Puck plus Pedda är lika med falskt

By Helena Östlund

Puck har till slut fått en kille och det är nästan ofattbart! Tänka sig att det till slut hände. Hennes kille heter Per-David, men Emelie, Pucks nya bästis, börjar kalla honom för Pedda. Men Puck känner sig osäker: är hon kär i Pedda eller vill hon bara så hemskt gärna bli förälskad i någon? Hon är också osäker på hur kul det är att vara bästis med Emelie, klassens populäraste tjej, som bara tjatar om sin kille hela tiden."Puck plus Pedda lika med falskt" är den andra boken i serien som inleddes med "Suck Puck päck".Följer Pucks uppväxt med vänner och killar och allt annat som hör till

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788728062159

Book preview

Killar

Varje tisdag sitter jag och väntar på Vecko-Revyn vid brevinkastet.

Jag kan det eftersom det är sommarlov.

Eller också gör jag stjärtdödaren och magtrimmaren på hallmattan för att inte missa dunsen när den dimper ner på golvet. Fast dunsen är förstås det ljud som kommer sist. Det första är när brevbäraren rycker upp porten på nedersta våningen. Sen springer han i trapporna som om han hade någon efter sig och när han stoppar in posten i brevinkasten hör man hur han knycklar ihop den post som är svår att få in. En gång gjorde han ett väldigt äckligt spottande ljud på vår våning dessutom.

Tänk om han hade vetat att jag satt där då och lyssnade, bara några millimeter ifrån honom på andra sidan dörren.

Jag gick ut och tittade sen när han hade gått och vet ni vad han hade gjort?

Han hade spottat på väggen, kan ni fatta det!

I vårt trapphus!

Jag funderar på att skicka ett anonymt brev till posten.

Tänk om han börjar spotta på breven…

Jag har börjat läsa allt som står i Vecko-Revyn, varenda mening.

Det är första gången jag prenumererar på en riktig tidning. Jag fick tjata länge på pappa. Det är dyrt och du är bara tolv, sa han.

Jag är ju snart tretton!

Jag är snart tonåring!

Men pappa vet ingenting om mig. Puck Kollin. Han tror att jag gillar Kamratposten. Han säger att Vecko-Revyn är en skittidning, men jag tycker att den är jättebra, för i den kan man läsa om killar.

Man vet aldrig med killar. Man kan absolut inte lita på killar för de är opålitliga. De säger en sak men menar någonting annat. Det enda man kan lita på när det gäller killar är kroppsspråket. Kroppsspråket ljuger aldrig. Det står så i Vecko-Revyn.

Det finns hur många frågor som helst som jag vill ha svar på när det gäller killar.

Men vissa saker får man aldrig svar på, så mycket har jag fattat. Som varför brevbäraren spottar på väggen i ens trapphus till exempel.

Är det för att han är kille eller?

Nu för tiden vet jag inte ens med Jeppe. Han har bara blivit knäppare och knäppare. Han har blivit opålitlig.

Ända sen han kom hem till mig och vi satt i garderoben tills vi inte kunde andas och jag sa att jag gillade honom och han sa att han gillade mig, ända sen den dagen har Jeppe varit konstig.

Jag som var så lycklig.

Jag var alldeles röd i ansiktet av lycka. Jag såg det när jag råkade titta mig i hallspegeln precis efter det att Jeppe gått. Som en tomat var jag. Hoppas Jeppe inte tänkte på det när jag gav honom mitt flätade armband.

Jag vet inte om vi är ihop nu.

Vi har egentligen inte träffats sen dess, bara brevväxlat. Han skickade ett brev, och så skickade jag ett. Det är idiotiskt för vi bor på samma gård.

Han kanske inte vill träffa mig mer.

Han kanske inte gillar mig alls, fast han sa det.

Jag har varit kär i Jesper Öst i hela mitt liv, och jag kan inte förklara varför. Han är jättesnäll och har söta utstående öron som ofta blir röda.

Han kan bli väldigt arg också.

En gång på dagis skulle han slå mig med en gammal julgran när vi var ute på gården och lekte. Granen hade inga barr och var mer som en kvistig sopborste. Alla andra barn var ute och de kunde se hur rädd jag var. Jag grät och skrek: Sluta! Det gör ont!.

Men Jeppe slutade inte. Han var så där arg. Jag kommer inte ihåg varför. Han slutade inte slå mig med granen förrän långa Lena kom.

Jeppe och jag har lekt tillsammans sen vi var små, till och med innan vi gick på Gullvivan. Min mamma och hans var kompisar. Sen dog mamma när jag var sex år och nu hälsar Jeppes familj inte på hos oss längre. Jag förstår varför. Pappa blir ofta trött och arg på något sätt när det kommer folk. Till och med när det är han själv som har bjudit in dem.

Han skulle aldrig säga något roligt, aldrig.

Han säger inte mycket överhuvudtaget, han suckar och gäspar. Nu på midsommarafton var det precis så. Mirjam som är pappas tjej hade bjudit hem tre arbetskamrater. Det var Inger, Maj-Gunnel och Åke. Åke hade med sig sill och Maj-Gunnel hade Janssons frestelse. Alla sjöng till snapsen, men inte pappa.

Han gick och la sig.

Mirjam sa att hon var besviken. Jag hörde det på morgonen när de bråkade. Mirjam är känslig för hon har fått missfall.

Det är kanske det att jag är lång?

Det är kanske därför Jeppe inte vill träffa mig?

I våras när vi var på skolundersökningen var jag tio centimeter längre än Jeppe. Jag var näst längst i klassen. Det är bara Gabbe som är längre, men