Boken mellan världarna

By Carolina Klintefelt

Anton kan knappt tro sina ögon. Allt han ville göra var att retas med sin storasyster Millie – men plötsligt börjar hennes dagbok att lysa! Dessutom dyker en flicka i lustiga kläder upp i buskarna utanför huset. Vart kom hon ifrån? Det visar sig att Millies dagbok är den så kallade "Boken mellan Världarna" och i den andra världen finns det ondskefulla krafter. Krafter som gör allt för att ta sig in i vår värld! Hur ska Anton och Millie kunna lösa det här? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726786323

Book preview

författaren.

Viveriana

– ANTOOON!

Millies ilskna röst ekade över parkeringen och lekplatsen.

Anton darrade till. Han stod gömd bakom buskarna och stirrade på den främmande flickan som höll på att slita boken ur händerna på honom. Det här var inte alls vad han hade tänkt sig.

Det hade börjat som en helt vanlig torsdagseftermid dag i början av maj. Anton hade smugit in och tagit sin storasyster Millies dagbok. Han var inte ett dugg intresserad av vad som stod i den, utan hade bara lust att retas med Millie. Hon hade inte varit hemma, och det skulle nog dröja en god stund innan hon kom hem och upptäckte att den var borta. Men när hon väl gjorde det skulle det kunna bli skoj. Till dess skulle Anton ha det trevligt ute i skogsdungen bakom lek parken, som låg tvärs över parkeringsplatsen nedanför höghusområdet där de bodde.

Solen sken och fåglarna kvittrade. Skogsdungen dof tade av friskt gräs. Det var bara en månad kvar till sommarlovet, och han hade inga läxor, åtminstone inga som han brydde sig om att göra. Han kunde i lugn och ro spela luftgitarr och drömma en stund om att bli rockstjärna, och kasta prick med småsten på grå sparvarna som skuttade runt i buskarna omkring honom.

Med ett öra lyssnade han hela tiden efter Millies välbekanta tjut, som han var säker på att få höra gan ska snart, bara hon hunnit komma in på sitt rum och se att dagboken var borta. Han hade lämnat skrivbords lådan lite öppen för att försäkra sig om att hon skulle upptäcka det snabbt. Han skrattade till när han tänkte på det.

– Hallå, vad gör du där?

Anton ryckte till och reste sig upp bakom busken. Det var inte Millies röst han hade hört, men han såg ingen annan heller, utom några småbarn som klängde omkring på lekplatsen. Han vred sig om och tittade.

– Ja, just du, ja, sa rösten.

– Menar du mig? frågade Anton.

– Precis, sa rösten.

– Men var är du? Jag ser dig inte, sa Anton.

Han sträckte på sig och såg sig blixtsnabbt runt åt alla håll.

– Här, bakom dig, sa rösten.

Anton vände sig om och tittade. Det kändes rätt så fånigt, för däråt fanns det bara snåriga buskar och en massa träd, och det var inget ställe där folk brukade hålla till.

Men nu kisade han noga in mellan snåren, och då såg han plötsligt att det stod en flicka där.

Först tyckte han inte att han kände igen henne, och sedan tyckte han att han nog visst kände igen henne, men till slut var han ändå inte säker.

Hon stod en bit in bland snåren och var svår att urskilja i skuggan. Anton höll handen som en skärm över ögonen för att se bättre.

– Vem är det? frågade han. Är det du, Kajsa?

– Vem är du själv? sa flickan.

Tydligen var det inte Kajsa.

Hon lät inte arg, men inte direkt vänlig heller. Anton tänkte snabbt igenom alla han kunde komma på från skolan, men den här flickan passade inte in på någon av dem han kände. Och det var svårt att se hur gam mal hon var – hon var nog äldre än han själv, kanske så mycket som femton, men kanske inte mer än tolv.

– Jag heter Anton, sa Anton. Vad gör du där i bus karna egentligen?

Han försökte låta ungefär som flickan, men han tyckte själv att han mest lät arg. Egentligen kände han sig lite rädd, för det här var hans bästa gömställe, och han ville inte att någon skulle upptäcka honom här.

Anton hade ganska ofta anledning att gömma sig för de andra efter skolan. Och nu dök plötsligt en okänd tjej upp på hans enda trygga ställe. Det gillade han inte alls.

Men flickan verkade oberörd.

– Jag letar efter en sak, sa hon.

– Det finns inga saker här, sa Anton genast. Det är aldrig någon som går där i snåren, så det är ingen som kan ha tappat något där. Och ingen skulle kunna kasta in någonting så särskilt långt, heller. Så du kan lika gärna gå därifrån.

Flickan fnös och tittade åt sidan.

– Som om du skulle veta någonting om det, sa hon kort.

– Du, jag vet nog mer än du, sa Anton. Jag hänger här varenda dag, det är aldrig någon annan här. Vad konstiga kläder du har, förresten.

Han hade inte lagt märke till det först, men nu såg han att flickan hade någon sorts maskeraddräkt på sig. Det såg ut som om hon hade klätt ut sig för att spela rövare i Robin Hood. Hon hade en vid, grön jacka som gick nästan till knäna. Den var full av fickor i olika storlekar, och var fäst med ett svart bälte om midjan. På benen hade hon bruna, smala skinnbyxor. Det såg ut som om hon var barfota, så vitt Anton kunde se.

Flickan verkade inte bry sig så mycket om det Anton hade sagt.

– Du själv då, sa hon bara. Du har väl också konstiga kläder.

Anton hade jeans, tshirt och en röd munkjacka på sig, och sina snyggaste gympaskor, men han blev ändå lite obehaglig till mods. Han tittade osäkert ner på sina kläder för att se om de såg konstiga ut. Han hade ofta fått höra det från sina skolkamrater, och han förstod aldrig hur det kunde vara så att just de kläder som han själv hade på sig var konstiga när det som hans klass kompisar hade på sig tydligen inte alls var konstigt fast det såg nästan precis likadant ut. Kläder blev konstiga för att det var Anton som hade dem på sig, verkade det som.

– Hördu Anton, sa flickan, i stället för att bara sitta där och kasta småsten på oskyldiga småfåglar kan du väl hjälpa mig att leta?

Då ilade det till i Anton. Han hade läst tillräckligt många böcker och sett tillräckligt många filmer för att känna igen ett äventyr.

– Vänta, ropade han. Nu fattar jag!

Flickan såg oförstående på honom.

– Här kommer du … i helt mysko kläder alltså … eller, jag menar inget illa, de är säkert snygga på sitt sätt … men i alla fall … bara dyker upp här … och så vill du att jag ska vara med och leta …

– Ja? sa flickan.

– Jo, och leta efter en speciell sak? sa Anton.

Han var så ivrig nu att han hade svårt att få fram orden.

– Alltså, har jag hamnat i en saga eller något? Är jag utvald? Är jag den som ska hitta den magiska … ja, grejen? Har jag magiska krafter? Har jag ett märke som visar att jag är en hemlig prins?

Flickan såg helt ointresserad ut.

– Nej, det tror jag knappast, sa hon. Jag tänkte bara att du kunde hjälpa till när du nu ändå råkar vara här.

– Åh, sa Anton.

Han svalde en gång. Sedan ryckte han på axlarna.

– Jaha, okej, sa han. Vad letar du efter, då?

– En bok, sa flickan.

– Vad då för en bok? frågade Anton.

– En bok där det finns … eller, jag skulle väl säga att det är …

Den här gången var det flickan som hade svårt att få fram orden.

– Man kan väl säga att det är en väldigt viktig bok, helt enkelt.

Anton rynkade pannan.

– Varför är den så viktig då? frågade han.

Flickan verkade besvärad och såg sig om, som om hon ville vara säker på att ingen annan var där och kunde höra dem. Sedan tog hon hastigt och ljudlöst några steg närmare så att hon kom och stod precis intill Anton.

Hon var gott och väl ett huvud längre än han, och mycket smal. Nu såg han tydligt att hennes ansikte var blekt och lite smutsigt, och att hennes ögon var intensivt gröna. Håret var brunrött och rufsigt, och det hade nog inte blivit kammat på mycket länge. Han tyckte att hon luktade ute och vår. Hon hade ett all varligt uttryck i ansiktet.

Hon la sin hand lätt på Antons axel och såg honom djupt i ögonen.

Anton kände hur hjärtat slog lite hårdare, men han visste inte varför. Det var någonting annorlunda och märkligt med den här flickan. Men han var inte rädd för henne.

– Det är svårt att förklara, sa hon. Jag vet egentligen inte själv, riktigt. Men jag vet att det är viktigt att hitta den.

– Varifrån kommer du? frågade Anton.

Någonting sa honom att det här inte var en flicka från höghusområdet där han själv bodde, och inte från villaområdet nedanför slänten heller. Hon måste komma långt bortifrån.

Hon log lite åt hans fråga, och när hon log blev hennes ansikte vackert och hon såg liten ut, som ett barn.

– Jag kommer från Världen Inuti, sa hon.

Och när hon sa det var det som om fåglarna tyst nade en kort sekund, som om den lätta brisen plötsligt stillnade och som om fjärilarna stannade i luften.

Det varade bara ett kort ögonblick, och sedan fort satte allting som vanligt igen.

Anton drog efter andan.