En författares död

By Lars Kjædegaard

När den unga debuterande författaren Linnea Mogensen hittas död i sin lägenhet tror alla först att det rör sig om ett självmord. Men under obduktionen hittas ett märkligt stickmärke och det visar sig att den unga kvinnan dött av en överdos av insulin. En överdos hon omöjligt kan ha injicerat själv. Agnes Hillstrøm och Otto Vang tilldelas fallet och sätter omedelbart igång med att förhöra familjen. För Agnes del visar det sig bli en svår och krävande utredning som kommer att förändra hennes liv för alltid. Samtidigt är Linneas roman redo att publiceras, men med tanke på situationen tvingas förläggaren fatta några mycket svåra beslut. Ska boken ges ut trots de fruktansvärda omständigheterna? Och vem är det som ligger bakom mordet på Linnea? "En författares död" är den andra boken i Lars Kjædegaards deckarserie om seniorutredaren Agnes Hillstrøm.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 14, 2021
• ISBN: 9788726570434

Book preview

författaren.

Kapitel 1

Mona visste att Lennart skulle vara emot det, men när de hade köpt packningen till espressomaskinen och var på väg tillbaka mot Stengade sa hon ändå: Ska vi inte titta förbi hos stumpan? Nu när vi ändå går förbi?

Lennart log. Jag visste att du skulle säga det.

Vi har inte hört ifrån henne på länge.

Hon är inte så mycket för spontanbesök.

Det vet jag inte precis. Hon klampar ju in hos oss när hon känner för det.

Det är inte samma sak.

Varför är det inte samma sak?

Det vet jag inte. Det är bara inte det.

Det var lördag förmiddag. Stengade liknade ett vykort. Om man vände sig om och tittade österut mellan de många köpmännen i solen på gågatan, kunde man se Kronborgs bastioner, en blå strimma av Öresund och den svenska kusten ett par kilometer bort.

Men herregud, Lennart, varför skulle vi inte bara kunna säga hej för? Vi är ju vuxna människor. Hon blir säkert glad, sa Mona när de närmade sig porten. Lennart nickade.

Okej. Men om det blir pinsamt så går vi på en gång.

Varför skulle det bli pinsamt?

Han såg på henne genom solglasögonen. Kommer du ihåg den där gången dina föräldrar knackade på hos oss på Livjægergade?

Det var inte samma sak. De kände inte till dig. Visste inte om oss.

Nej, det är sant. Men pinsamt var det.

Hon stannade vid porten. Kom nu, Lennart. Jag vill gärna träffa lilla hjärtat.

Det är klart.

De gick igenom den svala porten och in på gården. Det var inte en av stadens mest idylliska innergårdar. En stor fläkt från den italienska restaurangen utåt gatan drog in matoset till den skuggiga innergården av cement.

Huset hade frostade fönster på bottenvåningen, och en industriell ståltrappa på sidan av den gula fasaden.

Där står hennes cykel, sa Mona och pekade. Men Lennart hade redan börjat gå upp och trappstegen gav ifrån sig ett sjungande ljud under hans grova sandaler. Hon följde efter och gladde sig över att deras eget hus i Hornbæk bara hade två plan.

Lennart gick framför henne in på gången på andra våningen. Han höll upp dörren för henne. Kattpiss, sa han.

Han klev in på det slitna, fernissade golvet.

Det är hon på andra sidan, viskade hon. Ursula, eller vad hon heter.

Han tittade på henne. Han stod framför Linneas dörr och hon kunde se att han retades med henne. Han låtsades tveka, som om de fortfarande kunde ändra sig.

Knacka på nu då, sa hon. Antingen är hon hemma eller så är hon det inte.

Lennart knackade. Det var ett faderligt, auktoritärt knackande: knack, knack-knack.

Han lutade sig fram mot dörren och lyssnade. Det var helt tyst i gången och Mona frös. Nere på gatan hade hon nästan svettats.

Linnea, ropade Lennart genom dörren. Det är mamma och pappa som är här. Är du hemma?

Det var fortfarande stilla. Tystnaden var obeveklig. Själva dörren verkade säga: Här finns ingen. Mona betraktade den handskrivna namnskylten. Här bor Linnea Mogensen. Med små gröna och röda blommor som dekoration.

Jag tror nog inte att hon är hemma, Mona. Vi kom hit i onödan, sa Lennart.

Mona knackade. Inget hände.

Lennart rörde på sig. Hon är inte här. Vi slår henne en signal senare.

Hon tog fram sin mobil och slog snabbt numret. Jag provar att ringa henne på en gång. Kanske sover hon.

Han nickade. Men då väcker du henne.

Hon ignorerade honom och hörde Linneas röst säga: Hej, du har ringt till Linnea, lämna ett meddelande.

Hon avslutade samtalet. Lennart såg på henne med höjda ögonbryn.

Hon tog bestämt i handtaget och dörren öppnades.

Mona, sa han, du kan ju inte bara …

Hon ropade in i hallen. Linnea? Är du där?

Mona, sa han bakom henne.

Hon såg på honom över axeln. Om hon inte är hemma ska ju inte dörren vara öppen.

Hon gick in innan han hann säga något.

Lennart blev stående i dörren. Mor och dotter. Man skulle inte blanda sig i. Men man kunde inte heller låta det vara. Han respekterade sin dotters privatliv. Han saknade henne nästan hela tiden, men han var inte typen som bad om kärlek. Och han inbillade sig att det var anledningen till att Linnea var så förtjust i honom, och kanske även anledningen till att Mona lätt blev svartsjuk och därför hamnade i invecklade, ofruktsamma diskussioner med sin dotter.

Låt henne vara.

Hon kommer när hon har lust.

Hon har sitt eget liv.

Han stirrade in i den trånga korridoren. Längst bort kunde han se fyrkanter av solljus på trasmattan i Linneas lilla vardagsrum.

Mona? sa han halvhögt. Mona?

Det tog några sekunder innan hon dök upp i dörröppningen till vardagsrummet. Hon stödde sig mot dörrposten.

Är det något som är fel? sa Lennart och tog ett par steg in i korridoren. Mona?

Men Mona hörde honom inte. Hon gick mot honom, fortfarande med handen mot väggen. Hon såg förbi honom och innan han hann ta tag i henne gav hennes ben vika. Hon föll tungt mot väggen och sjönk ner på golvet som en säck potatis.

Han böjde sig över henne och ropade: Linnea? Linnea, är du här?

Men det var helt tyst. Det var så tyst att han kunde höra det svaga ljudet från alla röster ute på Stengade. Ljusår ifrån var de nu befann sig.

Kapitel 2

Chefen för mordroteln, Torben Pandrup, stack in huvudet på kontoret där Otto Vang satt böjd över sin skärm.

Har du två minuter? sa han.

Självklart, sa Otto. Jag kommer.

Pandrup var en eftertänksam man, försynt, diskret och bra på att lyssna, handlingskraftig och erfaren. Han var i femtioårsåldern, sund på ett icke-hysteriskt och självskrivet sätt, som regel klädd i samma kläder – slitna Levi’s, blå eller svarta, ljus skjorta och en grågrön jacka som han sällan tog av sig.

Otto stängde ner sin dator och gick längs korridoren till chefens kontor.

Slå dig ner, sa Pandrup. Det är bara några saker.

Otto satte sig. Genom mellanväggens fönsterrutor kunde han se kollegerna ute i det öppna kontorslandskapet.

Jag vill gärna höra hur det går för dig och Agnes, sa Pandrup.

Det går bra. Jag har inga problem med henne. Hur så? Har hon sagt något?

Pandrup log. Nej, nej. Jag undrar eftersom ett partnerskap som ert inte alltid fungerar. Ung och äldre, man och kvinna. Om du förstår vad jag menar.

Jag tycker att vi jobbar bra tillsammans.

"Fint. Men låt mig tala klarspråk. Det skulle kunna vara så att du gick och bet ihop, eller hur? Agnes kan ju vara lite … kantig."

Otto log. Det kan hon.

Hon har fått några smällar, Otto. Att vara ensam och förlora sitt enda barn. Ja, Tom var ju inte något barn, men han var allt Agnes hade.

Hon pratar inte om honom. Men det märks när hon tänker på honom.

Chefen tittade på honom. Det kan jag tänka mig.

Och då lämnar jag henne ifred. Jag vet ju varför hon blir … tvär.

Agnes är en empatisk person, Otto. Och det är du också. Jag satte er tillsammans av flera anledningar. Som jag ser det så är hennes empati ibland … låt oss säga, utmanande. Så är det med åldern. Man blir inte nödvändigtvis mindre empatisk, men man blir mer otålig.

Otto nickade. Agnes biter ifrån om inte andra tar saker på allvar.

Det är en bra beskrivning. Så mitt hopp var så klart att du som polisaspirant skulle kunna tillföra partnerskapet den mer tålmodiga formen av empati. För att balansera det hela.

Hon har inga problem med att låta mig ta det som hon själv inte tycker att hon är bäst på.

Pandrup log. Mycket diplomatiskt sagt. ’Otto, gå in och se om hunden hugger.’

Något i den stilen.

Chefen lutade sig tillbaka. Så du har inga problem med samarbetet?

Verkligen inte. Men jag har inte sett till Agnes i dag. Vet du var hon är?

Hon är på sjukhuset i Hillerød.

Varför det?

Hon ringde för ett tag sedan. Patologen däruppe bad henne komma. Hon håller på att läsa deras rapporter. Om hon tror att vi har ett mord skulle hon gärna vilja ha dit dig.

Jag är redo, sa Otto.

Det låter bra. Jag bad henne slå dig en signal så snart hon bestämt sig.

Otto reste sig. Jag stänger ner och packar.

Pandrup log sitt lilla leende. Alla tiders, sa han.

Kapitel 3

Jag kände mig inte säker, sa kvinnan på andra sidan stålbordet med den bleka döda kroppen. "Hon hittades av föräldrarna i sin lilla lägenhet i Helsingör. De ringde larmcentralen och hon togs in med misstanke om självmord. Det verkade uppenbart. Det