Svart brev från Kina

By Björn Sundell

Mikael är ett matematiskt geni och oslagbar i finansvärlden. Men under finanskrisens utbredning visar det sig att Mikael har begått ett fatalt misstag och hans trovärdighet är ett minne blott. Skamsen, och i ren självbevarelsedrift, flyr han Helsingfors för en ny karriärsbana i Shanghai.Drömjobbet på ett biomedicinskt laboratorium leder dock in Mikael på en snårig väg. Han upptäcker snabbt att allting inte står rätt till. Det kinesiska laboratoriet verkar knappast enligt de etiska regler han är van vid som europé och experimenten de utför tycks vara direkt livsfarliga. Men desto närmare Mikael kommer sanningen ju farligare blir han för systemet.Hur ska han agera för att avslöja den kinesiska organisationens oetiska tillvägagångssätt utan att äventyra sin säkerhet? Vem kommer att lyssna på en västerlänning i det nya hemlandet?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788727060620

Book preview

Björn Sundell

Svart brev från Kina

SAGA Egmont

Svart brev från Kina

Omslagsfoto: Shutterstock, Unsplash & Pexels

Copyright ©2009, 2023 Björn Sundell och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727060620

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

PROLOG

Det lilla rummet i källaren väckte obehagliga minnen. Hon borde aldrig ha gått in genom dörren; vanligen skötte hon sitt jobb utan att blanda sig i det som inte angick henne.

Små flaskor stod i rad på en hylla längs den ena långväggen. Sirliga kinesiska tecken prydde dem, men skriften var lika obegriplig som vacker. Texten på dörren till rummet i källaren var lättare att tolka. Avigsidan av en hand visade att obehöriga borde hålla sig borta. Mitt emot hyllan med flaskorna stod en brits och den var inte inbjudande.

Tre gånger besökte Anna rummet. Första gången skedde det av en slump när hon letade bland mapparna i källarvåningen under det stora laboratoriet där hon jobbade. Hon irrade bort sig, och för att hitta ut följde hon efter en kinesisk städerska som lovade visa vägen. Städerskan gjorde en avstickare till det lilla rummet, och med skurtrasan i högsta hugg gav hon sig i kast med de smutsiga väggarna medan Anna egentligen borde ha väntat i korridoren utanför. Då såg hon britsen för första gången: en konstruktion av bruna metallrör, britsytan täckt av glänsande grön plast och ett vitt lakan med mörkröda fläckar. Torkat blod.

Det andra besöket var mer olycksbådande. Unga Ailing mådde illa – det gjorde den unga laboranten ofta. Hon bad om Annas stöd i trapporna, och Anna hjälpte henne när hon vacklade ner mot den svagt upplysta källarvåningen. Ailing tog sig mödosamt fram mot det lilla rummet, och Annas blick sökte sig genast till britsen.

Lakanet var kritvitt.

Minnet av det besöket är svårt att förtränga: Ailing går fram till raden av flaskor med obegripliga etiketter, tar en av dem och försöker med darrande händer öppna korken utan att lyckas. Först viftar hon bort Annas hjälpande hand, men när korken envist sitter kvar ger hon upp; ögonen tåras och hon sätter sig på britsen, sträcker sedan fram flaskan. Anna förstår inte: en ung kvinna som nyligen såg ut att njuta av livet sitter nu på britsen hopsjunken, snyftande och sjuk. Anna öppnar flaskan och frågar vad som har hänt.

Ailing svarar inte. En tryckande tystnad fyller rummet, sedan blandas den med en äckligt sötaktig lukt från flaskan. Den känns lika kvävande som tystnaden. Ailing för flaskan till munnen och sväljer innehållet i en enda klunk. Hon lägger sig på britsen och sluter ögonen för ett ögonblick. Långsamt tycks hon slappna av.

Anna undrar vad den unga kinesiskan hällt i sig, hon ligger så stilla på britsen och ser så rofylld ut. Men så slår hon upp ögonen. Det är något med ögonen som chockerar. De ser definitivt inte friska ut. Anna ler uppmuntrande mot Ailing, men kinesiskan ler inte tillbaka. Plötsligt och utan förvarning reser sig Ailing och skyndar till tvättstället vid kortväggen. Hon vrider på kranen för fullt och kräks.

Anna vet inte vad hon ska ta sig till. Nu är hon både förvirrad och lite rädd, orolig för kinesiskans skull och för sin egen. Men Ailing rätar på sig.

– Kom, nu går vi, säger hon som om hon uträttat ett högst naturligt behov.

Och, som för att förklara sitt märkliga beteende fortsätter Ailing med bestämd röst:

– Glöm det här. Det var nåt fel på lunchen.

Hon ljög, misstänkte Anna, men de lämnade källaren utan att prata, gick till sina arbetsrum och fortsatte att arbeta som om inget anmärkningsvärt hade hänt.

Och så det tredje besöket. Anna var på väg till ett lagerrum i källaren på jakt efter ett dokument hon behövde för jobbet. Av någon orsak stod dörren till det lilla rummet aningen på glänt. En svag jämmer hördes inifrån och hon stannade för att lyssna. Omedelbart upphörde kvidandet och tystnaden lade sig över källargångarna.

Här i de svagt upplysta gångarna rörde sig människor sällan, allra minst européer. Anna var en västerlänning i ett laboratorium med ettusen kineser av vilka de flesta inte kunde ett ord engelska. Inte ens kineserna brukade hålla till i denna tysta undre värld.

Så hördes ljudet igen, en stilla klagan, och Anna ville springa sin väg, för utlänningar skulle inte blanda sig i sådant som inte angick dem. Men nyfikenheten segrade över rädslan och hon öppnade dörren. Det låg en halvnaken kines på britsen. Hans ögon var till hälften slutna, ansiktet var gulaktigt. Mannen var mager som en sticka. Benen var täckta av röda utslag. Huden hade spruckit kring några av dem och flera av såren hade varats. Än en gång jämrade sig mannen.

– Kan jag hjälpa dig? frågade Anna.

Då slog kinesen upp ögonen. Ögonvitorna hade en otäck gulaktig skiftning.

– Vad har ni här att göra?

Han lät förvånad, som om han känt igen Anna men inte kunde placera henne. Rösten var svag, han talade bruten engelska.

– Kanske jag kan hjälpa på något sätt, föreslog Anna lite osäkert.

Mannen föreföll förvirrad, verkade inte säker på om han hade rätt att anförtro sig åt henne. Sedan tycktes han besluta sig, för han sade med en blandning av irritation och rädsla i blicken:

– Snälla ni, ge er av. Om någon ser er här tror de att jag har bett er komma hit. Jag vill inte ha er hjälp!

– Behöver ni en läkare? frågade Anna.

Men kinesen svarade inte, han vände bara bort ansiktet. Den antiseptiska lukten i det lilla rummet blandades med en fientlig kyla.

Då stängde Anna dörren bakom sig, struntade i dokumenten hon skulle hämta och gick upp till sitt arbetsrum med händer som skakade.

Flera gånger under de påföljande veckorna undrade hon vad som kunde skrämma en sjuk människa så att hon inte vågade ta emot en utsträckt hand.

FÖRSTA KAPITLET

Ljuset dog bort utan förvarning. Först var mörkret så kompakt att jag inte ens såg mina egna händer, men snart syntes några svaga ljusglimtar här och där. Jag var inte rädd, jag kände mig bara fånig där jag stod i mörkret. Det hördes ljud från alla håll, lugna röster, uppskärrade stämmor, klirret av glas som föll i golvet. Jag såg fortfarande ingenting utom några gröna lampor på avstånd. De visade fram till nödutgången. Någon ropade mitt namn med en typisk kinesisk brytning.

Jag trevade mig fram till bordet, stötte knäet mot en stol, svor till och stod stilla. Jag hade aldrig föreställt mig hur det var att leva som blind, men nu förstod jag.

– Mikael?

– Ja jag är här.

– Vi trodde att du försvann när du blev så tyst.

Jag borde ha förstått det. Elektriciteten kom och gick. Elavbrott hörde till vardagen. Det var bara jag som inte hade vant mig. Inte slutade någon prata bara för att ljuset försvann. Jag harklade mig och skulle just säga något då lamporna blinkade till och restaurangen badade i ljus.

Vi var sexton kring bordet och det rådde minsann ingen brist på mat och dryck. Helst hade jag låtit min födelsedag passera oförmärkt, men kollegerna hade struntat i alla ursäkter. Alltså satt vi här kring det runda bordet överbelamrat med tallrikar, skålar och glas, och luften var tung av kryddor. Det var precis när skålarna hade höjts till min ära som mörkret lagt sig över restaurangen. Kinas brist på energi var kronisk.

Då lamporna tändes och vi åter såg varandra blandades känslan av lättnad med hemlängtan. Jag kände en obeskrivligt stark längtan efter ren, vit snö. Jag tyckte synd om mig själv i några sekunder, sedan skärpte jag mig.

– Kära vänner och kolleger, började jag och så pratade jag på i några minuter, inte längre, för jag var ingen god festtalare och jag visste det. Jag prisade deras flit och lojalitet, för jag var ju deras chef. Sedan berättade jag hur mycket jag uppskattade att få leva här i deras land och så slutade jag med ett par anekdoter som visade att jag kunde skratta åt mina egna små misstag i denna främmande kultur.

Femton kineser kring bordet och så jag. Kineserna skrattade särskilt åt den sista anekdoten som handlade om mina missöden i ett apotek då jag bett om massageolja men fått ricinolja i stället. Kineserna log. Och jag längtade hem.

Men sedan, efter den andra skålen med risvin började livet le och jag mindes mitt eget löfte. Jag skulle träna mig i konsten att trivas i ett främmande land, för jag hade ingen framtid hemma i Finland.

Alldeles särskilt skålade jag för Dong, min trogne assistent och vapendragare som jag inte skulle klara mig utan. Han hjälpte mig i mitt arbete, men han gjorde också en annan insats. Han öppnade dörrar för mig, dörrar jag inte ens såg. Och han tolkade det kinesiska livet för mig när jag inte själv förstod.

– En skål för Dong, min vägvisare, sade jag och märkte att han log lite generat.

Senare, när vi råkade gå på toaletten tillsammans, sade han något som fick mig att förstå att han inte rodnat av anspråkslöshet, utan av skam.

– Mr Forsberg, prisa mig inte, sade han, och i min dumhet och lindriga fylla viftade jag bort hans anspråkslöshet.

– Mitt jobb, Mr Forsberg är att assistera er. Jag ska tolka vad människor säger, inte öppna min kinesiska kultur för er.

Jag förstod fortfarande inte vad han menade. Då tog han mig varsamt i armen och drog mig till baren där larmet var så högljutt att vi kunde prata ostört. En bit ifrån oss satt en grupp unga kineser som inte led någon brist på pengar. De firade den yngstes framgång. Den unge kometen höll ett kort tal som avbröts av skrattsalvor. De hade en flaska utländsk whisky på bordet. Chivas Regal. Lite längre bort satt fyra unga kvinnor, klädda i dräkter som hade designats i Paris eller i Rom, inte i Kina. Det här vattenhålet fanns till för de framgångsrika. Jag vände mig mot Dong.

– Ni är till stor hjälp för mig, sade jag uppriktigt.

– Jag uppskattar er mycket, Mr Forsberg och det vi gör är spännande. Men också vägvisaren måste vara lojal gentemot de egna.

– Absolut, Dong.

– Det finns de som tycker att jag är för tillmötesgående mot en västerlänning. Jag vill inte att ni bekräftar deras fördomar, Mr Forsberg, genom att berömma mig.

– Jag förstår, sade jag, men Dong trodde inte att jag gjorde det.

– En nykomling är en välkommen gäst som ska få all den hjälp han behöver. Men den främling som kommer för att stanna är ingen gäst längre, för han är kanske en inkräktare.

Jag bad om ursäkt om jag försatt honom i en pinsam situation och hoppades att vi kunde arbeta lika väl ihop som förr. Han nickade ivrigt. Så gick vi tillbaka till mitt festbord, men vi gick åtskilt för att utplåna bilden av opassande vänskap över gränserna.

Vi avslutade kvällen på en krog vid strandpromenaden, av utlänningar kallad the Bund, som byggts av kolonialherrarna på tidigt nittonhundratal. Gatan kantades av tunga stenbyggnader i europeisk stil. Så här nattetid lystes fasaderna upp av starka strålkastare i olika färger och hela området badade i ljus. Om dagen gjordes stora affärer i de ståtliga byggnaderna, nattetid levde gatan upp av ett annat slags affärer när kineser och utlänningar roade sig. Baren var en av de förnämsta. Tre gamla män spelade jazz som de gjort i decennier, klädda i mörka kostymer och vita skjortor. För en slant spelade de gästernas favoritstycken, inte alltid helt korrekt, men med stor inlevelse. En amerikansk turist bad om In the Mood, och det lät inte så tokigt, också om stycket hade låtit bättre spelat av ett större jazzband. Stället var rena turistfällan, men stämningen var god.

När jag lämnade mina gäster var klockan mycket, men vi hade haft en fin kväll. Och jag hade helt glömt bort att jag helst skulle ha befunnit mig någon annanstans.

Följande dag satt jag vid mitt arbetsbord och led av en lindrig baksmälla. Då tröstade jag mig med att jag trots allt klarade mig rätt väl nuförtiden. De första månaderna hade jag inte haft en enda god vän i Shanghai och mina kolleger hade betraktat mig med stor misstänksamhet. Nu hade femton människor ställt upp på fest till min ära. Att jag bjöd på läckerheterna stärkte förstås känslan av samhörighet just i går kväll.

Jag öppnade den tjocka mappen med gamla räkningar från ett par år tillbaka och såg upp på Dong som av praktiska skäl satt i samma rum som jag. Vi hade suttit i samma kontorsrum i åtta månader, men först i går på småtimmarna hade han berättat för mig att hans stora hobby var att flyga drakar. Han drömde om att en gång kunna resa till Gobiöknen för att låta draken flyga över de oändliga sanddynerna.

Dong var i trettiofemårsåldern, gift och far till ett barn, just som myndigheterna föreskrev. Han kom från landsbygden, skickade en tiondel av allt han förtjänade till föräldrarna som hade en pytteliten landlott och reste till hembygden en gång om året, som goda söner brukade. Resan på tre tusen kilometer tog två dygn med flyg, tåg och slutligen buss. Dong var en präktig karl och vi förenades av vår kärlek till siffror.

Det hördes glada skratt från korridoren och vi såg förvånat på varandra. Gyllene Spirans laboratorium var ingen nöjespark, utan en mycket seriös arbetsplats där ett tusental laboranter utförde test som skulle göra Kina friskare och starkare. Dong stack ut huvudet i korridoren som låg långt från laboratoriesalarna. Jag satt kvar på min stol, för jag skulle knappast ha förstått någonting. Dong återvände och berättade att en kollega som just skulle gifta sig hade kommit till jobbet iklädd en Mao-uniform. Ungdomar bar inte sådana numera, bara vissa seniorer, och en av laboratoriets äldre läkare hade börjat recitera visdomsord ur Maos lilla röda för den blivande brudgummen.

Jag reste mig, tittade ut i korridoren och upptäckte genast brudgummen i uniform. Hans leende slocknade och det blev alldeles tyst. Jag drog mig tillbaka.

– Varför skäms de inför mig, Dong?

– För att de skämtar om allvarliga frågor inför en utlänning. Ordförande Mao är fortfarande en hjälte för många.

Vi pratade inte mer om saken. I stället återvände vi till arbetet, till mapparna. Siffrorna hjälpte oss att tolka världens gång. För åtta månader sedan hade jag anställts av Gyllene Spirans laboratorium som enda europé vid ekonomiavdelningen med ett uppdrag som antagligen ingen kines hade klarat av. De tre senaste årens ekonomiska rapportering skulle översättas och omvandlas enligt internationell bokslutspraxis. Målet var att göra det lättare för det kinesiska laboratoriet att delta i projekt som fick understöd från Europa. Pengar fanns att hämta hos EU för samarbete över gränserna, och Kina hade mycket att erbjuda inom läkekonsten. I liten skala hade Gyllene Spiran samarbetat med Europa redan förut.

Det var ett monotont arbete Dong och jag höll på med. Tillsammans med en stab på femton personer gick Dong igenom det kinesiska bokslutsmaterialet och tolkade det för mig. Jag utvecklade en europeisk version för utländska banker, läkemedelsbolag och revisorer. Här fanns en gammal kinesisk världsordning med femtusenåriga traditioner. Nu skapade vi en bro till Europa.

Mitt kontrakt sträckte sig över ett år. Därefter borde vi vara klara, Dong och jag. Vad jag skulle ta mig till därefter hade jag ingen aning om.

Solen bröt fram genom det tidiga morgondiset. Jag njöt trots att jag insåg att dagen skulle bli stekhet. Luften över Shanghai var ibland så smutsig att inga solstrålar kunde tränga ner till markytan, men nu var det helg, trafiken var stillsam och luften ren. Det doftade tidig höst.

Jag vandrade långsamt längs the Bund. Den breda strandpromenaden stod i skarp kontrast till många mindre gator i Shanghai där människor, cyklar, bilar och motorcyklar bildade ett enda oframkomligt virrvarr. Strandpromenaden var bred och belagd med en mosaik av färggranna stenplattor. Här flanerade välklädda affärsmän med mobiltelefoner som garanterade dem snabba affärer i ett land där kommunister och kapitalister numera levde sida vid sida. Här strosade bankirer, arbetare och turister.

En sval bris blåste från Huangpu-floden som rann ut i havet utanför Shanghai. Jag huttrade i morgonkylan och drog upp blixtlåset i min tunna ytterrock. Miljön var fylld av kontraster. På ena sidan floden stod de tunga, brittiska byggnaderna från trettiotalet, på andra sidan syntes det moderna affärscentret Pudong med sina skyskrapor och det imponerande TV-tornet, en silverglänsande smal byggnad med en rödskimrande boll nära toppen och en till lägre ner. Många gånger hade jag stått i baren i tornet och blickat ner på de historiska byggnaderna och ut över hela Shanghai. Jag hade föreställt mig att jag kunde se alla stadens arton miljoner invånare någonstans där nere, upptagna med att laga mat, leka med sina barn eller tjäna pengar. Själv hade jag växt upp i ett litet frontmannahus i Esbo och inte kunnat se en endaste människa från våra fönster.

– Hej, Mikael, du är punktlig!

Hennes röst värmde mig inombords. Anna var lång och blond och mycket finsk.

– Du kan ställa din klocka efter mig, sade jag och tänkte att jag borde ha kommit på en bättre öppningsreplik, men jag var sällan snabb nog när det gällde ord.

Vi arbetade vid samma laboratorium som utländska experter, hon för att hon tyckte att hon kunde göra nytta i ett fattigt land och jag för att jag gjort bort mig där hemma. Ibland irriterade det mig att hon hade valt själv och rådde över sitt eget liv.

Jag lät blicken följa strömmen av kineser som flöt förbi. Det hade tagit mig veckor att upptäcka individerna i massan. För länge sedan hade alla gått klädda i könlösa Mao-jackor, men i dag var kineserna inte lika under det svarta håret. Jag betraktade en yngling i joggingskor som rörde sig framåt lätt, nästan svävande, med håret i en vild och rufsig frisyr. Och den framgångsrika mannen i Armani-kostym, dyr, mycket dyr. Hans hår var kort och välkammat, men lika svart som på joggaren. Jag såg en kvinna med mobiltelefon som ivrigt pratade med någon, skrattande så de vita tänderna glimmade. Jag såg små flickor med granna luftballonger, klädda i skoluniform trots att det var söndag. Och morgonpigga gymnaster som utövade tai-chi i mjuka rörelser. Och så Anna, förstås, där bredvid mig, ivrig, rastlös, med det ljusa håret lite lockigt och ögonen alldeles ljusblå. Hon var några år yngre än jag, hade väl fyllt fyrtio just innan hon flyttade till Kina. Jag undrade om hon träffade mig lika gärna som jag träffade henne.

– Centrum av Shanghai är som Paris, sade hon. London eller Stockholm. Rytmen. Människor som blommar upp.

Jag anade vad hon menade. Hon var född på landet, just utanför Varkaus i östra Finland.

– Blommade du upp när du flyttade till storstan? frågade jag.

Hon betraktade mig med fundersam blick.

– Jag har inte bott på landet sen jag började studera, men jag har alltid återvänt dit. Jag kan inte leva utan Hakolahti, men jag skulle aldrig vilja bo där längre.

Vi betraktade de typiska kinesiska familjerna med ett enda barn, och det var ingen hejd på den uppmärksamhet som barnen fick. Mamma, pappa, morfar och farmor; hela släkten flockades kring de små liven, och vips tog någon fram en kamera för att föreviga telningens lekar. Det höga TV-tornet var populärt som bakgrund åt den lilla kejsaren.

Vi lämnade strandpromenaden och vek in på en sidogata, och när vi hade gått en stund dök det gamla Kina upp. Vi duckade för tvätten som hängde ut från fönstren och ut över trottoarerna. Vi steg blixtsnabbt åt sidan för mopedister som utgick från att fotgängarna själva insåg sitt bästa. Och ibland trängde vi oss med milt våld genom människomassan för att alls komma vidare. Cyklister pinglade i klockorna för att få utrymme, bilar tutade, gatuförsäljare bjöd högljutt ut ägg, frukt eller kläder. Här kämpade alla om livsrum.

Plötsligt var Anna som uppslukad av jorden. Hur jag än försökte urskilja henne i strömmen av kineser var och förblev hon borta. Jag försökte stå stilla och vänta på att hon skulle dyka upp på nytt, men det var inte lätt, för en människomassa i rörelse accepterade ingen väntan, den flöt vidare. Efter någon minut var hon där igen, med en glasspinne i vardera handen.

– Du är skicklig på att ta dig fram, sade jag.

– Vi behöver något läskande. Hettan kryper fram! Var du rädd att vi skulle tappa bort varann? Två nordbor i ett hav av kineser går inte vilse.

Hon log, ivrig som en flicka på äventyr. Hon delade med sig av den svala glassen och av värmen i de blå ögonen, men jag drog inga förhastade slutsatser. Jag misstänkte att det inte fanns mycket annat som förenade oss än tillfälligheter.

Anna pratade på. Hon talade om sin mamma i Tammerfors, om tvisten mellan två laboranter som båda fikade efter befordran, om hur svårt det hade varit att hitta en lämplig klänning för den nordiska festen nästa vecka. Jag traskade bredvid henne, inflickade en mening då och då och tyckte att det kändes hemtrevligt. Mitt äktenskap hade fått ett abrupt slut innan jag reste till Kina, och jag var inte bortskämd med mysigt småprat.

Så upphörde den smala gatan plötsligt. Framför oss låg nedrivna byggnader och längre bort ett par tomter där nya skyskrapor började växa mot himlen. Hela Shanghai påminde om ett enda stort byggprojekt. Skyskrapor reste sig överallt vid sidan av de gamla trevåningshusen. Nya hotell byggdes i hisnande takt, och fotgängaren fick kryssa mellan byggställningar, cementsäckar och avloppsrör. Gator och trottoarer var avstängda på de mest olägliga ställen, och när trottoaren plötsligt slutade i ett plank började människomassorna strömma ut på gatan bland bilar, bussar och cyklar. Shanghai ville bli hela Asiens finanscentrum. Byggnader med trettio, fyrtio, femtio våningar glittrade i silver och guld, medan de turkosfärgade eller kopparbruna fönsterrutorna reflekterade solen under vackra dagar. Här tycktes tillväxten inte känna samma gränser som på andra håll i världen. Men så hade ju Kina varit rikast i världen i några tusen år, före vår moderna tid. I det mångtusenåriga perspektivet höll Kina bara på att återta sin forna position.

– Somliga kallar detta för ett tusenårsägg, sade min vän doktor Yuan och lät sig väl smaka. Vet ni hur de tillreds, Mr Forsberg?

Det skalade ägget hade en färg som närmast påminde om svartlila. Brunare än färska plommon. Brun-svart-lila.

– De får ligga i jorden i många veckor, förklarade Yuan Fusheng. Tycker ni om dem, Mr Forsberg?

Stämningen var hög på det skandinaviska cocktailpartyt på hotell Hilton. Den nordiska kolonin möttes ibland, denna gång tillsammans med inbjudna kinesiska gäster. De stora finska, svenska, norska och danska dotterbolagscheferna var här, hela Norden försökte erövra Kina. Presidenter, ministrar och affärsdelegationer avlöste varandra. Det hade gått två decennier sedan den blodiga massakern på den Himmelska Fridens torg, och minnet av blodbadet bleknade i takt med att affärerna blev större.

Men alltjämt fängslade regimen bångstyriga människor på löpande band och dödsstraffet var vida utbrett. Det avrättas fler människor i Kina än i den övriga världen sammanlagt.

På hotell Hilton kändes allt detta avlägset. Buffébordet bjöd på norsk lax, svenska köttbullar, små karelska piroger och utvalda kinesiska specialiteter. Banketter och middagar är viktiga i Kina. Här knyts nya kontakter, här belönas tjänster med gentjänster, här försöker säljaren mäta köparens styrka. Att bjuda sina affärskontakter på middag är en utmärkt lösning när förhandlingarna har strandat och läget verkar låst.

Yuan Fusheng var en av mina bästa kinesiska vänner. Han var säkert sjuttio år fyllda och han utstrålade den sortens orubbliga lugn som bara de människor gör som har upplevt det mesta. Håret gick i tjocka silverböljor, och han såg mer ut som en universitetsprofessor än som den affärsman han nuförtiden var. Han ägde en liten men framgångsrik kedja med butiker i Peking och Shanghai. Han sålde elektroniska mätare och köpte instrument också från de nordiska länderna. Om jag någon gång frågade när han tänkte pensionera sig log han bara hemlighetsfullt.

– Ja, jag tycker om tusenårsägg, men ännu mer uppskattar jag de här jätteräkorna, svarade jag diplomatiskt på hans fråga som testade utlänningens beredskap för det mer exotiska kinesiska köket.

– Har du rest mycket i Kina, Mikael? undrade doktor Yuan och slog plötsligt över till att dua mig.

– För några veckor sedan besökte jag Kinas största byggprojekt.

– The Three Gorges?

Jag nickade. De tre ravinernas damm, det största byggprojektet sedan den kinesiska muren stod nu färdigt.

– En gammal kinesisk dröm, sade han. Att dämma upp Yangtsefloden och skapa en oändlig tillgång till elektricitet. Jätteturbinerna vid dammarna producerar lika mycket elektrisk kraft som tjugo av era kärnkraftverk i väst! Redan Maos vetenskapsmän drömde om att bygga dammarna, och det gjordes massor med ritningar, men först nu har vi vågat förverkliga denna utopi.

Doktor Yuan talade som om han hållit en föreläsning. Ibland var det ingen hejd på hans utläggningar.

– Vågat är projektet väl alltjämt! utbrast jag. Världens största damm genom tiderna. Ett par miljoner människor tvingades flytta då vattenreservoarerna översvämmade städer och byar och lade åkrar under sig.

– Ja, Mikael, så är det. Hos oss har människan aldrig stått i vägen för utvecklingen, inte nu och inte under tidigare dynastier. Jag förstår att tanken skrämmer dig, men våra härskares stora visioner har alltid påverkat massornas liv.

Doktor Yuan pratade om visioner som gett folket mat att äta, och om andra som fört med sig svält. Han talade om reformerna som för hundra år sedan befriade kvinnan från tvånget att låta fötterna bindas och stympas. Och han beskärmade sig över kulturrevolutionen som för fyrtio år sedan ledde till totalt kaos när alla gamla traditioner förkastades.

– Enskilda människor har försökt stoppa utvecklingens tidvattensvåg, men de har själva hamnat under det forsande vattnet. De har krossats, de har tämjts eller så har de skolats om, och utvecklingen har gått vidare. Varför skulle nutiden avvika från forntiden, Mikael?

När festen led mot sitt slut stod Anna plötsligt framför mig, klädd i en snygg, ljus sommarklänning. Hennes ögon utstrålade ingen feststämning.

– Jag vill berätta en sak för dig, jag borde ha gjort det redan tidigare. Kan vi gå någonstans tillsammans?

Gästerna började sakta strömma ut ur matsalen, kineser och nordbor om vartannat. De långa skandinaverna såg ut som små kobbar som stack upp ur det kinesiska havet. När strömmen av gäster från hotellet blandade sig med folket på gatan blev kobbarna färre. Vid horisonten syntes bara havet, för de utspridda kobbarna uppslukades av mörkret.

– Vad har hänt, Anna?

– Inte här, vi går till en restaurang nånstans.

– Vi har ju just ätit!

– På te eller kaffe eller vad som helst. Jag vill inte att andra ska lyssna.

Nya grupper av kineser och skandinaver passerade. Festen var slut. Doktor Yuan vandrade ut i sällskap med en danska.

– Vi ses om tusen år eller i morgon, sade han och blinkade retsamt. Livet är kort!

Vi vandrade mot de gamla kvarteren och in på en liten restaurang där vi beställde grönt te.

– Känner du till det lilla rummet i laboratoriets källare, alldeles i närheten av arkivet? frågade Anna.

Jag undrade vad i fridens namn hon talade om. Jag hade aldrig rört mig i källarregionerna. När jag inte svarade fortsatte hon:

– Ett källarrum med låst dörr. Inne finns en brits och en massa flaskor på en hylla.

– Nej, jag har inget att göra i källaren. Där finns bara dammiga arkiv och lager. Dong går dit om jag behöver något.

– Det är något med vårt laboratorium som jag inte förstår.

– I det här landet finns det massor jag inte förstår! Jag firade födelsedag med min avdelning och lärde mig att utlänningar inte ens ska försöka förstå allt. När man stiger över en osynlig gräns blir man en inkräktare.

– Jag har stigit över en gräns, men det är inte många som har sett mig göra det.

– Varför i källaren?

– Normalt måste också jag be någon annan gå ner till arkivet, men i förrgår fanns det ingen på