Det urskuldande leendet

By Anne-Sofie Nielsen

Ex-modellen Gunilla ville bli mamma, det ville hon faktiskt. Ville lämna sitt gamla liv bakom sig och börja om på nytt, fastän hon aldrig vågade säga det till någon. Hon kastade sig helt enkelt ut i det okända och hoppades att allt skulle gå vägen. Ibland får hon påminna sig om det när dottern Lovisa är på sitt allra trotsigaste humör. För hon älskar ju sin dotter – det är bara det att tillvaron inte alltid är så enkel. Lovisas pappa måste hon gång på gång övertala för att han ska ta sig tid umgås med sin egen dotter. Och själv är Gunilla inte längre helt säker på vem hon faktiskt är ...Det urskuldande leendet är en berättelse om en kvinnas uppgörelse med sitt förflutna och om hennes svårigheter att finna sig till rätta i livet.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788728311165

Book preview

Anne-Sofie Nielsen

Det urskuldande leendet

SAGA Egmont

Det urskuldande leendet

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1998, 2022 Anne-Sofie Nielsen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728311165

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Felicia

Hon ser på sin dotter som sitter där med sina tjugotre kilon tyngande på hennes mage, med de knotiga knäna borrande sig rakt in i hennes värkande mellangärde och med hela själen uppfylld av sexåringens alla kriser. Den smala kroppen ihopvikt som en fällkniv där i hennes knä, iklädd vitt nattlinne med blå blommor. Händerna som hela tiden far som små fåglar framför ansiktet på hennes mamma. – Och trots att hon aldrig kan klä på sig så de hinner i tid till dagis på morgnarna och trots att hon aldrig kan komma ur badet på kvällarna, så att de kan äta middag i någorlunda lugn och ro innan hon ska i säng igen, trots alla evinnerliga diskussioner om kläder som sticks och inte passar i färgen och skor som ger skavsår och gympadojor som är det fulaste Gunilla vet och de grälar, grälar och försonas, och hon är så trött, ja hon är så trött att hon verkligen på fullt allvar börjar tro att hon snart kommer att dö (att hon har så ont i magen så hon måste äta Novalucol varenda dag, det bekymrar inte Lovisa det minsta och att mödrar faktiskt kan hamna på sjukhus, det tror hon inte för en sekund på), trots det är hon ändå så oerhört glad över att hon vågade bli mamma den där gången.

– Men mamma, säger hon och stryker med sin skrovliga lilla hand över kinden på Gunilla.

– Oh, vad jag älskar dig i alla fall, säger hennes mamma och trycker henne hårdare intill sig.

– I alla fall?

– Ja, vad jag älskar dig, menar jag.

– Varför säger du i alla fall då?

– I alla fall… Det är sånt man lägger till ibland bara.

– Men mamma, fortsätter hon och kryper över i sin säng, ner under täcket med ansiktet vänt mot Gunilla och de stora, nästan violblå ögonen riktade mot henne, uppfordrande, med det ljusa håret i fullt uppror, hur var det? Hur var det innan du fick mig?

På väggen ovanför sängen blickar de tre änglarna i sina guldramar ner på dem. Det blå i deras ögon är betydligt mildare än det blå i hennes dotters. Lovisa börjar bli arg. Att hon aldrig kan få ett ordentligt svar.

– Hur vaar det?

– Hur det var? upprepar Gunilla villrådigt. Ja…

Hon vill inte tänka tillbaka på den tiden och koncentrerar sig i stället på den rosa filten med dess smäckra liljekonvaljmönster, på lakanet med infällda spetsar och monogram där Lovisas händer vilar knäppta för den Gud som haver som de trots allt fortfarande ber varje kväll (för säkerhets skull, man vet ju inte om han finns eller inte och är man bara sex år tar man inga risker i onödan). Dessa små händer som fortfarande ser så barnsliga ut, medan hela den övriga gestalten uttrycker allt som finns i huvudet på en viljestark sexåring.

– Men hur var det? Och händerna snor och vrider sig kring överarmarna som om hon plötsligt fått en hel svärm med myror på sig.

– Ja, Lovisa, det var inte så roligt, fortsätter Gunilla, nu med blicken irrande borta vid fönstret där hon kan se rakt genom den nästan genomskinliga sidensjalen som på kvällarna är spänd över nederdelen av fönstret som skydd mot insyn, rakt in i lägenheterna i huset mittemot där de flesta sitter bekvämt tillbakalutade framför sina TV-apparater.

– Var det inte roligt? frågar hon förvånat. Varför då? insisterar hon medan hon sätter sig bättre tillrätta, slätar till lakanet som redan ligger alldeles slätt i det hon sammanbitet ser sin mamma i ögonen.

Och när hon inte svarar kommer det obönhörligt.

– HUR DÅ INTE ROLIGT?

Nu har foten somnat. Sitta på huk vid Lovisas säng, inklämd i det minimala utrymmet mellan sängen och det rosa My-little-pony-slottet med alla dess attiraljer, det är mer än vad Gunillas blodcirkulation klarar av, så för att överhuvudtaget komma upp från golvet tar hon spjärn mot nattduksbordet, men är då nära att riva ner ett porslinshjärta innehållande dotterns allra första mjölktänder. I fåfänga försök att rädda porslinspjäsen välter hon i stället den lilla vasen med torkade ängsblommor, dem som de plockade i somras och är därpå nära att törna rakt in i den inramade premiärdansösen som hänger bakom sänglampans rosa skärm.

– Herre Gud, vad du har mycket saker här inne! utbrister hon när hon till slut med stöd från väggen så småningom återvinner balansen och kan stå på benen igen.

– Du välte väl inte drottningen? frågar Lovisa bistert och är med ena benet redan på väg ur sängen för att kontrollera att alla ponnyhästar står precis som de ska.

– Du stannar i din säng!

– Ja, men jag måste ju se så du inte välte drottningen, invänder hon och gör ett nytt försök att ta sig ner på golvet.

– Jag har inte vält någon drottning, svarar Gunilla och trycker ner henne i sängen igen.

– Ja, men säg nu, återtar Lovisa så fort kuddarna bakom ryggen är uppuffade igen och lakanet ligger alldeles slätt och Gunilla dragit fram den lilla pinnstolen som bara är någon decimeter hög och egentligen till för Eugénia, den allra största dockan, att sitta på och inte för en stor och bred mamma som hon.

– Nu ska du sova!

– Håller den där stolen när du sitter på den? frågar Lovisa oroligt.

– Det får vi väl se.

– VA?

– Den håller, säger Gunilla, men reser sig ändå för säkerhets skull och lutar sig fram för att pussa godnatt.

Och äntligen kommer det lilla huvudet på plats på sin volangkudde med rosa sidenband (ditsydda av hennes egen lilla mamma) och i korgsängen med en gammal brudslöja som sänghimmel ligger porslinsdockan under sitt skära plyschtäcke med de rosafärgade ögonlocken slutna och sover så lugnt och ute i köket slår väggklockan sina jämna sju slag, högt över taken hänger en månskära spröd och vit som glasyr och Lovisa och hennes mamma kysser varandra godnatt en gång till och så tar Lovisa tummen i munnen och mammas hand i sin och Gunilla sitter där på sängkanten och stryker henne över pannan med den andra handen ända tills hon somnat. Men då hon försiktigt, ytterst försiktigt, tar tummen ur munnen på dottern och gör sig beredd att på tå smyga ut ur rummet är det plötsligt någon nere på gatan som vrålar: SPARKA HONOM INTE! LÅT BLI ATT SPARKA HONOM!

Gunilla rusar fram till fönstret, men kan inte se något fem våningar nedanför.

Vad var det som hände?

Varför skrek han så där?

Nu är det tyst.

Så det var väl inget då.

Och hade det varit något, så hade väl någon av alla dem som går där nere gjort något.

Lovisa vaknade i alla fall inte, änglarna hänger kvar i sina förgyllda ramar, det lilla fågelboet med ljusblå förgätmigej rör sig inte det minsta, hängande i sin näst intill osynliga sytråd, ponnydrottningen ler så harmoniskt, så egentligen är det väl inget som har hänt.

Säkerhetsdörren är låst både uppe och nere.

Inget kan ju hända.

Men hon kommer ihåg hur det var, hur hon var ute och gick på nätterna. Det svarta blanka räcket som rann som kallt vatten inuti handflatan där hon gick de branta trapporna upp till Bastugatan, trappstegen hala av underkylt regn som stack som knappnålar mot hennes uppåtvända ansikte. Fönsterrutorna hade slutit sina vitt uppspärrade ögon för några timmars sömn, gatlyktorna stod med hängande huvuden, som hägrar i vila. – Hon kunde nästan känna hur de hade det, de som sov där innanför de tjocka väggarna, inkapslade i sitt undermedvetna som blomman i sina hjärt- och kronblad. – Han sov säkert också, han som hon skulle ha gift sig med. Några gånger hade hon sett honom komma från dagis med den ene i handen och den andra i vagn, stressad och smått manisk som de flesta småbarnsföräldrar, men med hela ansiktet skinande av belåtenhet med sig själv och sitt liv. – Längst upp vid trapporna är ljuset alldeles grått, det nerisade regnet snurrar runt i tygellösa virvlar. På den här gatan är gatlyktorna fortfarande av trä, bastanta och bruna står de där så stadigt nerpålade i jorden som om ingenting någonsin kan få dem ur balans. Hon luktar på en av dem och tycker sig känna doften av tjära. Och sommarbryggor. Och en eka som ligger och guppar strax intill, ekan vid hennes barndoms badsjö i ett sommarstugeområde utanför Fagersta. Det låg en hel rad av ekor förtöjda vid de smala bryggorna med solljuset spelande framme vid fören. – Hon kommer ihåg hur de lekte och stänkte ner varandra i det bruna vattnet. Hennes mormor som satt uppe i gräset och väntade med badrocken beredd, baddräkten som stacks och aldrig ville torka. Mormor var för tjock för att bada, det hade hon slutat med redan i fyrtioårsåldern. Då var Gunilla ännu inte född, men hon hade sett kort på mormor där hon stod på samma badplats iklädd en väldigt stor baddräkt och med en väldig mage där under. Den magen blev sedermera inklämd i en skär korsett, så när man höll om mormor kände man inget av det mjuka hullet, bara de benhårda fjädrarna av korsetten. Men armarna var inte korsetterade och det fanns ingen som hade så mjuka armar som mormor. – Nu är hon framme. Med blicken följer hon fasaden till fjärde våningen. Där är hans fönster där det lyste en gång, fastän det var mitt i natten den gången med. Kanske var något av barnen sjukt. Kanske gjorde han ett undantag och älskade med sin fru ända till den sena timmen. Nu är det i alla fall släckt. Han sover den lugna sömn sådana som inte tänker för mycket åtnjuter. Ibland har hon tänkt att han kanske står där uppe i mörkret. Att en natt kanske porten går upp och han kommer ut. Och… Det är inte av någon särskild anledning hon går till just den här adressen. (Hon vet att han aldrig ska komma ut genom den där porten.) Hon är bara ute och går på nätterna och då är det trevligt att ha ett mål, till och med om målet är så futtigt som det här. – Nu tänds plötsligt ljuset i våningen under och ett stort huvud dyker upp bakom det blanka fönsterglaset. Hastigt går hon därifrån. Hon vill inte bli sedd. Det är trots allt viktigt för henne att ha det här huset att gå till. Det är en vana och en länk till hennes förflutna. Alla andra band är avklippta. Sin mamma har hon brutit med, eller om det nu var modern som bröt med henne. Fadern är död sedan många år och modern omgift och bosatt i Malmö. Väninnor har hon aldrig haft. Den ena efter den andra på modellagenturen gifte sig och fick barn, snabbt som om det gällde livet. Och det gjorde det väl också, man kan inte få barn hur länge som helst. – Det är banalt, hon vet det. Men var man inte redan gift när kråksparkarna dök upp, då var det för sent.

Det var bara det att hon aldrig ens såg dem komma. Det var det andra som gjorde. För mycket smink i alltför starkt kameraljus satte sina spår. Allt gnidande med rengöringskrämer. – Och han, han hade bara tyckt om att visa sig ute med en fotomodell. När hon inte längre förekom i de kända damtidningarnas modereportage hade han inget behov av henne.

Nästa dag stiger Gunilla upp redan klockan sex. Lovisa har inte vaknat ännu, men en halvtimma senare har hon det och karusellen är i full gång.

– Men var är dom? Jag kan inte hitta dom.

– Titta under sängen! Jag tog fram ett par rena sockor i går kväll. Såvida inte pälsängrarna redan hunnit äta upp dom så ska dom alltså finnas där.

– Dom finns inte! Dom har ätit upp dom!

– Oh, Lovisa, att du aldrig kan lära dig hålla reda på dina saker, grälar Gunilla, nu på magen med halva överkroppen under sängen.

Fram kommer två små korgstolar med skär volang, en av de avtagbara delarna till hennes egen dammsugare, ett blommigt docktäcke.

– Det ska väl inte ligga här, Lovisa. Det blir ju alldeles förstört. Det ska ligga i docksängen.

– Ja, ja.

Barbiedockornas stövlar, en hel säng i empire, en orange ångvält, ett sminketui, en kamel, ett tuggummi.

– MITT TUGGUMMI! DET ÄR MITT TUGGUMMI!

Och så sockorna som hamnat allra längst in under sängen.

– Här! Sätt på dig dom nu! säger Gunilla och slänger iväg dom framför fötterna på sin dotter… Men Lovisa, det är ju alldeles… Det är gammalt. Och alldeles dammigt.

– Det gör inget.

– Du vet inte ens vem som har tuggat på det sist, väser hon i det att hon gör desperata försök att ta sig fram från sängen.

– Jodå, det vet jag, svarar Lovisa lugnt, redan på väg att stoppa tugggummit i munnen.

– NEJ, DET VET DU INTE! ryter Gunilla som till sist lyckats åla sig fram, alldeles grå på de snygga svarta långbyxorna, och i absolut sista sekund få ut ena handen och tag i tuggummit långt inne i munnen på Lovisa som protesterar högljutt men ändå förlorar kampen i det vilda tumult som uppstår.

Än så länge är det Gunilla som är den starkare av de två, men hon bävar redan för den dag då hon inte längre kommer att vara det.

– Klä på dig nu!

– JAG SKA HA MITT TUGGUMMI!

– Aldrig i livet!

– DET ÄR MITT TUGGUMMI! DU HAR INTE RÄTT ATT TA MINA SAKER!

– JO, DET HAR JAG!

Och storgråtande kastar hon sig på sängen med ansiktet dolt i thaisidenkuddarna (som kommer att bli alldeles förstörda), i sitt blåblommiga nattlinne under vilket de stora fötterna sticker fram, fortfarande utan sockor.

– Men Lovisa, det är ju äckligt. Inte kan du vilja ha det i munnen, försöker Gunilla i det hon försiktigt greppar om de skakande axlarna.

– Det var gott.

– Nej, det kan det inte ha varit, fortsätter hon och tar ett ordentligt tag om den uppbragta lilla kroppen, får fram det söndergråtna ansiktet och föser det någonstans in under sin egen haka, slår armarna om resten av långa armar och ben och trycker ihop till ett paket som får vila i hennes famn ända tills gråten har gått över.

– Så! Klä på dig nu! Jag ska köpa ett alldeles nytt tuggummi åt dig i affären i dag.

Och så ut i köket. Strö müsli över yoghurten, ett tunt lager socker och därpå ett ännu tunnare lager kanel. Kommer de olika skikten i oordning är det inte gott. Koka ägg, pressa apelsinjuice, koka te och bre smörgåsar.

– Är du färdig nu, Lovisa?

– Ja.

– Vad gör du?

– Klär på mig så klart.

Tillbaka in i Lovisas rum där hon sitter alldeles naken med en socka halvvägs på ena foten och med Gift-Olle, den långa gröna ormen framför sig, dansande både svandrottningens och lursvanens, den svarta svanens, roller. Det är inte länge sedan de var på Operan och såg Svansjön och den svarta svanen var något av det mest lögnaktiga Lovisa någonsin sett. Men nu måste hon få kläderna på sig, det är alltså bara att sätta igång; dra upp byxor, trä i armar, få på sockor.

– Tänk att man ska behöva klä på en sexåring!

In i badrummet, borsta det långa ljusa håret. Sätta upp det i en frisyr så hon blir alldeles lik Elvira Madigan, en knuff ut i köket och så sitter de äntligen till bords.

– Ät nu!

– Stressa mig inte!

– Ja, men Lovisa, vi måste ju hinna i tid till samlingen, fortsätter hennes mamma och börjar sleva in yoghurt i munnen på henne. Gapa nu!

– Det är öppet! påpekar Lovisa irriterat där hon sitter och gapar då Gunilla för ett ögonblick vänt ryggen till för att få tag på sin smörgås vid andra änden av bordet och därför inte sett.

Yoghurten åker ner ganska lätt, ägget likaså, juicen går för det mesta som en dans, värre är det med smörgåsen.

– Jag vill inte ha ost. Jag vill ha leverpastej.

– Men i dag är det ost.

– Jag vill inte ha ost.

– Nu äter du osten!

Och när smörgåsen äntligen är nere är det dags för tandborstningen och så overallen och halsduken och mössan och vantarna – som hon inte längre får sy fast i overallsärmarna med långa band för sådana har bara fyraåringar – raggsockorna och sist de besvärliga stövlarna som viker sig åt alla håll och kanter, hur man än bär sig åt.

Så står då Gunilla i dörren och väntar på att Lovisa ska bli klar med dragkedjan som hon absolut ska dra upp alldeles själv varenda morgon. Står där och ser på sin dotter. Det nerböjda huvudet med det tunna ljusa håret som hela tiden lossnar från sina hårspännen, föreställande jordgubbar, elefanter och för dagen två dinglande telefoner, en vid vardera tinningen. De små runda händerna som så envetet fumlar med det hala blixtlåset.

– Ska jag hjälpa dig?

– Nä.

– Men vi måste gå nu! Kom så hjälper jag dig!

– Nä, sa jag!

Och äntligen får hon dragkedjan att gå ihop och hennes mamma är beredd med hissdörren på vid gavel.

– Kom nu då! Sätt på dig mössan och kom nu!

– Jag ska bara hämta min almanacka. Vi har glömt riva av i dag.

– Det får du göra när du kommer hem i eftermiddag.

– Jag måste se vem som har namnsdag.

– Det får du göra när vi kommer hem, säger jag.

– Jag måååste…

– NU KOMMER DU OCH DET MED DET SAMMA!

Men Lovisa är redan på väg och själv kan hon inte fara efter, för släpper hon hissdörren kan någon trycka ner hissen och så får de gå alla fem trapporna och kommer garanterat för sent till samlingen.

– Lovisa, upprepar hon.

Nu i betydligt lägre ton, vilket resulterar i att Lovisa inte bemödar sig om att svara överhuvudtaget.

– LOVISA!

Högre igen. – Inget svar.

– LOVISA, NU KOMMER DU OM DU INTE VILL ATT JAG SKA GÅ UTAN DIG! gallskriker hon plötsligt utan att ägna grannarna en tanke.

– JAG MÅSTE VETA VEM SOM HAR NAMNSDAG, skriker Lovisa tillbaka. JAG MÅSTE VETA DET PÅ SAMLINGEN.

– SKRIK INTE!

– JAG SKRIKER INTE.

– JO, DU SKRIKER.

– JAG KAN INTE HITTA DEN.

Nu i det närmaste gråtfärdig igen.

– Varför måste du absolut veta vem som har namnsdag och alltid på morgnarna? frågar Gunilla i något lugnare ton i det hon försöker ta sig samman.

– Jag vill veta det när dom säger det på samlingen. Här! Vem har namnsdag?

Och med ens strålar hela ansiktet av lycka över att ha funnit den förargliga lilla almanackan som så lätt försvinner bland alla andra saker.

– Kain.

– Känner jag någon som heter Kain?

– Det vet jag inte. Nej, det tror jag inte. Det är inte särskilt vanligt som tur är. Men kom nu!

– Jag kommer. Jag ska bara…

– Nu ska du ingenting! Nu kommer du, annars…

– Jag måste ha min väska, begriper du väl.

Och så är hon på väg in igen.

Gunilla lutar sig mot trappräcket.

Utan att släppa hissdörren.

Ser på sitt armbandsur.

– Vad gör du, Lovisa?

– Jag kan inte hitta den.

Tiden går.

– Ligger den inte under dockskåpet?

– Nää.

– Under Väs-Johan då? Jag tyckte jag såg den där.

– Näe.

– NU KOMMER DU INNAN JAG BLIR VANSINNIG, vrålar hon och släpper hissdörren, far in i dotterns rum, släpar henne ut i trappan för att komma dit just som hissen trycks ner.

– Där ser du! Jag hinner leta, säger Lovisa och springer tillbaka igen. Och med handväskan på ena armen och ett paraply under den andra kommer hon så äntligen tillbaka, just som hissen är på väg upp igen.

– Vad ska du med paraply till?

– Det kan bli regn.

Och så snabbt som en vessla tillbaka in framför hallspegeln för att se hur hon tar sig ut.

– Kom nu! Hissen är här nu!

– Jag kommer.

– VI KOMMER FÖR SENT, HÖR DU INTE?

Så helt utom sig att rösten bryts och far upp i falsett, något hon Gud ske lov inte behöver vara med om alltför ofta.

– Nu kommer jag, mamma.

– Inte en sekund för tidigt. In i hissen med dig nu.

Och så äntligen är de på väg.

– Jag glömde Lasse, erinrar hon sig på andra våningen och ser alldeles skräckslagen ut.

– Ja, nu får du vara utan honom.

– Jag måste ha Lasse, annars kan jag inte ligga still på vilan.

Och än en gång är tårarna på väg.

– Lovisa, vi hinner inte åka fem trappor upp igen, svarar Gunilla till synes helt lugnt, öppnar dörren och är redan på väg mot porten.

– Vi mååste… Vi måååste…

Hon önskar att hon haft tårar i ögonen själv.

Det hade kanske hjälpt.

Men den gråt som finns inom henne är alldeles torr och skrovlig som gamla stenar.

Inte ens en snyftning lyckas hon åstadkomma.

– Du kan nog vila ändå ska du se.

– Nehej, det kan jag inte… Det kan jag inte.

Och tårarna bara sprutar. – Ur ögonen på dottern.

Helt slut trycker Gunilla på knappen och hissen far upp igen.

Alldeles blind står hon och stirrar in i den orangefärgade väggen.

– Vet du var han ligger nu då? frågar hon sedan hon låst upp igen.

– Jadå, svarar Lovisa och är redan inne i sitt rum och tillbaka igen med andan i halsen och Lasse hårt tryckt i famnen innan hennes mamma ens hunnit avsluta meningen.

Ute är det blött och ruggigt. Ljuset har som från en dunkel källa i jordens inre släppt ut sin matta andedräkt över hustak, hala, knotiga träd och blankslitna bänkar. I allén på Katarina Bangata vimlar det av barn med skolväskor på ryggen, stressade mammor och en och annan pappa. Duvorna går helt lugnt och pickar på sitt vanliga matställe, men vid minsta smäll flyger de upp i extatisk skräck, ett halvt varv över trädtopparna för att sedan slå sig ner på ett av fönsterblecken i närheten. – Motståndslöst dras de med i den malström som de med ens tycks omgivna av, snurrar runt några varv och förlorar snart fotfästet i det smittosamma svallet av skrapande fötter, roterande barnvagnshjul, skolväskor som börjar släpa i marken, den arm som håller i dottern blir bara längre och längre. Hon stretar framåt och Lovisa drar bakåt, hon bjuder till som en ardenner och i sitt stilla sinne undrar hon om det egentligen var så här hon ville ha det med sitt lilla barn, så liten och redan inlemmad i samhällets oförvitliga urverk; dagis, fritids, nio år i skolan, gymnasiet och därpå en passande utbildning för att sedan med en likasinnad införskaffa allt det man inte kan leva utan. Var de redan fast? Båda två? Själv har hon ju knappt ens hunnit komma igång. Sedan hon fått Lovisa har hon inte lyckats göra klart mer än ett fåtal poäng och mer än en termin har hon fått ersätta studiemedlen med socialbidrag.

– Det blir nog regn, säger Lovisa belåtet en halv meter bakom henne.

– Ja, men kom nu!

– Där ser du, man ska alltid ha sitt paraply med sig.

På bänkarna har de första gubbarna slagit sig ner. Som stora daggiga fåglar sitter de där på rad, inte så olika duvorna ovanför deras huvuden. Den första klunken tas med darrande näve, flaskan går runt några varv, men än dröjer det många timmar innan de börjar sjunga, innan dragspelet tas fram och blåklumpiga händer börjar halka fram och tillbaka över klaviaturen, kvadda och törna emot, men ändå emellanåt lyckas pressa fram någon melodi som kan vara oerhört vacker. I antikvitetsaffären borta vid Södermannagatan lyser kristallkronorna som eld i den grå dagern. Skolpoliser står utposterade. Fukten dryper från träden, gången är isig och hal, det är inte lätt att ha bråttom på ett sådant underlag. Egentligen kunde de lika gärna ge upp, de kommer ändå inte i tid. Och när de lite senare står i begrepp att korsa Renstiernas Gata och som vanligt fastnat på den minimala refugen i mitten med trafiken strömmande på båda sidor, öronbedövande, förorenande som avloppsvatten, den ena efter den andra och ingen som stannar fastän de befinner sig mitt på ett övergångsställe, då bestämmer hon sig och lutar sig ner över sin dotter.

– När vi kommer till parken…

– Va?

– NÄR VI KOMMER TILL PARKEN…

Men det är ingen idé att fortsätta. Inte förrän de är över på andra sidan går det att göra sig hörd.

– Vi tar en promenad i parken, Lovisa.