Trädiamanten

By Marita Stenberg

Trädiamanten handlar om Em som plötsligt en dag hamnar i en annan värld. Boken är utan bilder, läsaren får skapa egna bilder i sin fantasi. Kanske ser Em ut som någon du känner? Eller ser hon ut som Du?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 4, 2019
• ISBN: 9789178510252

Book preview

Trädiamanten

Em

Det gamla trädet

Beolof och Meggi

Svartfåglarna

Mikki

Joar och Etti

Fagus

Kanzor och Kazan

Arenos topp

Meggi och Fagus

Beolof, Alon och Mikki

Tilia

Impressum

Em

Boken åkte i golvet med en smäll.

- Förbannade skit ekvationer!

Vad är det för mening med att lära sig något så tröttsamt,

jag får säkert aldrig användning för dem ändå.

Em kastade sig raklång på sängen och stirrade i taket.

Hela dagen hade varit förfärlig.

Det hade börjat med att hon försov sig.

Kvällen innan hade tankarna surrat som ilskna getingar

i skallen, det hade varit omöjligt att somna.

Hon hade tänkt på Alex.

Han hade gjort slut en vecka tidigare, och hon kunde

fortfarande inte fatta varför. De hade ju haft det så bra

tillsammans. Visst bråkade de ibland, men det gjorde ju

andra också, så det var väl inget konstigt. Förresten blev de ju

alltid sams igen.

Men Alex hade plötsligt fått för sig att han kände sig

trängd. Han behövde sitt space sa han. Han påstod att

han fortfarande tyckte om henne men att han måste få

vara fri ett tag.

Det stank billiga undanflykter ur munnen på honom så

fort han öppnade den.

Em hade varit helt oförberedd, hon stod där som ett fån 

och stirrade utan att få ur sig ett enda ord.

Hon låg och snurrade i sängen och blev bara argare och

argare när hon tänkte på det som hänt. Hur kunde han

vara så feg att han inte vågade säga rakt ut att han inte

var kär i henne längre. Och hur kunde hon vara en sån

tönt som bara stått där och tigit. Hon skulle ju ha sagt

något som tvingat honom att vara ärlig.

Em visste inte hur mycket klockan varit när hon äntligen

somnade, men när den ringde på morgonen var hon så

trött att hon stängde av den och somnade om igen. Utan

att fatta vad hon gjorde. När hon äntligen vaknade hade

hon redan missat de första lektionerna.

Det är vidrigt att försova sig, hela dagen känns förstörd.

Inte blev det bättre när hon skulle försöka kasta i sig lite

frukost innan hon rusade iväg. Osten, hennes favorit

pålägg, var slut och det fanns bara mammas äckliga bröd

kvar, stora bruna skivor med solrosfrö i.

När hon äntligen kom till skolan, mitt i en lektion, fick

hon sura kommentarer av läraren och kompisarna

flinade.

Nu kunde det inte bli värre, trodde Em.

Men det blev det.

När hon kom ut på skolgården efter maten, slibbig torsk

förstås, fick hon syn på Alex.

Han stod och kråmade sig som en tupp för Vicky.

Han som hade påstått att han känt sig trängd, ansträngde

sig verkligen för att komma så nära Vicky som möjligt.

För Em kändes det som om hon fått en spark i magen.

Hon sprang in igen och låste in sig på toaletten tills

rasten var över.

Det hade varit en fullständigt vidrig dag, och i morgon

skulle det knappast bli bättre. Det var matteprov första

timman och hon kunde inte få en enda ekvation att gå ihop.

Skolan kändes inte rolig längre. Det var orättvist att

någon annan bestämde att man måste sitta inne hela

dagen för att lära sig en massa engelska glosor,

grammatik och eländiga ekvationer. Här om dagen när

hon satt och tittade ut genom fönstret, på solen som lyste

utanför, kände hon sig så himla eländig. Hon ville skrika

rakt ut:

-   Stopp! Jag vill inte vara med längre. Jag är trött på

alla "måsten"!

Man måste sköta skolan, för man måste ha bra betyg

eftersom man måste komma in på en bra linje på

gymnasiet, för man måste ju läsa vidare på högskolan så

att man kan få ett bra jobb.

Alla vuxna älskar att tjata om måsten.

Men det allra värsta är att man innerst inne vet att de har

rätt. Då blir det ju inte ett dugg lättare när det känns som

man är fångad i en grå, urtrist dröm.

När Em låg där på sin säng och stirrade i taket kände hon

sig fruktansvärt gammal och trött, som om hon var minst

nittio år.

Sömnen kom krypande och ögonlocken kändes tyngre

och tyngre. Plötsligt såg hennes rum ut att ändra färg.

Först kom det ett blått ljus som lyste på allt i rummet,

sedan började ett litet gyllene ljus glöda, mitt i allt det

blå. Det gyllene ljuset växte och Em kunde se att det

fanns något grönt inne i ljuset. Det gyllene ljuset fortsatte

att växa, till slut det fyllde hela rummet.

Em reste sig sakta upp från sängen och flyttade sig

försiktigt till mitten av rummet. När hon såg sig omkring

kunde hon inte längre upptäcka sitt eget rum. Hon hade

hamnat mitt i det gröna som hon skymtat inne i ljuset.

Det gröna var en skog.

Det gamla trädet

Stora höga lövträd sträckte sig upp mot himlen, där solen

lyste med samma gyllene skimmer som dykt upp i

hennes rum. Det påminde om solljuset i den där

reklamfilmen för flingor som hon sett på tv. Hon hade

alltid undrat hur man gjorde för att få solen att lysa så.

Något filmtrick måste det ju vara, hon hade då aldrig sett

något sådant i verkligheten.

Om det inte finns ett sådant ljus i verkligheten, då måste

ju det här vara en dröm, tänkte Em. Klart att det är en

dröm din dummer, bannade hon sig själv. Det finns

ingen mystisk värld i mitt gamla tråkiga rum.    

Men ändå…

Em lade försiktigt sin hand mot en av trädstammarna.

Barken var nästan silverfärgad, och den kändes alldeles

slät under hennes fingrar.

Inte kan man väl känna hur något känns att ta på i en

dröm. Eller…

Hon fick rysningar.

Hon såg sig omkring på marken och upptäckte att hon

stod på ett smaragdgrönt gräs, där det växte små blå

blommor.

Det var en skimrande blå färg som fick blommorna att lysa

som små lyktor.

Det var våldsamt vad allting lyser på det här stället,

tänkte Em.

Hon blev medveten om en svag men helt underbar doft,

den kom från blommorna i gräset, och var som den

finaste parfym.

Den här drömmen blir underligare för varje minut. Jag kan

både känna barken på träden och lukten av blommor.

Det kvittrade i ett träd någonstans.

Plötsligt började det att kvittra ovanför hennes huvud

också. Hon kikade upp mellan grenarna och fick syn på

en liten fågel. Precis som allt annat hon hittills sett, i sin

underliga dröm, var det en mycket vacker fågel.

Vingarna och ryggen var mörkblå, bröstet lyste

smaragdgrönt, precis som gräset och den hade en liten

mörkröd näbb. På fågelns huvud fanns en rund lilafärgad

fläck, precis där den lila fläcken slutade i nacken reste

sig två gula fjädrar rakt upp. Det såg ut som om den hade

en fjäderprydd mössa på sig. En sådan som folk brukade

ha på sig för längesedan, på medeltiden.

Den lilla fågeln kvittrade glatt till sin kamrat längre in i

skogen. Då och då böjde den på huvudet och tittade på

Em med sina pigga ögon.

Det kändes som om den kvittrade om henne.

Ett långt kvitter kom inifrån skogen. Fågeln ovanför Em

satt alldeles stilla och lyssnade samtidigt som den tittade

rakt på henne.

Nu kände hon sig helt säker på att det var henne det

handlade om.

När kvittret inifrån skogen tystnade hoppade den lilla

fågeln ner på marken, rakt framför Ems fötter.

Jaha, tänkte hon. Vad gör jag nu? Undrar om den kan

prata.

- Hej, sa Em.

Inget svar.

Fågeln fortsatte att titta på henne och lade huvudet på

sned. Hon tyckte att det såg ut som den log.

Så fånig jag är. Det är bara inbillning förstås, fåglar kan

inte le, lika lite som de kan prata, tänkte Em.

Men hon var inte riktigt säker.

Den vill mig någonting, det är jag i alla fall säker på,

tänkte hon.

I samma ögonblick flög fågeln iväg. Den satte sig på en

sten några meter framför henne. Em gick försiktigt fram

mot fågeln för att inte skrämma den. Men det var ingen

fara, fågeln satt lugnt kvar och väntade tills hon kom fram,

då lade den huvudet på sned igen och den här gången

var det ingen tvekan om att den log.

Den flög iväg några meter till och satte sig på en gren.

-   Nu förstår jag. Du vill att jag ska följa efter dig, eller hur?

Det kom inget svar nu heller, men fågeln log igen.

Hm… Det här påminner mig om gamla hemska sagor,

tänkte Em. Där brukade människor luras in i djupa

skogar och råka ut för alla möjliga fasor. Men eftersom

det här är en dröm så kan det ju inte vara farligt, sa hon

högt för sig själv.

Jag gör väl som den vill, så får vi se vad som händer.

Fågeln fortsatte att flyga från gren till gren för att visa

henne vilken väg hon skulle gå.

Efter en stund slutade Em fundera över vad det var som

egentligen hände henne i drömmen. Istället började hon

titta på skogen runtomkring henne.

Det var verkligen en