Emilia och havet

By Birgitta Lindqvist

Emilia ska åka på semester. Hon och hennes föräldrar ska köra bil genom hela Europa! Emilia är väldigt förväntansfull, men hon kommer såklart sakna Sjörövaren och Bengtsson. På resedagen stiger de upp klockan fyra på morgonen och kör på den tomma E4:an, från Örebro och söderut. Efter några dagar är de framme i Italien. Där ropar alla "Ciao Bella" efter Emilia. Det känns nästan som att byta namn. Det finns mycket att se i Rom, fontäner och statyer, men Emilia har en alldeles särskild längtan. När är de egentligen framme vid det omtalade Medelhavet?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 5, 2022
• ISBN: 9788728223369

Book preview

Birgitta Lindqvist

Emilia och havet

SAGA Egmont

Emilia och havet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1994, 2022 Birgitta Lindqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728223369

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KONTINENTEN

I ett helt år har jag sparat i min spargris vartenda öre jag kunnat komma över. Mamma och pappa har också sparat, för att vi ska kunna resa till kontinenten.

Kontinenten är äventyret för landkrabbor, säger Sjörövarn.

Sjörövarn är ingen riktig sjörövare utan en gammal sjöman som gått i land och av någon oförklarlig anledning hamnat i mitt hus, som ligger i Örebro så långt från havet man kan komma.

Han sitter mest vid köksbordet och röker sin pipa och tittar ut över Svartån som flyter förbi utanför hans fönster.

Sjörövarn har funnits där sedan den dag han slog upp dörren rakt i ansiktet på mej och bad mej stiga in i hans lilla kajuta.

Det var som att öppna en skattkista full av underliga pŕylar och allt hade han något att berätta om. Han har liksom minnena i kroppen. Att lyssna på honom är som att resa långt, långt bort.

Man kan fråga honom om råd i olika kniviga frågor och han har alltid ett svar och en lösning. Rolig är han också, utom när han berättar samma historia för hundraelfte gången. Det finns inget sätt att stoppa honom när han sätter igång.

Men kontinenten går han bet på. Visst har han gjort strandhugg i olika hamnar, men han vet ingenting om inlandet.

Det är jungfrulig mark, du Emilia! säger han och det blir jag inte precis klokare av.

I veckor har vi förberett packningen och igår eftermiddag var det äntligen dags att se om allt skulle rymmas i bilen. Vi har en Volvo PV med registreringsnummer T 38857, som heter Otto. Sjörövarn säger att skepp och bilar är kvinnokön och ska ha flicknamn, men det bryr jag mig inte om för bilen är köpt på Ottodagen och då ska den heta Otto.

Bagageutrymmet tyckte jag först såg stort ut, men det krympte när pappa radade upp allt som skulle packas in: ett fyrmanstält, tre gummimadrasser, tre sovsäckar, extra filtar och kuddar, spritkök, hopfällbart bord och stolar, resväska med kläder, lådor med konserver: kalops, dillkött och kumlakorv.

Sjörövarn stod i fönstret och ropade goda råd om hur man stuvar på fartyg.

Det är en hel vetenskap och framförallt en stor konst, skrek han.

Men hur pappa än bar sig åt gick det inte att få igen luckan. Det slutade med att halva baksätet blev fyllt så att där endast fanns en pytteliten plats för mig.

Du får dra in magen och hålla andan så går det galant! säger Sjörövarn, när jag kommer in till honom för att säga adjö.

Jag har dragit mig lite för det här avskedet. Och jag har dåligt samvete för att jag inte varit inne så ofta hos Sjörövarn på sista tiden. Men jag har varken haft tid eller lust. Det har varit så mycket att tänka på inför resan. Det är min allra första utlandsresa.

Ingen av mina klasskamrater har varit utomlands. Bengtsson säger att han har varit utomlands med blicken, för han har kikat över gränsen in i Norge. Det är typiskt Bengtsson att komma med något sådant. Han hittar alltid ett kryphål.

Bengtsson är den snyggaste killen i min klass. Den tuffaste också. Han vågar göra vad som helst och han åker aldrig fast. Om han kastar en snöboll på Thomas och Thomas duckar så att snöbollen kraschar ett fönster, så är det Thomas och inte Bengtsson som åker dit.

Jag har varit ihop med Bengtsson i över ett år nu. Det började på riktigt när han tog med mej till Stora Holmen för att visa den ihåliga eken. Den hade jag sett förut, men det sa jag lyckligtvis inte. Vi kröp in i stammen och där var varmt och mörkt – och plötsligt kysste han mej. Det var mitt livs första riktiga kyss, så det glömmer jag aldrig.

Men jag är inte så säker på att det var Bengtssons första kyss. Han är inte helt att lita på nämligen. Han kan inte låta bli att flirta med alla tjejer. Han säger att det är hans natur och att han varken kan eller vill gå emot naturens lagar.

Men artighetslagar bryr han sig inte ett dugg om. Han har till exempel inte kommit för att säga hej då till mig när jag ska resa. Det tycker jag är lite ledsamt, men det är inget att göra åt. Jag får nog annat att tänka på under resan. Bara vi kommer iväg någon gång!

Sjörövarn sitter vid köksbordet och röker sin pipa och tittar ut på Otto som står nedanför hans fönster.

Ja, där står hon riggad och fin, säger han med något sorgset i rösten. Han harklar sig och ber mig sitta ner.

Det är inte ofta nu förtiden man har så fint främmande som Emilia Andersson! Det blir att ta fram kakburken och sätta på pannan.

Sjörövarn knackar tobaken ur pipan och lägger den på askfatet, som är en snäcka. En pilgrimsmussla är det för att vara exakt, från Santiago de Compostella i Spanien. Jag vet det, för historien om dunder-Jakob med snäckorna har Sjörövarn berättat minst hundra gånger.

Sjörövarn slår upp två koppar svart kaffe och sätter sig mitt emot mig och stirrar på mig.

"Ja, en lär titta ordentligt så en minns! Nu när du ska lämna mej, Emilia. För vid tretton års ålder blev stugan mej trång... Är det så du känner, Emilia?

Få se, hur gammal var jag när jag gav mej ut, jag var väl just fyllda fjorton. Men jag hade inte föräldraeskort, som du. Nej, jag kom ensam med mitt knyte till Göteborg för att mönstra på ett skepp från Stevensons Line..."

Det där har du redan berättat. Jag vill inte höra igen hur du stoppade papperslappar i plånboken för att det skulle se ut som pengar. Jag har kommit för att säga adjö till dej och jag har inte tid att stanna så länge för vi ska lägga oss tidigt ikväll. Vi ska ha väckning klockan fyra i morgon bitti.

"Ja, ja, sakta i backarna. Du härjar som om elden vore lös! Har jag förresten berättat för dig om sädesärleparet som jag kände väl när jag var liten och bodde hos min mormor?

De kom söder ifrån varje vår och byggde bo och fick ungar och de höll alltid ihop. Och när hösten närmade sig så flög de iväg tillsammans mot söderns värme. De var ett näpet par.

Men så ett år hade hannen fastnat i en råttfälla och dött. Ja, du vet sädesärlor håller till på marken, men det skulle de ge tusan i, för det är inte deras rätta element. Och honan, hon gick och väntade och ville sticka iväg. Men han låg där orörlig och kunde inte lyfta vingarna. Men vet du vad hon gjorde då, hans lilla näpna maka? Jo, hon stannade vid hans sida. Hon gav sig inte iväg ensam söderut. Hon blev kvar hos sin älskade make."

Jag lovar att jag ska skicka kort till dej, ett från varje land. Så kan du följa med på kartan var jag är hela tiden. Tänk att jag ska få se så många länder och höra olika språk. Och alla roliga pengar som vi har varit på banken och växlat till oss. En del ser ut som leksakspengar. Jag tror inte att det går att köpa glass för dem.

Du Emilia, jag tänkte fråga dej om en sak eller rättare sagt be dej om en tjänst. Eftersom du nu sticker iväg utan mej, så undrar jag om inte min pipa skulle kunna få följa med dej. Det skulle kännas så bra att en del av mej hänger med, så att du inte glömmer bort gamle Anton. Och pipan är resvan och kan vara dej till glädje och nytta.

Vad tokig han är Sjörövarn! Vad ska jag med hans gamla pipa till? Inte kan jag ha någon glädje av den. Vad pratar han för dumheter. Men jag vill inte göra honom ledsen så jag får väl släpa med mig pipan i alla fall, fast det känns fånigt.

Jag reser mig och sträcker fram handen.

Adjö, Anton och ha det så bra!

"Fridens vita liljor! Hälsa Hagenbeck i Hamburg! Och kom ihåg att hålla till höger i trafiken, för på kontinenten kör man kontinentalt! Hälsa skepparn på färjan från Helsingborg. Han vet vem gamle Anton är han.

Och när du kommer till Medelhavet, Emilia, då ska du tänka på mej. Och när du dyker ner i de smaragdgröna vågorna då kommer du att förstå att havet är människans rätta element."

Sjörövarn står kvar i dörren och ropar upp olika människor som jag ska hälsa till, men det hinner jag inte lyssna på.

Jag går upp och packar de sista sakerna i min ryggsäck. Jag får inte glömma dagboken, som jag ska skriva i varje kväll. Jag känner på mig att det kommer att hända viktiga saker.

Kontinenten väntar och Medelhavet! Men det är inte lätt att somna.

Du har resfeber! Det är inget att bry sig om! ropar mamma från köket. Ligg du bara stilla och blunda så ska du se att John Blund kommer till slut.

PÅ VÄG

John Blund måste ha kommit till slut i går kväll och spänt upp sitt paraply med bilder, det som är för de snälla barnen, för jag drömde en härlig dröm om en svan som flög söderut över vackra landskap.

Opp och hoppa! Klockan är fyra och minuterna är dyra! Vi har semester och nu ska vi äntligen sticka ner till kontinenten! Skynda dig, Emilia! ropar mamma från köket där hon håller på att göra i ordning matsäckskorgen.

Det pirrar i hela kroppen och jag snubblar över ryggsäcken ut i badrummet och tvättar ansiktet i kallt vatten så att jag ska bli klarvaken. Jag vill inte missa någonting idag.

Så sitter vi äntligen i bilen och pappa startar motorn och