Vägen till Tuzla

By Daniel Söderqvist

Kriget i Bosnien är snart inne på sitt tredje år och den brutala etniska rensningen pågår för fullt. Trots att den bosnienserbiska krigsmakten hade kunnat ta över de bosniska städerna väljer de hellre att döda så många som möjligt först.tDen tidigare FN-soldaten Elias Engel är arbetslös och hans förhållande med sambon Cecilia står stilla. Ingen av dem vågar göra slut. Så när han får frågan om att jobba med hjälpsändningar till gruvstaden Tuzla i östra Bosnien, tackar han ja. I Bosnien ställs han öga mot öga med den krigsdrabbade verkligheten, och vägen till Tuzla blir svårare än han trott.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726972511

Book preview

Ett

I januari det året låg snön meterdjup, på marken som böljande bomull, och på de djupgröna granarna som fjälltoppar.

Bonden som skötte snöröjningen hade plogat avtagsvägen upp till huset, och vallarna som skapats hade blivit till ett mjukt, vitt skyddsräcke. Det var särskilt lyckosamt den sista branta backen upp. På ömse sidor hade man tagit sand, så där gick vägen som på en knivsegg. En personbil som inte tog sats ordentligt, eller som inte hade extraordinära dubbdäck, eller rent av snökedjor, blev gärna stående mitt i backen med enda möjlighet att backa ner för att försöka igen.

Efter backen låg höjden, och på höjden låg huset. Runt omkring och ner mot sjön var det öppen mark. Men runt om det fanns skogen, högrest och gammal och, när utan snö, svart, gömd och utan slut.

Nere på tjärnen pulsade en man fram genom snön. Han gick mellan olika granruskor. Under dem fanns gäddsaxarna. Han stretade på framåtböjd, med andedräkten som en rök ur munnen och bakom sig drog han en orange pulka. I den låg en isborr, en yxa, två gäddsnipor och ett halvdussin stelfrusen mört.

När han kom fram till ett hål lade han granruskorna åt sidan, knackade upp hålet med baksidan av yxan utan att skada linan, och vittjade saxen. Oftast hade ingenting hänt. Mörten satt oantastad kvar och linan var upplindad runt mälan. Ibland var linan utdragen och mörten borta och saxen tom, men ibland kände han motstånd i linan och kunde hala upp en liten gädda.

Han drog av sig vantarna och agnade med ny mört, lindade upp linan och fäste den i skåran, ner med mört och sax i hålet med brädlappen som stopp, och på med granruskorna.

Innan han börjat vittja saxarna hade han vittjat mörtstugan. Den krävde större hål och fler granruskor, men i gengäld tog det längre tid för hålet att frysa till. En tunn genomskinlig glashinna låg över det halvmeter stora hålet. En naken hand kunde föras över det glatta, svarta fönstret innan det krackelerade av yxan.

Han mäskade mörtstugan med havregrynsgröt som han spetsat med majskorn. Han lade knytnävsstora klumpar på säckvävsbotten och sänkte försiktigt ner buren. När repet slackade lindade han upp det tills det åter blev spänt och så gjorde han fast det i käppen.

Vid sista hålet var motståndet kraftigare och han lirkade fram en gädda på dryga två kilo. Han log åt fångsten där den sprattlade i den vita snön. Ryggen alldeles svart, och de gula prickarna knappt skönjbara. Sjön var en dypöl och de som levde i den anpassade sig.

Han dödade fisken med skaftet på slidkniven. Tre kraftiga slag och så låg den stilla. Han sträckte på sig och andades in den höga, kalla luften. Andades in skogen och dagen och fisken och den brinnande veden från huset. Han vände kisande upp blicken mot den låga vintersolen och leendet spred sig.

Med pulkan bakom sig pulsade han upp för backen. Yxan och isborren ställde han vid husknuten och den överblivna mörten lade han i en plasthink med lock på. Ovanpå locket ställde han en annan hink med ett par stenar i. Bakom huset fanns en vattenkran med både varmt och kallt vatten. Han tappade upp varmt vatten i en balja och lade i fångsten och när den påbörjade genomfrysningen försvunnit tog han av sig vantarna och fileade fisken snabbt och vant och slängde renset mot skogsbrynet.

Han gick in.

I storstugan brann en brasa i öppna spisen, och framför den satt en kvinna uppkrupen i en gungstol och läste en bok. Hon hade en pläd över axlarna.

Fick du något, sa hon.

Han log och höll upp gäddfiléerna.

Jodå, sa han. Och den största vägde upp emot tre kilo.

Kvinnan suckade.

Det blir alltså gädda den här veckan också.

Mannen hängde upp fårskinnsvästen och lade vantar och mössa på hallbordet och klev ur stövlarna. Raggsockorna drogs ut till två strutar framför fötterna, men han brydde sig inte om att rätta till dem.

Vi kan frysa in dom.

Men du har väl fortfarande saxarna i?

Ja.

Då blir det ju mer fisk. Och mer ändå. När ska vi äta upp all fisk?

Han böjde sig fram för att krama om kvinnan, men hon värjde sig.

Gå bort! Du stinker fisk!

Cecilia.

Gå bort sa jag.

Han gick bort till diskbänken där han lade filéerna. Han hängde sig över diskbänken med händerna brett isär.

Du har ett mycket trevligt och älskvärt sätt, sa han.

Cecilia suckade. Hon reste sig från gungstolen. Lade ifrån sig boken.

Förlåt, sa hon. Och det är inte fisken det handlar om. Det vet du Elias. Jag struntar väl i fisken.

Hon kramade om honom bakifrån. Försökte klamra sig fast vid honom, men han mötte henne inte. Stod ensam och avskild och med ansiktet vänt bort.

Huset och skogen gör mig galen. Det är jämt kallt. Hur man än gör är det kallt. Och att ta sig in till stan när man vill går inte. Jag vill inte bo här. Förstår du inte det?

Han lösgjorde sig från henne. Han vände sig om och tog hennes armar och placerade dem utmed hennes sidor. Han vände sig åter om, visade henne ryggen, och letade fram en kniv och skar filéerna i portionsbitar, som han lade i plastpåsar, som han lade i frysen.

Jaha, sa han.

Är det allt du har att säga?

Vad mer finns det att säga?

Åh herregud.

Cecilia satte sig i gungstolen. Hon tog av sig glasögonen och gned näsroten.

Vi måste ju komma fram till något, sa hon. Någon slags uppgörelse. Skaffa oss en plan för vad vi ska göra.

Elias gick förbi henne ut i hallen. Han rättade till raggsockorna. Tog på sig stövlarna.Västen. Mössan. Tog vantarna i handen. Så nu ska du gå ut?

Ja, jag tänkte hugga några granruskor till ingången. Som man kan stampa av sig snön på.

Jaha. Det vore bättre om du sandade den där livsfarliga backen.

Han svarade inte. Han öppnade ytterdörren och gick ut och stängde efter sig.

När han kom tillbaka satt Cecilia uppe på loftet. En lapp på hallbordet meddelade att han skulle ringa en Sanna angående ett jobb.

Han tog av sig mössan och vantarna och stövlarna och västen, och tog på sig tofflorna och koftan. Han lade ved på den falnade elden, bryggde sig en kopp te och satte sig vid telefonen. Han slog numret, men när signalen gått fram lade han på. Ringde hon från arbetsförmedlingen?

Nej, kom svaret dovt från Cecilia.

Varifrån ringde hon då?

Jag vet inte.

Vad var det för jobb?

Snabba steg hördes från loftet. Cecilias huvud stack fram i öppningen.

Du får väl ringa och fråga, sa hon behärskat. Du har ju numret. Nu får du vara tyst. Jag måste få vara ifred. Jag har mycket att läsa.

Huvudet försvann och så hördes stegen och så blev det tyst.

Han slog numret och en kvinna som rökte för mycket svarade. Han presenterade sig och kvinnan sa vad hon hette och att hon sökt honom angående ett jobb. Hon började förklara innebörden av jobbet och Elias lyssnade och drack te. Emellanåt hummade han. Kvinnan pratade på.

Han suckade ljudligt och tände en cigarrett och såg sig om i huset. Elden brann dåligt. Matbordet saknade ett ben. I altandörren fanns en filt inkilad. På byrån låg fiskerullarna och väntade på en genomgång.

Efter ett par minuter avbröt han kvinnan.

Kan du skicka mig lite information och ge mig en veckas betänketid.

Visst, sa kvinnan.

Tack så mycket. Hejdå.

Jaha, sa kvinnan. Hej.

Han ställde telefonen på byrån. Han gick fram till spisen och lyfte undan gallret och stötte med eldgaffeln. Elden fick nytt syre och flammade upp. Han lade på ett par vedträn och snart brann det och sprakade. Han ställde tillbaka gallret som fångade upp gnistorna från den förbannade granen, men gnistorna letade sig ibland ändå över eller under eller igenom gallret, och framför spisen. Bortanför kakelplattorna fanns svarta brännmärken i korkmattan.

Vad gick det ut på?

Cecilia kom nedklättrande från loftet. Hon ställde sig bredvid honom.

Du, sa hon. Vad gick det ut på?

Han körde ner händerna i fickorna på koftan och började vanka av och an. Han gick på den randiga trasmattan utmed diskbänken och han undvek att kliva på rött. Genom persiennerna randades den låga vintersolen.

Mina kassadagar är snart slut, sa han. Min fackförening vill att jag börjar jobba med någon insamling för dom goda i Bosnien.Vilka dom nu är?

Men det är ju jättebra. Då får du ju någonting att göra.

Elias stannade upp. Han slog ut med armarna i en gest.

Jag har väl för fan att göra här!

Ville dom att du skulle följa med ner?

Vadå ner?

Jag pratade lite med henne. Jag tänkte att du kanske skulle komma in. Hon sa att dom planerar att köra ner det dom lyckas samla in i slutet på mars.

Elias återupptog sin vandring. Han såg ner på sina fötter och gav akt på var han satte ner dem.

Då vet du mer än vad jag vet. Det är kanske du som ska ta jobbet.

Men visst kan det väl vara något. Du är ju så rastlös. Om dom sen ska köra ner grejorna.

Elias stannade upp igen. Han såg på henne och hötte med pekfingret.

Passa dig, sa han. Du är lite väl tydlig nu.

Vad menar du?

Men han svarade inte. Han gick förbi henne och ut i hallen. Han tog av sig koftan och tofflorna. Han tog på sig stövlarna och tröjan.

Jag går ut och hugger upp lite av den förbannade granen. Jag har nog att göra. Och jag är inte rastlös!

När han stängde dörren tänkte han att det aldrig kunde sluta lyckligt.

Två

Det var varmt och instängt i lokalen. Cigarrettröken låg tung och tät och som ett dimstråk över bord och stolar och människor. Solljuset från glasdörren och från fönstren filtrerades genom den och gav allt en gulaktig lyster.

De hade flyttat om borden så de bildade en öppen fyrkant. Ordföranden och sekreteraren satt på dess stängda kortsida. Allt som allt fanns där ett trettiotal personer.

En medelålders dansk hade ordet. Han underströk vikten av att inte välja sida mellan de olika stridande parterna. Att de måste ta ställning för de som arbetade för fred. Han sa att det viktigaste för organisationen var att hjälpa civilbefolkningen, som inte deltog i dårskapen, men var de som var drabbade. Dubbelt drabbade.

Han avbröts av en spanjor som sa han var dum i huvudet om han trodde att det fanns de som inte deltog. Spanjoren sa att konflikten var enkel och inte det minsta svårbegriplig. Han sa att det handlade om serbisk och kroatisk fascism, och att västvärlden ännu en gång stod handfallen och handlingsförlamad och lät det demokratiska alternativet krossas. Han skrek att det var samma sak som hände i Spanien för femtiosju år sedan!

En tysk sa att det ena inte uteslöt det andra, och den svenske ordföranden höjde rösten och sa att de nu fick se till att iaktta bättre mötesordning. Under ett ögonblick pratade alla i mun på varandra, viskande, skrikande, upprört, men så lägrade sig lugnet åter och en kvinna från Tyskland kunde tala och bli hörd.

När de tog paus för att dela upp sig i diskussionsgrupper gick Elias. Han satt längst ner i restaurangen och han reste sig och travade försiktigt iväg mot utgången. Han öppnade glasdörren. Gick ut. Och stängde den bakom sig.

En lätt bris kom in från havet och förde med sig doften av salt och tång. Den blandades med bilavgaserna och försvann, men strax innan den gick förlorad lät den sig förnimmas. En tidig morgon, eller efter ett häftigt regn, eller kanske bådadera, skulle salt- och tångdoften dröja sig kvar och inta staden.

Det var inte varmt, det var i slutet på mars, men solen sken.

Han gick över parkeringsplatsen och in i några trånga passager. Han kom igenom och ut på en större gata. Han gick långsamt, med huvud högt, och tittade sig omkring. Ibland vände han sig om. Han gick förbi biografen. Köpcentret. Uteserveringen vid korsningen. Vägen fortsatte backen ner till strandpromenaden och havet, men han tog till vänster och kom fram till ringmuren som omgav den gamla delen av staden.

Han gick igenom ett valv och gatorna blev trånga, skumma och svala, med grova stenmurar, där restauranger och barer och butiker var inhysta. Gatorna vindlade sig fram mellan stenen. Här och var fanns små torg, en och annan förmanande staty, en springbrunn.

I ett prång mötte han några FN-soldater med blå baskrar. De lufsade fram och pratade högt och skrattade, och han fick gå åt sidan så de kunde komma fram.Visa dem axeln.

Några gånger slöt tystlåtna och allvarsamma män upp vid hans sida och erbjöd honom att växla pengar. Han såg på dem och skakade på huvudet och så var de försvunna.

Många av de människor han mötte var unga män i grönsvarta kamouflageuniformer. De var långa och kraftiga. Inte gängliga, och inte som förvuxna barn, bara storleken större. Få av dem var reglementsenligt klädda. Rocken uppknäppt, händerna i byxfickorna, gymnastikskor, basebollkeps. Men de bar inga vapen.

Han letade sig igenom gyttret och prången och stenlabyrinten och kom ut på hamnpromenaden. Det ljusnade och värmde på och så var han ute. Först fanns serveringarna, sedan en bred gata, så en sträng med gräs och enstaka palmer, så själva promenaden utmed kajen. Så det blå vattnet.

Han gick utmed serveringarna. Det var fredagseftermiddag och lokalbefolkning och civila hjälparbetare och FN-soldater trängdes med varandra vid borden. De drack kaffe och öl och drinkar, och de rökte cigarretter och pratade och lapade sol. Servitörer sprang fram och tillbaka med beställningar.Vid borden utmed gatan gick flyktingar och fyllon och andra krakar och sträckte ut sina händer. Men de var inte många och de stannade aldrig länge.

Han letade sig fram mellan borden och satte sig ner.

Hej, sa han.

De tre svenska chaufförerna replikerade hans hälsning.

Har ni slutat mötet nu, sa Fredrik och flinade.

Elias ryckte på axlarna.

En del av oss, sa han.

"Ett