Be till Gud men reta inte djävulen: berättelsen om en man som trodde att allt var till salu

By Mats Arehn and Staffan Engström

"Det som nu fått Don Mentar att vilja sitta i fred vid de öppna fönstren var något som hade upptagit hans tankar i flera år. Ända sedan den himmelska Uppenbarelsen. Han visste att det han hela livet hade strävat efter, hela hans livsgärning, snart skulle nå sitt fullkomliga symboliska värde."Alice Eklund är orolig över sitt barnbarn, Timmy. Sedan han började på dagiset Triangeln har han ofta klagat på huvudvärk, och dagispersonalen säger att Alice och hennes man har smutsiga själar. När dagiset hotar med att de inte längre får träffa Timmy bestämmer sig Alice för att kontakta journalisten Benny Lilja. Lilja upptäcker snart att förskolan är en del av en världsomspännande religiös organisation som kallas Farmen, eller Mentarkyrkan, och som styrs av Don Mentar. Men varför driver Mentarkyrkan en förskola? Och hur stor makt har egentligen organisationen?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726581393

Book preview

författaren.

Mormor är ängslig

A lice stannade och tog stöd mot grinden. Byggnaden såg ut som vilket svenskt daghem som helst. Benen ville nätt och jämnt bära henne, så hon blev stående en stund med bultande hjärta. Det kunde knappast bara vara promenaden från tunnelbanan som gjorde henne darrig. Vad skulle hon råka ut för den här gången?

Det var något som inte var alldeles som det borde vara. Sådant märker en mormor. Alice kände som ett blytäcke över axlarna när hon tänkte på förra besöket. Hon öppnade grinden. Daghemmet låg tyst och stilla som om det var övergivet. Tittade någon på henne bakom den tunna vita gardinen?

Lite avvaktande lade hon handen på dörrhandtaget. Hon höll andan och lyssnade. Det hördes ingenting därinifrån och ändå visste Alice att det var minst tjugo barn på Timmys dagis. Skulle hon våga besvära igen? Dörren var låst och Alice knackade försiktigt på rutan. Hon ville ju bara veta om Timmy mådde bra. Han hade klagat på att han hade ont i örat när hon pratade med honom kvällen innan. Men varför var det så tyst?

Hon hörde några snabba steg innan dörren öppnades och ångrade sig nästan samtidigt som hon såg kvinnans ansikte i dörröppningen. Jessica skulle väl inte bli glad, men Alice måste få veta att han inte var sjuk.

– Ja? Kvinnan i dörren såg forskande på henne utan att visa något tecken på igenkännande.

Alice presenterade sig. Hon hade ju träffat henne förut, men en föreståndare kunde säkert inte hålla reda på alla barns mormödrar. Hon drog långsamt av sig sin basker och undrade om hon kunde stiga in. Föreståndaren, en ljus kvinna på drygt trettio år, var alldeles tyst en bra stund. Det var svårt att stå stilla rakt upp och ner och Alice började upprepa sin fråga. Föreståndaren avbröt.

– Jo, jag vet vem du är. Du kan komma in, men jag vet inte vad det ska vara bra för. Hon gläntade på dörren så att Alice precis kunde klämma sig emellan. Dörren drogs igen bakom henne.

Det var tyst i kapprummet också. Alla barnens kläder hängde i prydliga rader och skorna stod rakt under. Det fanns en skylt med varje barns namn på en list ovanför klädkrokarna. Alice log när hon kände igen Timmys jacka på håll.

– Han hade lite ont i öronen igen i går och förra gången så…

– Det är ingen fara med honom. Svaret kom direkt, som om det legat och väntat på henne. Läpparna log medan orden stöttes ut.

– Jag kanske kan hälsa på honom? Alice tummade på baskern, fingrarna förde nästan sitt eget liv. Hon hade inte kommit längre än en meter från ytterdörren och såg säkert ut som en mycket harmlös liten mormor.

– Det tror jag inte, det skulle nog bara störa honom nu. Svaret hade ingen värme.

– Men jag tror att han skulle berätta direkt för mig om han inte mår bra. Annars säger jag bara hej och går igen.

Föreståndaren drog djupt efter andan. Så tittade hon strängt på Alice och lade handen på dörrhandtaget igen.

– Jag är övertygad om att Timmy klarar sig alldeles utmärkt här på egen hand. Det kanske är så att det är alla dubbla budskap som får honom att känna sig dålig. Vi kanske måste bestämma vem som ska ha ansvaret. Hon öppnade dörren och visade med en tydlig gest att Alice borde gå.

– När Timmys mamma hämtar honom i dag måste vi nog ta ett ordentligt samtal med henne.

Alice nästan snubblade ut på gården. Hon fick på sig baskern, men var så yr och omskakad att hon tvingades ta stöd mot grinden. Det gick en buss på Grycksbovägen och hon skulle ta den till Älvsjö station. På stadsdelskontoret i Älvsjö kunde man få en kopp kaffe och kanske prata med någon av tjänstemännen för att lugna ner sig. Det var svårt att tala med John om det här.

Ett par timmar senare satt Alice och John Eklund i stora rummet i sin lägenhet i Aspudden. De hade varsin tekopp framför sig. Alice satt tyst. Hon kunde inte förstå hur allt blivit så fel. De hade alltid varit väldigt försiktiga med att ha synpunkter på sina barns sätt att leva och ville inte lägga sig i hur barnbarnen uppfostrades. I början hade de också kommit väldigt bra överens med Henrik som var gift med deras yngsta dotter Jessica.

Men Henrik förändrades efter att han hade bytt jobb. Innan han blev chef på bankens dataavdelning kunde han ägna timmar åt att vara ute i skogen med Timmy i en bärstol på ryggen, åka skidor eller stanna hemma om pojken blev sjuk. Alice kom ihåg hur varm hon blivit om hjärtat när Henrik på sitt lite högtidliga sätt sa: Barn har inga skyldigheter, bara rättigheter. Det är föräldrarna som har skyldigheter.

Det var då. Nu brukade han påstå att barn skulle behandlas som de små vuxna de var och ju förr de fick ta fullt ansvar för sina handlingar desto bättre. Tid hade han sällan eller aldrig, och om pojken var sjuk blev Henrik bara irriterad.

Jessica och Henrik hade varit väldigt glada att få plats åt Timmy på daghemmet Triangeln. De hade berättat att det var ett ställe med verklig ordning – inget kaosartat kommundagis där barnen härjar runt. Gott om personal skulle det vara också och det fanns en särskilt ansvarig för att barnen inte mobbade varandra. De tillåter inga rasistiska tendenser, sådant tas itu med på en gång, hade Jessica glatt berättat.

Det var första gången Alice Eklund reagerat negativt när det gällde Timmy. Hon hade undrat om barn verkligen förstod vad som menades med rasism, men Jessica hade skrattat bort hennes frågor. Det är aldrig för tidigt att bekämpa onda ideologier, hade hon svarat.

Flera gånger sedan dess hade hon försökt tala med sin dotter om lille Timmy. Hon tyckte inte att han verkade må bra och antydde för Jessica att det var något med Timmys dagis. Senast hon var barnvakt åt dottersonen hade han dunkat huvudet i golvet och sedan skrikit med tårar i ögonvrårna men leende mun: Inte ont, inte ont! Efteråt grät han otröstligt i en halvtimme. Jessica svarade bara kort att det i alla fall inte kunde bero på daghemmet.

Ibland klagade Timmy över huvudvärk och en gång hade han haft drygt fyrtio graders feber en hel dag utan att dagispersonalen reagerade. När Alice Eklund, som den gången skulle hämta pojken, blev upprörd fick hon till svar att barn ofta konstruerade fram feber för att slippa ta itu med sina verkliga problem. Man skulle i stället hjälpa dem att förstå sin historia. Alice uppsökte sin husläkare som konstaterade att Timmy hade öroninflammation och borde behandlas med antibiotika.

Efteråt fick Alice höra av sin dotter att hon inte kunde hålla pojken hemma på så lösa indikationer. Det kunde äventyra dagisplatsen.

Det var svårt nog ändå. Jessica och Henrik hade blivit allt svårare att prata med det senaste året. Ibland på gränsen till avvisande. Tidigare när Timmy var riktigt liten hade de ofta träffats och pojken hade verkat glad och harmonisk som de andra barnbarnen. Hon hade ofta varit barnvakt och tillsammans med morfar John tagit hand om Timmy vid alla möjliga tillfällen. De hade alltid haft roligt tillsammans. Och Alice Eklund visste att pojken trivdes hos henne.

Hon hällde upp en stor kopp te och tänkte på hur upprörd Jessica blivit när Alice varit på daghemmet utan att förvarna dottern. Det var två veckor sedan och den senaste gången hon sett Timmy, bortsett från den korta stunden kvällen innan. Den gången hade hennes oro drivit henne till ett besök för att få svar på några frågor. Hon hade pratat med en ung flicka i personalen och försiktigt undrat om Timmy verkade glad på dagarna. Flickan ville inte svara på några frågor utan hade sagt åt Alice att tala med föreståndaren.

Innan hon hann reagera dök föreståndaren upp. Hon tyckte inte om att utomstående spionerade och förklarade att om Alice fortsatte att ha synpunkter skulle Jessica tvingas välja, antingen ta Timmy från förskolan eller se till att han inte träffade sin mormor så ofta.

Efteråt blev Jessica ursinnig och skällde på henne som hon inte ens gjort under sin pubertet. Hon hotade med att Alice och John inte skulle få träffa Timmy förrän efter semestrarna. Det betydde två månader utan kontakt med pojken.

Då ville Alice gå till polisen, men som tur var hindrades hon av John. Det fanns inga grunder för att påstå att förskolan gjort något som var brottsligt. Han hade nog rätt, och det skulle inte hjälpa Timmy. Hon gick i stället till stadsdelskontoret. Tjänstemannen lyssnade vänligt till henne en god stund. Men sedan förklarade han att det aldrig kommit några klagomål på stället tidigare och att pojkens föräldrar måste skicka en skriftlig anmälan om det skulle bli någon utredning.

Sedan hade hon kommit att tänka på tidningen Södertörnsposten. Hon hade läst en artikel om ett äldre par som tvingats flytta från sitt hem till en servicelägenhet i en annan kommun. Det var en så fin och känslig artikel där åldringarna behandlades med respekt, som vanliga människor, och hon hade lagt märke till journalistens namn. Han hade samma förnamn som sonens fotbollsidol från åttiotalet, Benny. Kanske kunde han göra något, skriva en artikel om daghemmet utan att blanda in Alice? Det värsta som kunde hända var att hon eller dottern fick skulden för en skandal. Men något slags reportage från förskolan Triangeln kanske skulle vara det bästa sättet att öppna ögonen på Jessica och Henrik.

Alice Eklund sträckte på benen. Hon kände sig stel när hon med tekoppen i handen gick ut i köket. John satt kvar i stora rummet och lyssnade på Ekot. Alice tog telefonluren. Det här skulle hon inte berätta ens för sin man. Hon darrade på handen när hon slog numret till Södertörnsposten och för andra gången bad att få tala med Lilja. Han var inte på plats nu heller. Hon bad dem lämna ett meddelande. Två försök till skulle hon göra och sedan tänkte hon åka till redaktionen och be att få träffa honom.

Hon sköljde ur sin kopp och ställde den i diskstället. Antagligen ringde folk till tidningarna med alla möjliga uppslag att skriva om. Det var säkert svårt att hinna med att ta emot allt. Tidningar och tv fick ta upp frågor som myndigheterna inte hann med eller brydde sig om. Ibland var det väl riktiga gnällspikar som ringde också, sådana som bara krävde och krävde. Men Alice tänkte inte ge upp. Ville Benny Lilja inte göra något fick hon väl gå till polisen i alla fall. Bäst vore det om hon kunde övertyga honom. Journalister som rotar åstadkommer ofta mycket mer än vad tjänstemännen kan göra. De är bundna till regler när en bra journalist bara kan fängslas av sin övertygelse. Alice Eklund tyckte nästan att hon hade svårt att andas när hon lyfte luren igen.

Farmen

B ill Vogel hade varit chef för Londonkontoret i nästan fem år när det hände som absolut inte fick hända. Efter en helt vanlig arbetsdag, som brukade bli uppåt tio timmar, satte han sig till bords för att ta för sig av hustruns franska broccolilåda. Hon envisades med att servera den någon gång varje månad. Merri hade just hällt upp ett stort glas iste åt sin man när det bankade på dörren. Bill reagerade inte så Merri hängde av sig förklädet och öppnade.

Han hörde snart att det inte handlade om ett vänbesök, snarare en försäljare eller en tiggare, och gick därför ut i hallen för att avstyra den envise vid ytterdörren. Mannen som stod på andra sidan tröskeln var i Vogels ögon en ung spoling, antagligen en försäljare av något slag, kanske ännu en försäkringsagent. När mannen presenterade sig som journalist kände Bill genast en klump i magen och bad hustrun gå tillbaka till matrummet.

Den unge mannen i mörkgrå Armanikostym log tvärsäkert och bad att få ställa frågor om Kännedomens materiella former som de formulerats från Farmen. Vogel fick behärska sig. Det värsta som kunde hända var om något kom ut om vad som stod i de fördolda skrifterna, där fanns saker som allmänheten ännu inte var mogen för. Och så fort Farmen nämndes måste man vara på sin vakt. Han vågade inte tänka på konsekvenserna. Vogel gjorde ett försök att mota bort mannen som sa att han kom från Daily Mirror och samlade material till ett reportage. Just när han skulle stänga igen dörren sträckte mannen fram bilden. Vid första ögonkastet tyckte Vogel att bilden föreställde två hårdsminkade våp som höll om varandra i en rätt utmanande pose. När han fick se den på nära håll kände han igen sig själv. En bild från klubben som ingen visste att han brukade besöka.

Han bad journalisten följa med in i biblioteket. De kom överens om att ingenting om fotot skulle publiceras i reportaget och Bill Vogels namn skulle inte heller förekomma. I övrigt svarade han på nästan alla frågor som journalisten ställde.

Tre veckor senare bröt orkanen ut. Journalisten hade avslöjat vem han hade fått uppgifterna av och också kallat Vogel den himmelske transvestiten. Efter offentliggörandet dröjde det bara några timmar innan Parker från Farmen hörde av sig. Han gav Vogel två alternativ, antingen betala tillbaka skulden till organisationen, byta namn och flytta eller det andra alternativet. Du väljer själv! Organisationen hade helt tagit avstånd från honom och en ersättare var redan påtänkt. Judith Hurst, en riktig kvinna den här gången, hade Parker torrt avslutat sitt samtal.

Bill Vogel såg bara det andra alternativet. Han kunde inte betala tillbaka de åttahundratusen pund han lånat för att köpa hus, jaktstuga och bil och han kunde inte kasta ut familjen i en evig kyla. Han kunde bara befria dem alla från bördan av sig själv.

Med tårarna som skydd mot synen av de gråsvarta dubbla gevärspiporna öppnade han munnen och pressade in mynningarna över underkäkens tänder. Instinktivt höll han vänsterhandens fingrar emellan så att inte tänderna skulle skadas av stålet. Han var ensam i jaktstugan och hade för säkerhets skull laddat båda piporna. För att nå avtryckarna måste han först luta stocken på jaktgeväret mot sitt knä, pressa upp kolven med vänsterfoten, böja sig en aning framåt och sedan sträcka ut högerhandens tumme. Han fixerade bösspiporna mot gomtaket med den vänstra handen och trevade efter de dubbla avtryckarna. Smällen och kastet med huvudet kom samtidigt och sedan var allt över.

Bill Vogel hittades av en jaktkamrat. Han låg sedan fyra dagar i sitt torkade blod. Det fanns inte ett märke på tänderna, men på baksidan av huvudet var hålet större än en knuten näve på en vuxen man.

Några mil öster om oljefälten vid Wichita Falls gjorde floden Red River, som var gränsen mellan Oklahoma och Texas, en mäktig och flera mil lång krök söderut. Ytterligare några mil i sydlig riktning, på en väg som bara kunde nås från det lilla samhället Henrietta, låg Farmen, omgiven av grässtäpp och gränsande till en smal kil av lövskog som trängt ner från de bevuxna markerna kring floden. Väster om Farmen fanns rester av det torra buffelgräsområde som i USA kallas prärie, medan vegetationen österut var mer högväxande.

Det hette Farmen fast där varken fanns boskap eller odlades något ätbart för försäljning, men folk i trakten brydde sig heller inte om vad de som bodde där levde av så länge de som kom och gick var skötsamma människor.

Farmen var omgiven av ett långt och välbyggt staket. Det första man såg från grindarna var den vita huvudbyggnaden, som var tre våningar hög och låg som en liksidig triangel med en spets mot infarten. Den inrymde en stor möteslokal, en liten restaurang och utbildningslokalerna EDCHAM, där ED stod för education (utbildning) och CHAM var förkortning för chamber (kammare). Till utbildningslokalerna fanns också ett observatorium.

Huvudbyggnaden rymde även SUCOM-Heart. SUCOM var en förkortning av supervisor (övervakning) och committee (kommitté). Tillägget heart var med Farmens organiskt associerade språkbruk ett sätt att klassificera betydelsen av en plats eller ett uppdrag. Brain var högst på skalan. SUCOM-Brain låg i ett litet rum högst upp intill biblioteket. Där fanns också ett par små sovrum med tillhörande hygienutrymmen och ett kök.

Hela andra våningen i huvudbyggnaden var inredd för Don Mentar, Farmens store grundare. I nordvästlig riktning från huvudbyggnaden låg tre grupper tvåvåningsradhus som enbart var bostäder. De flesta beboddes av Farmens medarbetare, men några lägenheter var reserverade för tillfälliga gäster.

Ett femtiotal meter bort i förlängningen av huvudbyggnadens ena sida fanns en gigantisk pyramidliknande konstruktion av glas och sten. Det var en ännu inte helt avslutad byggnation som skulle bli Farmens rum för gemensam andakt.

Don Mentar hade suttit nästan två timmar i sin rullstol vid de öppna franska fönstren med utsikt mot en terrasserad kulle. Han konstaterade att de två fot höga vinrankorna behövde sina dryga fyra månader innan det skulle vara möjligt att skörda. Vin var den enda formen av alkohol som accepterades på Farmen, förutom sårsprit. Don Mentar var finsmakare när det gällde vin, och av den kaliforniska druvsorten Zinfandel hade han lyckats göra ett svartpepparkryddigt och samtidigt sammetslent vin som med fördel kunde lagras sju åtta år.

En liten sparvflock drog runt kullen, kastades kors och tvärs av en virvelvind innan fåglarna slog sig ner i ett buskage. Don Mentar sträckte sig efter solglasögonen. Ingen utom läkaren fick se hans dåliga öga. Läkaren hade sagt att han skulle skydda sig mot starkt solljus, och Mentar var noga med att omgivningen skulle minnas hans blick som den varit. Blicken som fick människor att bli stumma som av strålar från makterna bortom alla begrepp. Han harklade sig och prövade sin röst. Egentligen var det något mer än en röst, något som bara gick att jämföra med andra naturljud. Det brukade sägas att jämfört med Don Mentar lät Niagarafallen som ett takdropp.

William Boester, av Mentar kallad Will, hade fått sina instruktioner. Han liksom alla andra visste att när Don Mentar höjde handen efter att fönstren hade öppnats och formade läpparna till ett silence betydde det att han inte ville bli störd och att ingen i byggnaden fick föra oväsen. Eventuellt arbete framför huvudbyggnaden skulle också upphöra och ingen fick köra in eller ut via huvuduppfarten. Don Mentar tänkte odödliga tankar.

Han satt i sin rullstol insvept i en gråblå sidenrock, en födelsedagspresent från en känd Hollywoodartist. Det var fyra år sedan nu, när han fyllde åttio och hela Farmen hade varit som en enda festplats. Synd bara att inte hustrun och följeslagaren Carla fått vara med om det jordiska firandet. Hon hade blivit hämtad till de högre uppdragen redan elva år dessförinnan, men ett gott liv hade de haft tillsammans i nära fyrtio år.

Don och Carla hade inte brytt sig om att skaffa några barn, de hade i stället adopterat nio stycken. Av dessa arbetade fyra på Farmen, två hade uppdrag för Farmens räkning på olika håll i USA och ett i Europa. Tre av dem som fanns på Farmen var gifta och hade egna familjer. Don ansåg att de skulle leva som vanligt folk, inte vara annorlunda i sitt sätt.

Ett av de nio adoptivbarnen, Barbara Ann, hade vänt dem ryggen. Det hade varit plågsamt och lämnat ärr i själen. Don och Carla kunde acceptera att någon inte längre kände den personliga kärleken till dem, men för de andra adoptivsyskonen och för alla medarbetarna skulle det visa på disharmoni och ge upphov till grubblerier. Då sattes kärleken till uppdragen på verkligt prov.

Carla hade varit stark och lika klar över hur konflikten med flickan skulle skötas. Vid en middag på tacksägelsedagen, då familjen alltid brukade samlas för att äta tillsammans, hade hon helt lugnt dukat upp för alla på sina vanliga platser utom för en. Barbara Ann var inte bjuden.

Middagskonversationen var ovanligt trög och återhållen men Carla pratade på lika glatt som vanligt för att få alla att känna sig välkomna. De äldre av barnen tittade mest ner i sina tallrikar och var väluppfostrade nog att inte ställa frågor eller ens antyda att det var något som fattades. Men den yngsta, Rhonda, som alltid stått närmast Barbara Ann satt oupphörligt och vred på huvudet och sökte än den enes, än den andres skyggande blickar. Ibland harklade hon sig och tittade mot den plats Barbara Ann normalt skulle ha suttit vid. Carla log och såg på den yngsta.

– Saknar du något, Rhonda? Mer sås? S-Å-S, Rhonda?

Det blev alldeles tyst och alla tittade rakt fram men var noga med att uppfatta varje viskning som kunde komma över Rhondas läppar.

– Barbara Ann!! Vad har ni gjort av Barbara Ann?

– Rhonda lilla, så tanklöst av mig. Jag borde förstås med detsamma berättat att din syster har utnyttjats av dem som vill oss ont. Far och jag har försökt tala med henne, men hon har valt bort sin familj och allt vad vi står för. Hon är långt borta och kommer inte hit mer. Vi är naturligtvis ledsna och det skulle underlätta väldigt för oss om vi inte rör upp det som varit… ni känner ju till att allt inte varit som det brukar… men nu ska vi ha trevligt tillsammans. Inga fler smutsiga tankar! Vår gemenskap påverkas ju inte. Nu tar vi efterrätten! Vi har en fantastisk cheesecake som mrs Winford har bakat.

Rhonda hade brutit överenskommelsen några gånger till, men så småningom hade hon också verkat inse att det var bäst för alla att glömma Barbara Ann.

Ibland måste man bara gå vidare! Don Mentar brukade inte se tillbaka, men nu fanns det ett skäl. Uppenbarelsen!

I snart femtiofem år hade han arbetat med att först bygga upp och sedan utveckla Farmen till ett världsomspännande imperium. Det sanna hade varit det rätta och det enda. Så tydligt kunde han se framför sig alla de yttre tecken som pekade framåt. Det var så han hade sett verksamheten som en kyrka. De som förstod och delade Kännedomen var beredda att dela med sig av den och de nya som anslöt sig var villiga att lära sig även om de fick bidra till kostnaderna för sina kunskaper. De fick dela Kännedomen, inte bara om skapelsen utan också om alla former av mänskligt beteende, socialt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt. Och de som anslöt sig kunde också få hjälp till anställning, karriär och en stark gemenskap. De hade friheten att välja. Du väljer själv, var Don Mentars favoritvalspråk.

Farmen var ett namn på verksamheten, men det syftade egentligen bara på Mentarkyrkan. Det fanns ekonomiska fördelar med att vara ett samfund, inte minst genom att religiös verksamhet slapp beskattning i USA. Den andra delen av verksamheten, den som drev affärer, oftast i tjänstesektorn, var en kedja av företag under samlingsnamnet Mentar.

Mentarkyrkan hade nu mer än en och en halv miljon medlemmar. Mer än hälften fanns i USA och merparten av de övriga i Europa. Kyrkan fanns också i Sydamerika, Japan och Ryssland. Sammanlagt fanns ettusenfyrahundratre församlingar med egna tempel.

Mentarkoncernen hade närmare trettiotusen anställda, ett stort antal fastigheter i de stora världsstäderna och höll sig särskilt väl framme i databranschen. Närmare tiotusen anställda som också tillhörde Mentarkyrkan arbetade med information, tillverkade programvaror, böcker, videokassetter och cd-skivor för utbildning. Främst för medlemmar, men även för dem som sökte och var i behov av Kännedomen. Kyrkan drev också egna radio- och tv-kanaler och hade en väl utbyggd Internetservice.

Allt detta fungerade smidigt och Don Mentar behövde sällan ägna en tanke åt att hålla hjulen i gång, de rullade på av sig själva. Vid minsta ifrågasättande fanns många som ryckte ut till Mentarkyrkans försvar. Politiker i USA:s senat, skådespelare och artister stödde öppet eller i smyg kyrkans verksamhet.

Det som nu fått Don Mentar att vilja sitta i fred vid de öppna fönstren var något som hade upptagit hans tankar i flera år. Ända sedan den himmelska Uppenbarelsen. Han visste att det han hela livet hade strävat efter, hela hans livsgärning, snart skulle nå sitt fullkomliga symboliska värde. Det var tecknet på hans odödlighet, och efter det fanns bara de högre uppdragen och återföreningen med Carla. Treenigheten genom De tre grandiosa skulle få honom att återvända i ny skepnad.

Det första tillfället när han fick se dem i verkligheten låg fyrtio år tillbaka i tiden, när Don och Carla gjorde sin bröllopsresa i Skandinavien, den första europeiska resan. Synen hade varit bländande, precis som i de tidiga uppenbarelserna. De grandiosa hade glimmat, upphöjda och riktade mot galaxen. Som ett tecken på ursprung och en förebådelse om framtid.

Uppenbarelserna hade återkommit, ibland kom de tätt inpå varandra, ibland kunde det gå ett år emellan. Bekräftelsen kom när han nästan exakt sju år tidigare besökt Europa på en av sina regelbundna resor. I början på augusti for han till Stockholm och hamnade mitt i någon sorts festival. Överallt fanns marknadsstånd där man sålde meningslösa prylar och serverade märkliga maträtter från jordens alla hörn.

En lägenhet med sjöutsikt vid en stor vacker gata hade hyrts för Farmens räkning. Han mindes ännu Norr Mälarstrand. Från lägenheten, som låg högst upp och hade en altan, var det en fantastisk utsikt över gamla hus, kyrkor, broar och den vackra fjärden med parken intill. Don Mentar hade trivts i början, men sedan hade han störts av det eviga bullret och den hopplösa trafiksituationen. Det var avspärrningar och folkmassor överallt och han var inte förtjust i långa promenader. Han ville tillbaka till det lantliga lugnet på Farmen och bokade hemresan.

Den sista eftermiddagen kom tecknet. Då hade han upptäckt dem i hela sin glans och makt. Det var först då han hade förstått storheten. Han hade stått på altanen med sina förtrogna och sett ut över vattnet. Massor med människor hade samlats runt kajerna och på bergknallar där utsikten var bra. Himlen var halvklar med en del låga molnformationer som dolde sensommarsolen. Långt bort från öster kom planen, lågt svepande över vattnet. De första gjorde sina svängar i formation och sedan kom ett ensamt. Det flög och dök ner över den lätt krusiga stålblå vattenytan och vände så uppåt för att liksom ta sikte på den skymda solen. Flygplanets två par deltavingar blev för en stund alldeles svarta, sedan gled molnen isär.

Några bleka solstrålar fångades upp av de tre borta i öster. Reflexerna var tillräckliga. Det svarta planet ställde sig på högkant långt uppe över fjärden som nu glimmade som ett ljust öga.