Klara och Merit i Stockholm

By Rune Hammargren

Klara och Merit hade tidigare tillbringat en vecka tillsammans i huvudstaden, de hade då fått visa varandra sin varma, men också erotiska kärlek fullt ut. De fick smak
på den förbjudna kärleken och var också beredda att offra allt, för ett liv tillsammans.

Föräldrarna välsignade deras ansökan till en högre utbildning i Stockholm. Kyrkoherden Karl Bosser, tillika Klaras far skrev ett personligt brev till rektorn, vilket banade väg för de unga kvinnornas antagningar till utbildningen.

Klara och Merit skulle åter rå om varandras kroppar, nu under en längre tid.
Precis som vid den tidigare vistelsen skulle de nu bo i Klaras farföräldrars hem.

Tillsyningsmannen Jonsson dök emellanåt upp oanmäld, vilket resulterat i att de unga
kvinnornas förbjudna kärlek varit nära att avslöjas vid flera tillfällen.

Änklingen patron Gelve hade funnit kärleksfrid i Fia Oscarsson, han skulle tyvärr inte få äkta kvinnan han så högt älskade, men snart står det fler kvinnor på tur.

Detta är bara lite av vad som händer i den andra boken om de unga kvinnorna Klara och Merit, mycket mer händer uti patron Gelves liv i byn Barkatorp.

Allt händer i 1930-talets Sverige.

Håll till godo kära läsare!

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 10, 2014
• ISBN: 9789175699011

Rune Hammargren

Detta är min tolfte bok, denna är något annorlunda då den handlar om mig och mina förfäder. Berättelsen som sådan har sin grund i DNA-forskning samt släktforskning, därutöver min tolkning av resultaten av dessa, som i sin tur har genererat en story om hur jag hamnade just där jag gjorde. Följ med mig på resan som startar i en liten by i Vallonien, men som också slutar i en liten by, men nu i Sverige. Byns namn är Svartabäck i skogarnas och stenmurarnas län, Kronobergs län.

Book preview

by

KAPITEL 1

Brevsvar

Min far kyrkoherden, hade redan dagen efter Merits och min hemkomst skrivit och skickat brevet till skolans rektor. Det framkom vid kvällsmaten att far kände rektorn, de hade till och med varit klasskamrater. De hade under två år läst en högre utbildning tillsammans, därefter haft enbart sporadisk kontakt. En riktigt bra karl, hade far sagt. Julimånadens sista dag hade infunnit sig, Merit och jag hade träffats med jämna mellanrum. Våra efterlängtade kärleksstunder hade uteblivit av olika anledningar, vid något tillfälle hade vi kunnat smyga undan för att ge varandra en kyss, eller två. Vi väntade båda i djup spänning på brev från skolans rektor, hoppades att brevbäraren varje dag skulle komma med det efterlängtade brevet.

Denna sista julidag skulle vi tillbringa tillsammans, en härlig fikakorg var packad, det var Merit som tagit ansvaret för detta.

Själv skulle jag stå för den filt som allt skulle packas upp på, i hemlighet hade jag tagit med en liten flaska portvin från fars hemliga rum i prästgårdens källare. Rummet innehöll många flaskor av det som mänskligheten tydligen krävde i olika sammanhang.

Mestadels handlade det om snaps, emellanåt stod det några fyllda hyllor med fruntimmersdricka, som far uttryckte det. Far skulle få bjuda oss på denna ädla fruntimmersdryck, hoppas Merit kommer att tycka om det här portvinet.

Vi hade bestämt oss för att ta oss till en klippa nere vid sjön, klippan hade vi besökt vid många tillfällen under våra sommarlov. Vi hade alltid fått vara ensamma där och vi längtade båda tillbaka till platsen där vi tillbringat mycket tid av barndomens somrar.

Vi hade stämt möte utanför handelsboden, med våra cyklar skulle det ta oss någon halv timme för att komma ned till sjön Rugen. Ytterligare tio för att komma ut till dess klippor.

– Så härligt det ska bli Klara, vad jag har längtat efter att få vara tillsammans med dig på tu man hand.

– Merit, det har funnits stunder under de här veckorna då jag funderat över om vi inte skulle rymma, rymma för att vi tillsammans skulle få äga varandra som vi gjorde under tiden i Stockholm.

– Så har även jag känt, mer än en gång.

– Titta Merit, där borta ligger våra klippor, ser du att de väntar på oss?

– Tror att de längtar efter oss, precis som vi efter dem.

– Så härligt det ska bli min älskade.

Något senare bredde jag ut den medhavda filten, under filtens ena hörn placerade jag i smyg flaskan med portvin. La därefter mina kläder över den lilla upphöjningen.

– Ser du Klara hur väl träden och buskarna gömmer vår plats, det är bara vattnet som kan beskåda oss när vi sitter här, eller hur?

– Har inte riktigt tänkt på det tidigare min vän, men visst är det så.

Såg en helt naken Klara småspringa mot vattnet, så fin du är min vän tänkte jag.

– Var försiktig Klara så att du inte ramlar!

– Kom min älskade, kom!

Några sekunder senare hade jag blottlagt min kropp precis som Klara gjort med sin, med samma kraft sökte jag hennes steg. Vattnets yta mötte min bara kropp, så skönt det var.

– Så skönt det var min Merit, kom får jag krama dig. Har längtat efter ögonblicket, din nakna kropp mot min, håll om mig älskling.

– Klara, jag ska försöka göra ett djupdyk. Du får inte skrika om jag råkar möta din kropp, lovar du det?

– Lovar Merit.

Tog ett lagom djupt andetag, just ett sådant som gjorde att jag lyckades hålla andan under vattnets yta längst i klassen. Simmade långsamt ned mot och mellan min älsklings ben, upp längs hennes lår. Mötte hennes kulle och hittade allt däremellan. Stannade länge, så länge att jag hann känna Klaras enorma skakningar av vällust.

När allt tonat ut mötte jag åter vattnets yta. Min älsklings ansikte låg nu vilande på vattenytan, precis som om hon haft en kudde under sitt vackra huvud. Tyst låg hon där länge, lika tyst betraktade älsklingen först vår gemensamma himmel, sedan mig.

– Ingen kan älska mig som du, aldrig någonsin någon annan. Gud vad jag älskar dig Merit.

– Det var snällt sagt, du är också min för evigt Klara.

En stund senare dukade vi upp det medhavda, jag tog fram min lilla hemlighet och hällde upp varsitt rejält glas av fars portvin. Merit hade inte lagt märke till mitt tilltag.

– Var så god älskling.

– Men Klara! Vad har du tagit med dig för gott, är det portvin?

– Visst, samma smak som det vi drack i Stockholm. Det kommer från fars källare.

– Skål min älskade.

– Skål min Merit.

Glasens innehåll försvann snabbt, en stund senare kändes alkoholens kraft. Vi delade upp det resterande, därefter gömdes flaskan. Lika snabbt tömdes även dessa glas.

– Merit jag är skyldig dig något, min kärlek till dig.

De närmaste timmarna åt vi utav det medhavda, badade, torkade varandras kroppar i den av grönskan dolda oasen. Eftermiddag, gick mot sen eftermiddag och vi bestämde oss för att packa ihop våra saker. Solen hade under dagen skänkt våra kroppar välbehövlig färg, vi var underbart nöjda med dagen vi fått tillsammans. Utanför handelsboden stannade vi upp för att ta farväl, cyklarnas bromsar knirrade till samtidigt som vi tittade varandra djupt in i ögonen. Nästan viskande bytte vi orden.

– Tack för en underbar dag Klara min för evigt älskade kvinna.

– Tack detsamma, min underbart älskade Merit, vi kan väl träffas någon gång under morgondagen.

– Det måste vi. Jo förresten, jag har en bröstkaramell till dig. Kan vara bra då vi druckit från prästgårdens hemligheter, var så god.

– Tack, känner mig fortfarande något berusad.

Far och mor satt i den sommarklädda bersån, smuttande på något som såg riktigt läskande ut.

– Välkommen älskade Klara, får mor och jag bjuda på ett litet glas portvin?

– Tack far, så spännande.

– Vi har något att berätta för dig, egentligen för Merit också. När du har druckit ur kanske du vill springa över till familjen Pettersson och bjuda in till lite mat framåt kvällen. Ska vi säga runt sextiden så handlaren hinner stänga för dagen, vad säger du mor?

– Visst Karl, vid sextiden blir bra.

– Far, säg att det är från skolan. Är det så?

– Ja min dotter, men mer än så säger jag inte. Du får tåla dig.

– Så gott det var mina älskade föräldrar, jag måste springa över till Merit nu. Tack så mycket för att jag fick smaka.

Stunden härefter rusade jag ner mot byns affär, dörren passerades med fart. Där stod hon smått språkande med sin far, min Merit.

– Merit! Ursäkta herr Pettersson, men ni är bjudna till prästgården på middag vid sextiden om det skulle passa?

– Visst min flicka, visst tackar vi ja till detta. Finns det någon speciell anledning om jag får fråga?

– Jo herr Pettersson. Brevet, brevet från skolan har kommit. Merit jag vet inte mer än så just nu, vi får alla tåla oss till middagen.

Merit och jag kunde inte tåla oss, vi tolkade det hela med middagen som att vi hade fått ett väldigt glädjande besked. Far skulle aldrig ha bjudit in till middag annars. Detta resulterade i att vi flög mot varandra och i varandras armar.

– Välkomna klockan sex, på återseende herr Pettersson med familj.

Precis klockan sex stod familjen utanför vårt stora hus, Merit hade plockat ängsblommor till mor. Alla var glada och uppsluppna.

– Nå mina vänner, ni ska vara mycket välkomna till oss denna kväll, till att börja med vill jag bjuda alla denna fantastiska välkomstdryck. Kallt portvin, dagen till ära tycker jag att flickorna ska få ta del av denna ädla dryck. Skål och välkomna än en gång.

– Brevet far, kan inte far berätta om brevet?

– Inom sinom tid min dotter, detta gäller även dig Merit.

Glasen tömdes i en hast även om inte drycken i sig skulle behandlas så.

– Får jag erbjuda en plats i bersån, var så goda mina vänner.

Våra mödrar hade serverats ytterligare ett glas portvin medan herrarna snabbt gick över till snapsandet.

Efter tre snapsar valde far att ta fram ett brev som han dolt mycket väl innanför sin stiliga, men hårt åtsittande prästrock.

– Kära barn, idag mottog jag detta brev från den person som jag tillskrev angående er önskade utbildning. Ber nu att få läsa svaret.

"Bästa broder.

Ert brev gladde mig verkligen, vad jag förstår så har livet skänkt dig och din hustru glädje. Att fostra barn till att önska sig utbildningar är stort min vän och jag lyckönskar er till detta.

För två timmar sedan hade min skola enbart kunnat erbjuda en av flickorna plats till den ansökta utbildningen, livet ville annorlunda. Något senare mottog jag besked om att en av de tillsatta utbildningsplatserna avanmälts, detta lämnar utrymme även för den andra flickan.

Flickorna Klara och Merit är välkomna att påbörja utbildningen till folkskollärare vid min skola här i Stockholm. Studierna startar den sjunde augusti med upprop klockan tio.

Behöver flickorna hjälp med anskaffning av boende, är du bästa broder välkommen att höra av dig".

Med varma hälsningar,

Einar Tedelius

Rektor vid Folkskoleseminarium i Stockholms stad

Efter en god stunds tystnad brister det för Merit, något efter även för mig.

– Klara, Klara är det sant? Åh, tack så mycket till er alla för att Klara och jag får göra denna, vårt livs resa. Tack!

– Älskade vän, det är sant. Tack far och mor, tack till er herr och fru Pettersson för er omtanke och välvilja. Tack!

– Nu ska vi väl skåla för den dubbla lyckan Pettersson, tänk att vi får båda våra döttrar till ett riktigt fint och eftertraktat yrke med hög status.

– Skål och tack för att ni bryr er om oss, framförallt om vår älskade Merit. Skål mitt herrskap, skål och ett stort tack från oss!

– Men Klara det är ju skolstart redan om en vecka, vi måste börja planera för vår resa. Det är helt overkligt min vän, tack för att du tar mig med.

– Utan dig hade det inte varit detsamma. Kom, jag ska hämta papper och penna så börjar vi skriva ned vad vi måste ta med oss till huvudstaden. Vi kan väl sätta oss i rummet bredvid.

– Visst Klara, det blir jättebra. Jag går in och väntar på dig.

Förstod att min älskling ville att vi skulle befinna oss intill våra föräldrar för en gångs skull, därav valet av rum.

KAPITEL 2

Fia och Axel

Godset hade gått in i en betydligt lugnare period nu, skörden av hö var avklarad. Det hade slaktats och saltats för att det skulle finnas mat på bordet fram till den stora höstslakten i oktober. Axel hade skött fisket på ett ypperligt sätt, han hade fiskat, levererat och fått in pengar som väl motsvarade hans årslön till dags dato. Nu handlade det mer om att fiska för gårdens vinterbehov, även om detta skulle förstärkas med vinterfiske för att kunna tillhandahålla färsk fisk. Vinterfisket kunde vara något osäkert, då isarnas tjocklek bestämde om det skulle kunna fiskas eller inte. Det handlade om godsets överlevnad, men också Axel och Fias. Så var det avtalat.

Fia kom allt närmare mig känslomässigt, men också rent fysiskt vid de tillfällen då jag besökte henne för att dela bädd av ren kärlek.

Vi hade gett och tagit under den tid som hon varit ensam, vi hade båda njutit av stunderna.

Vid vårt senaste möte avtalades det att jag skulle besöka kvinnan aftonen som nu låg helt orörd framför oss.

Trillan hade selats för en gångs skull, tyckte det kunde vara trevligt att få köra en annan vagn än jiggen. Dragaren under lokselen hade gjort resan ett stort antal gånger. Vid målet skulle stoet belönas med färskt vatten och lika färskt hö. Detta visste hon mycket väl.

Knackade försiktigt på Fias dörr, inväntade artigt svaret från husets inre. Tittade mig omkring för att se om jag missat henne vid min ankomst, ingen Fia någonstans. Knackade åter, nu betydligt hårdare. Kunde det vara så att hon sov för ett ögonblick? Tar dörrens handtag i min hand, den är öppen. Märkligt, bestämmer mig för en något brutalare entré.

– Fia! Axel! Var är ni?

Stegade in i den lilla förstukvisten, tystnaden låg som ett lock över huset. Ingen i köket, det enda som skulle bryta mönstret av hur det vanligtvis brukar se ut, är det antal knivar som ligger smått drypande av vatten på det lilla köksbordet.

Bestämde mig för att backa ut igen, för att ta mig en extra titt på ladugårdsplanen, men väl också i de kringliggande byggnaderna.

Efter fem till tio minuters letande fattades nästa beslut, att åter gå in till husets kök för att om möjligt kunna finna någon notering om var Fia, eller sonen Axel skulle befinna sig. Fia visste ändå att jag skulle komma, förmodligen Axel också.

Blicken fastnade åter vid knivarna på köksbordet, märkligt. Det såg mest ut som om knivsliparen gjort ett av sina två årliga besök.

– Fia! Axel!

Inget svar. Tar tre, eller fyra steg fram mot Fias sovsal. Kikar in mot hennes säng via den gläntade dörrens öppning.

Allt stannade upp för en