Fisken har blå mun

By May Larsson

Serena Ström arbetar dubbelt, i järnaffären och sedan alldeles nyligen också hos urmakaren i byn. Ingen kan märka att hon i perioder varit sjuk. Dottern Vanja har flyttat till Stockholm och jobbar på café. Serena saknar henne och oroar sig, hur ska det gå för flickan? Och hur ska det gå för Serena själv? Hon har en ovanlig känslighet, förmågan att uppfatta vatten i människors ögon, deras blå läppar och fiskfjäll när de slingrar sig ... Hon märker tämligen fort att hennes nya chef är en fisk och ingen att lita på. Tur att hon har järnhandlare Ek, som nog kan visa sig vara en äkta vän. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726894530

Book preview

Redan under den första veckan på sitt nya arbete hos urmakare Stjärna upptäcker Serena något märkligt. Då hon står lutad över den låga glasdisken och tittar på de små damarmbandsuren av gulddoublé har hon plötsligt urmakare Stjärna andandes i nacken. När hon sedan överrumplad vänder sig om och möts av hans ögon ser hon att de är fyllda av ett blekblått vatten med små blänkande fiskar. Hon blir så rädd att hon höjer armarna och drar efter andan. Men i samma ögonblick är vattnet och fiskarna borta och urmakare Stjärna klappar henne på axeln och säger att – Oj då, det var inte meningen att skrämma fru Ström. Jag tänkte bara be henne låsa upp för kunderna, för hon har väl sett att tiden är inne?

Det här, att hon nu har ansvar för en hel butik är något nytt. Hos järnhandlare Ek brukar hon mest hjälpa till med att städa och hålla ordning. Det var provinsialläkaren som ordnade vindsrummet under Eks takåsar och en viss form av tillsyn efter den stora olyckan då hon förlorade sin man. Beskyddad av järnhandlare Ek hade hon så sakta återvänt till livet. Men ännu lurade svarta hål där hon minst anade det och upptäckten av de glimrande fiskarna i urmakare Stjärnas ögon hade på en sekund fört henne tillbaka till den skräck som hon en gång fått leva med en längre tid. När Serena tänker på allt detta som hon trott sig lämnat för alltid, blir hon alldeles matt i hela kroppen. Då tar urmakare Stjärna några steg bakåt och rynkar pannan så den spända huden åker upp i bleka rullar.

Nej men kära fru Ström! säger han och viftar med de små händerna i luften, som om han ville visa att de inte innehöll något farligt. – Inte var det meningen att skrämma er så! Verkligen inte meningen.

Så går han bugande bakåt några steg igen och sätter sedan ihop händerna på bröstet.

Fru Ström kanske inte är van att det dyker upp folk omkring henne, så där hux flux? säger han. Hos järnhandlare Ek får väl fru Ström mest arbeta med lagervarorna?

När urmakare Stjärna pratar om hennes arbete hos järnhandlare Ek förändras hans röst. Den får en obehagligt hal hinna glidande över sig.

Ja, fru Ström var väl inte riktigt anställd i affären, om jag har fått de rätta upplysningarna, säger Stjärna medan han går fram till den smala affärsdörren.

Nu känner Serena hur mattheten börjar puffa ut små moln omkring henne och istället fylls hon av hetta. Allt oftare har hon börjat försvara sig när byborna trängt på med nyfikna frågor. När nu urmakare Stjärna klämmer på hennes anställning hos Ek, känner hon att han tagit sig in på hennes eget privata område.

Serena går raskt fram till affärsdörren. Hon nästan knuffar urmakare Stjärna åt sidan innan hon vrider om nyckeln. Så ser hon honom stadigt i ögonen.

Om det passar sig, kunde jag kanske börja en halvtimme tidigare, säger hon. Då hinner jag städa i butiken innan vi öppnar.

Urmakare Stjärna står kvar med händerna samlade på bröstet. Det faller ett vitt ljus från en av lamporna över ansiktet på honom. Man kan tydligt se de skarpa linjerna runt käken och en blå skugga över hakan. De blanka ögonen lyckas inte dölja en hastig och naken förvåning. Då Serena med nyckeln i handen går förbi honom, så nära att den vita stärkta blusen skär i luften, verkar det som han vaknar till.

Fru Ström kan naturligtvis bestämma tiderna själv. Det var väl så vi kom överens? säger han med den torra affärsrösten.

När Serena sedan plockar fram den mjuka dammtrasan för att börja putsa alla väggklockor, slinker Stjärna förbi henne från butiken som en blank fiskrygg. Det rasslar i ringarna när han drar igen sitt draperi till den lilla reparationsskrubben och genom det rödmönstrade tyget kan hon sedan skymta hans skarpa profil där han sitter böjd över sina klockor.

I urmakare Stjärnas lilla butik har Serena långsamt upptäckt en ny värld. Där hon med ängslan tidigare tittat på alla stora och små klockor, upplever hon nu nästan en pärlande lyckokänsla. Hon kan ibland ställa sig mitt i butiken och bara blunda. Lyssna på alla klockornas olika tick-tackande och silverplingande. Hon kan sväva och svänga med de lätta pendlarna eller upptagas av golv och jord vid de dova slagen från någon av de stora uren. Det är som om alla dessa klockor på något vis sätter igång ett okänt maskineri eller urverk i henne själv. Något oförklarat hemligt spirande som hon inte vetat om. Det är som hade hon flera okända rum i sig själv där allt stått stilla i en enda väntan. Den som öppnade första dörren utan att veta om det, var urmakare Stjärna. Han hade kommit till henne en dag när hon stod i järnhandlare Eks affär.

Fru Ström vet kanske inte om att hon gjort sig känd som en mycket trevlig och rask expedit här i Kyrkbyn, säger Stjärna och ler åt henne, där hon står bakom disken i Eks affär. Serena, som inte förstår vad Stjärna har för ärende, tänker just ropa på järnhandlare Ek att han har besök. Men urmakare Stjärna böjer sig fram mot henne och tar av sig hatten. De smala blå läpparna visar en jämn tandrad när han förklarar att det är inte järnhandlaren han söker. Nej, han har kommit för att få ett litet samtal med fru Ström! För nu var det så att han behövde hjälp några timmar på förmiddagen i sin butik och kanske var det möjligt att fru Ström kunde tänka sig komma över?

Först hade Serena inte kommit sig för att svara. Och när hon äntligen öppnade munnen fick hon syn på Ek. Han hade ljudlöst kommit in från kontoret och stod askgrå vid en av hyllorna.

Är det något jag kan hjälpa till med? säger han och ser rakt igenom Serena.

Då vänder sig urmakare Stjärna om. Han bugar för Ek men förklarar mycket bestämt att det behövdes ingen hjälp. Han hade bara ett litet ärende till fru Ström!

Och så förklarar Stjärna att han överhopats av reparationsarbete och har svårigheter att klara sin butik. Han behöver anställa en expedit för en kortare tid och därför har han kommit till fru Ström. Det skulle bara bli ett par dagar i veckan, så Ek behövde inte vara orolig. Och självklart tänkte han ersätta fru Ström med avtalsenlig lön.

För Serena kom den bugande urmakaren med hatten att likna någon slags magisk trollkarl. Det verkade stå ett sprakande gnistrande stjärnfall omkring hans viftande händer och ibland glimrade den breda guldklockan till i rockärmen så det flimrade för ögonen på Serena. Då han sedan frågade om hon kunde titta över för ett samtal, kom hon sig bara för att nicka. Vid dörren till kontoret stod Ek, blek som från de döda, med öppen mun som tänkte han säga något. Det var i den stunden hon tyckte sig uppleva att urmakare Stjärna gläntat på dörren till ett ljust och soligt rum. Hon såg hur ljuset silade genom dörren och hon fick lov att stryka sig över ögonen för att riktigt känna efter att allt inte bara var en dröm. Sedan Stjärna försvunnit fick hon hjälpa Ek till en stol. Och gång på gång måste hon förklara att hon inte alls sökt något arbete hos urmakaren. Inte kunde väl hon tro att någon ville ha henne! Det hade varit en helt orimlig tanke, ända till denna dag. Och hon skulle inte lämna Ek. Hon tänkte fortsätta hjälpa honom som vanligt. Men det soliga rummet med dörren som öppnats på glänt, berättade hon inget om.

Förmiddagstimmarna i den lilla uraffären rinner som gyllene sandkorn för Serena, som förgäves försöker hålla fast dem. Och innan hon hunnit dra andan måste hon ta på kappan och skynda sig hem till vindsrummet. Byta ut den vita blusen och svarta kjolen mot en kärv linnerock som hon fått låna av Ek. Blir hon inte försenad hinner hon få sig en matbit innan det är tid att gå ner till järnaffären. Nu är hon anställd där och då går det inte att komma hur som helst. Tidigare hade hon kunnat gå ner till Ek när hon själv kände sig stark nog eller längtade efter sällskap. I järnaffären fanns alltid något att göra och de senaste månaderna hade Ek överlåtit alltmer arbete åt henne. Det var med en viss stolthet hon vevade på kassaapparaten och klingandet från den lät till slut som en julmelodi.

Det är många saker som är annorlunda i urmakare Stjärnas butik. Hemma hos Ek fanns inga bestämda arbetstider. Genom att hon kommit och gått som katten i huset hade hon också tagit sig rast när det passade som bäst. Men hos urmakare Stjärna hade man arbetschema och det hade hon fått förklarat redan första dagen. Klockan tio drack de förmiddagskaffe och till detta levererades bröd från Konditoriet. Ungefär femton minuter före kom varje dag en pojke med nybakat bröd. Detta var tydligen något som urmakare Stjärna höll mycket bestämt på. Serena behövde inte heller sköta kaffekokningen. Det ordnade Stjärna själv med och då butiken var tom på kunder fick Serena sätta sig vid ett litet bord som stod placerat utanför Stjärnas verkstadskrubb. För det mesta hade han då redan druckit sitt kaffe och hon kunde höra honom knacka och blåsa bakom förhänget. Kaffestunden med konditoribrödet var en lyx som Serena ännu inte hunnit vänja sig vid. Och därtill kunde det ligga både vackra och annorlunda bröd på assietten åt henne. Då hon en av de första dagarna tog fram sin börs viftade Stjärna avfärdande utan att ens titta åt henne.

Det bjuder firman på, fru Ström! Något ska den väl vara god för.

Serena hade stoppat tillbaka slantarna och nu kunde hon komma på sig med att nyfiket längta efter gossen från Konditoriet. Hon hade inte vågat berätta för Ek om urmakare Stjärnas generösa manér. För ännu gick Ek omkring med gråblek hy och mörka skuggor under ögonen. Ofta darrade han till utan orsak och varje dag förhördes Serena om hon skulle bli kvar hos honom.

Det rum som Serena hyrde uppe på vinden hade under senhösten genomgått en riktig förvandling. Eftersom det från början bara hade inhyst några torftiga möbler utlånade av Ek, hade Serena nu låtit byta ut allt mot möbler från Stora huset. En lördagseftermiddag hade Ek ordnat med både lastbil och chaufför. Han hade ivrig som en ung pojke burit pinaler och lådor från hennes hus. Själv orkade hon bara dirigera hjälpen, för fastän hon förberett sig och tänkt igenom allt som skulle hämtas, blev det på något vis ändå oredigt i tankarna genast hon kom in i huset. Huset som stått utan värme och människor en lång tid tog inte emot några gäster med öppen famn. Kylan inomhus var ännu mer genomträngande än hon tänkt sig. Ek sprang omkring med droppande näsa och yllehalsduk. Chauffören tog en åkarbrasa medan Serena packade ner bästa porslinet. Då hon vek linnehanddukarna om de kända kopparna och faten, kom ett hugg i hjärtat som trasades något sönder. Hon reste sig och blev stående, men Ek ropade åt henne att skynda på för chauffören hade mer arbete som väntade.

Till Serenas vindskammare fraktades den gröna blommönstrade bäddsoffan i blank björk och fåtöljen som hörde till. Ett runt bord med glasskiva och så hennes gamla sypuff som liknade ett hjärta i formen. Serena bad också Ek och chauffören att hämta ut den ena sängen och sängbordet. Alltsedan hon kom till Ek hade hon legat i en gammal knarrig turistsäng. Från lagret hade hon fått hämta sig en pall till sängbord. Men nu skulle hon få sova på en riktig resårmadrass och sängbordet hade både fack och låda. Bäst var ändå den mildgröna färgen och de utanpåliggande blommorna. Den första natten i sin gamla säng hade hon knappt sovit en blund. Det var som kom hela hennes gamla liv tillbaka. Mitt i natten måste hon upp. Gå runt i rummet. Röra vid alla saker. Känna på de bekanta föremålen. Andas in doften från förr. Det hade blivit många timmar av blöt tyst sorg och stilla värme. På något vis måste hon få gå igenom allt och komma ut bara för att göra om alltsammans. Men den här gången hittade hon vägen ut och blev tömd på det tunga mörka. Hon gick hela tiden mot något bättre även om det gjorde ont. Och efter några dygn låg den tunga värkande sorgen bakom henne. Hon lyfte fram sykorgen till fåtöljen och hittade till sin stora förvåning och glädje en stor kaffeduk i korsstygn som inte broderats färdigt. Nålen satt kvar i den rosaröda rosen. Hon kunde ta upp det gamla handarbetet och fortsätta där hon slutat. Bredvid fåtöljen stod också numera hennes golvlampa med den vackra skärmen och fötterna kunde vila på den broderade fotpallen.

Det var en härlig dag med frisk vind och lagom kyla som Serenas vindsrum bytte skepnad. Muttrande fick också Ek bära ut sitt skeva köksbord och de två köksstolarna för på lastbilsflaket hade Serena med chaufförens hjälp