Fröken Bråkstake

By Märta Leijon

På en lugn gård i 50-talets Sverige kunde man höra fåglar kvittra, katter spinna och hönor kackla – men sen föddes energiknippet Fröken Bråkstake. Familjens liv vänds uppochner när deras första flicka börjar ta sina första steg. Lilla Fröken Bråkstake ger sig ut på varje äventyr hon får chans till. Varför sitta still när det finns så mycket att utforska? Stackars mamma måste klättra upp på tak och springa runt ladugården efter Fröken Bråkstake men ingen kraft i världen kan stoppa hennes äventyrslust.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 9, 2022
• ISBN: 9788726755794

Book preview

Märta Leijon

Fröken Bråkstake

SAGA Egmont

Fröken Bråkstake

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1955, 2022 Märta Leijon och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726755794

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Fröken Bråkstake

Det började så att barnbarnen var på besök hos sin mormor under förra sommarlovet. Deras mamma var med dem för att se till att de var snälla barn hela tiden. Hon ville visa sin mamma hur rara hennes barn var. Men barnen blev lite trötta av alla förmaningarna och sa till sin mormor:

— Säj mormor, var vår mamma riktigt snäll hela tiden när hon var liten? Du skriver så många böcker, varför har du aldrig skrivit någon bok om dina små flickor, så att vi kunde se hur mamma var?

Mormor skrattade, men hon funderade också. Det var roligt att ha små barn, även om de var lite bråkiga.

När barnen rest satte sig mormor vid skrivbordet, drog undan gardinen så att det blev riktigt ljust och tog en lång blå blyertspenna och började skriva.

Alla berättelser börjar ju så här: Det var en gång.

Alltså började mormor sin berättelse på samma sätt:

Det var en gång en liten gård, där man inte hade några små barn. Det var alldeles tyst i huset. Man hörde bara hur hönsen kacklade utanför, och hur katten spann på kudden i köksspisen.

Man kan förstå att det var rart, när det äntligen kom en liten flicka, som kunde göra huset levande. Alla var förtjusta. Morfar och mormor och farfar och farmor kom med presenter och tittade på henne.

Hon var söt, mjuk och skär. Håret var långt och alldeles svart, och ögonen var också nästan svarta, när man någon gång fick se dem. Hon sov för det mesta. Näsan var rund som en riktigt liten potatis, och hennes armar och ben fäktade och snodde, antingen hon var vaken eller sov. De första veckorna skrek hon aldrig, bara kurrade lite belåtet när hon var alldeles nybadad och mätt.

Farfar och farmor skulle bli gudfar och gudmor åt henne, när hon döptes.

Farmor tyckte inte om att mamma hade sytt så små och barnsliga kläder åt det lilla barnet. Hon kunde sparka hur hon ville. Farmor var rädd för att tappa henne vid dopet. Hon var van vid att barnen skulle viras i tjocka yllebindor, så att de var alldeles stilla och stadiga att ta i när man lyfte dem. Farmor satte sig vid sin spinnrock och spann, och sen stickade hon en lång yllelinda, som var två meter och som den lilla flickan skulle få i present och ha vid dopet.

Eftersom det var tidigt på våren och vägen till kyrkan var lång, döptes den lilla flickan hemma. Mamma gjorde ett altare i salen och klädde det med sin bästa vita duk. I kanten fäste hon vitsippor och myrtenkvistar. Sen tog hon fram silverskålen, som hon fått av sina skolbarn. Den som hade små duvor till handtag. Där skulle dopvattnet vara. Till sist lade hon fram sin mjukaste servett att torka det lilla huvudet med efter dopet. Runt omkring i rummet hade mamma ställt vaser med vitsippor och sälgkvistar, tills pappa kom med kyrkoherden, som skulle döpa den lilla flickan.

Eftersom mamma inte förstod sig på stickade yllebindor, klädde farmor på sitt lilla gudbarn själv. Hon virade lindan om henne, så att hon blev styv och stadig att hålla i och inte kunde sparka och fäkta som hon brukade göra. Mamma tog på henne en söt tröja med spetskrage och släpet till sin vita brudklänning och ett långt skärt sidenband. Och just när farmor bar in henne i salen, där alla satt och väntade, började hon skrika. Små barn kan inte försvara sig på annat sätt än genom att skrika, och den lilla flickan skrek så mycket hon orkade, därför att hon inte kunde röra sig. Farfar tyckte att de skulle vänta en liten stund och se om det inte gick över, men kyrkoherden, som döpt många små barn och visste hur länge de kunde hålla på, började genast med psalmen. Han var van att predika i en stor kyrka, och han hade kraftig röst och kunde göra sig hörd hur mycket än barnet grät. Han öppnade handboken, tog det lilla styva barnet i sin stora famn, höll hennes huvud över dopskålen och sade med hög röst:

— Jag döper dig, Sara, Annika, Margareta i Guds Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Så blev den lilla flickan döpt och fick sitt namn. Hon skulle kallas Annika efter mormor och faster. Och så tog mamma sitt lilla förtvivlade barn i famnen och bar henne ut i köket och virade av henne den långa yllelindan så att hon kunde sparka och fäkta som hon var van.

Då fick barnet ännu ett namn av sin faster.

Faster sa:

— En sådan liten Bråkstake!

Det namnet fick hon behålla länge, för inget annat namn passade henne bättre. Hon låg i badbaljan och badade och plaskade så att det stänkte över hela golvet, hon sparkade täcket av sig i sängen när hon låg och sov. Hon satte sig upp för att se sig omkring långt innan barn brukade sätta sig upp. Hon ville vara med om allting.

Det fanns en stor gammal spis i köket med bakugn och vinklar åt höger och vänster. På den stora hällen bredvid spisen ville hon ligga, när mamma lagade mat, och höra på hur spisringarna skramlade och hur fläsket fräste i stekpannan, men hon ville flytta från den ena sidan till den andra, så att hon såg allting från alla håll.

När Annika blev några månader brukade mamma lägga kuddar bakom henne och sätta henne på locket till den stora diskbänken vid fönstret. Mamma måste ställa brickor och stolar runt omkring åt alla sidor, så att den lilla flickan inte föll i golvet eller ut genom fönstret. Sen kunde Fröken Bråkstake sitta där och sparka och fäkta med händerna och kasta alla leksakerna i golvet för att mamma skulle komma och plocka upp dem åt henne. Hon kunde titta på den stora gula kycklinghönan, som kom fram till dörren för att be om mat åt sina barn. Det var en riktigt tjock stor orpingtonhöna. Den var grov i rösten när den skrockade och försökte säga vad den ville:

— Krock, krock, krock, sa hönan och väntade att mamma skulle komma