång träffat henne men mindes inte var eller när det hänt.

Det enklaste hade ju varit, när deras blickar i går snuddat vid varandra, att han då gått fram och hälsat. Det hade han inte gjort. Och nu ställde det sig på en gång svårare.

Nå, sak samma, tänkte han irriterad. Förmodligen skulle ett sammanträffande förr eller senare ändå ske på hotellet. Då blir det tids nog att hälsa och fråga och utbyta allmänna fraser. Men inte nu.

Han vände tvärt och i stället för att ta den breda och asfalterade vägen till stranden, gick han till bakdörren som förde rätt in i pinjeskogen. Härinne bland träden var hettan bedövande, här brukade Majlis förr om åren kippa efter andan och säga att nog kunde vi ha tagit den andra vägen och varför väljer du alltid den kortaste när vi nu har gott om tid?

Själv var han obesvärad av hettan. Inte ens nu när luften dallrade av havets ånga och himlens sol, längtade han efter svalka. Den känslan, visste han, skulle infinna sig först senare, i slutet av semestern. Nu tyckte han att det var skönt. Han lyssnade till cikadorna och irritationen han nyss känt försvann som genom ett trollslag.

Det var egendomliga insekter. Han stannade en stund. Konserten de höll var öronbedövande. Här satt de gömda någonstans bland de långa pinjebarren och spelade så högt och intensivt att de till slut fick hans nerver att vibrera som tusentals små lätta nålstick mot huden. Majlis tyckte alltid att det var något förunderligt, nästan magiskt med cikadornas sång. Det kanske det var. Den ojämna och skärande rytmen kunde plötsligt och utan någon synlig anledning tillta i styrka, så att det till slut liknade ett unisont skri – för att lika plötsligt mattas och tystna.

Det är oberäkneliga och hysteriska insekter, sa han till Majlis för två år sen för att retas med henne. Men titta bara, de är skrikiga och hysteriska, gråa och klumpiga och hela tiden försöker de bara att överrösta varandra. Precis som när vi grälar. Majlis skrattade och såg bort, men svarade ingenting. Det fanns en underton i hennes skratt…

När han fortsatte, hörde han skyndsamma steg bakom sig.

Hallå, ropade en röst, stanna då!

Han vände sig om och stannade.

Nej… Han tystnade och stirrade överraskad. Herre gud Jens, är du också här?

En spänstig, ljus man i fyrtioårsåldern, i shorts och en kulört skjorta fladdrande kring bröstet, kom emot honom med ett brett leende och utsträckt hand.

Ja gamle vän, här har du mig iklädd hela familjen. Tyckte jag inte att din ryggtavla verkade bekant?

Detta ställe vimlar av bekanta ryggar.

Konstigt. Jag mötte Majlis för några veckor sen och hon sa ingenting om att ni tänkte er hit.

Hon är inte här.

Är hon inte?

Uriel drog på munnen när han märkte den sekundsnabba bestörtningen i sin följeslagares ansikte och tillade:

Majlis har en brådskande beställning på en stor gobeläng, och Petra är en stor flicka nu. Hon ordnar sitt liv och sina ferier efter egen smak. Så vi beslöt oss för att tillbringa semestern på var sitt håll, tycker du att det är så märkligt?

Nej. Jag trodde bara att jag kanske hade trampat i klaveret. Och hur är det med din svärfar? Har han kommit över sin hustrus död?

Otto har flyttat tillbaka till Tranås och öppnat en snickeriverkstad. Men han är förändrad. Han är mycket gammal och mycket trött. Kämpaglöden håller på att slockna.

Det är en fin man.

Ja. Hur länge stannar ni här?

Två veckor bara. Vad det var roligt att se dig Uriel! Tänk att man ska behöva komma till Italien för att få träffa dig och uppliva gamla minnen. Det tycks vara kortare väg från Sverige till Italien, än från Stockholms södra förorter till de västra! Vad Kajsa ska bli glad när jag berättar att du är här! Har du varit här länge? Några dagar bara. Tre veckor till har jag tänkt stanna – om inte trängseln blir för stor förstås. Några goda vänner till och jag flyr härifrån.

Jens Eklund skrattade.

Gäller det mig och Kajsa också?

Naturligtvis inte. Men sanningen att säga är jag inte inställd på sällskapsliv. Jag har varit lite i obalans den sista tiden.

Då borde du ha flyttat till en öde ö någonstans i den svenska skärgården om det nu var ensamhet du sökte.

Det har du rätt i. Men det finns ensamhet av olika slag, inte sant?

Har du kvar samma arbete?

Ja, jag undervisar fortfarande i ryska. Och jag pysslar med översättningar på lediga stunder. Språk är nog min enda starka sida.

Uriel tog upp ett cigarrettpaket, bjöd och tände en själv. De vek av åt höger och mellan pinjestammarna blev baren synlig med Alberto som vanligt på plats. Samtidigt blev ljuset skarpare och Jens Eklund satte på sig ett par mörka glasögon. Uriel log och gav honom en snabb blick. Han undrade om Jens mindes den kväll för två år sen, när de båda satt här före avresan och blev långsamt men grundligt beskänkta? Majlis gamla skolkamrat och granne under ungdomsåren återsåg Stockholm med en rejäl baksmälla. Och för första gången såg han Kajsa bli arg – hur Majlis reagerat mindes han inte.

Men som frestelse kunde inte Albertos bar ligga bättre till. På baksidan de med strävt och högt gräs bevuxna dynerna, kokhet sand och hela det vidöppna Medelhavet, på framsidan flätade plastfåtöljer och bord, skuggade av pinjer och jättestora parasoller.

Kom, sa han, jag ska bjuda på en välkomstdrink.

Tack du. Lite tidigt för en drink, men gärna en öl om du vill.

Medan Jens Eklund satte sig vid närmaste bord, hälsade Uriel på Alberto och gjorde sin beställning.

Egentligen så avundas jag dig dina språkkunskaper, sa Jens när Uriel slog sig ner intill honom. Säg, var har du till exempel lärt dig italienska så bra? Mig veterligt pluggade du bara ryska, engelska och franska. Men du talar italienska alldeles obehindrat.

Det beror på att jag en gång i min ungdom hade en utmärkt lärare, svarade Uriel utan att se på sin vän. En ung pojke från Spoleto, krigsfånge…

Jaha du, sa Jens avvaktande.

Vi arbetade under några månader på var sin sida av taggtråden inte långt från Berlin. En dag blev han ertappad när han kastade till mig ett äpple. Sen dess är han försvunnen.

Död?

Förmodligen, klippte Uriel av.

Alberto kom fram, torkade av bordet och satte två iskallt skummande sejdlar framför dem.

Fint badväder i dag, sa han med sitt oföränderligt förekommande leende. Den vinden vi har nu kommer nog att hålla i sig.

Det får vi hoppas, sa Uriel precis så, som han visste att Alberto väntade sig att man skulle svara.

Med den vinden brukar havet ligga som en spegel, signore, Alberto vände sig nu till Jens Eklund och visade samtidigt med åtbörder vad han menade. Då finns det inga farliga strömmar eller höga sjöar och inte heller några tillbud, tack och lov. Det är skönt för barnen sådana dagar.

Ja, vattnet ser härligt ut, svarade Jens skyndsamt till tecken på att han förstått. Båda mina pojkar är redan sen en timme på stranden.

Uriel gjorde en knappt märkbar grimas när Alberto avlägsnat sig. Den konversationen kände han igen till leda. Det var just sådant som Alberto brukade säga till hotellets gäster, de från Holland och Skandinavien, från Schweiz och andra länder: Att det blir fint badväder. Att vinden kommer från det rätta hållet och då skulle havet bli spegelblankt. Eller att vinden vänt sig så att det blir ganska höga sjöar och roligt – och även en smula farligt för den våghalsige.

De dagar en röd vimpel vajade på stranden verkade Alberto närmast generad. Som om han på sina späda axlar bar ansvar för vad havet och vindarna kunde ha för sig, och beklagade att dessa naturelement inte kunde uppföra sig i enlighet med gästernas önskan.

Dessa lätta fraser hörde till spelet i Albertos bar. Liksom det hörde till god ton att inte överskrida spelets regler. Det vill säga betvivla – att Alberto kunde ha något annat än bara nöje vid åsynen av alla sönderbrända, kräftröda, fräkniga, sura eller glada människor han betjänade.

Vad han innerst inne tyckte om sina gäster visste ingen. Men han arrenderade baren från säsong till säsong. Och det låg i hans eget intresse att övertyga främlingarna om att de till resebyråerna runt om i världen inbetalade pengarna på kortast möjliga tid givit fin utdelning. Även om vägen till den åtråvärda chokladbruna färgen många gånger blivit ganska dyrköpt för de alltför ivriga.

Alberto, sa Jens, är det inte han med de många barnen? Han fick sitt sjätte för en månad sen, svarade Uriel.

Flicka eller pojke?

En pojke. Uriel log brett. Varifrån detta intresse för Albertos avkomma?

Jag funderar bara om han vill ha så många barn. Eller är det den katolska kyrkan? Okunnighet om preventivmedel? Eller ålderdomsförsäkring?

Fråga honom. Men han verkar förtjust i sina ungar. På den siste har han inte hunnit titta än, familjen är bosatt i Florens. Och varje minuts ledighet kostar honom pengar.

Stackars karl. Men han är trevlig.

Ja, och klok. Uriel tittade mot bardisken där Alberto betjänade en ständig ström av törstiga gäster. Han vet precis vilken sorts tilltugg vi önskar till våra drinkar. Och det vi vill ha, det serverar han.

Säger du det? Jens Eklund skrattade. För min del har jag inget emot det. Hör du Uriel, vad har du för dig i morgon?

Vad har man för sig om dagarna på en semester?

Vi har redan bokat in oss för resan till Rom. Om du skulle följa med?

Nej, tack ska du ha. Inte till Rom. Du minns väl att Majlis och jag var där en hel vecka förra gången?

Javisst, det glömde jag. Nå, jag ska stöta på dig i god tid nästa gång vi ska i väg någonstans. Vad säger du om det?

Det låter bättre. Men jag lovar ingenting.

Menar du – för trängselns skull?

Uriel skakade på huvudet. Så frågade han:

Var har du Kajsa? Är hon också på stranden?

Hon är på rummet. Huvudvärk. Jens Eklund reste sig och kände på det mönster av korsande linjer som stolsitsen tryckt på baksidan av hans lår. Och nu måste jag lämna dig Uriel. Jag har lovat Kajsa att ta reda på ungarna innan de blir alltför urvattnade. Och så vill jag själv ta mig ett dopp.

Var ligger ni om jag skulle vilja hälsa på er?

Till vänster om baren, pekade Jens. Första raden parkett, alldeles intill havet. Vår gamla plats, alltså. Han skrattade. Kajsa charmade badvakten och fick honom att i all tysthet flytta en och annan parasoll, så att vi kunde klämma oss emellan. Ja, hej så länge Uriel. Vi ses.

Hej.

Och glöm inte att hälsa till din underbara Majlis, när du skriver!

Den smärta och energiska gestalten försvann snabbt bakom pinjeträden. Uriel märkte att även Alberto diskret följt honom med blicken. Han kunde gott föreställa sig, hur Alberto uppfattat Jens: en vänlig och säkert framgångsrik man från Norden på semester med sin vänliga, harmoniska familj, som har råd att ha det gott i solen, skönt i vattnet och smakligt på den luxuösa restaurangen.

Att se på sig själv genom en annans ögon, på avstånd. Utifrån. Vad såg Alberto nyss? Kanske detta:

Två välbärgade män slår sig ner vid hans bord med var sin ölbägare. De njuter av skuggan och blomprakten. De pratar. Vad de pratar om? Är de från Norden pratar de säkert om att nu regnar det i Sverige, eller Danmark eller Norge. Det tycktes visst alltid regna i dessa länder… Efter alla samtal Alberto fört med sina gäster måste han nog tro att just regn, kyla och opålitligt semesterväder är dessa länders huvudsakliga problem.

Han nickar tålmodigt leende när de berättar att om man väljer hans underbara land som semesterort, har man sol och värme inbokat redan på flygbiljetten. Han nickar deltagande, när de kostar på sig att tycka synd om sina landsmän som är kvar i Norden – Albertos leende har fint avvägda schatteringar som inte säger så mycket. Det är i blicken man måste söka efter allt det andra…

Uriel tände en cigarrett. Kön som för en stund sen bildats framför baren var upplöst nu, men flera bord var upptagna. Han tittade genom cigarrettröken på människorna som med blöta baddräkter och sandiga tår svalkade sig med kylslagna drinkar. Där satt den vackra, schweiziska kvinnan med sin man, hennes ögon glittrade när han mötte hennes blick. En nymf i grönt –

Cikadorna spelar. Man sitter och mår väl, är turist och svalkar strupen: Coca-cola, vermuth eller cinzano. Camparin glänser rött i glasen, ett semesterparadis för några veckor! Alberto ser att plånboken är stinn…

Om han skulle säga till Alberto:

"Jag anar vad du ser. Ja, här sitter jag och mår väl – din verklighet förvandlar jag till en färgplansch, ett kolorerat vykort, och placerar mig i dess mitt. Tro inget annat – jag är medveten om att jag bara behöver skrapa på ytan för att en helt annan värld än just den jag betraktar och njuter av, ska träda fram.

Men, ser du Alberto, just för att jag vet det så väl, vägrar jag att skrapa på ytan. Jag vill se det jag ser. Inget annat. Och det jag ser förvandlar jag till den nerregnade nordbons förlovade land, där det röda är rödare än rött, det blåa blåare än någon annanstans, där färgerna sväller till bristningsgränsen.

Jag är turist, en semesterfirare. Jag hukar mig för seklernas vingslag och sätter på mig mörka glasögon för att inte bländas. Vem vet? Kanske ligger det en viss njutning i att känna sig som barbar efter två dagar i Florens, Rom eller Venedig. Du får höra detta ofta, inte sant?"

Alberto närmade sig för att hämta ölsejdlarna.

Tänker ni verkligen inte bada i dag, frågade han förvånad.

Jag har visst kommit ur rytmen.

Det blev kanske för mycket i går, log Alberto.

Men den gången avslöjade leendet trötta smärtvinklar kring näsroten.

Hur är det fatt, Alberto? Har ni ont?

Visst. Det är min gamla åkomma som gett sig till känna: jag har ont i benen, ont i ryggen och ont i fötterna. Diskbrock, säger doktorn. Det här jobbet är inte så bra för mig.

Sitt en stund och håll mig sällskap. Uriel pekade på stolen där Jens suttit och ångrade sig i samma ögonblick. Det var dumt. Dumt och onödigt och fullständigt malplacerat för han visste ju svaret.

Tack, sa också Alberto mycket riktigt, men det går nog inte för sig. Hur skulle det se ut om någon från direktionen kom förbi just när jag latar mig? Ursäkta, kunderna väntar…

Två små genomblöta flickor i minimala baddräkter stod vid baren och tittade otåligt uppfordrande på mannen i den vita jackan. De ville ha glass. De ville ha citrondricka med många sugrör i - och de tycktes ha förfärligt bråttom. Alberto tittade leende efter dem, när de i högsta fart sprang tillbaka till stranden. Också Uriel tittade: bland strömmen som drog sig sakta mot hotellet, upptäckte han en stor, vippande och gulprickig solhatt och under den en ihopsjunken, spenslig gestalt.

Han vände bort blicken. Till höger om honom löste schweiziskan upp den gröna huvudduken och skakade ut sitt gnistrande, kastanjeröda hår. Hon log mot mannen, sträckte på sig och gäspade behagfullt. Några italienska ynglingar som grupperat sig kring pingpongbordet vid sidan av baren slukade henne med hungriga blickar. Hon var medveten om det utan att se på dem.

Uriel steg upp. Han vände tillbaka till hotellet och beslöt att ta en tidig och lång siesta i ensamhet och bakom fördragna gardiner. Först när han låg naken ovanpå den bäddade sängen kom han att tänka på en sak – han hade underlåtit att lägga den sedvanliga slanten i Albertos skål vid bardisken.

Nej, inte glömt. Bara underlåtit. En bagatell i sig själv, men denna blev plötsligt irriterande som ett skavsår genom att avslöja en oanad dimension: Han var inte på sin vakt och något skar sig plötsligt – den ena världen stod på kant i den andra och bredde ut sig som en tjock, slemmig massa över hans kolorerade vykort. Där dansade om vartannat Kajsa och Jens, kvinnan i den gulprickiga solhatten, Majlis, Petra och Otto medan Alberto skrattade med glädjelösa ögon. Så somnade han…

Det kunde ha varit en evighet emellan. Långsamt och motvilligt flöt han upp till ytan igen. Från rummet intill där det unga, nygifta paret bodde hördes skratt och barfotasteg, sen susande av kranarna i badrummet. Siestan var över.

Han reste sig tungt från sängen och drog isär de tjocka, mörkblå gardinerna. Ljusflödet störtade in i hans rum. Det blev plötsligt fullt av sol och hetta, och stilla, orörliga pinjetoppar. Hans ögon drogs ihop. Därborta blänkte Medelhavet, människor började återvända till stranden, till badet och till Albertos bar.

Uriel kastade en blick i spegeln.

Svart hår, grånat vid tinningarna, skarpblåa ögon i svart inramning. Smalt ansikte. Kanske alltför hårda, alltför markerade drag. Något över medellängd – Majlis och han var nästan lika långa. Petra bråddes på Otto, hon var redan längre än både Majlis och han.

Den yttre ramen var oklanderlig. En fyrarummare på söder, det stora vardagsrummet med Majlis vävstol i hörnet, hans arbetsrum intill, Petras rum, köket med vackra kopparfat och kastruller hängande på väggarna, en dotter som fyllt arton år och ville bo och leva för sig själv…

Än sen då? Det gjorde många ungdomar, sa Majlis. Generationsmotsättningar är bara alltför vanliga.

Den yttre ramen var alltså utan minsta spricka. Han behövde bara visa lite god vilja, anstränga sig en aning för att den yttre ramen skulle bli den inre. Och allt bli som förr trots att Petra gick sina egna vägar. Hans vistelse här? Ingenting var enklare: eftersom han på sistone visat tydliga tecken på oro och överansträngning, behövde han en tids vila i en annan miljö. Utan ett ord som kunde missförstås, beslutade Majlis och han att de skulle skiljas åt under några veckor.

Här var han nu alltså på sin semester för att bada och sola sig, ta stärkande promenader och en och annan drink – för att så småningom återvända frisk och glad och med nya krafter till sitt hem… Och i denna trygga hamn med glädje kasta sig över sitt arbete, undervisning, översättningar. Träffa gamla vänner, lära känna nya, gå med