Den överlevande

By Erik Johnsson

"TJUREN + MASKEN = MORD"Kriminalinspektör Lars Cleve känner inte igen den darriga handstilen på brevet. Och han förstår verkligen inte vad meddelandet betyder. Vem är det som skickat det till honom? Självklart är det kopplat till hans yrkesroll - han behöver inte vänta länge för att få det bekräftat. Det visar sig att en galning som orsakat kaos på sjukhus nyligen tagit livet av sig efter att ha förhörts av polis. Platsen för självmordet är Säviks slott, vars ägare går under smeknamnet Tjuren. Men om Tjuren är Säviks greve, vem är då den mystiske Masken? Och vad är det för mord som Lars okände brevvän syftar på? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726595031

Book preview

Efter århundraden av hänsynslös jakt dog den sista uroxen, en trettio år gammal ko, i Jaktorow-skogen i Polen år 1627. Uroxen var stamformen till våra dagars nötkreatur. Drygt trehundra år senare träffar riksjägmästaren och riksmarskalken för det Tredje riket, Hermann Göring, de båda tyska zoologerna Heinz och Lutz Heck. I samtal med Göring förklarar Lutz Heck sina teorier om att återavla uroxen från primitiva tamboskapsraser: Vi utgår från principen att inget djur kan definitivt dö ut om dess konstitution fortfarande finns nedärvd i någon form. Denna konstitution kan ha korsats med andra djur, den kan ha undergått förändringar, men med hjälp av våra kunskaper om ärftlighet kan vi få tillbaka den. Korsningar och förändringar kan korrigeras genom lämpligt urval. Hermann Göring ger omedelbart order om att återavla uroxen. Hans ambition är att återskapa den fornnordiska faunan.

Han var vid sjukhuset. Det var en mörk kväll och längre fram tornade huvudblocket upp sig, Linköpings största byggnad med rader av lysande fönster. En koloss. Vår tids pyramid. Den som arkeologerna skulle muddra efter kanyler och bäcken om några tusen år.

Vinden rev i hans hår och i fjärran hördes en flaggstångslina slå. Över asfalten fanns små vattenpussar som ibland gav ifrån sig reflexer från de höga gatljusen. Han var på jakt efter överläkare Bertén. Han visste att han jobbade över för hans svarta Audi stod fortfarande kvar på parkeringsplatsen. Han ville se om det var någon skillnad i hans rörelsemönster här gentemot rent privat.

Genom sjukhusets stora entré gick människor ut och in. Han stod bakom en buske och spanade. En äldre man fick hålla i hatten när han kom ut och hans ytterrock öppnade sig i vinden. Ett litet barn tryckte sig mot sin mor. Nästan framme vid entrén stod en yngre kvinna och pratade med en läkare. Hon var inte direkt vacker, men det var något glasyrartat på hennes underläpp som intresserade honom. Underläppen glänste i en rosa ton som perfekt slog mot hennes svarta hår och den mörkblå halsduken. Hon höll i en papperskasse som ibland lyftes iväg lite av vinden. Plötsligt lossnade ena handtaget på kassen och kvinnan blev tvungen att släppa ner den på marken. Samtidigt gled en gul banan sakta, sakta, ner på asfalten. Han blir som förstelnad. Detta var inte längre bara en banan. Detta var något helt annat. Bananen hade fått en iden- titet av glidandet ner på asfalten.

Han skrattade till och fortsatte framåt och in genom entrén. Han gick fram till en stor informationsskylt och letade efter Avdelningen för nuklearmedicin där han visste att Bertén var verksam. Plan 11 skulle han till enligt skylten. Han passerade informationskontoret och kafeterian och hittade en ledig hiss. Han gick in och tryckte på rätt knapp. Hissen satte fart uppåt. Det dunkade till när den stannade och han kom ut i en korridor. Det var alldeles stilla, bara några träskor hördes långt, långt borta. Det luktade svagt av eter. Han gick sakta genom korridoren. Allt kändes så konstigt, som om han kommit hem. Kommit hem till vad? Varför kände han så här? I varenda steg, varenda rörelse. Som om allt var en del i en redan uppgjord plan. Jo visst, det var han som stod för den planen. Men varför var allt så stabilt nu? Hade överläkare Berténs eleganta lugn smittat av sig? Fanns han nu delvis genom honom?

Längst bort i korridoren baxade två manliga biträden ut en säng ur ett rum. När de var ute i korridoren satte sig den ene på sängen och började joxa med en plastslang som hängde ner från en stålställning. De såg sig båda vilset omkring.

- Nej, det här är inte rätt, sa den ene av dem.

- Nej, det här är inte rätt, sa den andre.

- Vi måste fan ha kommit fel.

- Ja, fel så förbannat.

Han gick tillsammans med dem tillbaka genom korridoren. Snart hittade han en ny korridor att smyga fram i. Han läste på namnskyltarna, han kikade in i rummen - men ingen Bertén. När han nästan hade avverkat korridoren kom han till ett litet, svagt upplyst rum. Framme vid datorn satt en brunhårig man med grålätta tinningar. Det var Bertén! Hjärtat dunkade till, men sedan blev allt så där stabilt igen. Berténs händer rörde försiktigt över tangentbordet. Ibland bläddrade han i en bok. Bertén hade intagit hela hans hjärna. Sedan veckor tillbaka hade han varit ensam och hans enda intresse hade varit Bertén. Han hade lånat hem mängder av medicinsk litteratur som låg uppfläkt hemma i hans lägenhet. Böcker om anatomi, otäcka böcker med bilder på kroppar som dissekerats in i minsta bitar, bilder på huvuden utan kinder och ögonlock, bilder på uppskurna magar, bilder på lår där skinnet vikits undan så muskelgrupperna skulle synas. Också böcker om olika sjukdomar med bilder på köttiga sår och cancersvulster stora som knytnävar. Hur fungerade egentligen alltihop? Vad låg bakom maskineriet människan? Visste Bertén det? Hade han den slutgiltiga formeln?

Han smög bakåt och in genom en toalett som fanns precis bredvid Berténs rum. Han öppnade dörren lite och lät en svag ljusstrimma komma in. Han såg Bertén bra nu där han satt vid sin dator. Plötsligt ringde hans telefon.

- Ja, Olle, svarade han.

Han sa några korta meningar som han inte kunde höra, sedan la han på luren och reste sig. Han kom ut ur rummet i sin lugna, majestätiska gångstil. Hans vita träskor hördes knappt när han passerade.

Han smög fram mot Berténs rum, stack in huvudet och nosade. Det luktade nästan ingenting. Datorn var inte avstängd och på skärmen syntes avancerade medicinska termer. Han förstod absolut ingenting. Han bläddrade lite i en bok som låg framme. Han förstod absolut ingenting. Men fastän han inte förstod någonting, så gjorde han det ändå. Han tillhörde rummet, han tillhörde de medicinska termerna, han var en del av Berténs värld.

Han tryckte på måfå på några av datorns tangenter och lyckades radera ut den svarta texten. Sedan skrev han: VILLKORET ÄR OMEDELBAR KAPITULATION!

Men varför skrev han denna mening? Och varför var han så otroligt lugn? Han kände sig iskall, som om han behärskade situationen till fulländning. Allt skulle ju raseras som ett korthus bara en sköterska gick förbi och såg honom inne på rummet.

Tillfälligt vaknade han upp, stängde dörren till rummet. På en hylla fanns två fotografier av Berténs barn, Ulrika och Mikael. Ulrika var verkligen lik sin far, hon hade fint brunt hår och hon log med fina vita tänder i samma färg som studentmössan. Mikael var mer grov, kanske hade han ärvt profilen efter sin mor. Han höll upp en nyfångad makrill. Kortet var antagligen från sommarstället utmed västkusten.

Han synade Berténs arbetsrum lite till, sedan gick han mot dörren. På en klädhängare fanns några vita läkarrockar. Han tog en av dem. På ena bröstfickan fanns en namnskylt där det stod BERTÉN ÖVERLÄKARE, i den andra bröstfickan fanns två blåa Bic-pennor. Han smög ut ur rummet och tillbaka till toaletten. Inväntade Bertén. Efter några minuter kom han tillbaka i sitt eleganta sätt att föra träskorna framåt. Han satte sig på sin stol.

- HA! sa han när han fick se vad som stod på skärmen.

Och så rullar han bara stolen bakåt till korridoren och ser nonchalant åt båda sidorna. En så bländande självsäker rörelse! Han rullar bara stolen bakåt till korridoren och ser nonchalant åt båda sidorna! Sedan börjar han att arbeta som om ingenting har hänt. Efter en stund stänger han dörren till sitt rum.

Han satte på sig läkarrocken, krafsade bort ÖVER i ordet ÖVERLÄKARE och gick ut från toaletten. Han gick genom korridoren och kom fram till hissen. En sjuksköterska hade just gått in och han gjorde henne sällskap.

- Går du av nu? frågade hon.

- Nu går jag av, sa han.

- Jobbigt med all övertid man måste ta. Men det ska ju vara