Du tror du vet allting

By Marie Peterson

Vad gör Alzheimers sjukdom med oss? Och hur påverkar den vår omgivning? En dotter är tillsammans med sin mor, som lider av svår Alzheimer. Det är en svår tid för båda, men som anhörig blir situationen extra känslig, för hur ska man egentligen förhålla sig till någon som långsamt tvinar bort? Dialogen, som förs under några timmar, blir lång och intensiv och full av logiska luckor, där modern ibland villar bort sig, tappar tråden, förlorar sammanhanget. Sjukdomen håller långsamt på att nöta ner hennes medvetande, och dottern står bredvid och tittar på. Hon kan inget göra. Men mitt i deras gemensamma helvete, detta triangeldrama som innehåller en mor, en dotter och en sjukdom, finns också en frigörande humor som uppstår i situationens absurditet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 28, 2021
• ISBN: 9788726848311

Book preview

– N u tar jag bort det här.

– Nej, vänta jag är inte klar än. Släpp!

– Va?!

– Vill du komma iväg på en gång?

– Jag måste till banken.

– Vi hinner. Banken stänger inte förrän klockan tre.

Hon hämtar en lapp och läser högt:

– B. M. Streck. Torsdag. Tio till femton.

– Banken är öppen på fredagar också.

– Jaså. Då måste jag skriva nytt. Var är nycklarna?

– Här. Du har dem om halsen. Sätt på dig kappan så går vi och handlar.

– Jag vill ha för händerna.

– Menar du handskar?

– Jag måste köpa nya. De här är dåliga, bara samma. Nej! Låt dem vara.

– Det blir så rörigt när du slänger allting på golvet. Titta här. Den här ska vara på höger hand och den här på vänster.

– Du tror du vet allting.

– Nej, men –

Jag borde veta bättre nu. Att klä sig är en ritual som inte får ändras. Jag sätter mig på pallen. Det här kommer att ta tid. Ritualen följer samma mönster varje gång:

Handskar på.

Handskar av.

Kappa.

Skor.

Väska.

Nycklar.

Handskar igen.

Hon har just fått en ny kappa och pustar högljutt över blixtlåset som hon inte förstår sig på. Skor vill hon inte längre ha på sig. Det enda som duger är ett par boots. De kallas de andra. Handväskan kallas det jag behöver när jag ska på banken. Egentligen är väskan inte viktig. Det är körkortet som alltid, alltid måste ligga i en sidficka. Väskan är bara någonting runt omkring, något hon kan slänga och dänga med. Där ska också ligga pengar och det allra viktigaste: nyckelknippan. Den förs från halsen, där den hänger i något som liknar ett hundkoppel, till väskan, men ofta försvinner den på vägen. Under den korta sträckan glömmer hon bort den, famlar över bröstet, river i väskan. Nycklarna är hennes ankare och livboj.

Hon trevar efter hatten, men den har hon redan på sig. Den sitter alltid på numera och man kan avläsa hur pass bestämd eller arg hon är genom att titta efter hur långt hon dragit ner den i pannan. Utanför dörren står en shoppingvagn på hjul.

– Den där kan du kalla för Dramaten.

– Nej, dit går jag aldrig.

Mamma har bjudit mig på lunch många gånger förr och det har alltid varit vackert dukat och blommor på bordet. Idag bestod lunchen av en flaska päroncider och elva burkar blåbärsyoughurt. Under hela måltiden var hon på dåligt humör för att jag åt för långsamt. Nu marscherar hon iväg med militäriska kliv, den röda hatten neddragen till ögonbrynen och vagnen dunsande bakefter. Jag är fascinerad av hennes rörelser och den våldsamt knyckiga energi som bor i dem. Hon har alltid varit lätt i kroppen och rört sig som en ung flicka. Nu är det som – hur ska jag beskriva detta?

Det verkar som om hennes energi har en mycket trängre kanal att ta sig fram i och när den når ytan och ska bli rörelse exploderar den så att hon slänger upp ytterdörren, drämmer igen den, sliter i handtaget för att kontrollera att det är låst. Ilskan är en ständig inneboende i hennes kropp, kanske är det därför hon rör sig så våldsamt.

Eller – hon har glömt att man kan röra sig på andra sätt.

Eller – hennes rörelser berättar något helt annat.

Det är ett språk som jag inte förstår och mängden tolkningar är en ansträngande sida av hennes sjukdom.

Hon har alzheimer.

Hon bor i en liten ort i västra Sverige och är igenkänd av alla. Flickan på kaféet vet precis hur hon vill ha sitt kaffe, folk hälsar på henne i affärerna. Hon får hjälp i kassan med växel när hon strör sedlar omkring sig. Ingen lurar henne, ingen skrattar åt henne och när hon glömmer sin vagn tar bröderna som sköter torghandeln hand om den tills hon kommer tillbaka och hämtar den en annan dag. Hon tittar länge och fundersamt på dem.

– De är inte samma.

– De är från Iran, tror jag.

– Iran! Vad är det för något?

Hon skrattar, ett konstigt kacklande läte som jag inte hört förut.

– Hej Siv! hälsar de på banken när hon kilar fram och ställer sig vid disken.

– Jag ska ta ut pengar. Jag måste köpa en bil.

– Jaha, då ska vi se hur mycket pengar du har på ditt konto. Jag vet inte om det räcker till en bil. Du har bara åttahundra kronor.

– Jag behöver ingenting stort, bara en liten när jag ska handla.

På hemvägen möter vi en bekant, en gammal man och mamma slänger sig om halsen på honom. Generat försöker han värja sig, men hon fortsätter att kramas, hårt och tillgivet. Sådär brukade hon inte …

Vi, mina två systrar och jag, rör oss mellan två poler: alltid och aldrig. Hon brukade alltid –

Ett väl smyger sig långsamt in. Hon har väl aldrig … Vi blir osäkra. Vi letar efter en början. Vi letar efter tidiga tecken. Men vi förstod inte att det var symptom vi såg och nu försöker vi tolka våra minnen i ljuset av att vi vet. Hon är sjuk. Sjukdomen har ett namn. Vi har en diagnos sedan nästan ett år tillbaka och jag försöker hålla jämna steg med henne och tänker på ordet process. Hennes sjukdom håller på hela tiden, den fortskrider, den förändras. Vi vet inte vilken tidtabell den har och vi vet inte vad som ska komma, inte i vilken turordning hennes färdigheter ska lämna henne. Vi vet inte vilket trappsteg som är nästa och där vi lämnar ytterligare en nivå bakom oss – och är den då verkligen oåterkalleligen förlorad? Jag märker att jag har svårt för oåterkalleligt.

Nu står jag i köket, mitt i en sjukdom som inte går att förstå, men vars verkningar är plågsamt påtagliga. Här kommer hon med matkassen och det slamrar i kylskåpet när hon kastar in varorna på hyllorna. På golvet står en bricka där hon har sitt skafferi, med påsar inuti andra påsar och potatis, tomater, lök och kiwi i en enda röra. Det är också ett slags ordning, påminner jag mig själv, och framför allt är det hennes ordning – men det hjälper inte. Allt jag vill göra är att rensa och röja upp.

– Nu slänger jag tomaterna, de är ruttna.

– Det här är du.

En annan ritual som vi redan borde ha genomfört. På köksväggen hänger en anslagstavla fylld med foton, där hennes närmaste krets är samlad; tre döttrar, barnbarn och kollegor. Varje gång vi besöker henne hör det till att vi ska stå där en stund och titta igenom bilderna en efter en. Och det här är …

Hon tränar sitt minne.

Ännu missar hon inte ett namn.

– Jag har blommor också. Du ska få se de fina.

På bordet, som har blivit alla slags bord samtidigt, står en vas med tygblommor i rejält med vatten.

– Du behöver inte ha dem i vatten. Det är tygblommor.

– Jaså.

Ointresserad och redan på väg någon annanstans. Hon rinner omkring, oavbrutet i rastlös rörelse, plockar med raderna av fotografier som står i bokhyllan. Den täcker en hel vägg och brukar vara fylld av böcker, men nu gapar stora tomma hål.

– Vad har du gjort med böckerna?

– Det vet jag inte.

– Du hade ett uppslagsverk.

– Va?!

– De stora gröna, var är de?

– Det stod ingenting i dem. Jag slog på England och det stod ingenting. Det var rätt bok, men England var helt borta.

– Det låter väldigt konstig.

– Nej, det är inte konstigt. Jag har slängt dem.

– Det var synd tycker jag.

– Nej, det var ingenting. Och jag kan inte titta heller.

– Kan du inte titta på TV?

– Nehej du. Det är inte roligt. Jag måste köpa en ny.

Hon slänger TV-tidningen på golvet och slår hårt på TV-rutan.

– Vänta lite. Du måste sätta på den, annars fungerar det inte. Vad vill du titta på?

– Han som är underbar.

– Ingvar Oldsberg?

– Heter han det? Jag måste skriva.

– Vad är det du skriver?

– Allt jag ska komma ihåg: delegat cancer äggsked Dalsland. Ingvar Oldsberg.

Hon ser trött ut men kan ändå inte vara stilla. Sover hon på nätterna? Äter hon ordentligt? I kylskåpet finns det två liter vispgrädde och ett stort vitkålshuvud, vad blir det för måltid av det?

– Mamma, har du ätit idag?

– Jag är inte hungrig.

– Du måste äta, det är jätteviktigt.

– Jag är inte hungrig.

– Skulle det inte vara skönt om någon kom hit och hjälpte dig att laga mat och städa lite?

– Aldrig! Jag vill inte.

Jag ser mig omkring i hennes lägenhet, ett rum och kök och balkong, och jag vet att det här är hennes trygghet och hennes bo, hennes paradis på jorden. Här, har vi sagt, ska hon få bo kvar så länge hon kan och vill och så har vi lämnat det så, med ett svårt beslut uppskjutet på obestämd tid. Lite smuts gör ingenting, herregud, vad spelar det för roll om hon inte diskar glasen ordentligt, om hon inte duschar varenda dag? Vill hon rama in fotografier, låt henne göra det. Om hon vill skicka brev till oss varje dag, köp frimärken. (Hej, hej, hej. Jag undrar om du tog hem alla som jag skulle göra ram på: pappa, mina barnbarn och tandläkaren. Dom finns inte nu så jag kan bli glad om du hjälper dig. Det är en underbar dag och jag har hittat mina nycklar.)

Men sjukdomen pågår utan avbrott och nu har vi inte hängt med. Jag kan fortfarande överse med dammråttor, men det är lortigt härinne. Fönstren är grå och strimmiga, mamma är blek och trött och hon luktar, en sur, unken doft och det tar en stund innan jag fattar att hon luktar smuts. Hon måste ta sina mediciner vid bestämda tider, hon måste kunna det, men kan hon? Det finns en gräns mellan lite oordning och något annat som är påvert och solkigt. Plötsligt ser hon vaksam ut, som om hon gissat sig till vad