Uppföljaren: -

By Lars Lindgren

Årets västerbottning. Det var utmärkelsen Linda fick den där gången för längesen. Efter att hon avslöjat Emmys mördare helt på egen hand, fastän hon bara gick i gymnasiet då. Upplevelsen lade grund för ett framtidsbeslut hon aldrig någonsin kommer att ångra. Valet att fortsätta hjälpa de utsatta i samhället. Valet att bli polis. När vi åter får träffa Linda Anberg är hon färdigutbildad polis i hemstaden Umeå. Hon får kämpa för att vinna respekt i ett mansdominerat yrke, men hennes intelligens, mod och intuition visar sig snart vara stora tillgångar. Att brott inte är någon bristvara står klart när Linda får lösa såväl rån som våldtäkter och mord. Och att titeln på boken har flera meningar, det blir läsaren också snart varse... "Uppföljaren" är den andra delen i deckarserien om Linda Anberg. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726683660

Book preview

Lars Lindgren

Uppföljaren

SAGA Egmont

Uppföljaren

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2009, 2020 Lars Lindgren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726683660

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Del 2

Kapitel 1

I Granbäck hade de funnit en fristad. Gården var öde sedan en lång tid tillbaka, och ingen människa verkade någonsin sätta sin fot där. Här kunde de vara ostörda. Hela förra sommaren använde de den fallfärdiga stugan som sitt gömställe, och de hade aldrig stött på någon. Det var verkligen ett ställe, där de fick vara i fred. Men nu möttes de i Vännäs.

– Tjena! Sören satte sig ner med en duns vid cafébordet på Ljuslyktan.

 Hej! svarade Christer lite mera lågmält.

 Varför ville du att vi skulle träffas här? Duger inte nåt café i Umeå längre?

Sören hade fått ett SMS från Christer och blivit ombedd att komma till Vännäs för ett viktigt möte. Jäteviktigt hade det stått. Christer var ingen stavningens mästare, men budskapet hade gått fram. Sören fick ta sin motorcykel och puttra i väg efter Blå Vägen, E 12:an.

De bodde båda i Umeå, men Christer var ofta i Vännäs eller i Vännäsby. Han hade sina rötter och en del anhöriga där som han kunde övernatta hos vid sina besök. En period bodde han med föräldrarna i Ersmark.

Sören var född och uppvuxen i Björkarnas stad och hade tänkt bo kvar där så länge han var i sådant skick, att han själv kunde bestämma över sådant. Båda två hade för ungefär fem år sedan lyckats kämpa sig igenom gymnasiet med medelmåttiga betyg. Christer hade länge haft en kompis i Ersmark, men kompisen bodde numera på Teg i Umeå. Och denne kompis hade nu Christer träffat på stan i Umeå och fått höra något som var anledning till den här träffen i Vännäs.

 Dom har hittat våra vapen i Granbäck, sa Christer viskande.

 Va! Vem då?

 Polisen.

 Va fan! Hur har det gått till? Snuten är väl aldrig i dom trakterna, sa Sören, samtidigt som han la in en prilla under överläppen.

 Dom fick väl nåt tips av nån jägare eller nån som var ute och joggade och fick för sig att kolla i huset.

De satt tysta en stund.

 Vad gör vi nu? undrade Christer och tittade sig omkring i den lilla lokalen.

Där satt förutom Christer och Sören bara ett medelålders par, som verkade helt försjunkna i ett par tidningar. Dessutom en tjej som gick runt och plockade av ett par bord efter några gäster.

– Vi tar det lugnt nu. Fikar klart och sedan går vi ut till din bil och snackar, sa Sören, som inte alls verkade upprörd över vad han hade fått veta. Lade upp ena foten på en stol och lutade sig bakåt och beundrade tjejen, som plockade ihop kopparna.

– Läcker häck, tycker du inte? Henne skulle man inte kunna säga nej till mer än tre gånger, sa Sören med ett brett flin.

Sören var arbetslös sedan en tid, medan Christer hade ett tillfälligt arbete på en större bensinstation i Umeå. De två hade flera små inbrott på sina samveten. Det största och det som hade gett mest var mot en kioskbutik på Haga.

Sören hade länge pratat om att göra något riktigt stort. Christer var lite betänksam, samtidigt som det verkade frestande att kunna göra något stort och få nästan obegränsat med pengar. Och för honom skulle ett måttligt belopp vara obegränsat, medan Sören drömde om de verkligt stora pengarna.

De satt länge kvar på caféet. Tysta och lite grubblande. Det medelålders paret gick och andra par kom.

I högtalarna spelade ett dansband Där näckrosen blommar, och en äldre kvinna bad tjejen bakom disken att skruva upp volymen lite.

– Nu fan tror jag vi måste dra, sa Sören och försökte sätta sig upp från sitt halvliggande.

När de passerade den städande tjejen gav Sören henne en liten klapp på rumpan och sa med ett brett leende.

– Tyvärr, jag har inte tid nu.

Tjejen blängde på honom men sa ingenting. Sören gick stolt ut genom dörren med Christer i hälarna.

De gick ut till Christers gamla Opel och satte sig med var sin cigarett.

Kapitel 2

Å rets västerbottning!

Linda Anberg.

Linda tog ner diplomet. Det hade nu suttit uppe i flera år. Hon fick denna utmärkelse efter att hon hade avslöjat Elving Nilsson. Eller Elving A Nilsson, som han ville heta.

Hon hade sett på diplomet otaliga gånger och tänkt på vad som hade varit bakgrunden till att hon fick det. Hur hon hade börjat misstänka att det kunde vara Elving, som hade mördat hennes bästa kompis Emmy. Tänkt på hur han hade börjat ana, att hon var honom på spåren. Hur hon blev instängd i ladan och hur hon tog sig ut och smet i väg. Hon hade skaffat fram bevis och gett dem till polisen, som genast ingrep, men Elving hann ta sitt eget liv innan han kunde gripas.

För sin insats fick hon utmärkelsen Årets västerbottning. En utmärkelse som en av lokaltidningarna lät sina läsare rösta fram. Konkurrensen bestod av sju kandidater, som tidningen på något sätt hade tagit fram. Det var idrottsstjärnor med internationell lyskraft. Det var ledare, som hade lyckats med sina företag och ordnat jobb till många i länet. Det var någon som hade arbetat med biståndsarbete på ett självuppoffrande sätt. Och det var framgångsrika idrottsledare. Men så blev hon vald i denna hårda konkurrens. Hon hade blivit glad och stolt men framför allt överraskad.

Linda hade gjort många besök på Emmys grav uppe på Sandbacka. Minst en gång i veckan besökte hon graven under de första åren, men även nu styrde hon ofta sina promenader upp till kyrkogården. Det var, framför allt i början, svåra besök. Särskilt när hon samtidigt stötte på Emmys sörjande föräldrar.

Emmy hade varit hennes bästis. Och det i ordets rätta bemärkelse. Ända från barnaåren till högstadiets sista år hade de hållit ihop i allt. Minnena kom tillbaka. Särskilt ett från tidiga år.

Linda hade ett minne från när hon och Emmy som nio- eller tioåringar var ute på äventyr en sommardag och så småningom hamnade uppe på Hamrinsberget. Där upptäckte de saker de inte alls hade känt till. Ett berg i stan, ett berg med utsikt. De fann resterna av ett bygge, som de inte kunde förklara. Senare fick de veta, att det på berget en gång hade stått en hoppbacke, som bland annat hade använts vid SM i backhoppning. Det berättade Lindas pappa efter att han hade skällt klart för att de hade varit borta så länge och inte meddelat vart de skulle.

Att Linda kunde klara av att göra det hon gjorde efter Emmys död förstod hon inte nu. Hur hon hade kunnat hålla sig lugn och kall och snärja in Elving, så att hon kunde avslöja honom. För henne kom den svåra sorgen efter Emmy först efter att allt hade blivit uppklarat. Då hade Linda en jobbig tid, men tiden läker alla sår, sägs det ju. Nu hade såren läkts men inte utan att lämna stora ärr.

Även Elvings grav fick ibland besök av Linda. Hon kunde stå vid den länge och fundera. Fundera på hur han på något sätt hade fått kortslutning i tankebanorna och dödat Emmy, som han älskade så intensivt. Att möta Elvings föräldrar vid hans grav blev också tungt.

Linda kände sig nu mogen att avsluta detta kapitel. Såg en sista gång på diplomet. Trots glädjen över att ha fått det kunde Linda inte hjälpa, att det bidrog till att hon fick en tår i ögonvrån.

Linda drog ut en byrålåda och lade ner diplomet med baksidan upp. Styrde in lådan och torkade bort tåren. Eller tårarna som det nu hade blivit.

Efter hela historien med Emmy och Elving var det dags för Linda att försöka komma på rätt köl i livet igen. Hon började sina gymnasiestudier vid Östra gymnasiet och fick nya kompisar. Tiden där upplevde hon till en början rätt så jobbig, men efter en termin fann hon sig väl till rätta.

Linda blev populär både bland lärarna och bland kamraterna. Hon blev lite av kändis efter tidningsskriverierna om henne och det hon hade gjort. Blev bästis med en tjej, som hette Mia och som hade i stort sett samma fritidsintressen som Linda hade. Intressen som de var ganska ensamma om i skolan. Löpning och längdåkning. Ja, löpning höll väl de flesta tjejer på med. Mest för att hålla vikten. Men skidåkning var det inte många som satte särskilt högt. Skulle man åka skidor så skulle det vara utförsåkning. Men längd. Icke!

Mia var en jätteduktig skidåkare. Linda ansåg sig också vara ganska bra, men hon hade inte den minsta chans mot Mia. Mia Pettersson tävlade på skidor ibland och det gjorde inte Linda. När de tränade tillsammans på I 20-milen, milspåret på regementsområdet, hade Linda bara hunnit drygt åtta kilometer, när Mia var framme. Men aldrig att Mia var stöddig mot Linda på grund av det. Hon kände sig underlägsen Linda i så mycket annat. Inte minst i skolarbetet. Där var Linda en stjärna. Själv var Mia inte så dålig, men Linda var ett par snäpp bättre.

Att åka skidor i snötyngd terräng, i ett väl preparerat spår och med ett bra skidföre med några minusgrader. Det tyckte Linda var en avkoppling, som slog allt annat. Och var man bara någorlunda bra tränad så var det inte alls jobbigt. Bara skönt.

Gymnasieåren gick undan ganska fort sedan första terminen var avklarad. Lindas slutbetyg var sådana, att hon i det närmaste kunde välja vad som helst för sina fortsatta studier. Hon hade länge tankar på att bli lärare. I skolan hade hon mött många duktiga pedagoger, även om hon också hade stött på motsatsen, men hon hade alltid tyckt, att det verkade vara kul att undervisa. Hon hade även ett tag varit inne på att hon skulle läsa juridik, men de mest seriösa planerna hade pekat mot journalistutbildningen.

Efter att ha funderat länge och väl och till och med en tid ha varit inne på att ta ett sabbatsår från studierna, hade hon äntligen kommit till beslut.

Hon skulle bli polis. Polisutbildning fanns ju i Umeå, så hon kunde bo hemma ytterligare en tid och hålla studielånen nere.

Under sommaren efter sista gymnasieåret ägnade Linda mycket tid till att sköta om sin kropp. Hon hade läst mycket om polisutbildningen och insett, att det skulle vara en stor fördel, om man kom till utbildningen med kroppen i trim. Hennes seriositet med träningen hade ökat i och med att hon fick beskedet om att hon blivit antagen. Hon löptränade mycket och deltog till och med i några motionslopp. De resultat hon åstadkom där var så bra, att en idrottsförening i stan hörde av sig och ville ha henne med i sin löpsektion.

Antalet tjejer på den utbildning hon hade sökt var ibland ganska lågt, men hon hade hört, att Umeå ofta hade omkring en tredjedel tjejer bland polisstudenterna. Tyvärr fick hon inte med sig Mia, men Mia kom in på lärarutbildningen i Umeå, så det skulle bli lätt att hålla fortsatt kontakt.

Nu skulle det bli fyra terminer men, som Linda hoppades, med en lite annan utbildning än den det hade varit i grundskolan och i gymnasiet. Och det var hon ganska säker på att det skulle bli. En stor del av undervisningstiden bedrevs uppe vid Universitetet. Polisutbildningen hörde till den samhällsvetenskapliga fakulteten. En stor del av utbildningen försiggick dessutom på gamla regementsområdet, på Umestan.

Umestan, ett namn som Linda, och som det verkade en majoritet av Umeås invånare, hade lite svårt att acceptera. För många var det rätta namnet I 20 eller regementet. Nere på I 20-området var den praktiska delen av utbildningen förlagd.

Polisutbildningen var inte särskilt gammal i Umeå. Och den tog alltså fyra terminer. Ja, egentligen fem. Linda hade läst på och visste, att efter fyra terminer tog man polisexamen, men efter det återstod en aspirantutbildning på en termin. Klarade man allt detta var man mogen. Då kunde man börja söka anställning som polis.

Linda trivdes bra med sitt nya liv. Som polisstudent. Tiden gick snabbt och utbildningen var mycket omväxlande och varierad och snart var de första fyra terminerna avklarade. Linda avlade polisexamen med fina omdömen, och nu väntade aspirantterminen. Hon ville helst göra den i Umeå eller någonstans inom distriktet, och så blev det.

Bara nya ansikten här jämfört med den dagen då jag var hit och anmälde mina misstankar mot Elving, noterade Linda, när hon gjorde sin första dag på polisstationen i Umeå.

Denna, den femte terminen, blev lärorik. Nu fick man en inblick i verkligheten. Allt från det pappersarbete en polis måste utföra, och som Linda hade hört så mycket om, till lägenhetsbråk, våldtäkter och fartsyndare. Hon fick också insyn i hur många typer av poliser det finns här i världen. Alla tänkbara mötte hon under sin femte termin av utbildningen.

En kriminalkommissarie som var chef ända ut i fingerspetsarna men som hade lite svårt att dölja, att han ansåg att kvinnor inte var skapta för att jobba inom hans yrke. De kunde möjligen vara lämpliga till att koka kaffe och sköta om disken i fikarummet på stationen.

En inspektör som verkade ha kommit in på polisbanan utan att ha önskat det. En inspektör som hade haft en allvarlig stroke, men som hade kommit tillbaka till jobbet efter sjukdomstiden dock inte utan en stor dos av bitterhet med sig. Men hon hade också mött många duktiga och ambitiösa poliser. Och hon hade haft en mycket bra handledare under terminen. Det skulle onekligen bli intressant att ge sig i kast med polisarbetet. Om hon nu bara fick anställning och det helst i Umeå.

Linda hade nu turen att få anställning exakt där hon önskade. I Umeå. Dessutom fick hon den första tiden arbeta mest med just det hon ville. Brott och kriminalitet. Visst var det mest smärre brott och tur var väl det. Att det inte hände så många grova brott i stan. Men det förekom.

För en tid sedan hände det på Majorsgatan på Haga. Ett rån som var väldigt grovt. I en kioskbutik efter Majorsgatan hade man för ovanlighetens skull en stor dagskassa, och just då slog rånarna till. Beväpnade med gevär och till och med en k-pist tvingade