Julen är kommen

By Jessika Devert and Annika Devert

Äntligen vankas det bröllop och jul på Sardinön! Emelies höst på Sardinön är mer än lovligt stressig. Hon och Andreas planerar sitt bröllop med allt vad det innebär. Klänningen, som Birgitta och Linnea syr måste bli bra, maten och tårtan ska Linn fixa och ladan där vigseln ska hållas måste dekoreras. När Andreas blir pappa har Emelie plötsligt en bebis i huset och livet vänds upp och ner. Hennes ex Ousman lyser med sin frånvaro vilket är både skönt och oroväckande och samtidigt fortsätter den anonyma Feskarn att racka ner på Emelies arbete. Julen är dock bara några veckor bort vilket fyller Emelie med hopp om framtiden, julhuset pyntas med Astrids fina dekorationer och Linn provar nya recept som sprider väldoft över hela ön. När kommunen meddelar att hembygdsgården ska bli äldreboende orkar Emelie inte mer och funderar på om hon ska behöva lämna ön. Men var ska hon då ta vägen? Följ med Emelie, Andreas, Sussi, Stina och alla andra härliga människor på Sardinön för femte och sista delen i högtidsserien. Julen är kommen! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 16, 2022
• ISBN: 9788728166437

Book preview

Jessika Devert

Annika Devert

Julen är kommen

SAGA Egmont

Julen är kommen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Annika Devert, Jessika Devert och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728166437

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Klockan var tre på natten och klipporna på Sardinön låg i mörker. På heden med lila ljung och de vindtåliga havtornsbuskarna var det tyst och stilla och havet låg mörkt och tyst mot bryggor och kajer. Den lilla byn sov, liksom dess invånare. Fiskvagnen som i vanliga fall stod utanför ICA-butiken hade klappat ihop för säsongen och sålde numera bara till fiskaffärerna i Göteborg, inte till de glada turisterna som befolkade ön under sommaren. De hade åkt hem och det var bara de cirka tusen bofasta som var kvar och just nu låg de allra flesta i sina sängar och sov.

Någon som inte sov var Emelie som bodde i det som kallades Julhuset. Hon låg med öppna ögon på rygg i sin säng och hörde hur hennes sambo, i rummet bredvid, försökte få sin son att tystna och somna om. Det gälla barnskriket skar genom väggar och trumhinnor och kastade Emelie tillbaka till när hon själv hade bebis. När Linn var liten, när Liv varit bebis och den senaste, Linnea. Det var många år sedan nu och ändå satte det höga ljudet igång en mängd känslor i henne. Frustrationen och sorgen hon känt när hennes bebis inte varit nöjd, ilska över att hon inte stod ut med sitt eget barns skrik och att hon inte lyckades få tyst på henne, men också lättnad över att barnet som skrek nu inte var hennes barn. Hon ville inte göra om den resan, nej, hon var klar med barn. Samtidigt fick hon lite dåligt samvete över att hon låg kvar i sin varma säng och lät Andreas sköta allt själv. Hon drog täcket över huvudet. Men det var faktiskt hans son och hans ansvar. Ja, hans och Dantes mammors förstås, men de sov gott i sina sängar i huset mittemot. Så hade de tre föräldrarna bestämt att det skulle vara. Att Dante skulle sova ett par nätter i taget hos respektive förälder.

Emelie suckade och konstaterade att av Dantes skrik att döma, var han inte helt nöjd med upplägget.

Kanske hade det varit bättre att han fått vara lite längre hos någon förälder så att han hann acklimatisera sig, mumlade hon för sig själv.

Men nej, hon skulle inte säga något, det var Andreas, Sussi och Stina som bestämde. Och det var rätt skönt att inte bestämma. Hon hade nog med sina egna tre barn och nu också lilla Astrid, Linns dotter och hennes barnbarn. Men om Dante fortsatte gasta på det här sättet så fick de nog tänka över situationen.

Sovrumsdörren knarrade och Emelie vände sig om i sängen och såg konturen av sin yngsta dotter i mörkret.

Mamma, Dante skriker så jag inte kan sova, sa Linnea och tassade fram till sängen.

Emelie lyfte på täcket och Linnea kröp ner.

Så är det med små barn, de skriker ibland, sa Emelie och strök sin dotters mörka lockar.

Det fattar jag, men han skriker hela tiden, muttrade Linnea.

Tänk hur Andreas har det som måste ha hans skrik precis i örat hela tiden då, sa Emelie.

Linnea suckade.

Ja, det är nog jättejobbigt. Skrek jag så mycket?

Inte du. Liv var en riktig skrikhals, men hon hade kolik så det var därför.

Vad är kolik?

Det är som magont och det berodde på att Liv svalde så mycket luft så hennes lilla mage blev helt spänd. När jag lärde mig att ge henne lite mat i taget blev det bättre, men det var jobbigt.

Linnea flinade mot henne.

Och sedan kom jag och var såååå snäll. Eller hur?

Emelie skrattade.

Nu var det inte så att Liv var elak, hon hade ont stackarn, men ja du var mycket enklare. Du sov och åt mest när du var bebis.

Linnea vände sig mot sin mamma och lät fingret löpa över Emelies näsa.

Vem tycker du mest om? Mig, Liv eller Linn?

Det var inte första gången hon ställde frågan och Emelie svarade precis likadant varenda gång, vilket Linnea visste.

Det beror på vilken dag det är, men jag älskar er alla lika mycket. Nu måste vi försöka sova. Hör du?

Båda två lyssnade och Linnea såg på Emelie och nickade.

Det är tyst. Tror du han somnat?

Emelie nickade och några sekunder senare öppnades sovrumsdörren och Andreas dråsade ner i sängen. Linnea flyttade sig snabbt för att de inte skulle krocka.

Oj, förlåt! Jag såg dig inte, Linnea, sa han och lade sig på rygg med armen över ögonen. Nu hoppas jag verkligen att han sover några timmar. Herregud, jag ska snart upp …

Emelie sträckte armen förbi Linnea och klappade honom på armen.

Bra jobbat, pappan. Sov nu. Och du också, sa hon och såg på Linnea som kröp in mot sin mammas varma kropp med sin gosedjurskanin i famnen.

Du är en bra pappa, Andreas, viskade hon. Men Dante måste sluta skrika, annars blir jag galen.

Men Andreas hade redan somnat och genom fönstret såg Emelie att solen började gå upp över Sardinön. Hon slöt ögonen och precis när hon kände sömnen komma och ta med henne på ulliga moln hörde hon Dante gny i rummet intill.

Trots att det var lördagsmorgon var hela familjen uppe redan klockan åtta och det berodde helt och hållet på den nyaste familjemedlemmen.

Alltså, han är den gulligaste pojkbebis jag sett men måste han skrika så infernaliskt på nätterna? sa Liv och gäspade där hon satt vid köksbordet.

Mitt på bordet stod Dantes babysitter och i den satt han och sov. Hans små händer öppnade och slöt sig i sömnen och ibland sög han in underläppen och då utstötte både Liv och Linnea ett unisont naaw för att han var såååå söt.

Andreas och Emelie nickade instämmande och ställde fram bröd, smör och ost på bordet. Kaffekokaren knattrade fram livselixiret som skulle få dem att piggna till. Andreas lyfte försiktigt både bebis och sitter och ställde ner honom på golvet och Dante vred sig. Liv och Linnea stannade till mitt i frukosten och följde bebisen med förskräckta ögon, men andades ut när han somnade igen.

Har du satt upp den där lappen på dörren? sa Emelie och hällde upp kaffe i två muggar.

Andreas nickade.

Ingen kan missa att vi har en väldigt lättväckt bebis och att ingen får använda den högljudda ringklockan, sa han.

Skulle inte du ta bort den, mamma? frågade Liv.

Emelie svarade inte.

Mamma? Hallåååå!

Ja? Va? Emelie såg upp från kaffemuggen. Jag är så trött …

Men ringklockan? Skulle inte du ta bort den? frågade Liv igen.

"Jag tycker om att den låter som Hej tomtegubbar", sa Linnea och hällde upp yoghurt i en skål.

Liv fnös åt sin lillasyster.

Den är så töntig. Jag röstar för att vi tar bort den.

Det var Livs senaste grej, att de skulle rösta om allt. Något som ibland gick Emelie på nerverna, men som hon ibland tyckte om. Extremt jobbigt när de skulle rösta om precis allt som stod på inköpslistan och bra när de faktiskt behövde ta ett beslut om något. Som kaklet i nya badrummet. Då röstade de och nu hade de en snygg grå platta som grund och mosaik i grönt som effekt. Emelie var väldigt nöjd och det underlättade något enormt med ett badrum till nu när Dante äntrat deras liv med blöjor, skötbord, talk och mjuka borstar. Hon viftade mot sina döttrar.

"Jag hade tänkt att ta bort den, men det får bli en senare fråga, känner jag nu.

Det finns annat att tänka på", sa hon och tog ett par varma klunkar av kaffet.

Den mörka drycken spred sig i kroppen och gav faktiskt lite ork. Emelie bredde sig en macka och lade på ost och tomat. Andreas gungade på Dantes babysitter med ena foten samtidigt som han bredde leverpastej på sin macka.

Utanför fönstret vaknade den grå oktoberdagen. Igår hade det varit grått ute och imorgon blev det med allra största säkerhet likadant. Det var den tiden på året, den grå. Hade man tur kunde solen bryta fram ibland och ge sådant där fint höstväder, men blåsten gjorde oftast att man såg på det vackra inifrån huset. Det var så kallt i vinden från havet att man inte stod ut speciellt länge och promenaden till jobbet på hembygdsgården räckte gott för Emelie. När alla fått i sig macka, yoghurt, kaffe och juice berättade Linnea att hon skulle till Birgitta för att sy det sista på Emelies brudklänning.

Jag är jättenyfiken på den, sa Emelie och log.

Men, du har väl sett den? frågade Liv.

Ja, men du vet, med allt annat till. Blommor, skor och när jag är fin i håret och sminkad. Alltihop ihop, om man säger så. Det ska bli roligt, förklarade Emelie. Vad ska vi ha på oss?

Det tror jag Linnea och Birgitta har koll på. Eller hur gumman?

Linnea nickade och reste sig från bordet. Hon tog sin skål och ställde den i diskmaskinen. Emelie log, hennes lilla hjälpreda, alltid snabb att städa undan och hjälpa till.

Bara det inte blir något fult, sa Liv buttert.

Klart det inte blir! Varför säger du så? frågade Emelie.

Liv ryckte på axlarna och återgick till sin telefon och det senaste TikTok-kontot hon följde. Emelie såg på henne. Hennes mellersta som snart var tonåring men som redan betedde sig som en. Plötsligt var hennes lillasyster urfånig och Liv kunde absolut inte tänka sig att ta med sig Linnea någonstans för att hon var så pinsam. Linnea hade ganska snabbt lärt sig att inte bry sig så mycket om sin systers sura miner och umgicks med sina egna kompisar.

Nu går jag i alla fall och klär på mig och sedan går jag till Birgitta, hojtade Linnea på väg uppför trappan och alla i köket såg oroligt på Dante.

Ingen fara, han sover, mumlade Andreas och alla andades ut.

Ytterdörren öppnades och alla hyssjade personen redan innan den ens kommit in i rummet och smygande kom Sussi in i köket.

Hej, viskade hon och föll sedan på knä framför Dante. Åh, gulliga lilla unge som jag saknat dig.

Det hade du inte om du hört honom i natt, sa Andreas.

Var han jobbig? frågade Sussi utan att släppa sin son med blicken.

Andreas gäspade och sträckte på sig.

Det kan man säga. Skrek från typ ett till tre och sedan vid fem igen. Man kan tro att han ska bli trumpetare med den lungkapaciteten.

Han var väl hungrig, sa Sussi. Finns det kaffe?

Andreas såg på henne och skakade på huvudet.

Ja, det finns kaffe, varsågod men nej, han var inte hungrig. Han fick mat så han stod sig, det var något annat.

Sussi plockade hemtamt ner en mugg från skåpet och hällde upp kaffe.

Tja, vad kan det annars vara med en bebis menar du? Det är väl typ mat och ren blöja de behöver?

Emelie såg att Andreas knöt nävarna och körde ner dem i morgonrockens fickor. Han hade både och, så jag vet inte vad det var. Vad tror du att det var Emelie? Emelie såg förvånad på sin sambo.

Va?

Ja, nu är inte Dante Emelies ansvar så det ska väl inte hon behöva svara på, sa Sussi och lutade sig mot diskbänken.

Andreas himlade med ögonen.

Nej, jag menade bara, att eftersom hon har tre barn så kanske hon hade någon aning om vad det kunde vara. Jag gav inte ansvaret till henne. Det gjorde jag inte i natt heller.

Emelie satt tyst medan de två föräldrarna tjafsade om, vad som i hennes öron, lät som småsaker. Spelade det verkligen någon roll? Som hon förstått det skrek Dante varje natt oavsett var han var.

Nej, jag vet inte. Kolik? Det hade Liv.

Det tror jag inte, hans mage är inte spänd. Det har jag läst om, sa Sussi.

Okej. Kanske han bara vänder på dygnet, det gör många bebisar, försökte Emelie igen.

Andreas reste sig och drog åt morgonrockens skärp.

Men nu är han all yours och jag måste till plantskolan. När ska han plåtas?

Imorgon, sa Sussi och Emelie i kör.

Andreas nickade.

Just det. Han läste på lappen på kylskåpet. Klockan tio. Ska alla vara med? Emelie såg på Sussi. Somin från Sardinöbladet skulle komma och fotografera Dante och hans familj och nu var frågan vilka som räknades in i den. Kanske tänkte Sussi att det bara var Andreas, hon själv och Stina medan Andreas tänkte att också Emelie och hennes barn skulle vara med. Och i så fall, kanske hennes barnbarn också?

Alltså, de här moderna familjerna är inte helt lätt att hantera alla gånger. Och jag fattar om du inte vill … började Emelie säga till Sussi men blev avbruten. Jag tycker att alla ska vara med. Hellre inkludera än exkludera, sa Sussi glatt. Linnea kom nerför trappan iförd en av sina egenhändigt sydda kreationer. En knallgul tunika med illrosa fickor och ett stort orange plus mitt på magen. Till det hade hon lila och gulrandiga strumpbyxor och en röd kofta och Sussi hajade till när hon såg henne. Emelie reste sig och gick med Linnea till hallen och instruerade henne att ta på vantar och mössa och vara hemma vid fyra. När hon kom tillbaka hade Dante vaknat och Sussi var på väg att gå hem. Innan hon hann säga något höll Emelie upp händerna mot henne.

Oroa dig inte, jag ska se till att alla flickor har på sig något vettigt imorgon. Vi kanske ska ha någon sorts klädkod så det inte blir för brokigt? Att alla har jeans och vitt upptill?

Ja, det tror jag blir jättebra. Och Linn, Oskar och Astrid får förstås också gärna vara med, om de vill det, sa Sussi och log.

Emelie strök över Dantes lilla rygg där han låg mot sin mammas axel. Bara två veckor gammal och hade ingen styrsel över vare sig tillvaro eller huvud.

Jag ska kolla med henne.

Sussi såg upp mot övervåningen.

Jag går nu Andreas men jag kommer med Dante imorgon. Okej?

Vänta!

Andreas sprang nerför trappan bara iklädd jeans och rusade fram till sin son och pussade honom på kinderna och huvudet.

Hejdå lille vän, vi ses imorgon. Sov ordentligt nu lilla gubben, sa han och gick tillbaka upp.

Sussi tog Dante och skötväskan och tackade för sig och Emelie gick tillbaka till köket där Liv fortfarande satt och tittade på sin telefon.

Du, vad säger du? Ska vi krypa ner i sängen och titta på en film när Andreas gått?

Liv såg upp och långsamt spred sig ett leende.

Kan vi se den nya Spiderman?

Emelie nickade. Det fanns nog inget hon tyckte var så tråkigt som superhjältefilmer, men vad gjorde man inte för sina barn? Och dessutom räknade hon kallt med att slumra en stund medan Liv njöt av hur Spindelmannen räddade världen.

Kapitel 2

Gräset knastrade under träskorna när Emelie gick med snabba steg mot gäststugan och försiktigt knackade på dörren. Det hade snabbt blivit en vana att ge ifrån sig så lite ljud som möjligt för att undvika bebisskrik.

Kom in, gastade Linn och Emelie log, ingen rädsla för att väcka bebisar där inte.

Hej, svarade Emelie och sparkade av sig skorna på mattan innanför dörren. Gäststugan doftade av socker och choklad och Emelie kramade dotterns axlar där hon stod böjd över diskbänken och bankade lätt på en kakform som släppte sitt gyllenbruna, doftande innanmäte med en duns mot skärbrädan.

I vaggan som Oskars farfar gjort, där både Oskar och hans pappa Anders legat, låg Astrid och gurglade med händerna fäktande efter de färgglada djuren på bandet som hennes föräldrar spänt över kanten på vaggan.

Åh, du är väl världens sötaste, gullade Emelie och böjde sig över vaggan.

Men kolla Linn, hon log! Hon känner igen mig! Emelie lyfte Astrids nakna fot och borrade in näsan i fotsulan. Visst gör du gumman, visst känner du igen mormor?

Klart hon känner igen dig, du är ju världens bästa mormor, svarade Linn och lade handen på Emelies ryggslut när hon lutade sig över vaggan och Astrid begåvade dem med ett ännu bredare leende och ett nytt gurglande.

Men kan någon stoppa tiden nu. Hon är så fin, sa Emelie. Skojar bara, tiden kan få kliva på så att skrikhalsen inne hos oss växer på sig lite.

Linn pussade sin dotters panna och puttade till plastdjuren så de vippade fram och tillbaka på bandet.

Är det jobbigt?

Ja, egentligen får man väl inte säga så. Dante kan ju inte hjälpa det, men det är jobbigt och jag tror inte att hans föräldrars fyrkantiga jämställdhetstänk är det bästa för honom. Men det är deras beslut. Hon tog en bit av kakan som lossnat och låg på diskbänken. Mmm, god. Vad är det i den här?

Mörk choklad, dulce de leche och flingsalt, svarade Linn och höll upp kniven som en fråga om Emelie ville ha en bit.

Tack gärna, svarade Emelie och satte sig på en av de två stolarna som stod på var sida om det lilla klaffbordet.

Storstugan i huset som varit Andreas och som de fortfarande kallade gäststugan var mysig och inredd i ljusa toner, men den var inte stor. Med två personer, bord, två stolar och en vagga så fick man gå sidledes i köksdelen för att inte gå på varandra. Linn räckte fram en servett med en generös skiva ljummen chokladkaka på och lyfte sedan upp Astrid.

Ska vi visa mormor ditt senaste konststycke min begåvade, blivande teaterdirektör, sa hon och hissade upp flickan mot taket så hon kiknade av skratt.

Emelie stoppade kakan i munnen och skakade på huvudet.

Har du inte släppt det där ännu? Tror du verkligen att det ligger något i det där horoskopet som Jenny ställde?

Tror? Jag är säker på att det stämmer. Jenny har lovat att ställa mitt horoskop också, svarade Linn medan hon tog filten från vaggan och bredde ut den på golvet mellan köksbordet och vardagsrummets soffa. Hon lade ner Astrid på rygg, tog ett gosedjur från vaggan och lade sig på filten med ansiktet vänt mot sin dotter.

Astrid, kolla här. Här gumman, här är mamma, kuttrade hon och lät gosedjuret dansa framför bebisen.

Astrid gurglade och sträckte sina knubbiga armar mot sin mamma som fortsatte locka på henne medan hon flyttade sig och gosedjuret bakåt. Astrid sträckte ut armen åt andra hållet och hennes lilla kropp spändes och så tog hon fart mot sin mamma och rullade över på magen där hon blev liggandes och förvånad såg sig om. Linn for upp.

Såg du?! Hon vände sig! Det var första gången igår och se när hon ligger på magen så lyfter hon huvudet själv.

Innan Emelie hann svälja ner kakan och svara, lyfte Linn upp sin dotter och dansade runt med henne och sjöng om hur duktig, smart och vacker hon var. Emelie skrattade och skakade på huvudet och längtade efter den dagen Dante skulle bli sådär ljuvlig och Andreas skulle få uppleva det som Linn gjorde nu.

Linn gav Astrid till Emelie och tog en bit kaka.

Hmm, den här blev inte dum, den ska jag göra flera av till caféet. Hon tystnade och såg på Emelie som gungade Astrid i famnen.

Tack mamma, sa Linn med en lätt darrning på rösten.

För vad? svarade Emelie och såg upp på Linn.

Tack för att du orkade vara en tjatig mamma och fick mig till barnmorskan när jag var dum i huvudet och trodde att det enda som var bra för Astrid var att jag ammade. Oskar, hon och jag mår så mycket bättre nu när hon får mjölkersättning på kvällen.

Tårarna steg i Emelies ögon och hon såg ner på sitt barnbarn som somnat i hennes famn. Skulle hon våga vara lika tjatig på Andreas om att hans bebis kanske mådde bäst att vara närmast sin mamma och hennes bröst den här första tiden? Men det var skillnad, Linn var hennes dotter och på något sätt var det hennes ansvar att se till att Linn mådde bra även om hon var vuxen. Och Andreas var hennes älskade sambo, som bara råkade ha barn med två andra. Hon skakade på huvudet.

Tänker du på Dante? frågade Linn.

Ja, det kändes som en så bra idé att Andreas skulle få barn med Sussi och Stina men just nu vet jag inte riktigt vad min roll är i den ekvationen. Men du på tal om Dante, det var därför jag kom hit, sa hon och lämnade över Astrid till Linn. Somin kommer och fotar Dante och hans familj och Sussi tyckte att vi alla skulle vara med på bilden. Vill ni vara med?

Linn reste sig, lade ner Astrid i vaggan och drog upp den ljusgula filten till hakan på henne.

Nej, jag tror inte det. När de tog kort på Astrid var det bara jag och Oskar som var med. Men när är det?

Emelie såg på klockan som visade halv tio och for upp.

Shit, han kommer om en halvtimme och jag har inte fått på tjejerna kläder än. Hon gick de två stegen till dörren och vände sig om. Kom in bara om ni ångrar er, men ha på något vitt upptill och ett par jeans.

I Julhuset var det oroväckande tyst. En halvtimme kvar tills fotografen skulle komma och ingen verkade ha lämnat sin säng. Emelie tog trappan upp till sovrummet i två steg och slet upp dörren. Andreas snarkade lätt med täcket virat runt kroppen och armen böjd över huvudet. För en stund stannade hon till och kände värmen sprida sig genom kroppen. Han var så fin, tänk att han var hennes och snart skulle bli hennes man. Varsamt drog hon i täcket och smekte hans nakna arm.

Andreas, du måste vakna nu. Fotografen kommer alldeles strax.

Han ruskade på sig, sträckte ut armen och drog ner henne i sängen.

"Kom hit min söta blivande