"Det var inte meningen" ändrar ingenting

By Mia Ahl

Mia Ahl, hyllad författare till flera feelgoodromaner, är tillbaka med en ny fristående del i serien Radhuslängan.

Malin tillbringar sina dagar i radhuset med att städa, plocka och tassa på tå för maken Niklas. Inte ens för sina grannar Camilla och Mirre erkänner hon hur det står till där hemma. Men så dyker såväl en chans till ett jobb som hudterapeut och ett arv av ett hus i USA upp och förvandlar kvinnornas vardag till dramatik. Ska Malin våga bryta sig loss ur sitt äktenskap? Och hur stark är egentligen vänskapen kvinnorna emellan, när det verkligen gäller?

Detta är den tredje och avslutande delen om grannarna Malin, Mirre och Camilla.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Apr 3, 2023
• ISBN: 9789180005210

Book preview

Det var inte meningen ändrar ingenting

MIA AHL

En bild som visar logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Mia Ahl & Word Audio Publishing Intl. AB, 2023

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-521-0

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Kapitel 1

Det var lördag eftermiddag. November stod göteborgsgrå och blöt utanför mitt altanfönster, men inomhus var det varmt, ljus och mysigt. Jag satt i soffan med fötterna högt och läste en tidning med julpyssel. På soffbordet hade jag två tända ljus, en kopp te och en assiett med lite Marabou mjölkchoklad. Jag granskade bilderna noga och gjorde då och då anteckningar både i min kalender och på ett löst papper. Jag skrev listor på julkort, julklappar och inköp. Jag planerade för den sortens jul man drömmer om, men aldrig firar. I alla fall blir det aldrig så för mig. Det hemgjorda pyntet blir aldrig riktigt så elegant som i tidningen och barnen är sällan så välkammade och uppklädda som i tidningen.

Allt var lugnt i vårt lilla radhus. Min dotter Irene facetimade med en kompis, på andra sidan Atlanten. Plötsligt kunde jag höra henne skratta. Det var bra. Då blev jag lugn. Från Johns rum hördes tjut och skottsalvor, vilket betydde att han spelade ett datorspel. På sätt och vis var det också lugnande.

Jag stoppade en bit choklad i munnen och tog sedan en klunk te så att smakerna blandades. Det var så gott att jag slöt ögonen och nästan kved. I just det ögonblicket hörde jag ytterdörren slås upp.

Vårt hus har en öppen planlösning. Den är så öppen att jag skulle kunna se ända bort till ytterdörren om jag lutade mig framåt där jag satt. Ändå reste jag mig och sa: Hej …, lite avvaktande.

Det var min man Niklas som kom hem efter sin sedvanliga padelmatch med sin chef.

Han hängde upp sin rock och knöt upp skorna, men svarade inte.

Jag tvekade lite innan jag fortsatte:

Du är tidig. Blev det ingen öl med Robert i dag?

Han var upptagen. Jag förstår att jag kommit för tidigt, sa Niklas, som nu fått av sig skorna och klivit in i själva rummet. Hans sportbag med kläder och handdukar låg kvar där han ställt den, precis innanför dörren. Han nickade mot soffbordet där jag hade min tekopp, ljusstakarna och fatet med choklad. Han noterade också tidningen som låg i soffan. Hans blick inkluderade mina mjukisbyxor och altandörren. Jag skyndade mig att dra för de hellånga gardinerna. Niklas tycker inte om insyn.

Ska du verkligen äta sånt? frågade han.

En liten rad, sa jag, som begrep att han menade chokladen. Jag begrep också att det inte gått så bra med padelmatchen.

Vad gör barnen? undrade han. Och var har du resten av chokladen.

Irene pratar med Yasmin och John mördar zombier, eller något sånt, svarade jag. Fast zombier kan man väl inte mörda, sa jag sedan. De är väl redan döda. Eller är de odöda? Han skjuter och väsnas i alla fall.

Och eftersom jag också kan hålla två samtalstrådar igång samtidigt fortsatte jag:

Resten av chokladen ligger på arbetsbänken.

Jag var oerhört tacksam över att jag inte lagt tillbaka chokladkakan på sitt vanliga gömställe i städskåpet. Den brukar ligga bakom flaskan med toarent, för det är som min granne Mirre säger: Ingen annan i hushållet rör ju den flaskan. Hon hade själv haft sina kondomer i städskåpet under den tid hon smög med sitt förhållande med Daniel, polisen.

Niklas ryckte på axlarna och öppnade skåpet där han har sin whisky. Han hällde upp en rejäl drink och tog med sig resten av min chokladkaka till soffbordet. Han sjönk ner i soffan och drack en klunk innan han lyfte upp tidningen och lade den på bordet.

Vad är det här?

En tidning med julpyssel.

Jag bläddrade några sidor och visade honom.

Julpynt, stickningar, presenter och dukade bord, sa jag trots att jag visste att han inte var intresserad. Han tog en klunk whisky och sa:

Vi var väl överens om att du inte skulle köpa någon jultidning.

Jag suckade.

Niklas. Jag köpte en årskalender och en tidning med julpyssel. Det är väl knappast så att vi blir ruinerade. Irene har en enda kompis här i Göteborg. Och det är Meja. Det är dumt att inte köpa något nu när hon inte fick gå med och sälja.

Där var vi överens, sa Niklas, med eftertryck och stoppade en rad choklad i munnen. Han sköljde ner den med whisky som om den varit en huvudvärkstablett. Jag rös. Dels för att han behandlade mitt godis på det sättet. Dels för att blandningen whisky och choklad är helgerån. Det är synd på bra mjölkchoklad att blandas med rökig whisky.

Ja, sa jag och slog mig ner i soffan. Vi var överens om att Irene inte skulle gå med Meja och sälja jultidningar.

Det var inte riktigt sant. Jag hade motvilligt gett med mig efter att först stått på vår dotters sida. Niklas hade varit absolut emot att Irene sålde jultidningar. Hon hade inte ens fått gå med sin kompis och knacka dörr, Niklas menade att vem-som-helst kunde bo i grannskapet. Han menade antagligen pedofiler, men han svarade inte på vare sig Irenes eller mina frågor om saken. Han sa bara att han förbjöd det och att jag borde hålla med honom om jag värnade om Irene. Irene hade varit upprörd. Jag hade aldrig förr sett henne så arg på sin far. Hon kom med alla-andra-får-argumentet och det trodde jag på. De är många som säljer jultidningar och förra året då jag bodde ensam köpte jag något av vartenda grannbarn som sålde. Samma sak med majblommorna. Jag hade haft en krans på varenda jacka och kappa jag äger. Även vinterkapporna.

Nu hade jag bara beställt ur jultidningskatalogen av Meja. En årskalender och en pysseltidning.

Vi ska väl inte bli osams över en tidning, sa jag.

Jag måste kunna lita på dig, svarade Niklas. Vi har inte samma ekonomi som vi hade när vi bodde i USA.

Du spelar padel, jag kan väl få köpa mig en tidning, svarade jag och det var irrationellt av mig. Kanske skulle någon påstå att det var typiskt kvinnligt.

Padel är motion och nyttigt. Du borde också motionera.

Jag motionerar, sa jag och kände irritationen växa. Jag promenerar, jag gör gympa här hemma. Det kostar ingenting, så jag kan väl få köpa mig en tidning.

Niklas drack en klunk och ställde sedan sitt glas på tidningen. Det hamnade över bilden av en julgrupp, som verkade vara inom min förmåga. Det retade mig, för strax intill tidningen låg en trave med glasunderlägg. Med korta ryckiga rörelser placerade jag ett av underläggen på bordet och ställde hans glas ovanpå.

Vi har underlägg, sa jag. Det blir ringar på tidningen.

Du ska kanske skaffa dig ett jobb och tjäna lite pengar, sa han lugnt. Jag tror du skulle må bra av det. Nu är du …, han tvekade, … stingslig.

Jag suckade och slog mig ner i soffans andra ände.

Så snart de släpper helt på restriktionerna ska jag kolla runt efter en stol att hyra, sa jag. Jag vet att det finns en salong nere i centrum. De kanske har plats för mig. Jag borde gå en kurs eller två också, men …

Jag slog ut med händerna. Den här diskussionen hade vi haft många gånger under hösten, den slutade alltid med att jag inte hade pengar vare sig till kurser eller en egen hudvårdssalong. Sådant rymdes liksom inte i mina hushållspengar. Jag visste att man kunde söka bidrag för att starta ett företag, men jag hade bara en femton år gammal utbildning som säkerhet och Niklas sparkade bakut var gång jag nämnde starta-eget-bidrag. Hans fru skulle inte gå på bidrag.

Kan du inte jobba här hemma? Det vore bra för barnen.

Här hemma? Ha en salong här?

Nej, inte folk som kommer och går. Men kan du inte fråga Mirre om hon har jobb åt dig? Läsa korrektur på böcker. Det kan väl inte vara så svårt. Stava kan du ju.

Jag teg. Mest var jag förbluffad, men också arg. Jag räknade långsamt först till tio, sedan till fem, eftersom ilskan inte gett med sig. Jag tyckte han var oförskämd, både mot mig och mot Mirre.

Jag har en utbildning, sa jag då jag räknat klart. Mirre har också en utbildning. Hon har läst litteraturvetenskap. Det är inte bara rättstavning. Hon granskar och bedömer böcker för att se om de är tillräckligt bra för att ges ut.

Det var inte det jag menade. Jag tänkte att du kunde kolla stavning och sånt. Det borde du kunna klara. Du kan ju läsa.

Jag öppnade munnen för att säga något, men fann inga ord. Hans tonfall sved även om orden var vänliga. Då ringde larmet på min mobil.

Vad är det nu? undrade Niklas.

Johns tv-spelstid är över, sa jag.

Inte förrän nu?

Nils var över och lekte en stund, sa jag.

Att den leken också hade inneburit tv-spel tänkte jag inte berätta. Niklas betraktade mig. Sedan sa han abrupt:

Robert bjöd på middag. Eller, han hälsade från Rebecka och bjöd på middag nästa vecka. Lördag. Klockan sju. Ordnar du barnvakt?

Jag kan fråga Camilla, sa jag.

Hon är kanske också bjuden. Hon och Hampus. Robert sa att det var vi från jobbet. Kan du inte höra med din mamma?

Jag tvekade. Sedan skakade jag på huvudet. Jag ville inte säga rakt ut att mamma troligen skulle säga nej. Hon skulle ursäkta sig med risken för corona eller säga att hon skulle passa min syster Sannas pojke Liam.

Jag frågar nog Ronja eller Leija hellre.

De är bra unga.

Ronja fyller väl sexton i år. Hon går på gymnasiet. Och de är ganska mogna för sin ålder, de där båda.

Dessutom behövde de pengar. Alla tonåringar behöver pengar. Niklas gjorde en grimas. Sedan nickade han.

Okej, bara du fixar någon som ser efter barnen.

Jag lovar, sa jag.

Bra. Han böjde sig fram och nappade åt sig det sista av chokladen.

Har vi chips? frågade han och sköljde ner godiset med whisky.

Jag hällde upp chips i en skål, dukade undan mitt mellanmål och fyllde på hans whisky. Jag tog fram Coca-cola, men Niklas hejdade mig.

Vi hade fredagsmys igår, sa han. Och du har väl gett barnen lördagsgodis i dag?

Ja, sa jag.

Då så.

Han smuttade på sin whisky och tog sig en näve chips. Jag böjde mig fram och tog ett.

Du ska inte äta sånt, sa Niklas.

Jag åt ju ingen choklad, sa jag och det var ju nästan sant.

Du måste vara försiktig, du vet att du har lätt att lägga på dig.

Jag svarade inte, hällde upp lite vatten att dricka och tog fram kycklingen vi skulle ha till middag. Sedan bar jag sportbagen in i tvättstugan och tog upp Niklas smutsiga träningskläder som låg i. Lade kläderna i tvättmaskinen och satte på den. Handdukarna han använt i sporthallen lade jag i korgen med smutstvätt. Jag placerade duschtvål och schampo i duschen och hittade som vanligt ett par smutsiga kalsonger och ett par strumpor längst ner i väskan. De hamnade i tvättkorgen.

Barnen som har selektiv hörsel uppfattade antagligen skrapet av chips. Då jag kom ut i hallen med den tomma sportbagen i handen var de redan beredda och cirkulerade runt chipsskålen. Jag sa nej.

Ni fick chips igår och godis i dag, sa jag trots att jag tyckte det var halvtaskigt att neka dem.

Varsågod, sa Niklas. Mamma är lite väl sträng ibland.

Kapitel 2

Sent måndag eftermiddag kom min granne Mirre. Hon bodde vägg i vägg med oss och var mamma till Ronja, Leija och Nils.

Hon och Camilla som bodde på andra sidan om Mirre umgicks mycket med mig under det halvår som Niklas var kvar i USA. De hjälpte mig med barnpassning, John var ute och gick med Camillas hund Flina och i somras då Camilla hade en kris, pratade vi mycket, nästan varenda dag. Jag var innerligt tacksam över mina grannar. Niklas var inte lika glad och absolut inte tacksam.

Hej! sa Mirre då jag öppnat dörren. Har ni en bunt jultidningar åt mig?

Visst, sa jag. Kom in!

Jag slog armarna om henne så snart hon kom över tröskeln.

Hur är det med dig? undrade jag.

Okej, sa Mirre lite tvekande.

Sedan blinkade hon häftigt och sa:

Efter omständigheterna väl, säger man väl. Trött. Resan var dryg och kyrkan var kall. Har du tänkt på det? Att man alltid fryser på begravningar.

Kanske det, sa jag som inte har så mycket erfarenhet av just begravningar.

Vill du ha te? Eller kaffe, frågade jag.

Gärna te, sa Mirre och drog av sig sin basker. Jag vet ingen annan än Mirre som använder en rutig hemsydd basker. Jag känner inte heller någon annan som klär i den. Det är något med hennes mörka lockiga hår.

Så upptäckte hon Niklas som satt i soffan med sin laptop i knäet och hejdade sig. Hon blev alldeles slät i ansiktet, som om all sorg kilat tillbaka bakom huden igen.

Jag kom egentligen för att hämta mina jultidningar, sa hon.

Jag svalde. Jag hade gärna pratat med henne en stund om hennes helg, som antagligen varit ganska tung. Hon hade åkt tåg till Sundsvall för att övervara sin fars begravning. Det sved att hon inte ville tala med mig om detta när Niklas var i rummet.

Hej Niklas, sa Mirre sedan och viftade lite med baskern.

Han reste sig och hälsade utan att ta i hand, sedan sjönk han tillbaka ner i soffan. Han satt med blicken i laptopen, men jag anade att han lyssnade på varje ord Mirre och jag sa.

Meja messade mig, sa Mirre och vände sig mot mig igen. Att hon lämnat tidningarna här.

Jag räckte henne den gedigna högen. De låg på köksbänken med en stor lapp, Mirres tidningar, på för säkerhets skull.

Jag förköpte mig nästan, skrattade hon. Men de var så gulliga.

Jag behärskade mig, sa jag. Köpte bara en tidning med en massa julpyssel. Och så nästa års kalender.

Mirre fnittrade.

Såna där tidningar. Jag läser dem jättenoga och tänker att så ska jag göra, driva upp hyacinter och binda egen dörrkrans och ha små käcka arrangemang. Som det här. Hon pekade på tidningens framsida, där man kunde se ett keramikfat med lite mossa, tre julkulor och ett stearinljus.

Det är så snyggt, så här i tidningen, fortsatte hon. Men när jag pyntar ser det ut som om vi haft en hund som dekorerat med älsklingspinnen.

Jag fnissade. Mirre gick på.

Min syster som bor i Boston, hon dekorerar. Eller det är kanske hennes fru, Isha. Hon går igång på jul. Vi var där över jul en gång. De hade allt!

Mirre slog ut med armarna för att demonstrera. Sedan började hon räkna på fingrarna.

Lysande ren med släde och tomte i naturlig storlek på taket. I trädgården hade de en krubba med dockor stora som en tioåring. Leija var alldeles till sig och ville ta in Jesusbarnet om nätterna. Lampor i varenda buske och inomhus hade de en gran som var så full med kulor att grenarna dignade. Konstgjorda gröna girlanger med röda kulor överallt.

Hon skrattade igen och tycktes inte märka att Niklas var butter.

Jag är likadan, medgav jag. Högtflygande planer. Och så blir det inte så mycket.

Mirre var allvarlig.

Ariadne, min syster alltså, var ledsen. Att hon inte kunde komma till pappas begravning.

Jag minns vad hon heter, sa jag.

Mirre nickade och log.

Tack för att du hjälpte till, sa Mirre. Nu ska jag gå hem och faktiskt vila en stund. Nu känner jag hur trött jag är av resan och allt. Jag är glad att barnen var med i alla fall. De gillade sin morfar, även om Nils knappt mindes honom. Och vet du … Hon skrattade till, ett kort skratt mest som en hostning. Christian var där!

Christian? Var han där?

Ja. De kom bra överens, de där båda. Pappa blev rätt sur på mig när han begrep att jag verkligen lämnat Christian.

Om igen sneglade Mirre på Niklas, innan hon fortsatte med en mörkare röst:

Men otrogen. Mirre, alla män är otrogna när de är fulla. Det betyder ingenting.

Hon gjorde kaninöron i luften så att jag skulle förstå att hon citerade.

Sure! sa jag med is och salpeter i rösten. Jag hade nämligen hört samma sak.

Kom över om du vill prata, sa jag, som förstod att hon ville just det. Berätta hur begravningen varit. Resan och begravningen. Hon ville och behövde berätta alltihop och ta om och ta det från början medan jag lyssnade, nickade och sa jaha och jag förstår. Men nu satt Niklas i soffan med sin laptop och störde.

Mirre såg på mig.

Gunilla, pappas sambo, var helt förstörd. Hon tyckte inte att hon fått ta farväl.

Så det gick fort? sa jag.

Mirre nickade.

En hjärtinfarkt. Hon visste ju. Gunilla, ja vi visste allihop, pappa med, men han brydde sig inte. Rökte. Drack och åt god mat.

Hon blinkade lite.

Det fanns ju pengar, sa hon i en annan ton. Som nu. Gunilla är generös. Hon betalade vår tågresa. Första klass till Gävle. Och … Mirre gjorde en paus. Hon frågade min mamma om hon ville komma.

Orden hängde i luften mellan oss. Jag visste inte vad jag skulle tycka, eller tänka.

Mamma tackade nej, sa Mirre. Hon sa till mig att det kändes så länge sedan. Men hon skickade blommor till Gunilla och beklagade sorgen.

Jag vet hur det kan vara, sa jag. Min pappa dog när jag var i USA.

Mirre såg på mig och nickade.

Vi pratar en annan dag, sa hon. Hejdå Niklas!

Sedan gick hon. Jag låste efter henne och vände mig mot min man. Jag hann inte säga något förrän han sa:

Det är ju typiskt dig. Du tror att allt handlar om dig.

Jag vätte underläppen.

Vad …, började jag.

Min pappa dog när jag var i USA, härmade Niklas, med fånig röst. Så jag vet allt.

Jag insåg att han hade rätt. Jag hade pratat om mig själv när jag borde pratat om Mirre. Jag hade trott att jag erbjöd medkänsla, men det var ett sätt att framhäva mig själv. Det var sådant här Niklas menade då han kallade mig socialt inkompetent. Jag skämdes så kinderna hettade.

Kapitel 3

För sju år sedan, då jag första gången träffade Rebecka, var jag nästan lite rädd för henne. Hon verkade så perfekt. Men hon var rar och hjälpte mig mycket både i USA när vi bodde där och senare, då jag nyss flyttat till Sverige. Innan jag lärde känna Mirre och Camilla. Ändå var Rebecka perfekt. Hon var alltid elegant, och visste alltid vad hon skulle säga och när hon hade fest blev allt rätt. Jag försökte likna henne, men det blev alltid något fel, som Niklas brukade påpeka för mig efteråt. Därför brukade jag alltid ha lite magknip när vi skulle ha gäster eller var bortbjudna.

Rebecka är gift med Robert som är Niklas närmaste chef. Vi träffades då Niklas och jag bodde i North Carolina och mina barn var små. Jag trivdes inte i North Carolina. Första året vi bodde där blev min pappa sjuk och dog och jag hann inte hem för att säga adjö. Jag hade hemlängtan och grät ofta. Jag önskade att jag haft någon att prata med. Att verkligen tala med, men man ska inte anförtro sig åt sin mans chefs fru. Med henne ska man ha en lättsam relation. Rebecka var ett stöd. Hon frågade ofta om jag ville komma över och fika eller prata och hon introducerade mig till Föreningen Swea och sammanförde mig med andra svenskor. Men vi pratade aldrig. Inte på riktigt.

När dagen kom och vi var bjudna på middag hos Robert och Rebecka, hade jag verkligen ansträngt mig. Jag plockade fram en klänning, som Niklas sagt att han tyckte om, köpte nya strumpbyxor, två par ifall det gick en maska, och gjorde manikyr på förmiddagen. Jag hade talat med Mirres flickor, Ronja och Leija, köpt hem chips och godis, och gett dem mitt telefonnummer. När Niklas kom hem från sin padelmatch med Robert var det mesta klart, fast jag