Blå ögon och svart magi

By Mia Ahl

Annelies tillvaro rasar samman när hennes man lämnar henne för en yngre kvinna.
Hon blir tvungen att ordna en ny vardag åt sig och sina barn. Trots att hon har vänner som hjälper henne blir det inte lätt.
Annelie är som de flesta av oss. Hon klagar inför svårigheter, men hon har också lärt sig att ta vara på livets glädjeämnen. Hon är inte särskilt vacker och hon är inte rik. Och inte heller alltigenom god och självuppoffrande. Hon gråter, grälar och bryter ihop. Tar nya tag och går vidare.
Som du och jag. Men så en dag när allt verkar omöjligt försöker hon sig på svart magi. Och hon blir förvånansvärt framgångsrik...
En varm, charmig och humoristisk sträckläsare!

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 10, 2019
• ISBN: 9789178291205

Book preview

1982

Sommaren 2011

Kapitel ett

Det var lördagseftermiddag och en generös sol sken in genom de nytvättade fönstren. Annelie satt i sin nya Ikea-soffa och såg på tv medan hon åt Rocky Road-glass direkt ur förpackningen. Det hade varit mysigt om hon inte känt sig så innerligt olycklig.

Filmen var en actionrulle om en amerikansk polis som jagade knarklangare från Västindien och egentligen var Annelie mer förtjust i romantiska komedier. Notting Hill var hennes favorit, men nöden har ingen lag. När hon kommit hem från sin lilla utflykt hade hon bara slängt sig i soffan och fyrat av fjärrkontrollen som om den varit en nödraket. Hon stannade vid det första programmet som inte innehöll burkade skratt. När det första reklaminslaget kom reste hon sig och bytte sin snygga gråa kostym mot joggingbyxor och en T-tröja. Vid nästa reklaminslag gav hon efter för sin hunger och hämtade glasspaketet.

Nu såg Annelie hur en av bifigurerna, en ung vacker häxa, förberedde en voodoo-rit. Hon började med att bada. Det såg skönt ut. Annelie gned en av de sega marshmallowsarna mellan framtänderna innan hon svalde den. Glassen smakade bättre nu när hon slutat salta den med sina tårar, men hon kunde fortfarande känna en bitter bismak av nederlag och förtvivlan.

Kvinnan på filmen hade nu klätt sig i vitt och dukade upp ett altare med några fotografier och attiraljer i en korg. Annelie hade alltid trott att man gjorde vaxdockor som man sedan stack nålar i, eller brände. Häxan fortsatte med att hämta sin tupp. Nu hängde han upp och ner i hennes hand och ryckte oroligt medan han sneglade på en kniv som låg bredvid en flaska med sprit. Kanske han anade sin egen roll i den här riten. Plötsligt sprutade kvinnan ut drycken över tuppen, sa något hotfullt på spanska och grep tag om kniven. Tuppen tystnade när han insåg hur det skulle sluta. Kvinnan bet sig i läppen innan hon gjorde en enda snabb rörelse med handen och blod sprutade över korgen med fotografier. Annelie tittade snabbt ner i glasspaketet. Hon var lite blödig av sig.

Hon hade nått botten på glassförpackningen insåg hon. Lätt äcklad betraktade hon den grop hon åstadkommit. Enstaka marshmallows klamrade sig fast vid kraterns sidor.

Hon åt för mycket skräpmat. Ovanpå allt annat höll hon på att bli tjock. Det var så orättvist. I böcker och på film blev kvinnor magra och tärda när de var nere. Hon bara åt och blev allt rundare. Ingen skulle lägga armen om henne och säga: Men Annelie lilla, så mager du blivit. Äter du ordentligt?.

Beslutsamt lade hon locket på glassresterna, stängde av tv:n och gick ut i köket. Först dröjde hon med handen på luckan till sopskåpet, men så sansade hon sig och öppnade frysen i stället. Där låg ett paket med wokgrönsaker och en kycklingfilé, tänkt att bli söndagens magra måltid. Hon slet fram dem och slängde dem på diskbänken. Hon fick äta dem i kväll i stället. Klockan åtta eller så, när hon blev hungrig. Och där, långt bakom paket med glass och hamburgare låg en flaska Jamaica-rom. Hon hade spontanköpt den inför valborg, men sedan av förklarliga skäl glömt bort den.

Man ska inte dricka ensam när man är ledsen. Flaskan hade legat där längst in i frysen och var nu frostig, vit och oöppnad. Eftersom hon var kvinna och van att göra två saker på en och samma gång ställde hon flaskan på diskbänken bredvid kycklingfilén samtidigt som hon öppnade kylskåpet. Så stod hon med den öppnade dörren i vänsterhanden och spanade efter cola och citron medan den högra av sig själv sträcktes ut mot knivblocket i trä och fick fatt i en liten vass grönsakskniv.

Hon hittade en mjuk citron och en nästan tom flaska avslagen Coca-Cola. Det fick duga.

Hon var en ung, ensamstående kvinna med en halv ledig helg framför sig. Det fanns så mycket hon kunde göra. Ta en långpromenad, träffa vänner, skaffa sig en älskare, börja med en ny hobby. Men hon gjorde ingenting av detta. Hon orkade inte. I snart två månader hade hon tillbringat varannan helg i soffan framför tv:n med glass eller godis inom räckhåll. Hon måste ta sig i kragen, men i dag hade hon insett att hon inte ens hade en krage. Det var knappt att hon hade en halslinning.

Hämnd. Hon hade inte kommit så långt som att tänka på hämnd förrän i det här ögonblicket. Hon hade tillbringat alltför lång tid med att ömka sig själv, men aldrig kommit på något sätt att ge igen. Hon visste att hon var maktlös. Man kan inte göra något mot den som har rätten på sin sida. Men något måste hon göra, nästan vad som helst fick duga, för hon måste besvärja de mörka makter som höll på att helt dra ner henne under ytan i missmodets dy. Hon grep tag om kniven och lät tummen glida över den vassa eggen. Beslutsamt lade hon ner den på arbetsbänken igen och gick ut i klädkammaren.

Lägenheten var en fyra, som befordrats från kontor till bostad. Nu bestod den bland annat av en hall, så liten att man slog armen i väggen när man satte på sig kappan. Till vänster fanns två sovrum, och mitt fram ett bra badrum. Till höger löpte en liten korridor som utmynnade i ett kombinerat vardagsrum och kök. Mäklaren hade kallat det en öppen planlösning och talade förtjust om att laga mat medan gästerna satt i soffan med sina drinkar.

Det var då Annelie insåg att han var barnlös. Ingen med barn i hushållet kan bjuda in gästerna i köket tio minuter före en middag. Då är köket fullt med kastruller och disk.

Längst in i lägenheten fanns ett litet kontor, med separat toalett och en brandsäker klädkammare. På kontoret sov Annelie. Toaletten var utan fönster och mycket trång. I klädkammaren hade hon, förutom sina egna kläder, julpynt och allt sådant som inte fick plats någon annanstans.

I lådan med julsaker hittade Annelie tre tjocka gilleljus, varav bara ett var använt. Hon hittade några öppnade lådor med stearinljus i olika storlekar. Allra underst hittade hon också tre tuber med ljusfärg och en rufsig pensel.

Hon bar ut alltihop till köket.

Våningen var ännu påtagligt nystädad. Den stod stilla likt ett nykammat barn. En svag doft av grönsåpa låg som en välmenande tanke över golvet av röd klinker. Mitt på köksbordets rena rutiga duk stod en bukett astrar från ståndet utanför saluhallen. Annelie plockade undan alltihop och satte igång.

Först en rejäl klunk rom direkt ur flaskan. Sedan tog hon fram det första gillelljuset.

Det var synd att inget av studieförbunden hade kurser i voodoo. Det hade nog varit populärt annars: Introduktion i voodoo, hur du gör dockor och läser enklare besvärjelser. Naturligtvis kunde man inte lära ut hur man tog död på folk, men något litet migränanfall, till grannar som klippte gräset med motorgräsklippare på söndagsmorgnar, kanske man skulle kunna lära sig att åstadkomma.

Hon hade gått så många kurser och lärt sig italienska, porslinsmålning och filosofi, men inte hade hon haft mycket användning av det hon lärt sig. I Italien hade hon aldrig varit. Det halvdussin kaffekoppar hon målat hade stått i ett skåp i flera år innan hon gav dem till Pingstkyrkans second hand. Ingen hade lyssnat till hennes tankar om Platon. Inte ens på kursen, insåg hon. Där hade det varit åtta kvinnor som letat efter en högre mening i livet och kursledaren, en man med Robin Hood-kamning (ta från de rika och ge till de fattiga). Han hade haft ett egendomligt sätt att tala som om varje ord vägde tungt på tungan innan det föll ut i rummet. Ändå hade det han sagt inte låtit särskilt nytt eller märkvärdigt. De andra hade lyssnat och lyssnat, bara Annelie hade velat komma med ett inpass då och då.

Men någon kurs i voodoo hade hon aldrig träffat på. Hon fick lita till vad hon sett i filmen och sådant som hon snappat upp förr. Resten fick gå på intuition. Kanske hon skulle lyckas bara för att det var första gången. Som ett sömmersketips liksom. Hon i filmen hade haft fotografier, men Annelie beslöt sig för att använda dockor. Hon trodde ju inte på det här, hon gjorde det bara för att göra något alls.

Den första dockan fick bli en man. Det var honom hon hatade mest. Hon skar och skrapade i stearinet. Kniven var skarp, men det var inte lätt i alla fall. Till sist satt hon där med en liten statyett i handen. Man såg att det var en man, en lätt kulmagad dito. Ur huvudet stack ljusveken upp och fick honom att likna Tintin. En naken Tintin utan ögon. Han såg extra opersonlig ut utan ögon. Hon tänkte på hans vackra, bruna ögon, som spelade okynnigt när han fick som han ville. I sitt smyckeskrin hade hon ett par örhängen med små kulor av tigeröga. Hon hade fått dem av honom när de var nyförälskade. De skulle passa precis.

Hon hämtade dem och värmde silverpinnarna i en ljuslåga och tryckte dem på plats. Det blev mycket bra.

Så där. Klart. Annelie tog en slurk rom och log när hon lade honom på brödfatet.

Nästa docka var lättare och den tredje blev riktigt snygg. Var och en förseddes med sitt eget attribut. Hon synade dockorna noga, rätt nöjd med sin debut som skulptör. Kanske hon borde gå en keramikkurs. Fast det handlade väl om att dreja krukor, och drejning var svårt. Rätt som det var sjönk krukan ihop. Som livet. Man trodde att man höll ett framtida bruksföremål mellan händerna och så blev det bara en våt lerklump som sladdade över en snurrande skiva.

Annelie städade undan högen av stearinspån och började med nästa steg. Hon skulle ta ett rituellt reningsbad.

Framför badrumsspegeln stannade hon till och såg på sig själv. Hon mötte blicken från en kvinna på drygt fyrtio. Mörkt hår i en bra klippning som var okej fast lite långt. Hon borde gå till frissan. Eller spara pengarna och sätta upp en sådan där slarvig knut? Färga det rött? Raka huvudet? Annelie lutade sig fram och granskade sitt ansikte. Hon hade få rynkor. Goda gener och ett rökfritt leverne hade sett till det. Hon hade lite kråksparkar vid ögonen, som var stora och mycket blå. Det var det som var Annelies mest framträdande drag. Hennes mycket blåa ögon. Hon blinkade med det vänstra, en långsam tydlig blinkning, som hon övat mycket som trettonåring och fortfarande behärskade.

Sedan strök hon håret från pannan med vänsterhanden och såg på de mörka ögonbrynen som slog bågar ut mot tinningen. Hon log och blottade jämna tänder. Med ett teatraliskt morrande vred hon på badvatten och slet av sig kläderna och slängde dem i tvättkorgen.

Hon hade gömt en flaska med badolja i städskåpet. Där stod den skyddad, för Annelies dotter Alva öppnade aldrig den dörren. Annars ansåg hon att allt smink i hushållet var gemensam egendom. Nu hällde Annelie en väl tilltagen portion i badvattnet och doften av Vit Jasmin steg i rummet och täckte spegeln med väldoftande vattenånga.

Annelie svalde en skvätt till ur flaskan med sprit och klev sedan långsamt ner i det heta badet. Med händerna på badkarskanten lutade hon sig bakåt och blundade. Nästan mot sin vilja blev hon lugn och avslappnad av det heta vattnet. Det gick inte an. Hon skulle komma i kontakt med sina mörka sidor. Hon tog några fler slurkar av spriten och tänkte på vad hon skulle göra. Genast kände hon hur ett elakt småleende kittlade i hennes mungipor. Hon tog sin runda lilla salladsskål och öste hett vatten över huvudet tills håret hängde vått längs halsen på henne. Så hade kvinnan i filmen gjort. Sedan satt hon kvar tills vattnet nästan svalnat och fingertopparna rynkade sig. Nivån i romflaskan hade också sjunkit en del.

Försiktigt, rädd att halka så att eventuella förbannelser skulle studsa tillbaka och straffa henne, klev hon upp ur badet och torkade sig med en nytvättad vit handduk. Hon hade bytt ut den gröna badrumsmattan mot en annan vit handduk och höll sig noga på den medan hon klev i rena vita trosor och en vit bh. På fötterna satte hon vita korta sockor, för Annelie ville vara varm om tårna. Så lyfte hon ner sitt gamla Lucia-nattlinne som hon hängt på en galge över badrumsdörren.

Hon drog den vita särken över sina rena underkläder. Den slitna bomullen låg sval och skön mot hennes rödflammiga hud. Av gammal vana tvättade hon ur badkaret innan hon gick ut i köket och fortsatte med sina förberedelser. Glatt gnolande bredde hon en vit, rund spetsduk över köksbordet. Hennes mormor hade virkat den. Annelie hoppades att mormoderns vänliga sinne inte skulle förgifta hennes elaka seans. Längs kanterna ställde hon tolv stearinljus i små stakar och på kaffefat. Det tog en stund. Så tände hon ljusen och tog ytterligare en slurk rom. Ett ögonblick funderade hon på det där med tuppen. Men han var väl inte nödvändig. Hon hade en stilig keramiktupp bland påskpyntet, men det kändes inte rätt att skära halsen av honom. Hon fick nöja sig med vaxdockorna.

Hon tvekade inte utan valde ut den första av dockorna, fyllde munnen med rom och sprutade ut över statyetten. Ett kort ögonblick undrade hon om de tända ljusen skulle sätta eld på alkoholångorna. Tanken var inte tilltalande. Hennes kök var inte byggt för att inhysa en eldslukare.

Så spände hon ögonen i stearindockan.

Ditt namn, sa hon med dramatisk röst, är Bertil.

Dockan såg på henne, med små bruna örhängeögon.

Du är en elak, självisk man. Du är svekfull, snål och grinig, mässade Annelie. Du förtjänar ett straff.

Hon tog en stoppnål och förde in den i ljuslågan närmast. Udden blev snabbt röd och nålen började bränna hennes fingertoppar. Hon log lite innan hon fortsatte med något hon visste att han skulle avsky:

Och ditt straff ska vara maginfluensa.

Hon tog nålen ur ljuslågan och stack den i magen på dockan. Den gick inte in så lätt som hon hade trott. Hon tryckte till med tummen tills det sved i fingerblomman. Nålen sköts in en bit till i stearinet.

Så sög hon lite på tummen medan hon nöjt betraktade sitt verk.

Göteborg, våren 1991

Kapitel två

Annelie hade träffat Bertil strax före sin tjugoårsdag. Det var i mars 1991. Hon, Vanja och Denise delade en sunkig trea i Haga med något slags tredjehandskontrakt. Det fanns dusch i källaren och en spis där gasen tändes med ett poff. Till en början hade Annelie närmat sig den där spisen med tändstickan så långt bort från kroppen som möjligt. Vanja hade skrattat så hon låg dubbel, men efter en vecka hade Annelie köpt en gasdriven braständare och sedan var det inte mer med det.

De hade känt varandra sedan småskolan och Annelie hade alltid beundrat Vanja, som var lite äldre (tre månader), längre (7 cm) och framför allt mycket mer framåt. Hon hade bjudit Annelie på hennes första cigarett och vänligt dunkat henne i ryggen under den efterföljande hostattacken. Hon hade bjudit Annelie på whisky också och även om Vanja i fortsättningen fick ha både cigaretterna och drickat i fred trivdes de med varandra.

Denise var Vanjas kusin. Hennes mamma var äventyrlig av sig. En sommar reste hon utomlands på semester och kom sedan hem och var med barn. Inte nog med det. När Denise sedan kom, kunde alla se att hennes far var svart. Det var så äventyrligt att Annelies mamma fick ett extraveck på underläppen när hon talade om det. Om Denise inte varit Vanjas kusin hade Annelie knappast fått dela hushåll med henne. Nu var det Vanjas pappa som ordnat lägenheten och han satt i kommunalnämnden hemma i Borås, så det var inget att säga något om.

Vanja skulle läsa ekonomi, för det var framtiden, sa hennes pappa. Annelie hängde med på ämnesvalet fast hon försökt streta emot. Egentligen ville hon jobba med reklam eller bli scenograf på en teater, eller kanske inredningsarkitekt. Det var inte så att hon egentligen visste vad en inredningsarkitekt eller scenograf gjorde, hon bara tyckte att det verkade så trevligt att inreda rum. Om det sedan var sådana rum som folk bodde i eller spelade teater i, det gjorde henne detsamma. Hon tyckte om tanken att bygga ett rum.

Hennes föräldrar var mer realistiska: Skaffa dig en utbildning som leder till ett stadigt jobb, helst på kommunen, sa de. Så kan du försörja dig. Det blir bra sen när du är gift och får barn också. Du kan alltid få halvtid. Så du hinner sköta hemmet. Och så är det tryggt. Det där med heminredning, det kan du ju ägna dig åt på fritiden i ditt eget hem. Så mycket trevligare.

Annelie hade ägnat sig en hel del åt heminredning under det första året i den lilla lägenheten i Haga. Hon målade väggarna i alla rummen, med Denise som entusiastisk medhjälpare och Vanja som passiv iakttagare. Sedan sydde hon gardiner och försåg deras loppmarknadsmöbler med nya lösa överdrag. Hon tyckte lägenheten blev fin och ansåg att den var hennes verk.

Flickorna hade bott där i drygt tre terminer när Bertil knackade på en torsdagskväll i mars. Annelie visste förstås inte vem Bertil var då, än mindre att han skulle komma att bli mannen i hennes liv, hon öppnade bara dörren.

Hon hade suttit och pluggat och gick därför och öppnade klädd i normal pluggutstyrsel: slitna jeans, stor tröja och på fötterna hemstickade raggsockor mot golvdraget. Hon som annars inte skulle drömma om att stå öga mot öga med någon tilltalande mansperson utan att ha full makeup, vara kammad och uppklädd i högklackade skor, var nu omålad och hade håret i flätor.

Hej, sa Bertil.

Hej, sa Annelie. Så stelnade hon till och sa: Jag trodde du var Denise. Jaha. Men det är jag, sa Bertil.

Annelie tyckte att det var en oerhört kvick kommentar och log sött, medan hon snabbt granskade honom uppifrån och ner.

Han hade snäva blåa jeans, lagom blekta på de rätta ställena, en svart kavaj och, o salighet, svarta cowboyboots med klack och silvermönster. Han log och hans bruna ögon glittrade när han såg att hon betraktade honom.

Vem är Denise? frågade han.

Min kamrat, mumlade Annelie och rodnade ännu mer. Hon bor här …

Det var inte rätt tillfälle att förklara att Denise, som gick på Chalmers och var klar som mineralvatten när det gällde matematiska formler, var helt borta när det gällde mycket annat. Därför förlade hon sina nycklar minst en gång i veckan. Hennes förtvivlade rop Mina nycklar. Dom är borta! brukade utlösa ett frenetiskt sökande. Annelie och Vanja hjälpte till, medan Denise stönade som någon ur en grekisk tragedi.