Ponnygänget räddar ridskolan

By Rune Olausson

Ponnygängets sommarlov börjar med dåliga nyheter. Ridskolan ska rivas! Grävskoporna är redan på plats och redo att sätta igång med sitt arbete när Karin får en idé som kan rädda ridskolan. Men det kommer att kräva hårt arbete från alla i Ponnygänget hela sommaren. Kommer Ponnygänget hinna stoppa rivningsarbetet i tid? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 14, 2021
• ISBN: 9788726523935

Book preview

Hästar och grävskopor

Oj, vad det gick undan! För full rulle! Rena rama raketfarten! Jag fick tårar i ögonen och det pirrade härligt av spänning i magen. Marken var alldeles suddig under mig och jag tyckte att jag riktigt flög fram över gräset. Det här var första dagen på sommarlovet och jag kände mig som världens lyckligaste tjej där jag satt på min häst Melissa och galopperade fram över ängen.

Solen sken, det var varmt och skönt, och Melissa var på samma fartglada humör som jag. Hon arbetade energiskt och villigt. Det var ingen tvekan om att hon verkligen njöt av att få visa sin styrka. Hovarna dunkade rytmiskt mot marken och jag lät henne sträcka ut för fullt.

Den som aldrig prövat på, kan inte riktigt förstå vilken fantastisk känsla av frihet och glädje man upplever i en galopp. Man blir som en del av hästen vilket gör att man känner sig otroligt stark. Det finns inget som kan hindra en när man kommer farande i en galopp! Man är som i en helt annan värld. Det går inte att riktigt beskriva. Men lite grann påminner det om när man första gången susade iväg på cykel ner för en brant backe! Fast tio gånger bättre!

Hur härligt det än är, så kan man ju tyvärr inte hålla på att galoppera hur länge som helst. Man måste ju spara både på sina egna och hästens krafter så att man inte plötsligt rasar ihop i en hög. Nåja, någon större risk för att man ska säcka ihop finns väl egentligen inte. Musklerna brukar tala om när det är dags att ta det lite lugnare. Och om man en gång har ridit såpass för mycket, att man inte kunnat ligga eller ens sitta utan varit tvungen att stå och sova på natten så gör man inte om det. Det kan jag lova, jag har nämligen själv gjort det en gång. Det var ett elände och värst av allt var det att hålla masken hemma och inte låtsas om någonting. Man vill ju inte bli retad för en sådan sak. Men det där med ridvärk där bak hände mig för ganska längesen och nu är jag lite mer vaken när det gäller sådana saker.

Hovarna dunkade som trumpinnar mot marken och vi närmade oss slutet av ängen i god fart. När vi kom till diket gjorde jag en mjuk sväng och bytte om till kort galopp. Sen saktade jag ner till skritt, följde dikeskanten i några minuter och satte därefter kurs mot stallet.

När jag kom fram till stallet var det tomt på planen utanför. Jag sadlade av Melissa, torkade henne noga och började kratsa hovarna. Hon gnäggade och tittade sig om efter de andra hästarna.

Var inte orolig, sa jag till henne. Dom andra i Ponnygänget rider på terrängbanan nu, men dom kommer strax hit och då får du sällskap.

Hon frustade till svar och viftade lojt med svansen. Jag kratsade färdigt och reste mig upp. Jag kliade henne mellan öronen och då tittade hon belåtet på mig och jag böjde mig fram, kramade henne länge och viskade:

Jag gillar dig. Du är bra.

Ibland känns det alldeles ofattbart att Melissa verkligen är min egen häst. Att hon tillhör mig – det är fantastiskt. Det finns morgnar då jag måste nypa mig i armen när jag vaknar för att inte tro att Melissa bara är en vacker dröm.

Jag har haft henne i ett par år nu och vi trivs jättefint med varandra. Hon är en korsningsponny. Hennes pappa är korsning fullblod-russ och mamman är korsning fullblod-nordsvensk. Melissa är en fint utvecklad avkomma, det är expertord som betyder att hon ärvt bra anlag från sina föräldrar.

Hon har bra temperament, är livlig och ibland också ganska ivrig. Benen är smäckra och starka och hon har snygg hals. Just nu är hon drygt 142 centimeter hög, men hon kanske växer en liten bit till i år eller nästa år.

Hon är brun och har en vit bakfot (den vänstra), för övrigt är hon fri från tecken.

Melissa är inte alls svårskött. Innan jag hade sparat ihop så pass med pengar att jag kunde köpa henne (det tog sex år och då måste jag ändå låna pengar av mina föräldrar som jag ska betala tillbaka när jag börjar arbeta efter skolan) så var jag skötare i nästan sju år här i Aspen. Under dom åren hann jag sannerligen lära mig vad som menas med att sköta hästar. Det är ett hårt och smutsigt arbete som kräver både styrka och omtanke. Men det är meningsfullt och ger lön för mödan. Melissa är inte alls besvärlig att sköta. Hon är riktigt snäll trots att hon har temperament. Hon är pigg och livfull. Ibland överraskar hon mig med att göra meterhöga hopp upp i luften när jag minst anar det. Men hon gör det inte för att retas utan för att visa sin glädje och styrka.

Hon trilskas sällan och när hon någon enstaka gång sätter sig på tvären, så är det bara för mig att visa vem det är som bestämmer. Det kanske låter hårt och elakt, men alla hästar måste faktiskt lära sig att lyda annars kan dom börja uppträda rent livsfarligt. Men när man lär dom lydnad så får man aldrig plåga dom. Det är viktigt att man är bestämd utan att vara elak. Genom att vara stygg når man ingenstans.

Det enda egentliga problemet med Melissa är, att hon är kittlig under magen och därför har svårt att stå stilla när jag borstar henne där. Men det är ju snarare lustigt än besvärligt.

Det finns folk som tycker, att vi som sysslar med hästar är enkelspåriga och inte har något annat i tankarna än just hästar och ridning. Varje gång jag hör det blir jag lika arg! Hästar är levande varelser som ställer stora krav. När man dagligen arbetar tillsammans med dom så får man sannerligen lära sig en massa saker. Det är minsann inget latmansgöra att sköta en häst. Man måste mocka skit, rykta, sopa, släpa fram foder, hålla rent överallt i stallet, sköta utrustning och tusen andra saker.

Tillsammans med hästar lär man sig verkligen att ta ansvar, visa hänsyn och fatta vad samarbete betyder. Man lär sig också att känna gemenskap och samhörighet. Det tror jag är nyttigare — och roligare! — än att bara sitta inne och lyssna på Elvis Presley och Osmonds eller glo på TV. Missförstå mig inte nu, mina kamrater och jag gillar pop och andra saker, men vi tycker att hästar ger oss mer i utbyte än någonting annat. Man kan inte vara passiv om man är tillsammans med hästar! Det är det som är det fina.

Vi i Ponnygänget är varken rika eller särskilt duktiga. Vi måste alla slita ganska hårt och avstå från mycket för att kunna vara tillsammans med hästarna. Vi gör en massa arbete i stallet i utbyte mot bland annat gratis foder och fria ridlektioner. Vi måste vända på vartenda öre och ibland är det riktigt knalt. Men allt arbete med hästar är roligt och intressant, så vi klagar aldrig trots att vi ibland måste jobba så att det värker i armar, ben och rygg; och när vi kommer hem på kvällen så är vi så trötta att vi stupar i säng och somnar på sekunden.

Ponnygänget är ingen gammal klubb, men vi har trots vår ungdom hunnit vara med om en del