Närmare eftertankar och korta historier

By Richard Tegnér

Vad ville mannen i skåpbilen i New York? Varför är det så svårt att få tag på en nyckel? Går Jesus omkring i de norduppländska skogarna? I sin debutbok reflekterar författaren över människor, platser och ting - och sig själv. Här finns glädje och sorg, humor och svärta, inlevelsefull iakttagelseförmåga. En del självupplevt, något påhittat och så lite poesi också. Välkommen in i Richard Tegnérs litterära skafferi.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Mar 10, 2021
• ISBN: 9789180074612

Richard Tegnér

Författaren är matlagningsintresserad arkitekt. Hans första bok, Närmare eftertankar och korta historier utkom 2021 på BoD-förlag. Den innehåller personliga betraktelser och underfundiga historier. denna gång handlar det om sakprosa med mat och dryck i centrum.

Book preview

INNEHÅLL

Staden

Kvinnan

Mannen

Mottagningen

Modellen

Iakttagare

Rysk roulette

Plikt

Skrubben

Slut

Skördetid

Vilse

Nu

Fönsterrenovering

Bojen

Nöjd

Småland

Original

Arier

Rött

Statist

Släktlåda

Låset

Grannen

Distans

Flickan

Läppar som nyss

Ditt leende

En mätarlarv

Far

Minne

New York City

Cádiz

Narvik

Mars

Vårlandskap

Åter till isoleringen

Hämta häll

Naturen här

Staden

Stadens invånare börjar morna sig och förbereda en ny dag. De lämnar sina sängar, och med toffelförsedda fötter hasar de fram över kalla golv, äter frukostar, tar sina barn till skolan, befolkar gator och torg och arbetsplatser, bussar och kaféer. Fyller staden med sina glädjeämnen, bekymmer, plikter, framtidsdrömmar och besvikelser. Älskande par skiljs åt, kysser varandra i gathörn.

Affärsinnehavare låser upp jalusier och butiksdörrar och beklagar sig över bristen på respekt hos bilägare som parkerat på trottoaren. De tar fram sina kvastar och sopar undan framför entréerna. Någon drar ut en slang för att skölja ner skräpet i rännstenen och ser fimpar, löv och spyor slukas av närmaste gatubrunn för vidare transport till någon av stadens reningsverk. Bussförare svär osande eder över idioter som befinner sig i fel fil. Fotgängare väntar tålmodigt vid övergångsställen. Tevejournalister knackar ihop sina manuskort inför första sändningen, jurister rättar till sina miner innan de kliver in i förhandlingsrum, sopåkare samlas för frukost efter första avklarade passet, badhuspersonal kontrollerar klorhalten i bassängvattnet, duvorna lämnar kyrktaken och slår nya lovar över torgen. Stadens brus och mummel stiger gradvis med tillskott från fordon, människor och teknik; tryckluftsspett, ventilationsanläggningar och larmsignaler. Försäljare av narkotiska preparat vilar fortfarande drömmande, sovande i förorterna, dagens kunder darrar i frossa under skitiga filtar. Mödrar gråter över sina förlorade illusioner, sina söner. Imamer funderar över dagens böneämnen. Präster förhandlar med sina samveten.

Gravar grävs, barn framföds under smärta, bilar krockar, en takarbetare faller ner och dör, några illegala invandrare som arresterats i en morgonräd förs bort samtidigt som hundägare låter bli att plocka upp bajset.

Atmosfären genomkorsas av osynliga digtala etervågor som förmedlar penningtransaktioner, hatmejl, väderprognoser och kakrecept. Mänskligt liv pågår, kultur formas, kollektivt och omedvetet, ackumulerande och obönhörligt. Allt detta inträffar samtidigt och utan övergripande idé, utan Gud och utan manuskript.

Kvinnan

En ung kvinna har just lämnat sin bostad för att köpa bröd. Varje morgon gör hon det i Boulangerie Marzan, så även idag – en croissant och en baguette. Hon får sitt bröd inlindat i ett tunt papper och croissanten i en påse. Det är ännu tidig morgon när hon stänger butiksdörren efter sig. Skvallerklockan plingar till. Hon promenerar de 175 stegen tillbaka till sin lilla lägenhet på andra våningen i gårdshuset. Som vanligt räknar hon de slitna trappstegen på väg upp. Handen följer den runda ledstången som avslutas med en svarvad knopp vid varje våningsplan. Hon skulle kunna blunda hela vägen från lägenheten till brödbutiken och tillbaka. Hon vet precis i vilket ögonblick hon skall lyfta armen för att knuffa upp butiksdörren. Hon vet när hon har nått fram till glasdisken med de mindre bakverken. Hon vet, hon behöver inte titta men gör det ändå. Man gör så när man är människa, man går inte blundande genom livet när man är utrustad med ögon. Någon dag skulle hon vilja prova, någon gång när hon har blivit modigare.

Radion står på och när morgonens andra nyhetsuppläsning drar igång har hon precis satt sig ner vid bordet i köket. Hennes katt hoppar upp på fönsterbänken, slår sig tillrätta genom att svepa svansen runt frambenen. Utanför köksfönstret syns solens strålar fångas upp i de övre delarna av bladverket hos en stor kastanj.

Framför henne ligger på en tallrik, en kvarts baguette med ost och tomat, croissanten med aprikosmarmelad. Ett glas färskpressad apelsinjos och i en tjock porslinsmugg hett starkt kaffe. På hennes högra sida ligger ett anteckningsblock. Ett tomt uppslag väntar.

Nyhetsuppläsaren rapporterar om lokala händelser, nationell politik, krig, ekonomi och väder. En långvarig torka prognostiseras framöver. Programmet tar tjugo minuter i anspråk och därefter brukar ett diskussionsprogram med inbjudna gäster ta vid. Under nyhetsuppläsningen har kvinnan ätit sin frukost. Hon sköljer ner den sista tuggan av croissanten med kaffe när nyhetsprogrammet avslutas och diskussionsprogrammets jingel hörs. Hon sträcker sig mot radion som står i fönsternischen och slår av den, tar muggen, glaset och tallriken från bordet och ställer in dem i diskmaskinen. Med en trasa torkar hon upp smulorna efter bakverken. Hon häller upp torrfoder i en skål till sin katt som fram till nu vänt henne ryggen för att betrakta gården. När katten hör ljudet av pelletar som skramlar ner i matskålen lämnar den sin plats, hoppar ner på golvet och går fram till matplatsen. Nu sätter hon sig vid bordet igen och flyttar anteckningsboken framför sig. Pennan ligger redan i mittfalsen. Hon fattar den, blickar ut mot kastanjen en stund. Katten spinner och tuggar ljudligt.

6:e oktober

Köpa frukostbröd

Lyssna på nyheterna

Äta frukost

Ge Froufrou mat

Skriva listan

Ringa mormor

Städa toaletten

Gå en promenad

Köpa mat för tre dagar

Läsa tio sidor i Encyclopedia Britannica, börja på Fat

Lyssna på nyheterna

Yoga

Läs trettio sidor i Serotonin (Usch!)

Göra kvällsmat

Ge Froufrou mat

Gå ner till Pascals Bistrobar

Beställ ett glas vin

Välj en tillräckligt attraktiv man (max fyrtio år gammal) för ett ligg.

Duscha

Läs trettio sidor i Serotonin (Fy!)

Ta en sömntablett

Sov åtta timmar

Hon bockar för de fyra första punkterna och ringer sin mormor.

– Oooh, är det du, du måste komma hit, genast.

– Men mormor…

– …du måste, jag behöver din hjälp. Har inte dinmamma lärt dig att man skall respektera de gamlas behov?

– Jovisst, men…

– Just det och nu har jag behov, stora behov. När kan du vara här?

– Jag vet inte riktigt men jag har lite att …

– …göra, jag vet, det har vi alla. Men tänk på att jag inte är ung längre. Din mamma har aldrig tid att bry sig om sin mor. Min tid är begränsad. Men du är frisk och har möjligheter att disponera din tid som du behagar, eller hur?

– Nja, det vet jag inte. Bara för att jag saknar ett fast arbete innebär inte det att jag kan komma till dig, bara så där.

– Men min kära lilla, var inte så hård mot din gammelmor.

– Ok, vad var det du behövde hjälp med?

– Åh min älskling, jag visste att jag kunde räkna med dig.

– Varför denna brådska?

– Det får du veta när du kommer. Nå?

– Suck! Om en halvtimme då.

Den unga kvinnan stryker städa toaletten på listan, tar på sig skor och stoppar ner tröja i en tygkasse och ger sig iväg till sin mormor. Hon räknar stegen på väg ner och börjar gå gatan norrut. Promenaden till mormodern tar tjugofem minuter.

Hon har alltid haft svårt för det enorma komplexet där mormoderns bostad ligger. För mycket betong och för lite värme, obefintlig omsorg. Hon tar trapporna till sjunde våningen. Etthundratjugosex steg och så står hon i den långa mörka korridoren med de bländande fönstren i båda ändar. Lägenheten är trevlig och ljus och hon tycker om sin mormors val av möbler. Liksom tidlösa och gedigna, inte gammelfolksaktiga och snirkliga och bruna som hos andra åldringar. Här är de ljusa och – hon skulle säga moderna fast hon vet att de minst är sextio år.

– Vad var det du ville ha hjälp med mormor?

– Hjälp? Äh, jag längtade bara efter ditt sällskap. Har dukat upp lite trevligt så att vi kan få oss en pratstund, du och jag.

– Men jag har precis ätit frukost och är inte så sugen på nåt.

– På det viset. Då får du väl nöja dig med att endast prata då. Du vet, om jag bett dig komma hit enbart för att göra mig sällskap, då hade det tagit eoner innan du haft tid. Man får vara listig vid min ålder. Du tar väl inte illa upp raring?

– Nej då mormor men jag kan inte stanna så länge. Vill inte lämna Froufrou ensam för länge.

– Nej, det är klart. Kan du inte ta med dig katten nästa gång du kommer?

– Man kan inte flytta katter som man gör med hundar, det går bara inte.

– Mmm. Nej, nu skall vi ha lite te och en skvätt rom. Vad säger du om det?

– Rommen tar jag gärna men teet hoppar jag över, tack.

Mormodern plockar fram en flaska och två glas från ett litet sideboard och häller upp rejält åt dem båda. Samtalet flyter på, om den unga kvinnans mamma, om ev pojkvänner, om olika böcker de läst.

– Holebeques Serotonin håller jag på med. Tycker inte om den men kan ändå inte låta bli att läsa vidare.

– Ja, den gode Holebeque, han är lite för grov för min smak. Har du läst den där norrmannen, vad heter han..? Han är underbar, borde få Nobelpris.

– Jag tror du menar Knausgaard, Karl Ove. Mon combat har jag läst och tyckte mycket om den. Är det den du menar?

– Just precis. Hypnotisk prosa, obarmhärtig uppriktighet, stor konst! Men den långa essäen om Hitler tyckte jag inte om. Den borde dom strukit. Onödigt respektfull redaktör där, om du frågar mig.

Dom pratar så något om det politiska läget i staden,de senaste strejkerna, renhållningen och uppförandet av det nya stora biblioteket vid floden. Bortkastade