Ponnygänget på spökjakt

By Rune Olausson

Det är sommarlov och ponnygänget bor ensamma med sina hästar på Torby herrgård. På dagarna rider de ut på långa turer, badar, äter glass och träffar kompisar. Allt är helt perfekt! Men en kväll händer det något konstigt. Ponnygänget har precis gått och lagt sig när de plötsligt hör konstiga ljud. Det låter som att någon skriker och stönar. Skräckslagna bestämmer sig vännerna för att ta reda på vad som händer på Torby herrgård när solen har gått ner ...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 23, 2020
• ISBN: 9788726523928

Book preview

författaren.

Bra Början, Men…

Jag satt på Melissa. Vi stod framför en stor trälåda. På trälådan fanns en stor balja fylld med vatten. Vanligt kallt vatten. Mitt i vattnet flöt ett rött äpple.

Några meter från lådan, bredvid en brunnspump, satt Karin i gräset och såg förväntansfullt på mig. Jag hoppade av Melissa, höll henne snett bakom mig och gick fram till baljan.

Du ska bita i äpplet två gånger, Kicki. Och du får inte hålla i det med händerna, när du gör det, sa Karin förtjust.

Ska jag alltså hålla Melissa medan jag biter?

Ja, håll ordentligt i tyglarna så att hon inte springer ifrån dig.

Två bett i äpplet?

Ja, sätt i gång!

Det är ju ett ganska stort äpple, det kan nog inte vara så svårt att bita i det, sa jag försiktigt och böjde mig fram mot äpplet som låg alldeles stilla i vattnet.

Men just som jag snuddade med tänderna vid äpplet, så blev det liksom levande och nästan studsade bort från mig. Det gick så fort att jag inte hann stoppa min rörelse utan fick hela ansiktet under vattnet! Det skvätte ordentligt, vattnet flimrade för ögonen och bubblade i öronen och jag drog mig hastigt tillbaka och fräste argt.

Karin skrattade hejdlöst vilket retade mig så mycket att jag sög in lite vatten i munnen och sprutade på henne!

Lägg av! skrek hon. Det är förbjudet att bära sig illa åt mot en domare. Du kan bli utesluten om du gör så där en gång till.

En riktig domare ska vara allvarlig och inte skratta.

Sluta tjafsa nu och försök bita i äpplet i stället, fnissade hon.

Jag fnissade tillbaka, gjorde en grimas och böjde mig fram och knuffade med näsan in äpplet mot kanten av baljan. När jag tyckte att äpplet låg säkert fastpressat mot kanten öppnade jag munnen försiktigt för att liksom smyga mig till ett bett. Men just som jag skulle bita till så ryckte Melissa häftigt åt sidan!

Jag tappade naturligtvis balansen. Först slog jag i huvudet i ena ändan av baljan så att det skvätte om det. Sedan for jag över till den andra kanten och slog näsan i plåten! Det gjorde ont och jag blev så arg att jag öppnade munnen för att vråla ut min smärta, men innan jag fick fram ett enda ljud så forsade det in en massa vatten i fel strupe på mig!

Jag hostade och hoppade. Melissa ryckte och slet. Och Karin vrålade av skratt. Jag var på väg att explodera, men jag sansade mig och räknade till tio tyst för mig själv. Och efter det kände jag mig ganska glad igen, trots att det sved i näsan och skvalpade i ena örat. Det här var ju bara en gymkhana, en skämttävling alltså, som vi i Ponnygänget ordnat för att fira, att sommarlovet börjat just i dag. Och då ska man ju inte vara arg. Jag har ridit en hel del gymkhana, men det här var faktiskt första gången som jag råkat på en balja med vatten och äpple. Det finns ju inga speciella hinder som måste ingå i en gymkhana, utan man kan hitta på vad som helst. Det här med baljan och äpplet hade Karin hittat på. Själv hade jag ordnat ett hinder med en bom som var ungefär en halv meter högt, själv skulle man krypa under hindret och låta hästen hoppa ensam över.

Anita och Marianne hade ordnat en säcklöpningsbana – inte för häst utan bara för ryttare, tack och lov! – och Ingrid hade fixat en lång rad med tunnor som man skulle krypa igenom. Lena hade skaffat fram ett stort handfat och fyllt det med mjöl, någonstans i mjölet hade hon gömt en sockerbit och den skulle man nosa rätt på utan att ta händerna till hjälp och utan att sitta av från hästen (fatet stod ganska högt upp på en låda som i sin tur stod på en traktorsläpvagn). Elisabeth, slutligen, hade ställt samman en rad frågor som man måste svara på innan det var dags att sätta sig baklänges i sadeln och rida ner mot stallet.

Vi var bara ute en i taget på banan, så att de andra kunde stå vakt vid hindren. Vi räknade bara tid, inte felpoäng, och det gick inte alls så fort för Melissa och mig som jag hade hoppats det skulle göra.

När jag äntligen fått Melissa lugn och skulle göra ett nytt försök att bita i det flytande äpplet, så blev det rena fontänen av alltsammans! Melissa fick nämligen för sig att hon skulle dricka ur baljan – samtidigt som jag böjde mig framåt så sträckte hon på halsen och körde ner sitt huvud i vattnet! Gissa om det skvätte!

Baljan blev praktiskt taget tom och då såg jag min chans att få fatt på det förbaskade äpplet, men Karin hejdade mig.

Inget fusk! Baljan ska vara full, vänta tills jag har hällt på mer vatten.

Hon pumpade upp vatten i ett par hinkar och fyllde på.

Varsågod, sa hon skrattande och gjorde en svepande gest mot baljan.

Jag klarar aldrig av det, sa jag suckande.

Jo, det gör du säkert. Försök igen.

Om jag ska hålla på här länge till, så hinner ni andra inte rida!

Vi hinner nog. Vi har gott om tid. Bit i äpplet nu, sa Karin.

Melissa frustade och det gav mig en idé! Jag tog om manen och böjde henne framåt mot baljan och höll samtidigt mitt eget huvud tätt intill hennes. Jag styrde henne så att nosryggen kom rakt mot äpplet och höll fast det mot baljan. Och medan Melissa drack vatten så passade jag på att bita i äpplet!

Första bettet gick utmärkt, andra gick också bra frånsett att Melissa plötsligt tröttnade på vattnet och vispade till med huvudet så att jag fick en rejäl dusch över huvudet och nacken. Men vad gjorde det – jag hade ju klarat hindret och hoppade kvickt upp i sadeln och red ner mot traktorkärran. Där glömde jag i min iver bort att jag var genomblöt och satte ner ansiktet i mjölfatet och blev naturligtvis vit som ett spöke! Vattnet i ansiktet och håret var som klister, mjölet klibbade fast och jag fick in lite i näsan när jag bökade efter sockerbiten – och det kittlade så att jag nös! Och då flög ju mjölet upp som ett moln och föll ner som snöflingor över Melissas huvud.

Lena som var vakt vid det här hindret kunde knappt stå på benen av skratt. Jag hade lust att sparka till mjölfatet så att det hamnade på henne, men jag vågade mig inte på en sådan gymnastisk övning (risken fanns ju att jag kunde få en sträckning i en muskel om jag försökte böja benet så högt upp). Så jag nöjde mig med att gorma åt henne och likna henne vid en del egendomliga djur.

Sluta upp att leka vrålapa och ställ dig upp så att du verkligen kan se att jag tar sockerbiten nu! sa jag och körde huvudet rätt ner i fatet och bökade runt som en nosande hund.

Jag hittade sockerbiten, tog den elegant mellan läpparna och rätade på nacken. Lena nickade godkänt, och jag red bort mot dungen där Elisabeth väntade med frågorna.

Vilket färggrant ekipage! fnissade hon och pekade på Melissa och mig. Är brunt och vitt sommarens modefärger?

Haha, mycket lustigt, sa jag och försökte verka allvarlig, men kunde inte låta bli att skratta. Sätt i gång med frågorna nu innan den här äckliga mjölsmeten börjar stelna.

Jaha, det är fyra frågor. Du får en halv minuts tillägg för varje fel svar.

Om jag svarar rätt då?

Då slipper du tillägg. Här är första frågan: Var sitter känselhåren på en häst?

Det kan jag. Dom sitter runt näsborrarna och ögonen.

Rätt. Varifrån kommer Connemaran?

Irland.

Rätt igen. Vad heter världens största hästras?

Det kan jag också, den heter Shire-häst.

Rätt svarat. Här är sista frågan: Vad kallas hästar som inte har något färgpigment utan är helt vita?

Åh, det står still i skallen på mig, stönade jag. Jag har läst om det, men jag kan inte komma på det just nu.

Du har tio sekunder på dig, Kicki. Ett, två, tre, fyra…

Tyst, du stör mig!

Åtta, nio och tio. Ska du gissa?

Snövit, sa jag.

Det är fel.

Det vet jag, dummer. Vad är rätt svar då?

Albino. Du får en halv minuts tillägg för att du svarade fel, sa Elisabeth och gjorde en anteckning i sitt protokoll.

Jag ska hitta på jättekrångliga frågor åt dig, sa jag och red bort till den stora stenen utanför ladan, vred mig runt i sadeln och satte mig tillrätta baklänges så gott det gick och klatschade Melissa i ändan. Det skulle bli en aning kusligt om hon plötsligt började galoppera, men hon tog det lugnt och traskade snällt ner mot stallet.

Det tog ganska lång tid innan alla i Ponnygänget hade ridit gymkhanan, men när det äntligen var klart och vi räknade ihop tiderna, så visade det sig att Karin segrat. Som pris fick hon en påse godis med karameller, popcorn och tuggummi. Några andra pris hade vi inte lyckats skrapa ihop pengar till. Jag kom på fjärde plats. Karin bjöd oss alla på sitt prisgodis och vi satt i klubbrummet och njöt.

"Det här var en bra början på