Stjärnor och tunnbröd

By May Larsson

I en liten by i Norrland under mitten av 1900-talet bestämmer sig Karl Albert för att bygga en ark och samla på djur i väntan på syndafloden. Han har fått en uppenbarelse av Gud och nu är det hans uppgift att rädda hela människosläktet och även djuren. Alla i byn pratar om Karl Alberts märkliga bygge och hans underliga samling av djur. Karl Albert är en händig snickare, men bekymmer börjar hopa sig och han börjar tvivla på sig själv. Kommer han någonsin klara av sitt livs viktigaste uppdrag och sjösätta arken? När arken är så gott som klar inser han att han glömt det viktigaste: han måste skaffa sig en hustru för att rädda människosläktet, men hur ska han lyckas med detta när det inte finns någon i byn som han kan tänka sig dela livet med?"Stjärnor och tunnbröd" är May Larssons debutroman om några sammanvävda människoöden i en liten norrländsk by i mitten av 1900-talet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 21, 2021
• ISBN: 9788726894509

Book preview

Och allt skall en dag uppenbaras. Inget undslipper räkenskapens ljus, hur djupt vi än stoppar undan våra svåra tankar och bedrövelser. Så även denna händelse.

Fast jag hade som gått i den tron att allt var glömt. Och jag hade nog tänkt, att aldrig. Men outgrundliga är stigarna på livets vandring. En plåthämtare med tre liter mjölk är nu satt i min väg och därav bliver denna berättelse till.

Allra först drager jag till ljuset fattigdomen. Utan denna hade mången människa gått hel och frisk igenom livet. Men somliga bär den så trohjärtat, som vore det tänkt att har man bara några klädtrasor och mat för dagen bör man vara nöjd. Är man kommen till jorden i nöd skall man leva därefter och inte trakta efter annat. Kraft skall komma till en så man uthärdar allt. Om den så icke gör skall man taga den från sig själv.

I den tron levde många att så var det bestämt. Förbannade man eller gjorde uppror, blev man strax bestraffad. Därför valde många tålmodigheten. Om det outsagda visste man ändå.

Alla var dock inte lika. Somliga föddes med törst och oro. De växte som ogräs i en veteåker och tåldes inte av någon. Torka och hagel kom över dem, men inte heller detta hjälpte. De fortsatte att leva sina oroliga liv.

Om det hade varit möjligt för mig skulle jag ha gått till en sådan där trohjärtad och bett att få låna en del. Men människorna är som blommorna och fåglarna. Man kan inte ta av en lärka och ge till en kråka. Man kan inte heller säga till midsommarblomstret: Blomma inte så hastigt och vackert! Se på klöverblomman! Den lyser alltid lagom och lever ännu bra efter första frosten.

Nej, sådant tal nyttjar föga. Vi är alla satta att leva och blomma efter olika mönster och jag kunde inte ändra på något i min väg.

Till de trohjärtade hörde Efraim.

På hemvägen från skolan blev vi ofta stannande vid Efraims hage. Hängde skolväskorna på stängselstolparna. Pratade med korna och rev färskgräset åt dem. Hos efraimskorna var det så obeskrivligt lugnt. De där koögonen kunde se och höra allt utan att blinka. Kanske bottnade det i att han var så noga. Aldrig att dyngan hängde där bak och aldrig att någon behövde råma sig in för att bli mjölkad.

Allt gick så lugnt och stilla till där hos Efraims.

Någon gång prövades han också och fick vildkorna, men han skötte allt som så osynligt utan att göra något väsen av sig.

Jag tänker på det året då han köpte rödkon.

Inget gjordes hastigt hos Efraims. Och när det var gjort så visste alla att det var som det skulle. Inget blev fel i onödan.

Hur var han skapt denna människa egenteligen?

Det kan inte finnas många. Han hade också kunnat dela med sig utan att bliva alltför svag. Men han var allena och alldeles själv och vad de levde av i denna familj undrade mången i byn.

Kan det vara så att han fick stenen att leva av och klarade även detta? Inget syntes omöjligt. Gav man honom en åker med bara sten blev där strax en linda med gott hö. Det fanns bara en sak han inte förmådde: sitta länge på en stol eller prata bort mycken tid.

Hade han något språk alls? Det är knappt så jag kommer ihåg.

Men rösten där inne hos korna minns jag. Vi stod bakom lagårdsdörren och hörde på hur han pratade med djuren. Det var så gott att stå där.

Dock skulle han prövas och det blev med rödkon.

De hade pratat om köpet länge men Theresia var inte så hugad. Efraim hade hört att det var en bra ko och mjölken skulle vara som den tjockaste grädda.

Varför hejdades inte Efraim den gången? Någon visste väl hur det skulle sluta.

I förskräckelse.

Men det fanns väl någon tanke bakom detta också kan jag tro. Så Efraim köpte rödkon.

Och folket kom och tittade. Hon var ju så olik de vanliga vitkorna den där rödkon. Man hade bara sett vitkorna och det här var något helt annat. Det här var som att få amerikafrämmande!

Hon måste få ett alldeles särskilt bås. Så hon kunde flytta lätt på benen sina och växa och bli en hemskandes grann mjölkko med juver som den stinnaste säck. Så Efraim han sågade och spikade. Och folket i byn gjorde sig onödiga ärenden förbi.

Jag kommer inte ihåg allt omkring men varför måste det växa ut horn på den där kon? Hon hade ändå ingen användning för dem i lagårn eller hagen. På gärdan växte gräset lätt och bra. Det var bara att taga för sig. Vitkorna gick där jämt och åt utan att böka. De snurrade undan någon fluga med svansborsten och släppte en plätta som vi sedan plockade mask under.

Men rödkon hon var annars.

Hon råmade och trampade runt. Kanske längtade hon efter någon mer rödko och kanske Efraim borde ha köpt sig två. Men det var de där penningarna. Dem hade han icke även om han tänkte att. Och sedan var man inte säker, för det var en ny sort. Fast det sades att den kunde mjölka dubbelt. Och detta var som en hägring. Att på en och samma ko få dubbelt i spannen!

Hon hade varit bångstyrig ända från första dagen. Inte låtit sig mjölkas lika lätt. Sparkat och trampat något oherrans mycket.

Men Efraim hade som vanligt tålamodet. Han strök henne över ryggen och pratade.

Vad han talade om visste ingen. Men något bra måste det ha varit.

Rödkon började lugna sig och mjölken rann till, tjock och gul som den finaste grädda. Och de hade väl så smått börjat tro, att kanske! Men om man är fattig på de jordiska ägodelarna är det som om man vore svulten på så mycket annat också. Som detta att få vara innerligen glad!

Man tar så lätt ut skrattet för tidigt, för rätt som det är så har man inte den tillåtelsen längre.

Varför hejdade ingen Efraims stora lycka över rödkon?

Och min? Jag drack ju mjölken ur henne och lovprisade denna ko som kunde få ur sig sådan grädda!

Varför fick vi hållas? Var det för att vi skulle plågas dess mer efteråt? När det var för sent? Skulle vi få veta att en fattig skall icke trakta efter mer än nödtorften?

Korna skulle in i sommarlagårn. Djuren var less på värmen och den där bromsen som stack. Och flugerna som for in i ögona. Bromsen var som värst då. Just den där veckan.

Kanske var det en etterbroms som rödkon stånga efter.

Och Theresia råkade stå i vägen.

Rödkon klämde upp henne mot väggen däri lagårn. Och sedan vet ingen riktigt. Men vasshornet for in i magen på henne. Det var väl som en kniv i en smörklimp kan jag tänka mig.

Jag minns inte att hon skrek så värst. Hon hade väl lärt sig att skrika lagom också. Men Efraim fick en hemskandes röst som kommen från urberget. Han vrålade åt rödkon så jag blev alldeles klämd över bröstet där jag stod vid hagen.

Sedan kom han utspringandes och händerna hans var röda av Theresias blod. Jag blev så matt och torr i munnen och kom mig inte för att dra undan trodan ens så han lättare skulle komma sig ut. Men det var som om han aldrig sett mig. Han sprang som en tok uppåt vägen och vrålade och sedan blev allt som en dimma för mig.

Theresia stannade på sjukhuset i tre dagar och alla tänkte på henne men där dog hon.

Rödkon hämtade de bort. Efraim släppte inte ut de andra från sommarlagårn på hela veckan. Sommarvärmen stod över taken varje dag och säkert var det stekandes hett där inne hos djuren. Inte kunde de springa undan flugorna heller. Men det var som han tänkte:

Där kan ni stå! Jag sörjer icke över er!

Hur kunde ni? Hur kunde ni låta detta hända? Som jag skött och tänkt uppå er, dag som natt i alla år. Och Theresia som mjölkat er med mjukhänderna och smörjt sårigspenarna.

Men dumkorna. Storögona som intet svarade.

Och grönslemmet som bara rann.

Efraim körde aldrig ut vitkorna på skogen eller lindan något mer den sommaren. Han ville väl straffa på något vis. En dag fick vi se att han öppnat dörren till lagårn. Vi förstod väl vad han hade i sinnet men ingen vågade gå dit. Det var som han behövde få göra allt ensam just då.

Nu ledde han över korna till vinterlagårn. Det var något så tungt över denna flyttning. Jag glömmer det aldrig.

Och Efraim blev sig aldrig mera lik. Vi gick stora omvägar förbi hagen hans. Den kunde inte vidröras efter detta.

Men också det största sår krymper och vi kom väl närmare när det blev mörkare om kvällarna. En kväll hade Efraim ställt ut muggen och nog drack vi men det smakade inte som förr.

Nästa dag tog jag alla sparslantar ur plåtburken och gick till affären. De hade ett munspel där som jag ville köpa. Pengarna räckte inte men jag fick det ändå när de hörde vem som skulle spela på det.

När det mörknade gick jag till lagårn. Drack upp mjölken och lade munspelet på brosteget. Handlaren hade lindat ett vackert papper om med stjärnor på. Jag väntade bakom knuten tills Efraim kom ut. Han stod länge och såg på paketet. Sedan böjde han sig ner och stoppade det i fickan. Jag tror aldrig att han spelade på det men det blev ett slags tröst att han hade det i fickan sin.

Efraim började så småningom hitta ut igen. Första tiden bara för de allra nödvändigaste ärendena. Sedan blev det någon tur runt byn. Allt såg ut att gå bättre för honom. Han fick till och med vinna en mindre summa pengar på något lotteri. Snart sades han ha det ganska gott ställt.

Så gott att Signe började ropa ord åt honom. Hon brukade inte stanna och ropa i onödan. För det mesta hade hon så bråttom för hon var alltid upptagen med det kyrkliga.

Hon var ombedd att ordna. Det var inte vem som helst som blev ombedd. Men Signe blev det.

Och hon sprang så gärna när nu pastorn bad just henne. Bakade hon åtta vetelängder så gav hon fyra till församlingen. För syföreningen skulle ha möte och hon gjorde det godaste brödet. Ingen satte så mycket socker och kanel som Signe.

Efraim hade bjudits in någon gång på kaffe. Fast bara till köksbordet. Och visst, visst smakade det när man grävt och spettat hela dagen och var torr i munnen. Man fick bara se till att torka skorna ordentligt. För annars gick hon ut på bron och skakade mattan.

Denna kvinna hade väl också en uppgift i livet kan jag tro? Annars hade hon väl inte blivit skapad?

Jag kunde aldrig bli riktigt glad av att se henne. Ändå träffades vi ofta på vägen och man kan tycka att det som blir bekant också bör kännas gott eller åtminstone som en viktig del av allt.

Men så icke med Signe.

Var det för att hon aldrig såg på oss? Eller ställde en fråga om hur de hade det där hemma. Om de var sjuka eller annars hade det bekymmersamt. Det hade varit så enkelt att skicka över en bullängd med tanke på att huset rymde många. Och när hon ändå bakade till kyrkans julauktion. När doften av anisbröd kändes kring hela huset och vi trampade snö där under fönstret.

Då hade hon väl.

Men intet.

Det var bara när något främmande kom som det bjöds ur burkarna. Då var det väl lönt på något vis.

Vissa julhelger kunde det komma något slags ohejdad snällhet över henne som vi bara förvånades över. Det blev som så fel hela vägen. Hon stod på bron våran och bligade och ingen kom sig för att be henne stiga in då hon knackade.

Först skulle hon hälsa från pastorn. Han önskade alla barnen en riktigt god jul och hoppades att alla kunde sina psalmverser som ett rinnande vatten. Och att de gick flitigt i söndagsskolan, för annars. Annars kunde de inte få någon bibel. Och det ville väl alla ha?

Sedan hoppades han få se mor och far på julotta förstås. De hade inte besökt Guds hus så ofta under året så han tyckte verkligen att … Församlingen hade lagt russinstrutar i Signes julkorg. Själv hade Signe tagit med en bit julsylta som hon lagat.

För en måste tänka på att dela med sig så här vid jul, då vi alla skall möta Jesusbarnet i krubban, sa hon och log vid dörren.

Den där syltbiten låg på köksbänken hela julhelgen. Fettet flöt ut och vi borde väl alla ha tagit oss en bit innan den blev dålig av värmen men det blev inte för oss.

Nu hade hon börjat se åt Efraim. Och när hon väl börjat se någon fanns det nästan ingen hejd på allt. Efter kaffetåren kom maten. Efraim hade väl inte hunnit äta som han arbetat hela dagen? Hon hade nog sett hur han gick på från morron till kväll.

Skulle det smaka med fläsk och morötter? Han kanske aldrig fått stuvade morötter av Theresia?

Nu hade hon börjat taga Theresias namn i sin mun också.

Hon var som ormen.

Varför öppnades inte Efraims ögon inför detta falska väsen? Varför fick han gå in i storgropen som nästan skulle kväva honom?

Efraim var så trött av all sorg att hans