Liv och lusten

By Cannie Möller

Femtonåriga Livs stora intresse är teater och i skolan ska klassen spela det klassiska dramat Antigone av Sofokles och teaterföreställningen tar all Livs tid. Hon märker att hon är på en ny planhalva av livet där hon tar sina första steg ut i vuxenlivet och finner sina passioner. Trots hennes bräckliga hälsa så engagerar sig Liv i teateruppsättningar och när hon får se Sebastian spela Jean i Fröken Julie tycker hon till en början att hans röst är outhärdlig, men hon ska snart komma att ändra sin åsikt om honom ...Cannie Möllers roman "Liv och lusten" är den sista delen i trilogin om Liv och en fristående fortsättning på "Levande livet" och "Liv och döden".-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726874563

Book preview

Ett onödigt förord:

Hur blir man den man är?

Okej, det kanske finns svar på det.

Men hur kommer det sig då att man plötsligt blir någon annan? Jag tänker inte påstå att det händer över en natt - eller gör det det? I alla fall har jag blivit en annan. Det är då man märker att man spelar på en ny planhalva av livet. Det kan vara ganska läskigt och då längtar man tillbaks till den man var förut. Fast det finns ingen återvändo! Det hjälper inte ens om du hittar något gammalt hopprep och sätter igång att hoppa som en galning. Du blir inte tio år för det. Och du blir ingen baby igen även om du hämtar ner någon kladdig gammal nalle ifrån vinden. Hur du än jollrar och gosar. Du får bara ludd i munnen.

Ett nödvändigt förord:

Har ni tänkt på hur hett det kan bli på en balkong ifall man ligger mitt i värsta solgasset? Om jag gick in skulle det vara mycket skönare och det skulle nog gå bättre att tänka. Fast då skulle jag ju inte alls bli lika brun som jag kommer att bli om jag ligger kvar.

Jag kunde cykla till sjön och ta ett kallt dopp? Det ska jag, sen. Bara jag har fattat det här.

Tid är något märkligt. Syns inte, hörs inte men finns. Bevis? Annars skulle man inte bli brunare ju längre man ligger här. Och man skulle inte kunna tänka en sån sak som ju längre man ligger här.

Just nu är tiden som en lös tand: hur man än försöker vicka loss den så sitter den kvar. Fast det kanske finns en mening med det? Att jag ska tänka efter hur det började. När jag passerade gränsen till den jag nu är. Det var nog den där sommaren när jag hade ont i magen av all bacon i England. Eller om det berodde på citronvattnet. Jag hade nyss fyllt femton och upptäckt att man inte styr över sin kropp. Det är ganska hemskt faktiskt. Att man ska bli tvungen att rodna för att någon har en viss sorts ögon. Eller att man ska behöva darra till om någon går på ett visst sätt. Det måste varit då jag började bli den jag är nu. Som väntar på en smältande balkong.

1 Om en darrande tråd och om en haka av bly. Och om en coca-colaskylt som sprakar som ett nyårsfyrverkeri

Sitt inte bara där! skriker mamma när vi kört vilse i Londons förorter. Någonstans är vi på väg och mamma ser ingenting eftersom båda vindrutetorkarna gått sönder och regnet vräker ner.

"Jag kör inte en meter till när du sitter och ser ut så där!"

"Hur då? undrar jag uppriktigt intresserat. Hur ser jag ut?"

"Det regnar och jag ser ingenting! Varför sitter du bara där?"

Jag har inget körkort!

"Du ska läsa kartan! Och så sitter du bara och ser dig i spegeln! Bryr du dig inte om någonting?"

"Joo…" svarar jag sanningsenligt men det gör bara mamma ändå argare.

"Ska jag stanna här? Mitt i gatan? Vill du att vi ska bli ihjälkörda?" Och mamma snörvlar och gråter och ser absolut ingenting genom vindrutan. På alla sidor om oss tutar bilarna.

Om du bara inte var så självupptagen… om du bara läste kartan… och vägskyltarna… Varför har du blivit så konstig? Struntar du i hur det går för oss?

Det är för många frågor. Man kan inte svara på dem. Men jag förstår att mamma har kört fel för att jag är femton år och för att jag helt enkelt måste kolla luggen i backspegeln då och då. Regnet beror på att jag är självupptagen. Vindrutetorkarna har gått sönder för att jag vill köpa biljett till en Beatleskonsert i Liverpool. Det är väldigt logiskt.

Jag lutar mig bakåt, försöker förflytta mig till läktaren i Liverpool.

"Sitter du och blundar? Istället för att läsa kartan? Neej! Nu kör jag inte en meter till!" Och mamma lyckas faktiskt få bilen intill en trottoarkant. Överallt är vi omgivna av skarpa billyktor och ilskna tutanden. Bakifrån. Framifrån. Överalltifrån.

Den här gatan är nog enkelriktad, snyftar mamma. Bara du läst kartan så… Och mamma faller utmattad framåt och lutar pannan mot den svala instrumentbrädan. I baksätet sover min lillasyster Lotten med nallen under armen.

Och du har alldeles för mycket svart under ögonen. Kan du inte ta bort lite… snälla du? Mamma viskar av utmattning och jag hör nästan ingenting. För jag drömmer. Om ett par skor med skyhöga, smala klackar. På dem kommer jag att bli lång. Och smal. Inget pris är för högt.

Min mamma är en modig kvinna, det vill jag att ni förstår. Annars skulle hon inte vågat detta, att ge sig ut på englandsresa med en dotter som är femton och en som är tre. Våra intressen är svårförenliga. Just som mamma och Lotten har hittat en fantastisk gungpark får jag syn på en skivaffär eller pub som verkar tillräckligt rökig för att inga småbarn ska kunna stå ut.

Jag tycker om att promenera på gatorna. Om bara resten av familjen är så där tio meter bakom mig. Det är då man får syn på vissa personer. Med särskilda kännetecken. Det måste vara något mörkt över dem. En särskild utstrålning. Nästan som en chokladdoft. Om man jämför. Om ni förstår vad jag menar. Då händer det något med mig: en liten tråd från magen och upp till halsen börjar darra. Hakan blir tung som bly. Och jag kan absolut inte hejda det: tråden darrar som en galning. Antagligen syns det rakt igenom jackan. Och hakan är så tung, den kommer snart att ramla av ansiktet. Ett hål i trottoaren blir det. Alla kommer att tro att det är ett meteoritnedslag.

Enligt mamma finns västerlandets hela bildning samlad på British Museum. På vägen dit får jag skavsår på båda lilltårna eftersom skorna är smala som strutar. Men eftersom de kostat alla min sparpengar ler jag tappert och stegar uppför de oändliga trapporna. Vackra mörka studenter från hela världen betraktar romerska krigare med avslagna näsor. Min nyfikenhet vaknar, jag vädrar mer än utbildning.

Jag sa ju att det är intressant här! säger mamma och ler.

Men Lotten har fått nog av brutna stennäsor och dammiga salar. Hon banar sig väg genom mängden av mörka studenter och är fast besluten att inte låta sig infångas. Men hon ser inte den unge mannen som dyker upp bakom en pelare. Med ett fast grepp håller han Lotten i hängslena.

Is it your daughter?

No, it is my sister! svarar jag och rodnar våldsamt. Mamma går och hämtar Lotten och blir stående en lång stund i samtal med den mörke studenten.

Sen sitter vi alla fyra på ett café. Det ligger spänning i luften. Gäststudenten är spanjor och vill bjuda på lunch men mamma viftar avvärjande och betalar sitt kaffe och Lottens hamburgare. Jag dricker citronvatten. Det gör jag alltid till lunch. Man blir inte mätt på det och det är inte gott men det drar ihop magsäcken. Man blir jättesmal. Det har jag läst i en tidning. Mamma och spanjoren José för ett artigt samtal om romarrikets utbredning. Han är inte särskilt snygg, alltså kan mamma gott få prata med honom. Men när han plötsligt ler börjar det ändå darra i den där tråden från maggropen. Leendet är snett och härligt! Och så glittrar det i hans ögon. Diamanter i svartaste vatten. Då händer det där med hakan: den blir outhärdligt tung och darrar så att jag måste resa mig och gå på toaletten.

Sen går allt fort. Vid Piccadilly klockan åtta. Under coca-colaskylten. Och mamma tycks inte ha något att invända för José från universitetet i Madrid är en så bildad ung man.

Och coca-colaskylten på Piccadilly sprakar och växlar färger som ett nyårsfyrverkeri.

2. Om artigheten och farligheten och om Skottlands sjöar och grisar

Jag har styltskorna på mig. Skärpet åtdraget. Känner mig smal. Bara jag inte kräks av dagens alla citroner. Men C-vitaminer är nyttigt.

Han är inte där. En lång stund får jag stå under den färgsprakande skylten och studera folklivet. Det är många som stämt möte just där. En del kysser varandra. Då minns jag plötsligt att jag ätit både bacon, ägg och rostat bröd med marmelad till frukost. Skärpet skär in i midjan så att jag knappt kan andas. Varför skulle vi resa just till England med all dess kalorisvällande mat? Hade vi inte åkt hit hade jag förstås inte heller kunnat stå på Piccadilly Circus. Och det är tur, för nu kommer han, José Ramón från Madrid. Leendet har han på sig och en stor ullig tröja. Han ursäktar sig för att han är sen, jag säger att det inte gör något. Fast jag väntat en kvart.

Han tar mig lätt under armen och vet precis vart vi ska gå. Till ett dansställe bara fem minuter därifrån. Jag blir imponerad av hans säkerhet, hans artighet. Han håller upp dörrar, säger komplimanger. Om min gula klänning som passar precis till mina vackra gröna ögon. Jag skulle vilja gå in på toa och kolla ögonen. Så sent som för en timme sen var de grå, men de kan ju ha ändrat sig.

Han tycks känna alla som arbetar på restaurangen. Vi får genast ett bord nära dansgolvet. Jag säger att jag egentligen heter Olivia. Liv kan man inte heta när man pratar med en spanjor i London. Tänk er själva: My name is Life!

Det är varmt och rökigt i lokalen. José dansar inte så fantastiskt bra men han pratar desto mer. Det är svårt att hänga med. Vi har inte lärt oss särskilt mycket om spanska slott och vinsorter i skolan. Han tycker att jag ska komma och hälsa på honom. Och lära mig saker. Just i den trakt där han bor tillverkas ett fantastiskt rödvin. Jag ler och nickar. Och han berättar om huset som ligger på en klippa vid havet. Ibland, under höststormarna slår vattnet högt upp över fönstren.

Du måste komma och hälsa på mig, säger han och ser mig otroligt djupt i ögonen. Jag som inte ens visste att man kunde titta så djupt i någons ögon. Det var som att sugas ner i en svart brunn. Fast härligare.

Rätt som det är dansar vi in i ett sidorum. Där finns inga stora fönster med något skummande hav utanför. Där finns inga fönster alls. Som i en källare är det och nästan helt mörkt. Jag blir inte direkt förvånad när José håller fast mitt huvud mellan sina händer och kysser mig på munnen.

Hans tröja är mjuk och luktar rök och lite svett. Det känns skönt när hans händer varsamt smeker mig i nacken men plötsligt blir hans fingrar så ivriga. Jag måste uppfinna olika sätt att få bort dem när de är på väg åt alla möjliga