Sötaste Klara

By Sofia French

Klara är fjorton år och ful äcklig patetisk ensam, det tycker hon i alla fall när hon ser sig själv i spegeln. Inte alls lika cool och självsäker som Madde. Men med den nya profil Klara har skapat på nätet kan hon låtsas vara någon annan, äldre, snyggare, roligare. Blue-96. Hon får snabbt ett meddelande, från Marcus-89. Hej Blå. Allt Marcus säger känns rätt, som att han bara vet allt om Klara trots att de inte känner varandra. Efter fem veckor och sex dagar träffas de vid centralstationen och efter det är Klara helt säker, hon är kär!Några dagar senare tar Klara tåget till Stockholm för att träffa Marcus igen.Men sedan går allt fel. Markus är någon annan, och Klara är inte den enda han har ljugit för. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9788728319352

Book preview

Sofie French

Sötaste Klara

SAGA Egmont

Sötaste Klara

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2011, 2022 Sofia French och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728319352

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Del 1

15 april

Fredag igen. Hatar fredagar. Vill inte gå hem. Har hängt kvar på bibblan i över två timmar i hopp om att något… vad som helst… kanske skulle hända… men klockan närmar sig halv fem och fortfarande har inga spännande planer för kvällen uppenbarat sig. Plötsligt hör jag Maddes hesa röst:

Pssst, har du läst den här?

Hon håller fram Göra slut av Kate Cann.

Visst, läste den i sjuan.

Okeeej… men eftersom jag är så barnslig och inte så jäkla mogen som du så tar jag den i alla fall!

Hoppsan, det där lät kanske inte så bra. Det var inte så jag menade, vill jag ropa, men Madde är redan på väg till lånedisken med Hedda i släptåg. Hedda lutar sig mot Madde och säger något, de skrattar. Suck. När de försvunnit ut reser jag mig och går. Med de två nya böckerna i väskan känns det egentligen helt ok att bara vara hemma och läsa, trots att det är fredag och alla andra gör roligare saker. Om det inte vore för mamma och hennes frågor.

Så fort jag öppnar dörren hör jag mammas röst. Hon pratar i telefon. Pappa är bortrest på jobb igen, nån filmfestival i Japan var det nog, och mamma ska träffa sina väninnor. Mamma och hennes tjejgäng.

Här är jag gumman, ropar mamma från sovrummet.

Hon håller på i garderoben. Jag kastar mig baklänges i sängen bland kläderna som hon tagit ut, hållit framför sig och slängt ifrån sig. Det luktar gott. Fast kläderna är tvättade med samma tvättmedel som mina, så doftar de olika.

Det är lite gulligt att mamma tycker det är så viktigt med kläderna. Som om det var HON som var fjortisen, spänd och uppspelt inför fredagskvällen. Själv har jag inget att klä upp mig för. Lika bra det, jag hatar att känna mig uppklädd. Minns egentligen bara en gång när jag varit sådär extra noga med vad jag hade på mig. Och hur fel hade inte DET blivit! Jag var den enda som hade klänning och finskor till partyt. Maddes 10-årsparty. Madde var först med att kalla sitt kalas för party, ha det på kvällstid och i hyrd lokal i stället för hemma. Typiskt att Madde var först. Madde har alltid varit först med allt. Först med party, först med killar, först med öl och vin och sånt. Alltid nya kläder, nya frisyrer. Hon har fått det hon pekat på, hennes pappa har haft pengar. Ibland har jag nog varit lite avundsjuk på Madde. Hennes självsäkerhet. Trots att hon aldrig varit snyggast, så har hon betett sig som om hon var snyggast i världen. Samtidigt tycker jag synd om henne. Varför vet jag inte riktigt. Det finns väl egentligen ingen anledning… men mitt i allt det där tuffa så känns det som om Madde är en ganska ensam person.

Nu sitter jag i sängen i svarta mysbyxor och stor t-shirt. Samma kläder som alltid. Det är som att när jag byter kläder blir jag liksom en helt annan person. Som den där röda klänningen jag fick av moster i julklapp och knappt vågat prova, den är bara inte jag, inte min stil. Mer som om jag har försökt klä ut mig, föreställa någon annan. Mer som Madde. Och jag vill inte likna Madde, eller att någon ska tro att jag försöker härma Maddes stil.

Det syns att mamma är nöjd med sig själv när hon betraktar sin spegelbild. Det stora burriga håret som det börjat komma grått i där fram. Hon har satt rouge på kinderna och målat fransarna som hon alltid gör. Nu håller hon fram en konstig, brandgul blus som jag tror hon köpt i Indien. Den är tajt över brösten och överarmarna, men jättevid och fladdrig längst ner vid magen och handlederna.

Den här blir perfekt säger hon.

Kommer jag någonsin att se mig själv i spegeln och känna mig nöjd med vad jag ser? Nej, det verkar inte troligt. Inte med mitt tunna, råttfärgade hår, mitt menlösa, flottiga ansikte och jobbiga kropp. Benen är för pinniga, höfterna raka och alldeles för smala jämfört med brösten. De där j-kla brösten! Önskar de kunde sluta växa nu, vill inte se ut som värsta porrtjejen! Och de är besvärliga under kläderna, tar för mycket plats. Helt obekväma, helt fel. Som om de inte hör till, som om någon monterat dem på min kropp medan jag sov. Utan att be om tillåtelse.

Tycker du att jag är larvig? frågar mamma. Du vet, man vill inte vara uppklädd, men det är roligt att känna sig fin, fast man är lastgammal som jag!

Plötsligt stannar hon upp och riktar blicken rakt mot mig. Hon ler. Mest glatt, men också bekymrat.

Men du Klara… kan du inte följa med mig ändå? säger hon, fast jag hör och vet att hon egentligen inte vill. För om jag följer med kan hon inte fnissa och skvallra lika mycket med sina väninnor som de gör när jag inte är med.

Ingen lust.

Men… så slipper du sitta ensam hemma en fredagskväll?

Klockan är bara halv sex mamma! Jag hittar nog på något.

Vi vet mycket väl båda två att det inte kommer att ske. Jag hittar inte på något. Det gör jag aldrig. Hon suckar. Men det är när hon börjar fråga och försöka fixa till det för mig som det blir riktigt jobbigt. När jag märker att hon är orolig över att jag inte går ut och träffar kompisar, att jag inte härjar runt i MIN garderob efter det rätta plagget som normala snartfemton-åringar gör. Irriterande! Känner mig ÄNNU MER misslyckad när mamma ser på mig sådär!

Hon stryker bak mitt hår vid öronen fast hon vet att jag omedelbart skakar fram det igen. Känner mig naken annars.

Okej säger hon med en blick på klockan och reser sig upp. Jag ska komma iväg… Det finns kycklingvingar i kylen, och micropop, och glass och…

Jag nickar och går till mig. Mamma fattar inte att jag inte är någon barnunge längre.

Sjunker tungt ner framför datorn och loggar in. Abbe är där. Och Jjj. Båda är roliga att chatta med. Har inte träffat någon av dem IRL. Särskilt Jjj ser söt ut på bilden. Mössan nerdragen, ljuslila hoodie, ring i örat. Han ser cool ut. Det kanske man måste göra i Stockholm där han bor… Han är bara inne en kort stund och stavar sämre än någonsin. Bråttom, bråttom, många chattar öppna samtidigt… Klart att han måste ha hur många tjejer som helst… och förresten, killar som stavar alldeles FÖR dåligt irriterar mig. Abbe är egentligen roligare. Och smartare, verkar tänka lite mer och är lättare att prata med. Inte alls lika cool och snygg som Jjj förstås. Men plötsligt ska Abbe också iväg.

måste dra

oki

kramiiiiz

☺

Då sticker jag då, hörs mamma i hallen.

Okej. Ha så kul. Och kom inte hem för sent…

Jag lovar skrattar mamma åt de ombytta rollerna. Ring om det är något!

Visst.

Det klickar till i dörren och mamma är borta. Hon också. Jaha, då var man ensam igen. Rooarr låter det i magen. Jag kanske är lite hungrig ändå. Hämtar kycklingvingarna i kylen, orkar inte värma dem. Går tillbaka till rummet och sitter framför datorn. Kollar runt lite slött. Ser att flera av dem som alltid är inne, är inne i kväll igen. Jag är en av dem. Patetiska klubben. Vi som inte har något liv…

Får syn på min egen bild i spegeln. Den krokiga ryggen i den sönderklippta t-shirten, de grådassiga joggingbyxorna som har varit svarta, men som förlorat både färg och form i tvätten. Fy fan. Måste ta bort den där spegeln så att jag slipper se. Dessutom är jag flottig runt munnen och i håret efter slafsandet med kycklingen som jag åt med fingrarna. När tvättade jag håret senast? Hm… jag minns inte. Känner mig som ett djur… som en vilde som varit ensam i skogen för länge, låtit skägg och hår växa vilt. Eller i alla fall som en gammal människa. Som en… en fyrtioårig gubbe med ölmage! Det är bara ölburken och nätbrynjan som fattas.

Och mungiporna som hänger neråt. Utan att jag är sur eller ledsen så går mina mungipor ner när jag inte verkligen ler, verkligen är glad. Jag vet att en del tror att jag är arg eller sur fast jag inte alls är det. Jag bara ser ut sån, och en surpuppa vill ju ingen vara med.

Men varför skulle jag bry mig? Det går ju inte att anstränga sig för att SE glad ut? Eller operera mungiporna så att de går uppåt. Och varför duscha, tvätta håret, föna och hålla på? Det är ändå ingen som tittar, som skulle kunna tycka att jag såg bra ut… Lika bra då att strunta i allt sånt, och slippa riskera att det ändå inte hjälper! Jag stirrar in i spegeln och lipar. Ingen ser så menlös ut som jag! Om jag ändå hade något, bara en enda detalj som var fin. Som Hedda, med de där supervackra ögonen. Gröna med svart ring runt, och tjocka, långa ögonfransar. Eller Amanda med sina korkskruvslockar. Det skulle räcka med bara en enda grej. Ögonen, läpparna, håret, fötterna… Det är som om ingenting syns i mitt ansikte, det är bara platt på något sätt, blekt och livlöst. Och så det där konstanta blänket i huden. Finnfettblänket. BLÄ! Så ful! Så jävla