Gallus

By Pål Börjesson

På sjätte våningen i ett flerfamiljshus vid Frölunda torg bor en pappa med sina två söner. Äldste sonen Zackarias är sjuk och tynar sakta bort. Lillebror Gallus är mästare i datorspel och får ofta besök av grannbarnen som förundras lika mycket över hans spelteknik som av hans enorma kroppshydda. Fattigdomen är påtaglig men pappan gör allt för att dölja den. Som att aldrig plocka fimpar från gatan så att någon ser. Medan pappan ordnar mat för dagen och försöker hålla modet uppe i hemmet förtvivlar Zackarias om deras framtid. Till sist är deras enda hopp att Gallus, knappt medveten om sin omvärld, ska leda dem ut ur fattigdomen med sina extraordinära färdigheter. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 19, 2022
• ISBN: 9788728200452

Book preview

Pål Börjesson

Gallus

SAGA Egmont

Gallus

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2013, 2022 Pål Börjesson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728200452

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Nästan enda sättet att få ett köpcentrum att se ut som en intressant plats är att skildra det som en brottsplats. Men det är ju en lögn. Här sitter hjältarna som spikar i en vägg.

Lars Gustafsson, Sigismund: ur en polsk barockfurstes minnen

Pappan satt på sängkanten och strök sig över knäna. Han hade svettats. I andra änden av rummet vände sig Zackarias i sömnen och suckade. Grått ljus föll genom fönstret. Pappan gick genom vardagsrummet och hallen, till köket, hällde vatten i bryggaren. Skakade ner de sista kaffesmulorna i filtret, slängde paketet i systempåsen som hängde på skåpluckan under vasken och satte sig vid köksbordet. Betraktade till ljudet av bryggaren den stora öppna ytan framför köpcentrets norra entré. Från köket kunde pappan se alla människor som kom och gick under en dag utan att de såg honom, de såg aldrig upp mot sjätte våningen, de såg överhuvud taget nästan aldrig mot huset och tänkte väl knappast på att det rymde ungefär åttio hem.

Ännu var det glest med människor där nere.

Magen spändes ut av het rök, helt plötsligt, och han vek sig över smärtan. Den samlades i en brännpunkt ovanför naveln medan röken kröp upp i halsen. Det var vädret. Åskvärmen. Han kunde varken äta eller sova, absolut inte dricka kaffe. Fick ge det till Zackarias.

Han gick in och väckte honom, ställde koppen på skrivbordet. Zackarias satte sig upp, rätade på sig. En aning. Ryggen var krum sen några år tillbaka.

Sen väntade han i köket, åt ett päron. Zackarias hasade in på smala blå fötter och lutade sig mot spisen.

— Det finns nog frukost i kylen, sa pappan.

Han betraktade Zackarias fötter som växelvis borstade smuts från fotsulorna mot det motsatta benets vad. Telefonen ringde. Pappan hoppade till, lyfte luren och slängde tillbaka den i klykan. Zackarias tömde filmjölkspaketet i den gula frukostskålen, strödde müslin över filen, skakade påsen tom.

Kyrkklockorna ringde uppifrån backen. Pappan såg mot horisonten, mot hyreshusen på andra sidan motorleden.

— Här kommer dom första, sa Zackarias och satte sig. Dom verkar inte ha bråttom.

Pappan följde de sörjandes väg på marken. Eivor och Eyvind gick i täten i gula regnjackor. De tog avmätta steg, bar svarta byxor båda två. Ju längre uppför backen de kom desto långsammare gick de.

Då och då förde Zackarias skeden till munnen och svalde trögt.

När klockorna tystnat reste sig pappan från bordet och såg återigen på de grå husen vid horisonten.

— Så jävla otäckt att hålla ceremonin i den där kyrkan, sa Zackarias. Det är som ett klassrum där inne.

— Den är väl inte sämre än andra kyrkor.

— Den är ju bara lysrör och bruntegel.

Pappan öppnade dörren till Gallus rum som angränsade till köket. En tallrikstrave på golvet där innanför skallrade till. Det var mörkt och luktade ruttet. Fönstren var stängda, persiennerna nerdragna. Konturerna av Gallus väldiga kropp i hörnet. Pappan ställde upp balkongdörren och steg ut bland bråten. Blev medveten om datorfläktens mjuka trollsländevinande bakom sig. Han klev tillbaka in i rummet och såg att datorns lysdioder sken, betraktade den orörliga kroppen på madrassen i hörnet igen, stängde försiktigt dörren efter sig.

— Han kunde ju åtminstone stänga av datorn när han sover.

— Man kan behöva vara uppkopplad fast man inte spelar, sa Zackarias. Om hjälten behöver rehabilitera sej.

— Jag trodde dom bara köpte elixir. Eller läste trollformler.

— Han kan ha utsatts för nån slags förbannelse som han måste genomlida tills den tappar sin kraft.

— Dom där spelen blir mer och mer verklighetstrogna.

Telefonen ringde igen. Pappan gick ut i hallen, lyfte och tryckte ner luren. Han hängde av sig morgonrocken i badrummet, såg förbi ansiktet i spegeln och gick in i klädkammaren. Han kom tillbaka i kalsonger och oknäppt finskjorta med ett par gulnade linnebyxor över armen. På skjortans bröstficka stod det: Proletären if, Lars Gunnarsson. Han höll byxorna framför sig, vippade dem upp och ner med en misstrogen min.

— Var Åke vän med morsan? sa Zackarias.

— Dom gick i samma klass. Och så umgicks vi allihop när jag fortfarande spelade med honom.

— Vad spelade han?

— Trumpet.

Pappan slog med byxorna i luften.

— Så nu har ni båda tystnat, sa Zackarias efter ett tag.

Pappan såg ogillande på honom och satte sig.

— Ja. Så sett.

Han trädde försiktigt ner fötterna i de spröda byxbenen, grimaserade och vände bort ansiktet som om han väntade på att få en spruta. Byxorna knastrade men de höll. Han slöt bältesspännet om midjan och bad sen Zackarias klippa honom, ifall han orkade. Zackarias nickade.

— Det är ju en speciell dag.

— Ja, igår insåg jag att detta är det första naturliga dödsfallet på länge, sa pappan.

— Han blev ju påkörd av en båt vid Marholmen.

— Jag menar att det är det första dödsfallet på länge som inte i nån mån berott på sprit eller … ja. Jag menar — det var inte han som var full.

Telefonen ringde. Zackarias lyfte och släppte luren, kliade sig i huvudet, andades tungt. Han sköt ifrån sig skålen och frågade om pappan skulle till Greken. Det var uppenbart att han hade ont.

— Ja, sa pappan, när begravningen är slut. De andra bryr sej nog inte om jag inte orkar sitta i det där klassrummet en gång till och Åke hade väl varit den sista att begära det av mej. Men jag bör visa att jag lever.

— Kan du då fråga Tomas om jag ska ha ont i sidorna fortfarande?

Zackarias var blekgrön i ansiktet och hans röst bar inte riktigt. Pappan nickade och strök honom över ryggen.

— Jag ska ta på mej kläder, sa Zackarias. Sen klipper jag dej.

Pappan väntade vid köksbordet och följde människornas väg utanför köpcentret. Frölunda torg. Torget. De automatiska dörrarna hade börjat släppa igenom besökare och McDonalds uteservering var halvfull.

Telefonen ringde. Pappan såg på köksklockan.

— Gunnarsson. Nej, han behöver sova. Han skulle bli helt utsliten om ni kom förbi hela tiden. Det är inte min sak att hålla ordning på hans dygn. Nej, ring inte mer idag. Vi har sorg. Vet du vad det betyder?

Han la på, tog en cigarett ur paketet som låg ensamt i fruktskålen men hittade inte tändaren. Han sökte igenom köket, sovrummet och alla kläder. Fortsatte leta tankspritt och utan metod och gav till slut upp framför tavlan i vardagsrummet. Den var det enda som hängde där inne. Ljusa former i den gulnade tapeten — flera rektanglar och en åtta — var vad som återstod av de andra tavlorna samt vägguret som hade hängt ovanför Tv:n. Pappan mindes inte var tavlan kom ifrån. Ett översnöat torp mot en flik mörk barrskog, skymningseller gryningsljus, två avlägsna fåglar högst upp i himmelshörnet. Han kunde inte tänka. Grannen spelade techno så att askfatet på glasbordet skallrade. Pappan slog i väggen och muttrade.

— Du kan inte spela nu, det pågår en begravning. En begravning nästgårds!

Zackarias kom ut ur sovrummet och grinade åt musiken. Han visste inte var tändaren var. Pappan grävde i hallbyrån. Vissa av sakerna över trettio år gamla. id -kort, två tygplånböcker i form av frukter. Reflexen från skf . Pappan vände på den i handen, mindes Elisabet. En burk valla, använd. Fast ingen i familjen nånsin hade åkt skidor.

Bland bottenskrapet fann han en tändare i ett gummihölje i form av en naken kvinna. Svallande rött hår nerför ryggen, gummit vitnat längst ut på lockarna och bortnött på brösten och knäna. Zackarias hade vunnit den på ett tivoli i Skövde under en handbollsturnering. Ur mynningen som stack upp ur de röda lockarna kom inga gnistor alls.

— Är den paj?

Zackarias hade smugit upp bakifrån. Pappan flinade så att cigaretten vippade som ett pimpelspö i mungipan.

— Vi lät dej behålla den till slut. Jag sa till Elisabet att du trots allt var femton, dina fantasier var dina egna. Och så var du jävligt glad också.

— För den där?

Zackarias tog tändaren och gnuggade kvinnans rygg med tummen.

— Jag tände smällare med den i flera år. Nu är den skadat gods.

— Det är inte klokt. Har vi inte ens tändstickor hemma?

— Som du och jag, farsan.

— Jag visste att du skulle säga det! Fan vad morbid du är idag.

Zackarias log och gned på tändaren.

— Jag får nog ge mej ut snart, sa pappan. Hur blir det med klippningen?

Pappans hår var grått förutom längst upp på hjässan och i nackslutet. Där fanns mörka stråk. Zackarias klippte honom försiktigt, la en hand på hans axel när han klippte runt öronen och ansade den vitspräckliga mustaschen.

Det var ögonen som gav pappans ansikte dess oförklarliga ungdomlighet. Grönblå och klara även bakom glasögonen. Allt runt omkring dem, allt annat på pappan var grått och trött.

— Klar. Stilig igen farsan.

Pappan sträckte på sig.

— Ta mej fan slående i jämförelse med dina jämnåriga, fortsatte Zackarias.

— Så var det slipsen, sa pappan.

Slipshållaren var i garderoben. Genom takventilen hörde de flitiga hammarslag. För att dölja den breda svartgulrandiga sak de valde föreslog Zackarias att han skulle hålla kavajen knäppt. Pappan nickade och mindes dagen han fått slipsen av Elisabet.

— Ylleblandning, sa han. Den blir bra. Tycker du inte? Den är lite arg.

När han satte på sig skorna i hallen såg pappan i ögonvrån Zackarias öppna och stänga kylskåpsdörren med en snabb rörelse.

Gården var tom. Han kände på luften. Varma avgaser. Hälften av stadens bussar körde igenom terminalen på andra sidan grinden. Han läste löpsedlarna på Pressbyrån och stack cigaretten i munnen igen, fick tag på pin-up-tändaren i fickan och kom ihåg varför han inte rökt dagens första.

Det såg ut att bli regn, kändes som att det skulle åska. Han gick utmed Torgets långsida. I dörren till Greken stod Orbison, ägaren, och rökte. De nickade till varandra. Det började duggregna. Pappan gick in under takskägget vid Wettergrens skyltfönster. Han hade inte använt ett paraply på evigheter, mellan hans gårdsgrind och Torgets automatiska dörrar var det knappt trettio meter. Han såg sin vitklädda spegelbild och kände sig malplacerad, fånig. Han borde stå på en sluttande gräsmatta vid en liten bäck med träd och blå himmel bakom sig istället för busskurer och parkeringsplatser i en betonggryta inringad av motorled. Han satte sig på bänken vid vårdcentralen. Magen krampade. Den äckliga känslan av rök i magsäcken. Han andades sakta för att känna igenom smärtorna. Ibland lyckades han bli klar med dem för ett tag.

Han följde bussarna när de kom in, körde ut.

En första klunga sörjande gled nerför kyrkbacken och samlades utanför Greken. Pappan gick mot dem. Innan han kom fram gick Lisbet och Anna-Karin, Åkes sambo, in på restaurangen. Han stod ett tag osedd i utkanten av sällskapet medan ytterligare sörjande kom nerför backen. Allra sist kom Eivor och Eyvind. De hängde på kryckorna. Genom Grekens fönster såg han Lisbet och Anna-Karin tända värmeljus och fösa ihop bord som de täckte med blomtrasor Anna-Karin tog upp ur en plastpåse. Orbison övervakade dem från dörren.

Eivor fick syn på pappan och knuffade sin man åt hans håll. De skakade hand och Eivor berättade om ceremonin. Innebörden av tragedin hade överväldigat alla närvarande, Akes pojk hade spelat klarinett och gråtit. Eyvind stod tyst och betraktade pappan med ett leende.

— Vad, Eyvind? sa pappan till slut. Vad är det?

— Behöver du eld, Lasse?

— Ser man på, sa pappan och lirkade loss cigaretten från underläppen. Tankarna på annat håll.

Lisbet kom ut och sa att man kunde komma in och sätta sig. Eivor och Eyvind gick mot dörren. Pappan stod kvar.