Att kyssas genom ett hissgaller

By Mia Ahl

"Och hur var det här då?"

Annelie hukade sig och sa: "Jag sitter fast."

Sedan blinkade hon lite. Sören var den snyggaste och mest attraktive man hon sett sedan hon träff at Bertil för mer än tjugo år sedan. Han var mörk, Annelie föredrog mörka män med bruna ögon. Han var lång med smala höfter och välbyggd

överkropp i en ren T-shirt med reklamtext på.

Annelie lever ensam med sina två tonåringar Alva och Anton. Bertil, hennes ex, som övergav henne för en yngre kvinna, har insett att gräset inte var så mycket grönare på andra sidan och vill ha henne tillbaka.

På väg till en balkonginvigningsfest (!) fastnar Annelie i hissen och hennes liv tar en helt ny vändning ...

Att kyssas genom ett hissgaller är en fristående fortsättning på "Blå ögon och svart magi" och "Whisky med plättar och sylt".

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 30, 2019
• ISBN: 9789178292226

Book preview

encyklopedin

Kapitel ett

Annelie hängde över räcket och vrålade:

Kasta honom! Släng honom så det dånar! Sopa mattan med honom! GE igen!

Hon och hennes familj – eller snarare hon, hennes två barn och hennes exmake – var i Agnebergshallen, Uddevallas största idrottsarena. Fyra meter nedanför henne pågick en ritualiserad brottningsmatch. Mjuka gröna mattor var utlagda över trägolvet. På en stol i vartdera hörnet satt en domare och en femte stod vid kanten och röt order på japanska. Det pågick tre matcher samtidigt, så sex mammor hängde över kanten och skrek högst opassande.

Det var avslutning på Antons veckolånga judoläger. Han hade rest iväg veckan efter skolavslutningen. Nu skulle han gå i närkamp med de killar han spelat boll och fiskat med mellan träningspassen. Kanske han skulle också passa på att ge igen för en ful tackling på fotbollsplanen eller något småsint skvaller.

Annelie lutade sig tillbaka medan domaren sa något som bara Anton och hans motståndare hörde. De knöt upp och knöt igen sina skärp av tyg och rättade till sina vita rockar. Så bugade de lätt mot varandra och tog nya tag. Annelie riktigt hörde hur Anton bet ihop och muttrade:

Det här ska jag klara, på samma sätt som hon själv gjort ibland. Men då hade det sällan gällt handgripligheter. Hon knöt händerna och höll andan. Kanske det skulle hjälpa bättre än illvrål, som Anton ändå inte uppfattade i dånet från alla andra mammor och pappor. Han hade talat mycket om mental träning. Kanske mentala hejarop också nådde fram.

Tydligen fungerade Annelies tysta coachning, för rätt som det var damp den andre gossen i mattan och Anton stod kvar. Domaren sa något som Annelie inte uppfattade, men hon såg på Antons rygg att han hade segrat. Han ställde sig som i givakt, med fötterna en bit isär och tårna rakt fram. Så bugade han mot sin motståndare, mot huvuddomaren, och mot de fyra hörndomarna. Mycket värdigt gick han ner från mattan och bort till sina lagkamrater.

Annelie, som förstås kände honom, insåg att han helst av allt velat hjula längs Agnebergshallens långsida under folkets jubel. Men, det gällde strikta regler vid judotävlingar hade Anton förklarat för sin mor. Det var knappt man fick jubla. Respekt. Allt handlade om respekt. Lite analt, tyckte Annelie.

Så Anton gick långsamt och värdigt och satte sig bland sina klubbkamrater. Sedan höjde han blicken mot läktaren, fångade sin mors blick och log.

Annelie, som inte var medlem av någon judoklubb och inte hade några restriktioner när det gällde uppförande, vinkade och skrek. Andra mammor omkring henne gjorde likadant. Då och då avbröt de sig, mest för att kontrollera att ingen tyckte de bar sig illa åt. Ibland hejade de på andras barn också, mest för grannsämjan. Alla kände alla i judoklubben och det gällde att hålla sams. Det underlättade arbetet i styrelsen.

Heja Anton, skrek Annelie en sista gång. Hon behövde inte vara artig. Hennes pojke tävlade för en Göteborgsklubb. Hon träffade de här mammorna bara nu och aldrig mer.

Sedan betraktade hon sin dotter som satt fyra bänkar bort och försökte se ut som om hon inte var släkt med Annelie.

Annelie misstänkte att Alva just då undrade om hon var en bortbyting. Alltså det barn som trollen tagit. Antagligen såg hon för sig hur Annelie hukande smög in i barnsalen på Uddevalla lasarett den där junidagen år 1997 och långsamt gick längs raden av barn för att se om hon hittade något särskilt vackert och begåvat barn. Och minsann, där låg Alva och snusade med en rosa rosett i håret som redan då var mörkt och tjockt. Trollet Annelie hade nappat åt sig det vackra flickebarnet och skrockande rusat ut i sommarnatten.

Antagligen trodde Alva att hon hade en biologisk mamma som fortfarande letade efter henne, en kvinna som såg ut som Sandra Bullock, komplett med framgångsrik karriär, berömda kompisar och en klädkammare likt Aladdins grotta.

Alva visste inte att när hon var fyra dagar hade hon själv sett ut som ett litet troll, med tjockt mörkt hår som en gammaldags rakborste och en ständigt missbelåten min. Även om man visat fotografiska bevis hade hon inte trott på det. Hon hade ögon och en bra spegel och såg att hon inte liknade sin mor mer än en potatis liknar en persika. Alva var persikan. Hon liknade sin far och farmor. De var alla tre mörkhåriga, med stora bruna ögon och väl tilltagna ögonfransar. De var också långbenta och slanka, men Alva hade nyss fått kurvor som hon förtjust exponerade mellan korta tröjor och snäva jeans. Hennes farmor tyckte hon klädde sig onödigt utmanande.

Du annonserar om varor du är för ung för att sälja, sa hon torrt.

Annelie tyckte det var fyndigt, men Alva hade blivit rasande när hon väl förstått vad som sagts.

Nu var det paus och Alva passade på att resa sig och släntra bort till Annelie och Bertil.

Får jag låna din mobil? undrade hon.

Frågan riktades mot hennes far. Annelie hade en bra mobil. Man kunde ringa med den, men inte skicka bilder eller komma ut på nätet.

Bertil tog fram mobilen ur bröstfickan och räckte den till sin dotter. Vem ska du ringa? frågade han.

Alva svarade inte. Annelie undrade om svaret hade sagt Bertil något. När hon själv var tonåring hade hennes föräldrar känt alla hennes kamrater, inte bara till namnet utan också till utseendet. Inte nog med det. Hennes föräldrar hade känt kamraternas föräldrar och härstamning fem led bakåt. De trodde att det gav trygghet. Kanske hade de rätt, men Annelie visste redan då hon var fjorton år, att i de lugnaste vattnen serveras hasch och hembränt. Tonåren var ingen trygg tid och hade aldrig varit det.

Hon talar med någon du inte har träffat och aldrig kommer att möta, sa hon förklarande, inte avspisande, till Bertil.

Bertil såg på sin före detta fru. Annelie mötte hans blick och undrade vad han tänkte.

Sedan sa hon lätt:

Det är synd om henne. Jag kommer ihåg hur det var att vara femton. Den enda vettiga i en värld av dårar. Ensam och missförstådd. Och hon är tjej. Hon kan inte ens gå in vid Främlingslegionen.

De kanske har en kvinnlig avdelning, sa Bertil och flinade. Nu när det är tjejer inom försvaret, menar jag.

Annelie stirrade. Hon kunde inte minnas att han hade skämtat på flera år. Så fann hon sig och sa:

Fast kruxet är uniformerna förstås. Fula skor och kalsonger med ben.

Man måste putsa kängorna själv. Och sköta tvätten, fyllde Bertil i.

Annelie såg för sig en rad med spetsprydda underkläder som fladdrade i ökenvinden, medan Alva och hennes gelikar speglade sig i sina Boogieknivar och lade på läppglans baserad på försvarets hudsalva. Hon skrattade till. Bertil såg på henne.

Du, sa han.

Men då såg de en lätt rörelse nere på golvet och nya kombattanter ställde upp. Anton klev ut på golvet så värdigt han kunde, barfota i vit pyjamas. Annelies hjärta svällde i bröstet på henne. Hon var så stolt över honom. Han hade kommit långt det senaste året. Han hade, precis som hon, rest sig ur underläge. Det var en kunskap han alltid skulle bära med sig. Nästa gång något riktigt svårt drabbade honom hade han något att jämföra med. Han skulle alltid veta att han kunde resa sig när han slogs omkull. Den insikten och kraften den gav, skulle ingen kunna ta ifrån honom.

Kapitel två

Efter judotävlingen blev de stående utanför Agnebergshallen en stund. Folk gick förbi, hälsade, gratulerade Anton till hans silverpokal och granskade Bertil och Annelie, som stod artigt men inte intimt nära varandra.

Tja, sa Annelie efter en stund och lyfte lite i handväskan, som för att markera att hon var på väg. Hon visste att hon hade arton minuter på sig att hinna till Uddevalla Östra, tågstationen som låg vid Östrabo Gymnasium. Tåget skulle ta henne till Göteborg på 75 minuter.

Bertil såg rörelsen och visste vad den stod för.

Vi kan väl gå och äta nåt, föreslog han snabbt.

Ja! Pizza! sa Anton entusiastiskt.

Annelie hummade lite, insåg att hon var medbjuden, men visste inte vad hon ville. Hon ville inte äta pizza egentligen men hon ville gärna tillbringa en timme till med den segerrusige Anton. Han höll sin silverpokal ömt tryckt mot bröstet med båda händerna. Bertil bar kassen med kläder och handduken.

Annelie noterade tacksamt att pokalen var relativt ren i linjerna. Hon undrade ofta varför sådana priser var så stora och fula. Förr då hon levde med Bertil hamnade hon ibland framför tv-sporten och såg vuxna män glädjerusigt kyssa svulstiga urnor i fejkguld. Hon hade grubblat över vem som designade och valde ut pjäserna. Varför var de så stora? De rymdes inte i ett vanligt vitrinskåp. Och de var ofta så gräsliga. Kanske var det helt enkelt för att ingen skulle stjäla dem. En del var dessutom vandringspokaler. Hon kunde se för sig hur fruar, flickvänner och städhjälpar över hela världen i största hemlighet höll tummarna för att laget eller mannen skulle förlora så att de slapp damma och putsa åbäket ytterligare ett år. Där var ett ämne för ångest och samtal med familjerådgivaren. Dessutom undrade hon över formen. Var den tänkt som just pokal, ett kärl att dricka ur? De flesta hon sett på tv såg ut att rymma typ fem liter. Lagom för hela laget med ersättare, tränare och massör. Fast vem fick äran att tömma den? En sån där pjäs är alldeles för stor för att välta upp så man kan slurpa i sig sista droppen. Sugrör vore bättre. Annelie såg för sig ett ishockeylag, som i full mundering slurpade champagne med sugrör ur en guldpokal.

Så drog hon sig tillbaka till verkligheten och såg på Alva.

Pizza? frågade hon med en svag förhoppning om att Alva skulle välja något annat. Men flickan var oemottaglig för stumma böner.

Okej, sa Alva håglöst.

Ska inte du hälsa på Madde? frågade Annelie.

Nej. Tonen var kort och Annelie kände hur dottern spikade upp ett stängsel omkring sig. Hon visste vad som hänt. Efter bara två terminer i en annan skola hade Alva tappat kontakten med sina gamla vänner. Hon hade fått en rad nya, men de var alltså i Göteborg den här helgen.

Alva befann sig mellan två tillstånd på många sätt. Och hon kände sig antagligen oroande viktlös.

Okej, sa Annelie och fogade sig som goda mödrar gör.

Eftersom det var Antons dag var det underförstått att han skulle få välja restaurang. Det blev närmsta pizzeria med laminat på borden och tunna pappersservetter.

Anton tog kebabpizza, något som Annelie alltid tyckte var en förolämpning både mot turkisk och italiensk matkultur. Bertil tog som vanligt en Fyra Årstider och Alva delade en Mamma Mia med vitlök, med sin mor. Akta, akta, sa Anton och föste över sina feferoni på moderns tallrik.

Mums, sa Annelie och lyfte en av de gröna frukterna mot munnen.

Åh nej. Inte dit, hon kommer att sluka mig, pep Anton.

De andra i familjen skrattade. De var vana vid att Anton lekte med maten.

Bertil såg på Annelie. Plötsligt sa han:

Kommer du med hem sedan? Jag har en flaska vin. Och det är en bra film på tv. Du kan sova i Alvas rum. Eller på soffan i vardagsrummet.

Hon stirrade på honom. De stirrade på honom alla tre. Sedan vände barnen blickarna mot sin mor.

Bertil hade köpt sig en fyrarummare med utsikt över hela stan. Den var ungefär hälften så stor som det gamla huset i kvadratmeter räknat och hade kostat hälften också. Annelie hade plockat åt sig de saker hon velat ha från det gamla bohaget. Det var inte så mycket. Alla de ting hon samlat på sig under åren hade verkat så hemmastadda just där, i det huset. De verkade inte ha något eget värde. Och hon hade aldrig satt sin fot i hans nya lägenhet.

Sedan lammköttet Linda lämnat honom hade han så vitt Annelie visste haft sällskap med tre andra kvinnor. Ingen av dem hade verkat särskilt viktig för barnen. Eller för Bertil själv, tydligen.

Det var oväntat, sa Annelie och slöt munnen om resten av vitsen:

... sa flickan till ärkebiskopen. Det var hennes fars gamla skämt, som numera kändes ganska slitet.

Så får du se hur barnen har det hos mig, fortsatte Bertil ivrigt.

Annelie funderade. Förr, när de var gifta, kunde hon säga saker snabbt och utan betänketid, nu för tiden kändes det alltid som om hon behövde väga sina ord på guldvåg lika noga som om hon skrivit ner dem. Efter skilsmässan var hon aldrig trygg tillsammans med Bertil. Han var inte hennes fiende, men han kändes som ett slags affärsförbindelse, som hon ständigt måste förhandla med.

Så hon skakade långsamt på huvudet.

Kanske en annan gång, sa hon, rädd att stänga dörrar som borde hållas på glänt.

Jag har några fotoalbum, envisades Bertil.

Annelie såg för sig hur han tänkt sig det hela. Hon och han i den nya soffan med vin på bordet framför sig och ett album i knät på henne. Han skulle lägga armen på soffryggen och peka på bilder fyllda med fina minnen. De skulle skratta och prata och minnas. Det var ingen dum bild, Annelie visste att det skulle vara roligt. Men. Ett stort MEN. Bertil trodde att han kunde nå henne på det sättet och det hade fungerat bra med den gamla Annelie. Men hon var inte den gamla Annelie. Likt en orm som ömsar skinn hade hon ålat sig ut ur den gamla skruden och kommit fram, på ett sätt fullständigt lik sitt gamla jag och ändå en helt annan. Hon tyckte om den nya Annelie, men hon trodde inte Bertil gjorde det om han verkligen såg henne. Den nya Annelie såg Bertils goda sidor, men hon var inte attraherad av honom längre. En gång i tiden hade hon blivit våt och mjuk bara av att se på honom, nu fann hon honom mindre upphetsande än Harry Potter.

Visst, sa Annelie ivrigt. Ge mig dem så får jag titta. Jag kan kopiera de bilder som jag vill ha, så får du tillbaka dem sedan.

Hon såg tydligt att han inte var nöjd och det roade henne att hon kunde läsa honom så lätt.

De avslutade måltiden och sedan gick de tillsammans upp till Hönseberget. För skams skull kunde hon inte stå i trapphallen medan Bertil hämtade albumen, så hon gick med på husesyn. Det var en rymlig fyra med tre sovrum åt ena hållet. Annelie tittade in hos Alva och Anton, men undvek hörnrummet där Bertil sov.

Hon nonchalerade köket, som var ungkarlsaktigt torftigt, men inte stökigt. Sedan klev hon in i vardagsrummet, som var stort och ljust med stora gardinlösa fönster. Längs kök och vardagsrum löpte en balkong och hon klev ut på den och lutade sig mot räcket. Hon såg hela Uddevalla ända bort mot havet. Det var fantastiskt. Ett slag stod hon där och bara tog emot. Rakt nedanför hade hon den lilla platt-formen som hörde till Uddevalla Östra och mest liknade en spårvagnshållplats.

Så vände hon sig om och fick syn på den största tv hon någonsin sett. Den var antagligen lika stor som den säng hon och Bertil älskat i när de var nykära.

Oj, sa Annelie.

Sedan gjorde hon en snabb räkneoperation och insåg att på Bertils vägg hängde drygt ett års underhåll för båda barnen. Det hade han köpt en tv för!

Innan hon hann öppna munnen och säga vad hon tyckte om sådant slöseri, mindes hon att de var skilda, verkligen skilda. Hon skulle aldrig mer behöva lägga sig i vad Bertil lade pengar på. Åtminstone så länge han betalade underhållet till barnen och gav dem mat då de var hos honom. Och den delen av avtalet höll han. Hon hade rest till Italien under sommaren och det hade Bertil antagligen tyckt var vanvett. Varför bada på en trång och smutsig badstrand när Bohusläns klippor fanns inom cykelavstånd? Varför trängas med en massa folk i stressig trafik när man kunde köa på E6:an och varför trava runt i ruiner guidad av folk som inte talade svenska när man hade Bohus fästning inom fem mil? Om man inte ville sitta i soffan med en öl i handen och se alltihop på Kunskapskanalen, eller i Solens mat med Bo Hagström, förstås. Hon hade förväntat sig att Bertil skulle gnöla, men han hade bara sagt: Skicka ett vykort.

Annelie såg på tv-skärmen och insåg att det var dags att sluta punktmarkera Bertil.

Du bor fint, erkände hon.

Bertil log och nickade. Han hade det lite ungkarlsaktigt utan blommor och dukar, men det var rent och undanplockat. Badrummet var säkert också rent annars hade Alva vägrat komma till honom. Hon var noga den tösen, men bara med sådan städning som utfördes av andra än hon själv.

Då ska jag gå nu, sa Annelie. Så jag inte missar nästa tåg. Hon gjorde en vag gest ner mot Östrabo Gymnasium, som låg precis runt hörnet.

Bertil räckte fram en tygkasse som Annelie inte kände igen. Vem hade glömt den hos honom?

Jo, började han med en blick inåt våningen. Annelie kände en snabb impuls att höja armarna till försvar. Inte för att hon trodde han skulle slå henne, nej då, men något i hans röst signalerade allvarligt samtalsämne. Hon drog efter andan och stålsatte sig.

Inifrån våningen hördes välbekanta ljud. Anton spelade datorspel och Alva såg på tv. Antagligen talade hon i telefon samtidigt, men hennes röst kunde inte urskiljas över de burkade skratten.

Jo, sa Bertil igen. Han tystnade och betraktade sin före detta hustru. Hon insåg att hon förväntades ge honom ett ord som hjälp på traven, men teg.

Den där gången. Med vinglaset, sa han.

Ja, sa Annelie, som visste vad han menade.

Det är okej. Jag menar. Jag har förlåtit dig, sa han och log.

Annelie visste inte vad hon skulle säga. Hon bläddrade snabbt mellan möjliga svar.

Hon övervägde ett kaxigt:

Och?! som Alva skulle ha erbjudit honom.

Eller ett: Tack, som den gamla Annelie skulle ha gett honom. Ett ord som förklarade att hon ansåg honom generös, som förlät den där stunden av förödmjukelse. Det skulle glädja honom. Men hon kände inte så och hade någonstans tappat ambitionen att hålla Bertil på gott humör.

Kanske han ville höra ett: Jag har förlåtit dig också.

Det hade hon. Hon hade förlåtit honom just det där med Linda. Det var annat hon inte kunnat smälta, hundra små elaka detaljer under det första halvåret.

Annelie vägde möjligheterna i huvudet och tog sedan fram det ord som först dykt upp.

Jaha.

Bertil såg förvånad ut. Han lade huvudet på sned, som om han var programledare i en frågesport på tv och nu ville föra den tävlande rätt utan att leda så mycket att han skulle få bassning för det. Annelie höll fast vid sitt svar fast hon anade att det inte skulle få henne att gå vidare till nästa nivå. Inte hade hon någon livlina att ta till heller.

Jaha, sa hon igen. Sedan såg hon mot trappan.

Jag måste gå nu, sa hon. Annars missar jag nästa tåg också.

Hej då, barna mina! ropade hon inåt lägenheten fast hon redan kramat och pussat dem som hon alltid gjorde när de reste till sin far.

En gång hade Alva skrattande frågat om Annelie trodde att Bertil skulle rymma med dem.

Annelie hade funderat en stund och sedan sagt:

Det skulle väl vara hem till Jämtland då. Och då kommer jag efter och hämtar hem er, tro inget annat.

Det var inte så att hon trodde att Bertil skulle föra bort barnen eller ens att hon var rädd att de skulle råka ut för något om hon inte vakade över dem. Nej, det var ren och skär egoism. Hon hade känt sig så ensam och övergiven första tiden i Göteborg. Det var som om hon bara höll sig uppe av barnens flytkraft. Och sedan hade det vänt. Skamsen hade hon insett att hon njöt av sina barnfria helger. Och det dåliga samvetet tvingade henne att krama dem ännu hårdare och ta ännu längre farväl av dem. Hon hoppades att hon snart skulle hitta något slags jämvikt. Det vore bättre för dem alla tre.

Hej då, sa hon sedan till Bertil och började gå nerför trappan med lätta steg. Bertil stod kvar och såg efter henne. Inte förrän hon öppnade den tunga porten hörde hon hur han stängde sin dörr.

Kapitel tre

Ibland tyckte Annelie att hennes liv var som en tur med Lisebergsbanan. Eller kanske flera turer, för livet växlade så. Först stod hon i kö och väntade på att komma fram så att hon fick åka. Sedan kom den där stunden av förväntan då tåget med ett träget tjucktjucktjuck knegade sig upp till högsta punkten. Och sedan själva åket. Ner och runt och sväng och så ett ögonblick av vila innan vagnen rusade nerför nästa brant.

Den där stunden i kön kunde kännas som slöseri med tid, som om hon borde kunna göra något bättre av tiden. Men om hon inte köade och trängdes med en massa andra människor, kunde hon inte komma fram till höjdpunkten.

Då hon stod där hade hon fortfarande möjligheten att hoppa av. Hon kunde med ett ursäktande mummel backa, tränga sig ut ur kön medan folk muttrade efter henne att hon var feg eller löjlig. Sen kunde hon nöja sig med att stå nere på marken och se tåget fyllt med skrikande människor, som åkte upp och ner, svängde och krängde innan det slutligen stannade till med en knyck och nya passagerare kunde kliva på för en stunds njutningsfylld fasa.

Annelie visste att hon hade möjligheten att backa ur, men hon hade aldrig tagit den. Hon hade åkt berg-och-dalbana med Vanja och Denise då de bodde i Haga, och med Bertil då de varit tillsammans. Nu åkte hon en gång om året pliktskyldigast med barnen.

Hon visste också att i det verkliga livet hade hon ingen chans att hoppa av. Inte heller