Fyra kvinnor fyra flickor: -

By KG Johansson

"Fyra kvinnor fyra flickor" är en novellsamling där berättelserna är fyllda av starka känslor och spektakulära händelser. Om det så är postapokalyptiskt svårmod eller i poetiskt vackra formuleringar. Den gemensamma tråden i de åtta novellerna är att huvudpersonerna är kvinnor, i olika åldrar och med olika förutsättningar.I "Den blödande flickan" beskrivs en dystopisk framtid genom en karaktär som är ett mellanting mellan artificiell intelligens och inprogrammerade mänskliga minnen och "Satan Doll" är stöpt i jazzens historia.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726741438

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

KG Johansson

Fyra kvinnor fyra flickor

SAGA Egmont

Fyra kvinnor fyra flickor

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2015, 2020 KG Johansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726741438

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Författarens företal

Med undantag för den inledande kortromanen Gatflickan är de här novellerna ordnade enligt principen: den kortaste först. Sedan den näst kortaste, etc. Detta kommer sig av omtanke om människor som liksom jag är så lata att de gärna läser de kortaste novellerna först – onödigt bläddrande kan, bortsett från kortromanen, undvikas. Novellerna är skrivna under de senaste sju–åtta åren och har kvinnor eller flickor som huvudpersoner, även om det någon gång inte verkar så. Längst bak finns några kommentarer till historierna.

Gatflickan

De vet att du snart ska dö. Och ändå försöker de döda dig.

1: Jeanneanne

Ibland funderade hon över sina tidigaste minnen, men hon övergav alltid de funderingarna efter en kort stund. De första minnena skilde sig inte alls från de senare. Även de få gånger när hon hade envisats med att söka sig så långt tillbaka som möjligt hade hon bara funnit samma saker – mamma, huset, trädgården och stadens konturer långt borta. Längre bort fanns ingenting utom ett vagt obehag som hon inte tyckte om. Det var bättre att gå tillbaka till nuet.

Hon hette Aleiri och hennes mamma hette Jeanneanne. De två bodde i ett hus och var de enda människorna i sin värld.

När Aleiri blev större förstod hon att det fanns andra. Men de andra människorna tillhörde inte hennes och mammas värld. De fanns långt borta, eller också var de opålitliga eller till och med farliga. När huset berättade att någon närmade sig, någon vars signatur huset inte kände igen, så bubblade det till i Aleiris öron när kupolen kom upp. Kupolen var osynlig, utom när solen och månen och stjärnorna glittrade i den, och Jeanneanne sade att den bestod av energi. Under vintrarna var kupolen nästan alltid uppe. Ibland låg grå snö i tjocka lager över den. På våren smälte snön och rann i små bäckar ned över taket av osynlig energi, så att solljuset bröts i kaskader över den gröna trädgården nedanför. Aleiri hade prövat att gå längst ut mot kupolens kant och röra vid den, hon ville så gärna känna hur smält snö kändes mot fingrarna, men kupolen stoppade hennes fingrar. När hon kom nära den kände hon ett slags motvilja. Det liknade inget annat, det var inte som att hålla fingret för nära en ljuslåga eller att smaka på något otäckt, men otäckt var det.

Jeanneanne såg henne dra sig undan och tröstade henne. Smält snö är bara ett slags vatten, sade hon, du kan lika gärna hålla handen under kranen. Aleiri accepterade vad hennes mamma sade.

Ändå ville hon veta.

Huset hade två våningar. Aleiri och Jeanneanne målade om det varannan sommar, med färger som Aleiri valde och skrivaren tillverkade. Just nu var huset rosa och blått. Förr hade det varit guld- och silverfärgat, orange och gult, rött och grönt. När det var orange och gult hade Jeanneanne sagt att det såg ut som en fruktskål. Aleiri frågade och Jeanneanne tog fram bilder i datorn, tredimensionella och underligt genomskinliga päron och citroner som svävade i luften ovanför. Frukt gick inte att få tag på längre, förklarade hon.

Aleiri visste ändå hur frukt smakade. Hon kände igen ord som mandarin och apelsin från smakerna som skrivaren gjorde. Ord som äpple och banan var inte bara namn i datorn – en gång hade de varit riktiga frukter, runda eller ovala eller avlånga. Numera fanns frukt knappast alls i den här delen av världen. Aleirie och Jeanneanne fick nöja sig med vad skrivaren gav dem.

Smakerna blev godare när Aleiri visste hur frukterna såg ut. Hon hade gärna velat skala en banan, bita i ett äpple, klyva en apelsin. Men det var omöjligt. Hon fick nöja sig med att sitta i solen, ibland med kupolen uppe till femton eller arton procent för att skydda mot strålningen, och äta sin smaksatta gurt med sked. Långt borta kunde hon se det gråmörka molnet som var staden – bara under blåsiga dagar syntes detaljer, som katedralen och de trasiga tornen omkring den.

När Aleiri var liten hade hon frågat sin mamma om de inte kunde gå in till staden, eller åka i någon av flygfarkosterna som svävade över dem ibland. Jeanneanne berättade att det var omöjligt. Staden låg för långt borta och det fanns farliga människor där. Vilka då? frågade Aleiri, men hennes mamma log bara, det där speciella leendet som inte vände sig till Aleiri utan bara inåt mot Jeanneanne själv. De fick fortsätta att bo i huset och aldrig träffa någon utom de som kom med material för skrivaren ibland, eller för att byta dator när den gick sönder. De stora behållarna med material kom ungefär en gång om året och datorn hade bara gått sönder två gånger som Aleiri kunde minnas. Därför hade hon inte träffat många andra än sin mamma.

Det var spännande när koptrarna kom flappande i luften ovanför och svävade ned ute på vägen, lätta som fjädrar. Sedan bar männen in flaskor med sådant som skrivaren behövde eller, de två gånger datorn hade kraschat, en ny smäcker platta som stod på bordet i Jeanneannes rum och fick luften ovanför att förväntansfullt lysa upp när någon sade Dator till den.

Då och då gick människor förbi men Aleiri fick inte prata med dem. Det gjorde inte så mycket. Alla som hon kunde minnas hade struntat i henne och bara pratat med Jeanneanne.

När Aleiri var nyfiken på olika saker brukade Jeanneanne visa henne sagor. Medan Aleiri var liten hade Jeanneanne läst högt för henne. Sedan hade hon lärt Aleiri att läsa och själv hitta sagor på datorn. Numera kunde Aleiri hitta både sagor att läsa och filmer att titta på – sagor och filmer om allt möjligt, om pojkar och flickor som blev ljuvligt eller tragiskt kära, om onda människor med vapen och hjältar som besegrade dem, om fjälliga monster och drakar som sprutade eld.

Många saker var lite förvirrande. Drakar och monster fanns nästan inte alls, sade Jeanneanne, och Aleiri hade lika svårt att förstå alla kärlekshistorierna. Om någon blev kär i en besvärlig människa, tyckte hon, så gick det väl att hitta någon annan? Hennes mamma förklarade att Aleiri skulle förstå när hon blev större. Jag är stor, sade Aleiri, jag fyller snart tretton. Jag kommer snart i puberteten och får bröst och mens och blir trotsig och besvärlig.

Jeanneanne log sitt inåtvända leende. Hon sade att Aleiri skulle förstå så småningom. Men jag vill ju förstå nu! sade Aleiri och stampade i golvet. Sedan hejdade hon sig och sade osäkert: Är jag i puberteten nu?

Jeanneannes leende blev sorgset. Hon bad Aleiri att sitta i hennes knä. Det var något som de inte hade gjort på flera år och när Aleiri satte sig hörde hon faktiskt sin mammas ben knaka. Gick du sönder nu? frågade hon, men Jeanneanne skakade på huvudet. Du är tyngre nu, sade hon, och jag är snart sjuttio år gammal.

Det vet jag, sade Aleiri.

Jeanneanne smekte hennes kind. Hon sade: Jag borde ha pratat med dig om det här för länge sedan. Jag kommer inte alltid att vara här. När jag dör kommer du att träffa andra människor.

Det vet jag också.

Alla som du träffar kommer inte att vara snälla mot dig. Några kan vara lika elaka som skurkarna i filmerna. När det händer kommer du att bli hemskt ledsen. Och då vill jag att du tänker på mig. Kan du komma ihåg det? Du måste komma ihåg att du är någon. Du är lika mycket värd som de, vad de än säger. Lovar du mig att komma ihåg det?

Aleiri nickade. Hon kände sig lite obekväm, för tung för sin mammas gamla ben. Sjuttio år, sade hon tyst. Det är jättegammalt. Hon gled ned på fötter och klappade sin mamma på kinden. Hon sade: Jag tycker om dig ändå.

Jeanneanne log inåt, mot sig själv.

Aleiri började titta efter bröst i spegeln men såg inga. Jeanneanne sade att det inte var någon fara. En del flickor kom inte i puberteten förrän de var femton eller till och med sexton. Oroa dig inte, sade hon. Det kommer när det kommer.

I stället för bröst och mens fick Aleiri en större och större nyfikenhet. Hon bad Jeanneanne att berätta om världen utanför, om staden, om de som bodde i staden. Jeanneanne sade att hon inte visste mer än datorn och förresten var de flesta saker som hände utanför ganska tråkiga. När Aleiri letade på datorn fann hon nästan ingenting, bara filmer och sagor, och några program med människor som tävlade om pengar och som leddes av upphetsade kvinnor och män som skrek så fort något hände.

Leta vidare, sade Jeanneanne. Du kan hitta saker om du letar länge nog.

Aleiri fortsatte. Hennes fingrar dansade i luften över styrplattan och när hennes ögon fann något intressant blinkade hon åt det för att komma längre. Efter några dagar upptäckte hon bakvägar och dolda ingångar. Hon fann en del texter och filmer som handlade om krig, krig som hade varit verkliga innan de blev film, och om översvämningar och sjukdomar. Hon blev rädd och slutade.

Det är ingen fara, sade Jeanneanne igen. Sakerna som händer utanför är bara tråkiga. Var med mig i stället så länge du har mig.

Senare trodde Aleiri att Jeanneanne hade känt något redan den kvällen.

Nästa morgon kom hon aldrig till frukost. Aleiri skrev ut sin gurt med mangosmak och åt den. Jeanneanne syntes inte till. Aleiri undrade vad det var med henne. Till slut gick hon till Jeanneannes sovrum.

Hennes mamma låg i sin säng, vithårig och rynkig, med slutna ögon. Aleiri försökte prata med henne. När Jeanneanne inte svarade gick Aleiri närmare. Till slut tog hon Jeanneannes hand.

Hon släppte den genast. Handen var lika kall som nyutskriven gurt. Aleiri tände lampan vid sängen. Jeanneannes läppar var blå. Aleiri visste inte vad hon skulle göra. Och sedan hörde hon en bil utanför och männen från sjukhuset kom.

2: Cassandra

Männen öppnade kupolen och dörren på något sätt och rusade rakt in i sovrummet. Båda två var klädda i vitt. En av dem hade en apparat som han riktade mot Jeanneannes huvud. Den andre hade ett kort ilsket skägg och vassa ögon. Han såg på Aleiri, rynkade pannan och såg på henne en gång till.

Vad heter du? sade han ovänligt.

Aleiri.

Hennes hjärta bankade. Mannen tog fram något som såg ut som en ficklampa och riktade den mot hennes ögon. Aleiri höll på att blunda men mannen sa Titta på lampan! Hon lydde och märkte förvånat att lampan inte bländade henne.

Okej, sade mannen. Han vände sig bort från henne och såg på sin kamrat vid sängen. För sent, sade kamraten likgiltigt. Hämta båren.

Mannen med lampan gick ut och kom tillbaka med en bår. Aleiri hade sett sådana på film. Det här är inte bra, tänkte hon. Inte bra alls.

Männen lyfte över Jeanneanne till båren och rullade ut henne ur huset. Aleiri följde efter. Utanför huset stod en vit och röd bil. Männen rullade fram båren och fick hjulen under den att försvinna så att de kunde skjuta in den i bilen. Inte förrän den förste hade satt sig vid ratten och den andre höll på att stänga sin dörr förstod Aleiri vad som höll på att hända. Hon sprang fram mot bilen och lyckades få tag i dörren innan den stängdes.

Jag vill åka med.

Mannen gav henne en skarp blick. Nej. De kommer och hämtar dig.

Han lät fortfarande inte vänlig.

Vilka då? sade Aleiri, men dörren hade redan stängts. Bilen rullade iväg och Jeanneanne försvann för alltid ur hennes liv. Aleiri vände sig om för att gå in i huset. Hon hann inte.

De som kom och hämtade henne var inte heller snälla. De var två stycken, en kvinna och en man, ganska unga och klädda i inte helt rena uniformer, och de pratade oavbrutet om saker som Aleiri inte förstod. Han bär sig åt som ett äckel, sade kvinnan. Som om han ägde mig. Mannen såg uppmärksamt på henne. Men strunta i honom då. Kvinnan sade: Kan inte. Den enda gången de brydde sig om henne var när kvinnan höll upp en likadan lampa som mannen. Hon lyste mot Aleiris ögon och sade: A-112.

Mannen nickade. Han knappade på en liten apparat. Gissade det.

Centrum norr?

Förstås.

De fortsatte att prata om konstiga saker medan de pekade åt Aleiri att stiga in i bilen. Hon lydde. Inte förrän kvinnan och mannen hade stängt dörren efter henne och själva var på väg in kom hon att tänka på att fråga.

Ska jag tillbaka hit? sade hon.

Kvinnan satt vid ratten och reagerade inte ens. Mannen kastade en blick på Aleiri men svarade inte. Kvinnan sade: Sängen larmade klockan tre i natt men de gjorde ingenting förrän kvart över åtta. Kan du fatta det?

De säger att de har för lite resurser.

Eller hur.

Aleiri sade: Jag undrar bara –

Mannen avbröt henne utan att se på henne. De borde göra något åt alltsammans. De kunde väl ha tagit med den här i ambulansen. Eller? Hans tumme viftade mot baksätet. Om de planerade lite. Men inte. Jag hade inte varit förvånad om de bara hade lämnat tanten åt oss och –

Han malde på. Bilen var redan ute på vägen. Aleiri vände sig om och såg på huset. Det rosa och ljusblå försvann bakom henne.

Tio minuter senare hade hon sett mer av världen än under hela sitt liv. Men Jeanneanne hade haft rätt. Det mesta var tråkigt. Kupoler var sällsynta och nästan alla hus utan kupol var slitna med flagnande färger. En del av dem hade rasat ihop och nästan inga träd eller andra växter syntes till. Allt var grått och smutsigt, precis som samtalet i framsätet: mannens och kvinnans samtal lät också solkigt och på något sätt klibbigt.

Du borde sätta in en stöt på Felicy igen, hon skulle nog ge dig vad du vill ha, sade kvinnan nu, och mannen: Felicy? Nej tack. En gång räckte. Men om du är ledig någon kväll så säg till.

Medan han pratade steg han ur bilen, öppnade Aleiris dörr och drog omilt ut henne.

Aj, sade hon.

Han brydde sig inte om henne. Tre minuter, sade han till kvinnan vid ratten. Hon svarade inte.

Bilen stod vid ett stort hus med vita väggar. Det fanns inga fönster på den nedersta våningen. Ovanför dörren stod CENTRUM NORR med stora bokstäver. Mannen ledde in Aleiri genom en glasdörr som öppnades av sig själv när han höll upp sin lilla apparat. Inne i huset gick de genom en lång korridor och uppför en trappa.

Efter en automatisk dörr till kom de in i ett rum där det satt två unga flickor. De hängde dystert på bänkar längs väggarna och såg rakt framför sig. Ingen såg upp när Aleiri och mannen kom in.

Mannen drog Aleiri till ett glasfönster och tryckte på en knapp. Några