Puck tar chansen

By Lisbeth Werner and Christoffer Marott Bjørvig

På internatskolan verkar Larm och Slid vara ute efter trubbel än en gång. Internatskolan vibrerar av lycka när snön faller och de kan åka skidor och skridskor. När pojkarna gång blir besegrade i idrottstävlingarna blir Larm så irriterad att han beger sig ut på den tunna isen för att imponera på tjejerna... I böckerna om Puck följer vi den något bortskämda Köpenhamnsflickan Bente Winter. Hon blir skickad till internatskola för att hennes pappa ska flytta utomlands i sitt arbete. Väl på internatskolan får Bente smeknamnet Puck. Det är 58 böcker i serien som är Danmarks mest populära flickboksserie. 1. Puck på internatskola 2. Puk slår sig lös 3. Puck i fara / Puck vågar sitt liv 4. Puck på nya äventyr 5. Puck ger sig inte 6. Puck hjälper till 7. Puck i snön 8. Puck tar chansen 9. Puck har bråttom 10. Puck och leoparden 11. Puck har en nyhet! 12. Puck som filmstjärna 13. Pucks stora upplevelse 14. Puck vinner igen 15. Puck visar klorna 16. Stackars Puck 17. Det ordnar Puck 18. Bra gjort, Puck

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 27, 2018
• ISBN: 9788711969618

Book preview

Första kapitlet

En god idé

— Du, Larm … jag har fått en idé …

— Verkligen, käre Slit?

— Javisst, alla tiders idé.

— Hm! Jag ska tala om för dig, att jag börjar ställa mig ganska tvivlande till dina s. k. goda idéer.

— Varför det?

— Var det inte du, som kom upp med idén att vi skulle skoja med Fredrik på den där biologilektionen?

— Jo …

— Och sen blev det i stället oss de skrattade åt. Det var likaledes du, som fick snilleblixten att vi skulle förklara Puck och hennes kompisar krig, var det inte så?

— Joo …

— Och resultatet blev, att vi båda blev inlåsta i växthuset. Och idén att vi skulle skoja med Puck och de andra flickorna på deras cykeltur, den var väl också din, eller hur?

— Joo …

— Nå, då så, käre Slit. Tycker du då att det är så konstigt om jag med tiden har blivit en smula skeptisk mot dina idéer? Sista gången lyckades vi ju bara åstadkomma, att polisen tog oss i tron att vi var förrymda ungdomsbrottslingar … och till på köpet måste vi utstå den skammen, att det var Puck och Co, som hjälpte oss därifrån.

Slit såg litet skamsen ut:

— Du har förstås rätt i att vi de sista gångerna har haft litet — hm — otur, men förr eller senare måste ju turen vända sig och gå över på vår sida. För du medger väl ändå, att vi har de två klyftigaste huvudena i plugget?

— Jo, det är ju självklart.

— Då vore det väl dumt av oss att ge slaget förlorat, tycker du inte det, käre Larm?

— Det kan du ju ha rätt i. Nå, om du absolut vill då, så låt mig få höra vad det är för sorts idé din hjärna har kläckt den här gången.

Larm och Slit — eller Hugo och Henrik, som deras borgerliga namn löd — var de värsta upptågsmakarna i hela Ekeborgs internatskola. Läxläsning hade aldrig varit deras starka sida men i gengäld var de så mycket påhittigare, då det gällde att fundera ut rackartyg, något som varje månad förskaffade dem hela rader med anmärkningar. Inte så sällan låg de i öppet krig med Puck och hennes väninnor, vilket inte alls hindrade att det härskade det bästa kamratskap dem emellan, liksom mellan alla elever i skolan. Trots alla sina påfund var Larm och Slit ytterst populära och när rektor Frank någon gång såg sig nödsakad att sätta på sig den allra strängaste minen, var det mest för att dölja sin skrattlust. Den skicklige unge pedagogen hade inte glömt att han själv en gång varit en uppfinningsrik skolpojke och han visste också att pojkar är pojkar. Dessutom var deras påhitt aldrig elaka eller simpla, aldrig ofog eller åverkan.

---

Just nu befann sig Larm och Slit på sluttningen nordost om Eksjön. Om de inte hade haft tankarna på annat håll, skulle de ha kunnat njuta av ett ovanligt vackert, vintervitt landskap, som bredde ut sig framför dem. Under den gångna veckan hade det snöat nästan oavbrutet och det tjocka, vita snötäcket hade så småningom plånat ut alla skarpa konturer i landskapet. De nakna trädkronorna avtecknade sig som vitpudrade flätverk mot vinterhimlen och drivorna hade för länge sedan hopat sig över den isbelagda Eksjön. Det enda som bröt av mot den enahanda, vita ytan var träd- och buskvegetationen på Riddar Volmars ö ett stycke ut i sjön.

Men just nu hade de båda rackarpojkarna inte öga för all denna naturskönhet, som så frikostigt bjöds dem. De hade något helt annat i sinnet, som helt upptog dem. Larm lutade sig förväntansfullt mot skidstaven och upprepade:

— Tala nu om för mig, käre Slit, vad din idé går ut på, så ska jag fundera på saken.

— Tycker inte du som jag, att det alltför länge har rått fred mellan oss och Puck med kompanjoner.

— Absolut … och vad anser du att vi ska göra åt det beklagliga missförhållandet?

— Vi ska förstås bryta freden …

— Fantastiskt, käre Slit. Du tar orden ur munnen på mig, men hur har du egentligen tänkt, att vi ska bära oss åt, så att vi inte blir lurade den här gången också

— Bära oss åt? Ja — hm — uppriktigt sagt så har jag inte hunnit tänka närmare på saken ännu. Men idén som sådan — tycker du inte att den är strålande?

Larm skakade bekymrat på huvudet:

— Käre Slit, du är utan konkurrens tidernas kromosomfån. Här kommer du och spänner mina förväntningar till bristningsgränsen. Att förklara Puck och de andra flickorna krig, det är väl inte någon idé, det är ju ett självfallet naturtillstånd, och orsaken till att vi inte för länge sen skridit till handling är ju helt enkelt att vi har saknat en idé. Du har verkligen sårat mig djupt, Slit … mycket djupt. Det är hemskt att bli så besviken på en vän.

— Vi måste hitta på något, förklarade Slit oberört. — Livet börjar ju bli så trist och meningslöst att man har lust att sätta sig ner och gråta. Vi är väl ändå överens om att Puck och de andra ska knorvas till?

— Om den saken kan inte råda mer än en mening, det vet du lika bra som jag.

— Fint — och inte heller om det faktum, att vi är skolans största ljushuvuden?

— Så självklara saker kan inte bestridas, käre Slit, även om Pucks huvud ibland — hm — någon enstaka gång alltså — råkat vara en liten, liten aning ljusare. Om vi ska vara hänsynslöst ärliga och se sanningen i vitögat, så är hon inte så lätt att tas med …

Slit nickade ivrigt:

— Men just därför blir ju äran så mycket större, när vi verkligen lyckas knyta upp svansen på henne … och innan kvällen har vi räknat ut, hur det ska gå till.

— Har vi?

— Naturligtvis. Den av oss, som först kommer på idén med stort I, han ska få en krona av den andre. Är du med på det?

— Ja tack.

— Kontakt?

— Hm. Vi säger två avbetalningar på femtio öre i stället, så blir det inte så kännbart för dig.

— Kör till då!

De båda rackarpojkarna nickade förtjust mot varann. Plötsligt tyckte de, att livet inte var så pjåkigt när det kom till kritan. Och i nästa ögonblick hade de satt av utför backen i vinande fart. I svängarna stod snön som ett moln kring skidorna. Larm och Slit var nämligen inte bara ett par stora spjuvrar, de hörde också till skolans allra bästa skidlöpare och skridskoåkare. Förra vintern hade de vunnit flera av de tävlingar, som rektor Frank hade anordnat, och de var ganska säkra på att kunna göra om bravaden den här vintern.

Puck stod