Bröllopet på Lönnvalla

By Elisabeth Beskow

Andra boken i trilogin som inleddes med "Trettonåringar".Det är mycket som händer i familjen Rostan på Lönnvalla. Axel är på missionsresa i Afrika, vilket är stora nyheter för familjen. Men den största nyheten är ändå att Helga ska gifta sig. Hon och Erik Hult från granngården Ljungmo är i tur att ingå det heliga äktenskapet. Det kommer bli en kväll att minnas på Lönnvalla.Följer livet under 1920- och 1930-talet på den småländska gården Lönnvalla.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788728372074

Book preview

Elisabeth Beskow

Bröllopet på Lönnvalla

SAGA Egmont

Bröllopet på Lönnvalla

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1931, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728372074

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

FÖRORD.

Föreliggande bok, »Bröllopet på Lön nvalla», är det sista¹) av Runas efterlämnade arbeten. Det är det tredje, som utgives efter hennes bortgång i oktober 1928.

Från flera håll har uttalats den förmodan, att dessa arbeten påträffats i ofullbordat skick och sedan av annan hand fullbordats. Så är icke fallet. Alla tre funnos efter fröken Beskows död fullt färdiga, med påskrift att förf. önskade dem utgivna hos undertecknade.

Det sista arbete, författarinnan skrev, var »Förnyelse», som genom ett egendomligt sammanträffande utkom samtidigt med hennes frånfälle. Överenskommelsen om dess utgivande hade träffats redan i april samma år.

»Förnyelse» följdes år 1929 av »Släktarvet», som på tre månader utgick i fem upplagor. Hösten 1930 utkom»Vid skiljevägen». Detta års Runabok»Bröllopet på Lönnvalla» utgör en mellanlänk mellan den år 1926 utgivna »Trettonåringar» och fjolårets bok»Vid skiljevägen», men kan även läsas som en fristående bok. Den är avsedd för ungdom av alla åldrar och skriven med Runas sedvanliga sinne för frisk ungdomsglädje parad med manande allvar.

För den, som kände Runas sätt att skriva, ligger intet förvånande däri att hon efterlämnade tre fullbordade manuskript. Fröken Beskow hörde icke till dessa mer eller mindre berömda författare, man läser om i tidningsintervjuer, de där skriva som urverk bestämda timmar och bestämt 1,000-tal ord per dag. Runa skrev endast så länge inspirationen varade. Svek denna i fråga om fortsättandet av det manuskript, hon höll på med, lades detta undan, och det kunde dröja länge, innan hon kände sig färdig att spinna vidare på den berättelsens tråd. I stället upptog hon arbetet på något annat manuskript, till vars fortsättning hon under tiden funnit uppslag. Nästan varje bok av Runa är frukten av flere års arbete.

Till nästa höst hoppas vi kunna utgiva en levnadsteckning över Runa. Den är under utarbetande av en nära vän och släkting till fröken Beskow och grundar sig till stor del på författarinnans egna dagboksanteckningar och brev, varför den torde bliva av mycket stort intresse för alla vänner till hennes författarskap.

Stockholm i oktober 1931.

Förläggaren.

1.

Ankomsten.

De som läst en bok, kallad »Trettonåringar», känna redan till Lönnvalla och familjen Rostan, som bor där och består av pappa och mamma, Axel och Helga, som äro vuxna, samt av Frida, Mårten, Ingemar, Hans och Greta och lilla Totte, vilka alla ännu äro barn. De veta också, att Axel är ute i Afrika som missionär och att Helga är förlovad med Erik Hult, som bor på Ljungmo, granngården, samt att de ska gifta sig nu strax på nyåret. De veta också, att Frida går i skola i Stockholm och denna hösttermin bott inackorderad i sin bästa vän Guns hem. De veta också, att Gun förra sommaren var på Lönnvalla och blev så god vän med alla där, att hon blev bjuden att komma tillbaka och vara tärna på Helgas bröllop. De som icke läst »Trettonåringar» veta nu allt detta, de också, och berättelsen om bröllopet på Lönnvalla kan börja.

Barnen Rostan kommo överens om att detta lovade att bli den roligaste jultid de någonsin sett fram emot, ty det skulle hända så mycket utöver det vanliga, vilket för resten var roligt nog redan det: Fridas hemkomst från skolan och så julafton med allt vad den har med sig.

Julafton var nu över och juldagarna också, det var tredjedag jul, då Gun väntades.

Sist hon kommit till Lönnvalla hade det varit vår och kvällen ljus, hon hade kommit i sällskap med Frida och hämtats i vagn. Nu var det vinter, tidigt mörkt och snö på marken, varför hon hämtades med släde och tända lyktor. Ensam kom hon också. Hon kunde ju ha fått sällskap med andra bröllopsgäster, men då hade hon måst dröja några dar, och det hade Frida inte velat finna sig i.

— Tant kan väl sätta adresslappar på henne både fram och bak, sâ kan hon inte komma bort, hade hon bevekande sagt till Guns mamma, då hon själv rest efter skolans slut före jul.

Alltså kom Gun ensam, fast utan adresslappar på sig, då hon var klok nog att kunna klara resan själv.

Då tåget stannade vid stationen, var det mörkt, men i lyktljuset såg Gun välkända gestalter färdiga att ta emot henne. Hon såg Mårten och Ingemar och kusken Larson. Men bredvid dem stod en främmande gosse, som hon inte kände igen, fast hon tyckte, att det var något mycket välbekant hos honom.

Mårten och Ingemar skyndade fram och hjälpte henne ned från vagnen. Larson kom också och tog hennes polletteringskvitto, men den främmande pojken dröjde i bakgrunden.

— Är inte Frida med? frågade Gun, som säkert väntat att först och främst få se henne.

Pojkarna svarade ej på den frågan.

— Jag kanske får presentera för dig en ny kamrat, sade Mårten högtidligt och vände sig till den främmande gossen, som bockade sig.

Gun räckte honom handen. Hon var alltid lite blyg för främmande och kände nu därtill en stor missräkning över att han var henne till mötes i stället för Frida, vilket allt märktes i hennes sätt.

Men då hände något. Den främmande pojken, som hittills varit tyst och stillsam, frustade plötsligt ut i ett hejdlöst skratt, vari pojkarna instämde. Då öppnades Guns ögon och hon såg, att pojken inte var någon annan än Frida.

— O, vad det lyckades bra! Du såg inte att det var jag! Hej, så livat! Ser du, jag har fått den här sportdräkten till jul. Det finns en kjol till den också, men den tänker jag inte nöta mycket på. Bara i Stockholm, om din mamma skulle bli för skandaliserad av att jag går i byxor där. Det är härligt! Jag som alltid längtat att vara pojke i stället! Men nu behövs det inte, då jag kan få ha byxor i alla fall.

Under denna tirad hade Frida hunnit både att omfamna Gun och visa sin dräkt och leda sällskapet ut till planen bakom stationshuset, där häst och släde väntade.

— Hur ska vi få rum där allihop? undrade Gun, då hon fick se den lilla enspända släden med plats för två.

— Pojkarna och jag tänker hänga med på skidor bakefter, förklarade Frida. Det gjorde vi hit. Det är oerhört livat att åka skidor efter häst.

Detta förklarade Larsons därvaro. Gun hade blivit både förvånad och lugnad, då hon fått se honom, ty hon kände ju till sina små vänners förtjusning för att köra, och hon hade stålsatt sig för att helst inte vara rädd, men i alla händelser inte visa någon rädsla.

Sedan Gun med kappsäck stuvats in bredvid Larson i släden, grepo barnen fatt i linorna, som voro fästa vid den.

— Kör fort nu, Larson! kommenderade Frida.

— Tänk, om ni faller, sade Gun orolig.

Hon fick tre käcka svar på en gång.

— Inte faller vi! sa Mårten.

— Då få vi väl kravla oss upp igen, sa Ingemar.

— Det är bara livat, sade Frida.

Larson sade ingenting, han nöjde sig med handling och körde försiktigt.

— Kör fortare, Larson! Det här går så långsamt som om vi vore ett tåg sköldpaddor.

— Ni är inte så säkra i bakbenen som ni tror, svarade Larson.

— Det är vi visst det! försäkrades i förtrytsam korus bakifrån.

Larson satte då mera fart på hästen. Det gick bra några minuter, så tumlade Ingemar och släppte linan. Då Frida slängde åt honom ett litet triumferande hån för hans ostadighet, förlorade hon också