Per, Jörgen och onsdagsmysteriet

By Ulla Marcks von Würtemberg

Märkliga saker händer i skolan om kvällarna...Gymnasieeleven Per Falk tillbringar håltimmar och kvällar i laborationssalen, men upptäcker en kväll ljudet av en okänd gestalt som rör sig i korridorerna. Tillsammans med vännen Jörgen Södermark inleds detektivarbetet. Efter att ha blivit överfallna i materialrummet når de ett genombrott som bara ger halva sanningen, men i den spännande avslutningen får mysteriet till slut sin oväntade upplösning.Per, Jörgen och onsdagsmysteriet är dels en spännande och rolig deckare för barn och unga, dels ett fascinerande tidsdokument över tillvaron som tonåring i 1950-talets Sverige. När den utkom vann den första pris i Bonniers stora ungdomsdeckarpristävling.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788726894691

Book preview

Ulla Marcks von Würtemberg

Per, Jörgen och onsdagsmysteriet

SAGA Kids

Per, Jörgen och onsdagsmysteriet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1952, 2023 Ulla Marcks von Würtemberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726894691

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

ONSDAG

Per sköt upp dörren till laborationssalen och tittade försiktigt in. Inte en människa syntes till. Ingen lampa brann, inga grejor stod framplockade. Tomma och välputsade glänste bordsskivorna i det regngrå dagsljuset, som strömmade in genom de höga fönstren. Lille Svensson var synbarligen inte här. Fint! Per öppnade dörren helt och hållet, klev in, stängde den bakom sig och slängde sin nötta portfölj på närmsta bord. Nå, då fanns det en möjlighet, att han skulle kunna få ha det litet trevligt ett par timmar.

Han klämde tankfullt sönder en irriterande varbula på hakspetsen, medan han övervägde, vad han lämpligast borde göra för försök. Jo, han skulle göra om det där försöket att framställa svavelsyra enligt blykammarprocessen. När han hade gjort det i måndags, hade han fått fullt av kristaller på kolvens väggar. För ordningens skull borde han allt göra om försöket och sätta till mer vatten den här gången.

Per tände lysröret ovanför fönsterbänken och började långsamt och omständligt plocka fram vad han behövde ur skåpen. Han hade full rörelsefrihet här uppe i labbis nu, sedan lektor Strömkvist efter ett års intensiv press funnit honom värd ett a i fysik och kemi.

Per Falk var R II b:s odisputable primus, vilket nästan syntes utanpå, liten, tunn och redan en aning kutryggig som han var och med en blick, som tycktes se helt andra saker än dem, som stod framför näsan på honom. Ett par hornbågade glasögon skulle väl ha prytt sin plats, men sådana tingestar behövde han inte än. Han kunde allt och visste allt — om han blev tillfrågad. Ett litet biljud i hjärtat hade för flera år sedan befriat honom från gymnastik och gav honom flera angenäma håltimmar i veckan.

Per tog ned glasburken, där svavelstängerna förvarades. Tom! — Jag kilar in och tar en bit ur burken i kemisalen, mumlade han och gav sig genast iväg.

Kemisalen låg snett emot labbis på andra sidan om korridoren. Vägg i vägg med laborationssalen låg fysiksalen.

Per plockade i skåpet med kemikalier och fick tag på sitt svavel. Han valde snabbt ut ett lämpligt stycke och gav sig iväg igen. När han öppnade dörren ut till korridoren, slog rektorns stämma emot honom som en basunstöt.

— Hör du Strömkvist, dundrade han, du får allt vara snäll och tänka på vad du säger! Här kommer den snälla fröken Rosenlund alldeles utom sig och påstår, att du anklagar henne för att ha tagit ett par blad ur dina laborationsjournaler!

— Jag har aldrig i livet anklagat henne för stöld, hördes lektorns djupa stämma, men jag kan verkligen inte låta bli att tycka, att det är besynnerligt, högst besynnerligt, att några papper ur min journal ligger bland hennes skrivböcker i fysiksalen.

Per drog sig försynt in i kemisalen igen och stängde dörren ljudlöst. Det var nog bäst att han väntade här, tills rektorn var klar med avhyvlingen. Att han hörde fortsättningen kunde han rakt inte hjälpa.

— Går du och snokar bland dina kollegers papper!

— Nej, det gör jag inte! Det var rena tillfälligheten, att jag fick syn på dem. De där papperna är mycket viktiga för mig, och jag blev mycket upprörd.

— Om de är så viktiga, tycker jag, att du borde ha dem på en bestämd plats under lås!

— Det brukar jag också ha! Jag har alla mina papper i skåpet härinne!

— Fröken Rosenlund kan väl knappast ha något intresse av dina forskningar. De ligger väl på för högt plan för henne!

Per grinade för sig själv. Nu kommer hartassen fram, tänkte han belåtet. Han gillade inte, att någon anmärkte på lektorn.

— Nej, jag tror inte, att hon kan vara särskilt road av mina försök.

Per fick anstränga sig för att uppfatta lektorns svar.

— Jag tog i för häftigt, fortsatte han. Jag ska gärna be henne om ursäkt, om det bara är det du vill.

— Ja, det vill jag! Du får vara snäll och tänka på att lärare växer inte på trän nu för tiden. Om du fortsätter att gå bärsärkagång här, får du själv ta hand om kemi och fysik i hela skolan. Hur nu det ska gå till! Malmgren är inte heller belåten!

Hur länge skulle rektorn stå där och grumsa! Per började bli otålig. Om han gick ut i korridoren, slutade han nog att gräla och på så sätt gjorde han, Per, Klampe en tjänst också.

Pojkarna emellan kallades lektor Strömkvist aldrig för annat än Klampe. Ty han var låghalt och hans klumpfot klampade på ett alldeles särskilt sätt, när han gick.

— Nu går jag, mumlade Per och öppnade dörren med buller och bång. Rektorn tystnade genast och tittade fram bakom dörren. Han grymtade något otydbart till svar på Pers hälsning, gick in i lektorns rum och drog igen dörren bakom sig. Per fortsatte i full fart till labbis. Gubbarna trodde förstås, att det inte fanns någon här uppe på fjärde våningen, när det var skrivdag för tredje och fjärde ring.

Per satte snabbt igång med sitt försök. En massa dyrbar tid hade gått förlorad.

Ute i korridoren ringde klockan. Första håltimmen var slut. Som från ett avlägset fjärran trängde ljudet av dörrar, som slängdes upp, springande fötter på hårda stengolv, rop, visslingar, skratt och plötsliga tjut. Men Per hörde det knappt. Han stirrade bara på sin kolv. Inte en kristall på väggarna! Han hade tagit lagom med vatten. Försöket var perfekt!

Klockan skrällde på nytt. Rasten var slut. Nu borde Jörgen komma upp från gymnastiken. Men han hade alltid tusen saker i görningen. Han skulle kanske inte komma på en bra stund ännu, tänkte Per och tog fram sin kemibok ur portföljen. Han hade inte mer än slagit upp den, förrän han hörde, att någon kom springande genom korridoren. Kunde det vara Jörgen? Knappast! Jörgen sprang inte i onödan!

Men i nästa ögonblick rycktes dörren upp och en kort tjock pojke tumlade hals över huvud in i salen. Hans kläder var i vild oordning, skobanden slängde om honom, flugan satt på sned och håret stod på ända. Med båda händerna höll han krampaktigt ihop den bruna kavajen kring sin runda mage. Han flämtade och flåsade som en bälg. Det var Jörgen!

— Du! Är du klok du! Per smällde igen kemiboken. Med ett stönande kastade sig Jörgen ned på närmsta pall. Han släppte greppet i kavajen, som genast gled isär.

— Men vad är det med dig! Vad sjutton har du haft för dig! Per stirrade förskräckt på den lilla flämtande tjockisen.

— Jag är så arg, jag är så arg! Jag tror jag får slag, flåsade Jörgen. Men vad är det med dig? frågade han ilsket, när han plötsligt uppfångade Pers förskräckta och frågande blick.

— Skjortan! Din skjorta! Du är ju blodig överallt!

Jörgen såg ned på sin skjorta och i samma ögonblick spred sig ett strålande leende över hans ansikte.

— Haha, skrattade han för full hals. Ser du blodet här, Pelle! Ser du här och här och den här stora granna fläcken! Vet du vems blod det är? Gissa! Ett paket Boy om du kan!

— För sjutton, Jörgen, du har väl inte gjort något tokigt heller!

— Något tokigt! Gosse, jag har lagt in mitt livs första regelrätta swing! Jörgens stämma blev plötsligt allvarlig, nästan högtidlig. Per, det är Bergmans blod!

— Bergmans!! Näsblod?

Jörgen nickade högtidligt.

— Bergmans näsblod!

— Det var då väl, att det bara var det och inte något annat! Per andades ut. Jag blev faktiskt skraj! Jag trodde nästan, att du hade gjort något riktigt tokigt. Man vet aldrig, vad du tar dig till!

— Tokigt! Ilskan sköt upp i Jörgen på nytt. Å, när jag tänker på den där muskelidioten, ser jag rött. Bokstavligen! Han gick ett slag över golvet för att lugna sig. Du vet inte du, vad du slipper ifrån, du med ditt hjärtfel!

— Men vad är det som har hänt? Berätta för katten i stället för att svamla som ett annat orakel!

— Vi sprang stafett, förstår du. Jag kom naturligtvis i Bergmans lag. Och hur han nu bar sig åt och tänkte och funderade, placerade han mig sist. Mig sist! Det är ju så dumt, att man blir ledsen, bara man tänker på det! Vi hade lång bana. Gymnastiksalen och omklädningsrummet, du vet. Nå, vi sprang och låg bra till, och så blev det min tur. Jag fick stafetten och stack. Det gick bra till att börja med. Men på återvägen snubblade jag i dörren. Kom inte ihåg tröskeln, förstår du. Jag la mig framstupa och de andra vann! Grabbarna sa naturligtvis ingenting, och Bergman bara tittade på mig. Men det verkade, som om det började röra sig en aning inne i skallen på honom. Sedan, förstår du, i omklädningsrummet. Jag står där i kalsingar och skjorta, och han, Bergman, kommer i drypande naket majestät från duschen. Just när han går förbi mig, vispar han till med sin våta man, så jag får en dusch, och säger: Trullsen lille, du glömmer väl inte yllebyxorna. Det är så kallt på golvet! Du förstår Per, det var med ens, som om en osynlig hand dragit ned en blodröd gardin framför ögonen på mig. Jag röt till. Hallberg påstår, att jag lät som en tjur, som går till anfall. Och så la jag in! Mitt i hans äckliga nuna hamnade Trullsens lilla näve!

Jörgen viftade med sin knutna hand framför näsan på Per, som ofrivilligt drog sig ett steg tillbaka.

— Blodet sprutade i kaskader ur näsan på honom. Han damp. Pang bara! Ned på bänken!

— Och sedan då? Per såg aktningsfullt på Jörgen. Tänka sig att den där knatten gett sig på Bergman, R II:s spänstfenomen!

— Sedan? Sedan stack jag. Tror du att jag frivilligt låter mig bultas om till blodkorv! Lite självbevarelsedrift har man väl!

Jörgen krängde av sig rocken och gick bort till vasken och spolade på varmvattnet.

— Stopp! Tänker du tvätta ur blodfläckar med varmvatten! Kallt vatten för sjutton! Om du hade det minsta hum om kemi så …

— Ursäkta professorn! Jörgen stängde av varmvattenkranen. Förresten, fortsatte han, jag struntar i att ta bort fläckarna. Den här skjortan ska bli en segertrofé. Den ska aldrig tvättas! Bergmans blod som flutit för min hand!

— Dårfink! Per började plocka ihop. Med Jörgen i labbis skulle det inte bli några mer försök. Jörgen hade inte det sanna intresset för realämnena. Han var den födde latinaren, men så vitt det ankom på honom, skulle inte något så futtigt som en reallinje få skilja honom och Per åt.

— Så där ja! Jörgen speglade sig belåtet i närmsta glasruta. Nu gör man skäl för namnet Sprättmark igen! Flugan var perfekt knuten, håret välkammat, naglarna rena, pressvecken som rakknivar och skorna välputsade! Jörgen kom några pinnhål under Per på betygsskalan. Men han hörde ingalunda till de stilla i klassen. Det blev liv och rörelse, diskussion, skratt och förtrytsamma protester bara han