Trettonåringar

By Elisabeth Beskow

Trettonåringarna Gunhild och Frideborg ska åka på en tre månader lång sommarsemester. Tåget lämnar perrongen och kör norrut.För Gunhild innebär det ett tårfyllt farväl av föräldrarna som hon aldrig varit ifrån tidigare. Eftersom föräldrarna är upptagna med faderns arbete får Gunhild följa med hem till Frideborgs del av landet, till familjen Rostan i Lönnvalla.Det blir en händelserik sommar med många nya intryck för Gunhild. Den livliga familjen Rostan är någonting helt annat än hennes egen strikt hållna religiösa familj i huvudstaden.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 30, 2022
• ISBN: 9788728371879

Book preview

Elisabeth Beskow

Trettonåringar

SAGA Egmont

Trettonåringar

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 1926, 2022 Elisabeth Beskow och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728371879

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1.

Resan.

Två små flickor sutto midt emot varandra vid fönstret i järnvägsvagnen och åkte med full fart från Stockholm norrut.

De voro goda vänner och skolkamrater i samma klass, och båda voro tretton år. Men där var det slut med likheten mellan dem. Den ena var spenslig, den andra knubbig, den ena hade ett tänkande och känsligt uttryck i sitt smala ansikte, den andra hade rundt huvud med äppelröda kinder, skrattlystna ögon och en glad mun med uppåtsvängda mungipor, den ena hade mörkt hår i två flätor, den andra hade ljust och kortklippt hår, det stod som ett burr omkring ansiktet och kom huvudet att se ut som ett rundt nystan. Den ena hade tydliga spår av tårar i sitt ansikte, den andra kunde knappt styra sig för glädje.

Varken det ena eller det andra var dock att undra på, ty den ena hade vid avresan för första gången prövat på hur det känns att ta avsked av pappa och mamma för hela tre månader, den andra däremot var på väg till sitt hem.

Gunhild Borg, för korthets skull kallad Gun, var stockholmsbarn. Hennes pappa kunde inte lämna sitt arbete i staden, och hennes mamma ville inte lämna honom, men båda ville, att deras lilla bleka flicka skulle få vara på landet. Därför hade de styrt om att hon nu fick följa med sin kamrat, Frideborg Rostan, till hennes hem för att vara inackorderad där hela sommaren.

Frideborg kallades aldrig för sitt rätta namn annat än av bröderna, då de ville reta henne. Annars kallades hon Frida, fast hon inte gjorde mer skäl för det, allt annat än frid till sitt väsen som hon var, den lilla rustibussen. Hon hade många andra namn, vilka passade henne bättre såsom Rundhuvudet, Gullhoppan och dylika.

Då det blivit bestämt, att Gun skulle få följa med Frida till dennas älskade Lönnvalla hade flickornas förtjusning varit oblandad. Men för Guns del hade det kommit malört i glädjebägaren sista dagarna före avresan, då det gått upp för henne, att resan innebar skilsmässa från föräldrarna och det egna hemmet. Hon hade känt det så svårt till och med, att hon önskat något skulle komma i vägen, så att hon skulle få stanna hemma. Men intet hinder hade visat sig, och på vägen ned till stationen hade det brustit för henne så att hon ej kunnat hålla tillbaka gråten. Och när hon väl börjat, grät hon hejdlöst. Det kändes hjärtslitande att föras bort av tåget och se pappa och mamma stå kvar på perrongen.

Guns bedrövelse hade i ganska hög grad stäckt Fridas glädje. Hon hade inte förmågan att sätta sig in i andras känslor, därför förargades hon över Guns tårar och kände sig förnärmad över att någon kunde vara så dum och gråta för lyckan att få fara till Lönnvalla. Och hon tänkte, att om Gun ämnade gå på så här, kunde hon lika gärna ha stannat hemma.

Men Gun hade lugnat sig efter en stund, och nu syntes spåren efter tårarna allt svagare. Det var så mycket att se på genom fönstret, och sedan Gun upphört att gråta och Fridas förargelse dunstat bort, började de prata med varandra och ha trevligt. Gun glömde sin sorg. Den kom dock över henne ett slag igen, när matsäcken togs fram. Den påminde henne så skärande om modern, som gjort i ordning den. Hennes ögon tårades, och hennes läppar darrade, men för Fridas skull ville hon inte börja gråta igen. Hon försökte därför att i smörgåsarna inte se annat än smör och bröd och köttskivor. Men det gick inte. Hon kunde inte låta bli att se i dem uttryck för moderns kärleksfulla omsorg, som hon nu rest ifrån och inte längre skulle ha omkring sig dagligen och stundligen. Hon böjde huvudet så djupt hon kunde och vände sig bort, så att Frida inte skulle märka, att hon blivit gråtmild igen.

Frida märkte ingenting, hon var lyckligtvis fullt upptagen med sin egen matsäck, som blivit iordninggjord av kokerskan på pensionatet och inte hade något rörande över sig. Men god var den, och Frida lät sig väl smaka. När de ätit och lade in vad som var kvar i väskorna igen, hade Gun lyckats bemästra sin rörelse. För att komma ifrån att tänka på dem hon lämnat, ville hon se framåt och bad därför Frida berätta noga om sina syskon.

— Du har talat om pojkarna och tvillingarna och småbarnen, men jag har inte fått dem klart för mig, så jag kan känna igen vilka som är vilka, när jag nu snart får se dem, sade hon.

Frida var genast livad för att beskriva de sina.

— Jag börjar väl nerifrån med den minste, sade hon. Det är Totte. Han är tre år och en liten raring, bara jag slipper se efter honom, för det avskyr jag, det är så bundet. Han heter egentligen Torsten, men det är det aldrig någon som kommer ihåg. Sen kommer tvillingarna, Hans och Greta. De bli åtta år nu snart en dag i sommar, och då ska vi ha livat. Sen kommer Ingemar. Han är tio år. Och Mårten är tolv. Sen är det jag, äldst av vår kull. Vi har två halvsyskon, Axel och Helga. Men de är inga barn, de är stora. Helga är tjugu år, och Axel är ännu äldre än hon. Han ska gå ut som missionär. Han är just färdig nu och kommer hem endera dagen för att vara hemma lite’ innan han går ut till hedningarna. Jag är fasligt förtjust i Axel. Det är vi alla. Jag är avundsjuk på Helga, som är helsyster med honom. Men han är lika vänlig och rar mot mig ändå, fast jag bara är halv. Ser du pappa var gift förut med Axels och Helgas mamma, och sen hon dött, gifte han om sig med vår mamma.

Gun fann allt detta mycket intressant.

— Går pojkarna i skolan? frågade hon.

— Tvillingarna har gått i småskolan i vinter, och Mårten och Ingemar ha läst för informator tillsammans med prästgårdspojkarna. Det gjorde jag också förut, men så tyckte pappa, att jag blev för pojkaktig. Det var därför jag fick komma till Stockholm i flickskola i höstas för att bli kvinnlig.

— Hur se de ut?

— Vilka?

— Dina syskon?

— Det vet jag inte. Det har jag aldrig tänkt på. Du får snart se själv. Känna igen dem går lätt. Totte är den minsta. Hans och Greta jaga alltid i par, man ser aldrig den ena utan den andra. Mårten är ett huvud högre än Ingemar. Helga är den enda jag har en beskrivning på. Här skrattade Frida skälmaktigt. Pappa hade en inspektor förra sommaren, som skrev en vers om Helga, där han liknade hennes hår vid ett moget vetefält och hennes ögon vid blåklint och hennes hy vid solglans. Det har hon fått äta opp, stackars Helga. Hon är så förtvivlad att vi fick fatt på den versen. Vi har lärt oss den utantill och satt melodi till den. Om hon mallar sig mot oss nån gång, sjunger vi den. Då blir hon genast spak och går sin väg. Men hon mallar sig mycket sällan, hon är rar, Helga.

— Hon måtte vara vacker? sade Gun.

— Jag vet inte det, svarade Frida dröjande. Hon får fräknar på näsan om somrarna, och det är väl inte vackert.

Flickorna sutto framåtlutade med armbågarna mot det uppfällda bordet, huvudena tätt intill varandra och ansiktena vända utåt mot fönstret, vilket allt gjorde att de kunde prata så här ostörda med varandra utan att de övriga i vagnen kunde höra vad de sade.

Efter flera timmars åkning var det tågombyte. Frida var mycket viktig och beskyddande mot sin kamrat, då hon styrde för dem båda och visade vägen till det andra tåget.

Gun fick ett plötsligt återfall av sin hemsjuka, då hon lämnade det första tåget. Hon tyckte, att hon kom ännu mer ohjälpligt långt bort från pappa och mamma nu när det blev två tåg efter varandra, som foro i väg med henne.

Men Fridas belåtenhet växte.

— Nu ha vi inte stort mer än en timme kvar, sade hon. På det här lilla tåget tycker jag, att jag redan är hemma.

Tiden blev dock rätt lång. För att förkorta den åto flickorna upp återstoden av sin matsäck. Denna gång blev Gun inte gråtmild, då hon öppnade matsäcksskrinet, antingen det nu kom sig av att hon förra gången stökat om i det så, att det nu icke bar tydlig prägel av moderns ordnande hand, eller hon började bli härdad.

Det var kväll, men ännu ljust, då de kommo till den station, där de skulle stiga av.

Mårten och Ingemar voro dem till mötes, och bakom stationshuset väntade en trilla och en arbetsvagn, vardera förspänd med en häst. I den förra skulle flickorna åka och på den senare deras koffertar.

Gun såg förgäves efter