De frusna barnen

By Håkan Karlsson

Ett makabert fynd har gjorts utanför ett hus som stått obebott sedan tidigt 90-tal. Då Robert Jennvik, Kriminalkommissarie vid Uppsalapolisen, kommer ut till platsen tvingas han sätta sig ner och andas djupt då illamåendet sveper över honom. I ett bylte på den slitna altanen ligger ett barn, brutalt mördat.

När Robert och hans team börjar nysta i mordet leder trådarna till en skymd del av den organiserade brottsligheten, där cyniska vuxna systematiskt utnyttjar och till och med mördar försvarslösa barn för ekonomisk vinning.

Tillsammans måste de arbeta mot klockan för att förhindra att fler barn råkar illa ut. Arbetet innebär att alla i teamet utsätter sig själva för livsfara för att hitta och sätta fast de människor som utnyttjar barnen och som utan något som helst samvete säljer dem vidare och inte backar för att döda.

De frusna barnen är en oerhört spännande och snabb deckare som tar upp ett mist sagt obehagligt tema, våld mot barn. Den är samtidigt en samhällsskildring med koppling till brott som vi helst vill undvika men som trots allt finns.

Håkan Karlsson debuterade 2017 med De sammetslena, den första delen om Robert Jennvik. De frusna barnen är den andra delen i serien.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Nov 26, 2018
• ISBN: 9789178290062

Book preview

[e-mail]

Kapitel 1

Poliskommissarie Robert Jennvik var tvungen att sätta sig, han var alldeles knäsvag, illamående och han andades häftigt. Han hade sett och varit med om mycket under sina år som polis men detta överträffade allt. Han såg sig runt där han satt i en villa en bit utanför Uppsala. I villans kök fanns poliser och ett team från rättsmedicin.

Det var ett stort kök från 80-talet. Tapeterna var blommiga i en mörk, orange ton och de stora blommorna försvann i en mörk träpanel som tog upp halva väggen. Spisen och diskmaskinen hade också en gulröd ton.

*

Han hade vaknat av att mobiltelefonen börjat surra. Klockan hade visat 03:53. Efter att gnuggat gruset ur ögonen hittade han sina glasögon och svarade i telefonen. Han hade börjat känna sig gammal, trots att han var nätt och jämnt 40 år.

Det var polisassistent Camilla Marklund som ringde och hon hade snabbt informerat honom om att de hade blivit kallade till en villa en bit utanför Uppsala där de påträffat ett flertal döda barn.

Februari låg kall och svart utanför hans sovrumsfönster. Det hade varit extremt kallt under ett par veckor och nu hade termometern visat minus 24 grader. Han hade snabbt druckit ett glas apelsinjuice och tagit en trave med kex. Det hade fått funka som frukost denna tidiga morgon. När han satt sig i bilen kontaktade han Sanna som var polisinspektör och ingick i hans team. Han hade snabbt informerat henne om läget och att han ville ha henne på plats omgående. När han kört ut från parkeringsplatsen hade han knappat in teamets äldste polisinspektör, Erik Zetterströms nummer på mobilen och väntat på att han skulle svara.

På avstånd hade han sett blåljusen som blinkade från flera ambulanser som var på plats. Han hade parkerat bilen, öppnat dörren och känt den iskalla februarikylan slå emot honom. Stegen upp mot villan hade varit tunga, dels för att han fortfarande hade varit trött men också för att han anade att detta som hade hänt var riktigt galet. Sanna hade varit på plats och mött honom i dörren. Han hade gått in i villan och pratat med de övriga poliserna som var på plats. De hade visat ut honom på altanen och där han hade stått helt stum i flera minuter och försökt förstå vad det var han såg.

*

Robert reste sig från stolen. Illamåendet hade lagt sig och han kände behov att dricka något. Han gick fram till vattenkranen och vred på den men ingenting hände. Det verkade som vattnet inte var påkopplat. Han gick ut i friska luften. Sanna stod där ute i kylan och huttrade. Robert gick fram till henne och skakade på huvudet.

Sanna frös och han förstod inte varför hon inte gick in i villan och värmde sig. Egentligen visste han varför men han försökte bortse från det fruktansvärda som skett.

Vad är det som händer?, sa hon samtidigt som hon började gå på stället för att hålla värmen.

Robert hade inget svar. Han tittade på henne och vände sig om och gick in i huset igen. Han såg att Ewa Klanström, läkaren från rättsmedicin, tjänstgjorde ute på altanen. Hon tittade upp på Robert när han kom ut. Han såg att hon var blek och starkt påverkad av uppdraget.

Vi har öppnat fyra av plasthöljena nu men det är fem kvar. De fyra mycket unga kropparna vi besiktigat har alla varit utsatta för övergrepp, sa hon och satte sig på en bänk som stod till höger om altandörren.

Hon tog av sig plasthandskarna och slängde dem i en sopsäck som stod en bit från bänken.

Jag förstår inte vem som kan ha gjort detta och vem som kan vara så hjärtlös? Hon skakade tankfullt på huvudet.

Robert hade inget svar. Han tittade ut över altanen och betraktade det som låg framför honom, prydligt placerat på en grön presenning.

*

Rättsläkaren Ewa Klanström reste sig från bänken, tog fram ett par nya plasthandskar och satte på sig dem. Hon gick fram till ett inplastat knyte som var en dryg meter på längden, tog fram en sax i svart metall och började sakta och väldigt fokuserat att klippa i plasten.

Sanna kom ut på altanen och ställde sig bredvid Robert som nu rest sig upp för att se vad som dolde sig under de många lagren av svart plast. Han hade en känsla av att han redan visste vad han skulle få se. Ewa arbetade med van hand och den svarta saxen skar igenom plasten. Sanna ställde sig närmare Robert. Hon ville ta hans hand, men det var naturligtvis helt otänkbart och det visste hon. Altandörren sköts upp och Erik Zetterström dök upp. Han hade under de tidiga morgontimmarna försökt att få fram all information om ägarna till huset.

Det är ett äldre par som bor här, sa han och tittade koncentrerat på Ewa som stod böjd över plasten.

Informationen jag fått nu på morgonen är att de ska bo här och inte vara bortresta. Han tittade på Robert som såg fundersam ut.

Då kan man ju undra var de är?, sa han och gjorde några snabba anteckningar i det anteckningsblock han alltid bar med sig.

Erik nickade och skulle just säga något då han blev tyst, färgen i hans ansikte skiftade snabbt till vitt. Robert lade märke till hur Erik tappade både talförmågan och bleknade. Han skulle precis fråga vad det var när han såg vad Ewa upptäckt under den svarta plasten.

Kroppen under plasten var blek och helt livlös. Håret var lockigt och ljust. Flickan som låg där kunde inte vara mer än tre, fyra år. Ewa drog bort den sista biten av plasten. De fyra kropparna som hon hade gått igenom tidigare var barn i åldern sex till nio år enligt hennes bedömning. Flickan hon hade framför sig nu var betydligt yngre och även hon hade utsatts för våld. Hon hade blåmärken runt det högra ögat och på den vänstra kinden. Precis som de fyra tidigare barnen så var hon helt naken, endast inlindad i svart plast.

Hur kan man göra så här mot barn, helt försvarslösa små barn?, frågade hon rakt ut.

Robert tog några steg fram mot den livlösa kroppen.

Ewa, kan du redan nu se om hon varit utsatt för ett sexualbrott?, frågade Robert.

Inte utan att undersöka henne mer grundligt.

Två sjukvårdare tog hand om den lilla flickans kropp, bäddade in den i ett vitt lakan och lade den sedan i en svart liksäck för vidare transport till rättsmedicin, där Ewa Klanströms team skull fortsätta sitt arbete.

Robert vände sig mot Sanna och Erik och skakade på huvudet. De gick in och satte sig vid köksbordet. Robert tog fram mobilen och slog länspolismästarens nummer. Länspolismästaren Staffan Olovsson hade fått en del information redan men han blev bestört när han hörde Roberts rapport. Han bad Robert att komma in till honom på kontoret så fort han var tillbaka på stationen igen. Robert lade på luren och tittade på Sanna och Zetterström.

Vad fan gör vi nu?, frågade Erik.

Plötsligt kom polisassistent Mårten Larsson in i köket. Han hade varit på plats samtidigt som Robert men lagt allt fokus på att utforska villan tillsammans med några polisassistenter.

Jag tror vi har hittat något som ni bör se, sa han.

Robert nickade åt de andra och de gick alla efter Mårten. Kylan bet till ordentligt när de kom ut, temperaturen låg kvar på minus 20.

Länge sedan det var en sådan kall vinter, sa Erik för att försöka bryta den tystnad som rådde när de hade börjat gå mot något som såg ut som ett förråd. Det var en ganska stor villa med ett stort dubbelgarage och ett friliggande förråd. Robert gjorde bedömningen att det var någon form av trädgårdsskjul. Mårten stannade innan de var framme vid förrådet och vände sig mot de andra.

Det är ingen trevlig syn här inne, det var en slump att vi såg att dörren stod lite på glänt och vi tyckte det var konstigt med tanke på kylan. Han öppnade dörren till förrådet.

Kapitel 2

Hans Andersson, som tjänstgjorde på Migrationsverket, hade kommit i kontakt med ett avvikande, tabubelagt nätverk när han suttit hemma mellan två jobb. Han fick dagarna att flyta på med att läsa böcker och surfa på Internet och hade kommit in på en sida som hade något speciellt som han blev intresserad av. Han hade läst, tittat på bilder och till slut kontaktat detta nätverk.

Det hade tagit ett par dagar innan han hade fått ett samtal från ett okänt nummer. Personen han pratat med ville träffa honom innan det blev aktuellt att få medverka på ett möte med nätverksmedlemmarna. Han hade reagerat på att rösten hade tillhört en kvinna men det hade samtidigt gjort honom lugnare. Om det fanns kvinnor i detta nätverk så var det kanske mer okej än vad han trodde.

De hade träffats på ett café. Hon hade varit lite misstänksam i början men sedan berättat hur nätverket fungerade och hur man blev en fullvärdig medlem.

Det första mötet följdes upp av ytterligare tre möten där han fick träffa fler personer, som var huvudmän. De förklarade vikten av att aldrig prata om nätverket med utomstående. De personer han träffade var mycket tydliga med att man inte fick ringa till varandra och diskutera saker som rörde nätverket. Det fanns en oro för att telefonsamtalen kunde avlyssnas. Det visste alla som var inblandade.

I nätverket fanns närmare hundra medlemmar från hela Sverige. Större delen var män men där fanns ett tjugotal kvinnor. För kvinnor var detta speciella nätverk mer tabu. Medlemmarna var spridda i landet men hade sitt säte utanför Borlänge. Hans hade fått möjlighet att komma dit för att träffa en del av de personer som var medlemmar. Han hade varit kvar länge och bestämt sig för att sova i Borlänge under natten. Sedan hade han återvänt till lokalen dagen efter och blivit invald. Det hade varit en liten ceremoni och bara de mest involverade hade varit där. Efteråt hade han känt sig tom men lycklig.

Vid jul hade några medlemmar åkt till Thailand över jul- och nyårshelgen och han hade aldrig tvekat när han fått förfrågan om han ville åka med. Priset hade varit högt för de tio dagarna som resan skulle vara men det hade ingått saker som han aldrig hade kunnat drömma om att få ta del av. De elva som skulle åka hade träffats på Arlanda, och det hade varit en uppsluppen stämning redan på morgonkvisten. De hade druckit några starköl och ätit en ordentlig frukost tillsammans på flygplatsen. Han hade känt av ölen men han hade också känt ett inre lugn, något som alkoholen naturligtvis hjälpte till med. Det hade varit en lång flygresa men den hade gått fort. Han hade hamnat bredvid en äldre kvinna som hade varit på liknande resor tidigare och längtade efter att få kliva av planet.

När de landat på Phuket International Airport hade han mötts av värmen. Han var ingen vintermänniska utan uppskattade värme och insåg i samma sekund som han steg ner på thailändsk mark att han älskade det här landet. Dagarna hade gått fort. Han hade delat rum med en man från Malmö, en äldre man i sextioårsåldern. Han hade tyckt att mannen var väldigt trevlig men han hade haft svårt att förstå den skånska dialekten.

De första nätterna hade Hans sovit ensam på rummet. Den äldre mannen hade sovit någon annanstans. Han hade förstått att den äldre mannen hade haft kontakter sedan tidigare och att det var dessa han nu utnyttjade. Hans Andersson ville så gärna fråga. Han var nyfiken och ville veta hur det gick till när man fick kontakt på egen hand, det vill säga utanför nätverket. Efter några dagar hade nätverket kallat till en uppstartsträff på en närliggande liten pub. Hans hade varit där i god tid och varit enormt förväntansfull på vad som skulle hända.

Mötet hade inletts med att en av de ansvariga hade hälsat alla välkomna och bjudit på en paraplydrink. Drinken hade varit ordentligt spetsad med sprit. En dator var igång och en presentation hade startat. Det var bilder på olika klubbar och restauranger där nätverket hade inflytelserika kontakter. Mannen som stod längst fram och pratade informerade alla om att bilderna som härnäst skulle komma upp på duken visade det man kunde boka. Det skulle finnas ett nummer längst ner i det vänstra hörnet. Man antecknade numret om man hittade något som var intressant. Han informerade också om att det kostade extra beroende på ålder. Hans kände sig förväntansfull och nu skulle han få välja någon som han tyckte om. Någon som han kunde tillbringa några dagar med i solen men framför allt tillbringa några nätter tillsammans med. Tanken att få tillbringa en natt med någon var hissnande. Han tittade noga på bilderna, försökte memorera dem och antecknade alla intressanta nummer.

*

Robert ryggade tillbaka. I det trånga förrådet, som var fullt med diverse trädgårdsredskap, hängde två döda, nakna kroppar uppfästa på väggen. De var upphängda på något som såg ut som klädhängare. Ett äldre par. Han kunde inte se något yttre våld på de båda nakna kropparna.

Vår bedömning är att de blivit kvävda och sedan upphängda här inne. Det var Mårten som avbröt Robert i sina reflektioner. Det är i alla fall vad experterna tror, lade han till.

Vad är det som pågår? Robert lät uppgiven när han ställde frågan rakt ut i luften.

Sanna och Erik stod helt orörliga. De hade inte förstått att det fanns två döda till. Sammanlagt var det nu elva döda och klockan hade inte ens hunnit bli sex på morgonen. Två polismän tog ner kropparna från krokarna. Robert fick en känsla av att de såg fridfulla ut, precis som de döda barnen på altanen. Han funderade på om det fanns något samband men han hade inte kommit längre när han hörde Ewa ropade från villan. Han lämnade förrådet men kontrollerade att Erik var kvar för att säkra eventuella spår och bevis. Sanna gick med Robert som skyndade sig över till huset och Ewa.

Ewa satt på samma stol som Robert suttit på tidigare under morgonen. Hon tittade upp på honom med tårar strömmande nedför hennes kinder. Han satte sig bredvid henne.

Vad är det som hänt?, frågade han.

Detta är förskräckligt och oerhört påfrestande, svarade hon och brast på nytt ut i gråt. Nio döda barn! Vem kan vara så grym? Hon torkade bort tårarna och reste sig upp.

De gick ut på altanen. Där låg nio döda kroppar, alla i svarta små liksäckar. Ewa gick fram till den som låg längst bort. Hon tog tag i dragkedjan och drog. Robert och Sanna stod som förstelnade och tittade på säcken som sakta öppnades och blottade sitt innehåll. Ewa tittade upp.

Jag bedömer detta till ett barn som är max tre år gammalt, sa hon och skakade på huvudet.

Robert gick närmare och såg en liten pojke ligga där i säcken. Hans hud var blek och hans hår var mörkt. Han såg lika fridfull ut som alla de övriga som de hittat den här morgonen. Han suckade tungt, vände sig om och tittade på Sanna. Hon såg tagen och sliten ut där hon stod i sin tjocka dunjacka och en toppluva som var från tidigt sjuttiotal.

Detta är en treårig liten pojke som blivit utsatt för någon form av våld och troligtvis kvävd till döds efter det. Ewa hade repat mod trots den minst sagt jobbiga situationen.

Samtliga kroppar skickas nu till rättsmedicin för närmare undersökningar. Vi måste verifiera om de utsatts för några sexuella övergrepp. Vi kan inte avgöra det här på plats. Hon drog igen dragkedjan på den svarta säcken.

Det finns två kroppar till ute i förrådet. Robert kände att Ewa inte behövde den informationen just nu men han var tvungen att informera henne om vad de hittat i trädgårdsförrådet.

Ewa tittade på Robert. Hela hennes ansikte såg ut som ett frågetecken och han förstod direkt att hon inte alls hade förstått vad han just sagt till henne.

Fler döda kroppar? Hennes ansikte hade skiftat färg från kylans röda kulör till en mer blåvit färg som inte var lika klädsam.

Troligtvis är det ägarna till huset som vi hittat, svarade Robert.

Dina kollegor tror att de blivit kvävda till döds, precis som barnen, lade Sanna till där hon stod en bit bakom Robert och huttrade i den bitande kylan.

Ewa satte sig och suckade tungt. Allt detta var det absolut värsta hon varit med om under alla sina år på rättsmedicin. Hon reste sig och tog riktning mot förrådet, hon var tvungen att se vad det var de pratade om. Kunde det verkligen stämma? Erik kom upp på altanen. Han var klar ute i förrådet och frustade och grymtade när han klättrade upp på den lilla stege som ledde till altanen.

Är vi klara här ute nu?, frågade han.

Jag tror det, svarade Robert.

De bestämde sig för att ta sig in till polishuset och göra en sammanställning av den minst sagt kaotiska situationen. Robert gick ut till bilen. Han ropade på Mårten att ansluta till polishuset. Han ville ha hela teamet samlat.

Bilresan tillbaka till Uppsala var längre än vad Robert kunde minnas och han hade tid att tänka en hel del. Han satt nu med elva döda människor varav nio stycken var barn, små barn. Robert tittade på sig själv i backspegeln. Han tyckte att han började se sliten ut. De mörka fläckarna under ögonen hade vuxit sig större och han insåg att han skulle behöva lite sol. Just nu kände han sig extremt blek. Han kunde inte påminna sig om när han sist varit utomlands och haft en riktig semester. Korfu, där hade han varit sist. Sommaren 1989, han hade varit där tillsammans med några killkompisar. Länge sen, tänkte han när han samtidigt såg siluetten av Uppsala närma sig. Klockan hade blivit sju på morgonen och han visste att det skulle bli en lång dag.

Kapitel 3

Den första natten i Thailand med sällskap hade blivit en upplevelse och en upptäcktsfärd för Hans. Kvällen hade varit en underbar resa på väg till något som han inte riktigt visste hur det skulle sluta. Det varma klimatet och den underbara atmosfären och spänningen som låg i luften hade gjort honom väldigt exalterad.

Kvällen hade avlöpt med en fantastisk middag. Det hade serverats thailändska specialiteter. Alla som suttit runt bordet på restaurangen hade varit förväntansfulla. Alla hade suttit på helspänn och bara väntat på en av de ansvariga, som skulle komma med information. Information som skulle ge en bättre bild av den första natten och de resterande dagarna.

Adressen han fått var i ett område precis utanför staden där han bodde. Taxiresan hade inte tagit mer än fem minuter och han hade varit alldeles svettig och varm när han klivit ur taxin. Han hade gjort upp med chauffören att vänta, ville tillbaka till hotellet så fort som möjligt. Han hade stått utanför ett hus som påminde honom om ett hus hemma i Sverige. Där hade han knackat på den vita dörren. Spänningen hade varit enorm. En liten spenslig man öppnade dörren. Han frågade, på knackig engelska, vilket nummer det gällde. Hans Andersson hade skrivit ner numret på en lapp som han hade lagt i plånboken. Lappen hade han lämnat fram för att inga missförstånd skulle ske.

De hade suttit tillsammans i taxibilen på väg tillbaka till hotellet. Han hade varit så söt, den unga oskuldsfulla pojken som inte hade varit mer än elva år. Hans hade tagit pojkens hand. Den hade varit så liten och len. Natten på hotellet hade varit omvälvande. Morgonen hade kommit sakta smygande och det hade varit underbart att vakna upp med sällskap. De hade ätit frukost tillsammans innan pojken hade lämnat honom. De hade kommit överens om att träffas redan på eftermiddagen igen.

Den tredje natten tillsammans hade allt gått fel. Han hade varit på dåligt humör på grund av problem med magen, hade troligtvis ätit något som inte alls varit bra. Han hade helt tappat det lugn och den trygghet som annars var en av hans allra starkaste personliga egenskaper. Den unga pojken hade suttit ihopkrupen i sängen på hans hotellrum. Han hade märkt att den äldre vita mannen hade varit på ett uselt humör och att något uppenbarligen varit fel. Pojken hade tagit sina kläder och börjat klä på sig. Det hade inte Hans Andersson kunnat acceptera. Han hade helt tappat kontrollen och slagit till och träffat pojken hårt i ansiktet. Den lilla pojken hade fallit till golvet och blivit liggande. Hans hade gått fram och sparkat honom besinningslöst, hade inte kunnat hejda sig. Det fanns så mycket aggressioner han ville ut med. Han tog ut det på pojken som låg livlös på golvet och som inte hade en chans att försvara sig.

Paniken hade kommit när han insett vad han gjort. När han insett att han dödat det lilla försvarslösa barnet Efter några minuter, som känts som dagar, hade han tagit telefonen och ringt en av de ansvariga för resan och efter en timme hade kroppen varit bortforslad. Han hade fått prata med några av de andra deltagarna och de hade tröstat honom och berättat att från och till hände det att några liv gick till spillo.

Han hade hunnit med att träffa ytterligare en ung pojke innan det hade varit dags att åka hem igen. Det hade varit några intensiva dygn fyllda av kärlek. När han hade suttit på planet på väg hem till Sverige så hade han fått mersmak. Mersmak till mer än bara kärleken.

*

Robert Jennvik stannade bilen, klev ur och tog sikte mot tobaksaffären lite längre ner på gatan. Klockan hade närmat sig åtta på morgonen och han var fortfarande väldigt splittrad. Robert visste att döda barn alltid väckte känslor och han visste att han skulle ha pressen på sig att lösa detta så fort det bara gick. Han gick in i tobaksaffären och tittade sig runt för att hitta något ätbart, det hade varit en extremt tidig morgon och hans frukost hade lämnat mycket övrigt att önska. Han köpte lite mjukt bröd och en tub räkost, betalade och gick ut från tobaksaffären.

Robert släntrade in på polishuset strax efter klockan 08.00. Han började känna av den tidiga morgonen och hade en kaffemugg fylld till bredden med sig när han satte sig vid sitt skrivbord. Den här koppen hade han längtat efter hela morgonen. Han öppnade påsen med bröd och tog fram två skivor. Efter många om och men lyckades han få hål på tuben med räkost. Han lade på ett ordentligt lager på den ena brödskivan, lade på den andra och stoppade mackan ogenerat i munnen. I samma sekund kände han en lätt beröring på sin axel.

Är det sant allt jag hört? Frågan kom från Staffan Olovsson, länspolismästaren.

Staffan hade varit länspolismästare i Uppsala sedan några månader tillbaka. Han var målmedveten, med en stark personlighet. En som visste vad han ville med Uppsalas poliskår. Robert hade fått ett väldigt bra intryck av en person som gick in i sin roll och sitt arbeta villkorslöst. Han ansåg att Staffan var en kunnig och erfaren person som han trodde sig kunna ha stor nytta av. Att han inte varit polis tidigare såg han bara som en fördel. Det behövdes en del nytänkande inom polisen.

Det beror på vad du hört, svarade Robert och tog en stor tugga.

Döda barn i massor, svarade Staffan och satte sig på Roberts skrivbord.

Robert ryckte till, han gillade inte när människor satt på hans skrivbord. Det var inget man satt på, det var ett arbetsredskap.

Vi har nio döda barn och två döda vuxna. Robert tittade på Staffan som satt tyst.

Jag väntar på mer information från Ewa Klanström. Hon skulle återkomma så fort hon fått en bra bild av det som hänt.

Detta kommer att bli en riktig läckerbit för pressen. Staffan kliade sig i skägget.

Staffan hade ett svart bockskägg. Av någon anledning tyckte Robert att det där svarta bockskägget var ganska klädsamt. Det passade honom och gjorde honom ännu mer förtroendeingivande.

Pressen kommer att sätta igång drevet så fort detta kommer ut och det är bara en tidsfråga. Robert tog fram sitt anteckningsblock och bläddrade.

Det jag har antecknat är att det var nio barn, mellan tre och nio år. Han tittade upp.

Samtliga har troligtvis kvävts till döds. Det är för tidigt att säga om det rör sig om sexuellt utnyttjande. Rättsmedicinska teamet arbetar intensivt med detta just nu.

Alla nio barnen är av utländsk härkomst. Han lade ifrån sig blocket och tog tag i den svarta kaffekoppen som stod på bordet intill honom.

Bara utländska barn, säger du? Staffan reste sig upp. Han gick några varv runt bordet.

Min känsla säger att det antingen är rasistiskt eller några riktigt sjuka pedofiler som är i farten. Han satte sig på skrivbordet igen. Robert rynkade på näsan. Varför på skrivbordet?

Men det är bara spekulationer. Har vi någonting överhuvudtaget? Han stirrade på Robert som plötsligt kände sig lite illa till mods.

Just nu ingenting alls. Sanna och Erik jobbar på att se över eventuella vittnen och grannar och Mårten är just nu hos Ewa på rättsmedicin.

Jag skulle råda dig till att ringa Swante Gunnarsson. Han sitter med i den nya gruppen som kartlägger pedofiler och deras nätverk i Sverige.

Jag ska kolla av med Swante vid tillfälle, svarade Robert och satte igång sin bärbara PC som stod på skrivbordet.

Staffan Olovsson reste sig och gick därifrån men innan han försvann i hissen så vände han sig om och skrek:

Jag vill ha ett avstämningsmöte klockan elva inne på mitt kontor.

Robert nickade.

*

Det hade inte blivit mycket sömn under natten. Den aktivitet som pågått under hela kvällen och natten hade varit en eufori av känslor och intryck. Alla barn som lekt och varit glada. Det hade varit en kväll att minnas. Alla skratt hade klingat ut, alla barn hade somnat in efter att de fått smaka av kudden som gått runt bland de vuxna. Att få känna, smeka och krama. Inget hade varit förbjudet den här natten, förutom en enda sak. Inte lämna några spår efter sig. Planen hade varit att få utlopp för de begär som fanns där inne. Man hade planerat allt in i minsta detalj och man visste att det skulle slås upp i pressen samma sekund som polisen hittade barnen. Det här var bara startskottet på att rensa ut de missanpassade barnen ur det svenska samhället. Det hade varit tillfredsställande och nyttigt beroende på hur man såg det.

*

Robert var inne på sin tredje kopp kaffe när Sanna och Erik kom in på kontoret. Båda hade varit ute på vitt skilda uppdrag och det var nu meningen att Robert skulle samla ihop sitt team för att på något sätt kunna få en tydligare bild av vad som hänt under den tidiga morgonen. Han tittade på klockan och insåg att den närmade sig elva. Trots att det varit en lång och minst sagt påfrestande morgon så kände han ändå en viss optimism inför att få ta tag i hela förundersökningen. Det fanns inte speciellt mycket att gå på men han hade suttit i liknande situationer förr och han visste att noggrannhet och fokus i slutändan belönades.

Sanna kom in i det mötesrum som Robert bokat upp ett halvår framåt. Ett rum som egentligen var alldeles för litet men i brist på mötesrum och med tanke på att de just för tillfället höll på med en omfattande renovering av polishuset så fick han