Greta: Ett annorlunda hästliv

By Birgitta van Roseel

Detta är en bok som handlar om ett sto och hennes annorlunda livsöde. Det är stoet Greta
som själv berättar. Hon har fått mänskliga egenskaper, förmågor, känslor och tankar. Hennes upplevelser pendlar mellan vardag och extraordinära tillfällen, både positiva och negativa.

Boken är lättillgänglig och hjärtevärmande, en riktig feelgood-bok för alla hästälskare, ung
som gammal

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 29, 2018
• ISBN: 9789178517374

Book preview

Innehållsförteckning

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 1

Jag kände doften av hav! Salt och tång! Hade inte ens hunnit öppna mina ögon. Jag tog ett djupt andetag. Lungorna fylldes av frisk, lite kylig luft. Blev genast pigg. Kände att någon slickade mig på huvudet och över hela kroppen. Öppnade först ett öga, sedan ett till. Då såg jag den som slickade. Det var min mamma! Hon tvättade och torkade mig med sin tunga. Den var varm och len. Jag var hennes lilla barn, hennes första föl. Helt nyfödd! Hon puffade och knuffade överallt på min kropp. Helt plötligt ställde jag mig upp på vingliga ben. Tittade runt omkring. Allt var så fint och vackert. Det var tidig morgon och dimslöjorna låg nära marken. I det svaga gryningsljuset såg jag henne, min egen mamma. Hon var en jättestor häst, ett sto. Mamma och jag var alldeles ensamma. Vi stod under ett träd i det höga, mjuka, gröna gräset. Mamma ville att jag skulle ställa mig bredvid hennes ena bakben. Det gjorde jag och då kändes en annan doft, doften av varm mjölk. Mjölken droppade från något som hängde under hennes mage. Det var ett juver med två spenar. Jag började slicka på spenarna och dropparna var otroligt goda. Då började det rinna. Drack mer och mer. Det kluckade så skojigt när jag svalde. Blev plötsligt så mätt att jag knappt kunde röra mig. Var fortfarande vinglig och lite ostadig på benen men mamma ville att vi skulle gå runt, sakta och försiktigt. Hon visade att det fanns många fler hästar i vår stora hage, ston med föl. Där fanns också några ston som inte hade någon unge vid sidan. Mamma berättade att deras föl skulle komma snart. Stona var jättetjocka.

Jag funderade på varifrån fölen kom! Kunde de möjligen ligga i stonas stora magar? Hade jag legat i mammas mage? Hm … men hon hade inte så stor mage. Kanske hade den varit större innan jag föddes? Konstigt!

Stället vi bodde på var ett stuteri. Där föder man upp hästar som senare säljs. Avelsstona, som mammorna kallas, får nya föl varje år. Det var första gången min mamma fick föl. Ändå visste hon hur man skulle göra. Detta kallas instinkt. Och allt hade gått bra …

Egentligen skulle jag berätta min historia på ett annat språk. Jag är inte född i Sverige. Landet, där jag föddes och där stuteriet ligger, är Tyskland. Platsen heter Bremerhaven och ligger vid havet. Som föl pratade och förstod jag tyska och det gjorde min mamma också. Och alla de andra hästarna och människorna med.

Efter första mjölkmålet dröjde det inte länge innan jag blev väldigt trött. Mamma visade var jag kunde ligga och vila. Somnade ögonblickligen. Behövde säkert vila mina ben också. Då det hade gått en stund och blivit helt ljust, vaknade jag och var mycket hungrig. Ställde mig snabbt upp och gick till mammas bakben. Buffade med nosen mot juvret och genast började mjölken rinna. Drack länge. Så gott det var. Sedan behövde jag både kissa och bajsa. Det första bajset kallas fölbeck och brukar vara mörkt och smetigt. Stämde precis.

Blev fort pigg igen och började springa omkring. Hoppade och skuttade! Mamma följde efter i stilla trav. Det bar av mot andra ändan av hagen där flocken höll till. De andra hästarna såg när vi var på väg. Flera kom nyfiket travande. De ville hälsa på mig. Nosade, sniffade, blåste … och jag gjorde likadant. Alla verkade glada och snälla. Mamma började äta gräs, beta. Det gjorde de flesta andra stona också.

Efter några timmar och en matpaus senare kom ett av de gamla stona och började prata med mig. Hon hade sin lilla fölunge med sig. Den var mycket mindre än jag. Stoet sa att hon hade fått många föl, men inget hade varit riktigt stort. Alla hennes föl var mycket fina, hade vunnit priser på fölvisningar och hade sålts för mycket pengar på föl- och unghästauktioner. Hon själv hade fått många diplom och utmärkelser. Flera av hennes föl, avkommor, hade samma pappa som jag …hade jag en pappa? Tänkte inte prata mer med henne.

Såg mig omkring och fick syn på mamma. Sprang iväg till henne. Frågade genast var min pappa fanns. Hon visste inte och hade inte träffat honom. Det var flera föl i vår hage som hade samma pappa som jag. Espri hette han och hans avkommor brukade bli duktiga hopphästar. Jaha! Både han och mamma var ganska små? Båda var fuxar. Fuxar är helt rödbruna, även man och svans. Förresten hette mamma Grete … och jag var jättestor, nästan svart med en stor bläs och hade inget namn, bara ett nummer!

Mamma Grete tyckte inte om att det gamla stoet sa en massa saker till mig. Jag skulle inte bry mig om henne.

Dagen gick och kvällen kom. Hästflocken flyttade sig, som den brukade göra, upp på en långsträckt kulle. Där var utsikten fin. Man kunde se havet ända till horisonten där vattnet mötte himlen. Havet tog aldrig slut. Det var saltvatten som inte gick att dricka. Så stod alla hästarna varje kväll och såg solen gå ner. När det började skymma travade vi alla nerför sluttningen lugnt och stilla. Vi tog oss tillbaka till de glesa ekdungarna där gräset var saftigt och bäcken fanns