Mardrömmen i Mariestad – Historien om Helena Anderssons försvinnande

By Lotte Dalgaard

En varm sommarnatt 1992 försvinner 22-åriga Helena Andersson spårlöst på väg hem efter en kväll ute på stan. På en skogsväg några hundra meter från Helenas hem hittar polisen hennes sandaler och silverörhängen men spåren på platsen går inte att följa. Kort därpå hör ett vittne av sig och till följd av detta arresteras en dansk man som anklagas för att ha kidnappat Helena. Men efter tre veckor släpps han i brist på bevis och utredningen stannar av. Nu, nästan 30 år efter Helenas försvinnande, lever hennes familj fortfarande i ovisshet om hennes öde. Vad hände egentligen med Helena? Och vem ligger bakom hennes försvinnande? Journalisten Lotte Dalgaard rapporterade om fallet Helena från Mariestad 1992. Nu är hon tillbaka för att försöka knyta ihop de lösa trådarna från utredningen och hitta svar på alla de obesvarade frågor som Helenas försvinnande lämnade efter sig. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 7, 2021
• ISBN: 9788726778588

Book preview

författaren.

Del 1

När tryggheten försvann

De första veckorna efter Helenas försvinnande

Sommaren 1992. Danmark vann Europamästerskapen i fotboll och tusentals lyckliga danskar firade med klapphattar, fatöl och fest då de hyllade dynamitpojkarna för lagets oväntade seger. Sverige, som var värdland för EM-finalen det året, blev utslaget av Tyskland i semifinalen. Det var den här sommaren som Helena Andersson försvann. Och Mariestad, en liten ort vid Sveriges största sjö Vänern, norr om Göteborg, förvandlades från en välbesökt sommaridyll till en stad plågad av ovisshet, rädsla och misstänksamhet.

Klockan är två på natten och baren på Stadshotellet i Mariestad stänger. 22-åriga Helena Andersson har dansat och festat med sina vänner. Nu ser hon fram emot att väcka sin yngsta storasyster Ulrika hemma i barndomshemmet. Koka te och snacka om killen hon förälskat sig i och som visat henne stort intresse den här kvällen.

Det är han inte ensam om. Helena är en snygg och livlig ung kvinna som ofta drar till sig killarnas uppmärksamhet. En av tjejkompisarnas pojkvänner har bland annat hängt henne i hälarna sedan de kom till Statt som hotellet även kallas i omgivningarna. Det är ett trevligt uteställe och populärt bland stadens ungdomar. Killen i fråga var även med på inflyttningsfesten hos deras gemensamma vän Pernilla tidigare samma kväll. Men Helena är inte intresserad. Först och främst för att hon redan är intresserad av någon annan. Men också för att hon aldrig skulle gå i närheten av sina vänners pojkvänner.

Helena och alla de andra gästerna lämnar hotellet och går ut på Nya Torget i den lugna sommarnatten. Torget vibrerar av liv, bakom kiosken säljer de kaffe och smörgåsar från en liten bod och det blir allt mindre folk när de börjar bege sig hemåt. Men Helena kommer aldrig hem. På den en kilometer korta sträckan mellan stadshotellet och barndomshemmet där Helena och Ulrika bor tillsammans med sina föräldrar, försvinner hon spårlöst. Endast hennes blodfläckade sandaler återfinns av polisens hundar i buskaget invid skogsstigen nästan 100 meter från hemmet. Senare dyker hennes silverringar upp med hjälp av en metalldetektor vid den lekplats som skogen mynnar ut i. Där upptäcker polisen även hjulspår i sanden och fotavtryck i buskarna.

Helena är försvunnen och i dag, nästan 30 år senare, är det endast gärningsmannen eller -männen som vet vad som hände natten till den 14 juni 1992. Tre män har anhållits under årens lopp. Efterforskningsfel, bristfälliga resurser hos polisen, smutsiga DNA-spår, en misstänkt med minnesförlust och en falsk vittnesförklaring har lagt krokben för bevisningsarbetet och fallets utredning. I bakgrunden står Helenas familj: systrarna Ulrika och Gabriella och deras föräldrar, Gudrun och Arne Andersson. De finner ingen ro förrän de får reda på vad som hände med lillasystern och dottern.

Det är bara att försöka stå ut. Det är inte ett liv, det är bara en sorts tillvaro, säger Helenas pappa, Arne Andersson.

Det har under årens lopp kommit otaliga gissningar om hur Helena tog sig från centrum i Mariestad och ut till villakvarteret på Ekudden. Körde hon med någon hon kände, eller tog hon en taxi? Gick hon? Och gick hon själv, eller tog hon följe med någon? Ett är i alla fall säkert. Oavsett hur hon tog sig fram så var hon tvungen att ta sig över en av broarna som leder över Tidan. Tidan är en 140 kilometer lång å som rinner norrut från Strängseredsjön och vidare uppåt genom Mariestad för att sedan mynna ut i Vänern. Helena måste över ån för att ta sig till det natursköna området Ekudden där hennes barndomshem ligger. Tog hon raka vägen över Marieholmsbron till höger om Ekuddevägen med skogen till vänster och ängarna till höger, så som det såg ut på den tiden? Eller genade hon genom den lilla skogen, som ortsborna brukade göra när de skulle ut till villaområdet på Ekudden? Var träffade hon i så fall sin mördare? Eller var det någon hon kände som erbjöd henne skjuts från stadshotellet? Kanske tog hon följe med en vän en bit på vägen och blev till sist upp plockad av en bil, kanske mot sin vilja? Det finns många teorier och gissningar.

För att närma mig sanningen har jag läst igenom förhörsrapporter, talat med vittnen, intervjuat Helenas systrar och väninna och besökt Mariestad för att gå i Helenas fotspår. Jag har talat med en av brottsutredarna som har ansvarat för brottsmålet under vägens gång. En av brottsutredarna har gått bort. En annan ville inte svara på mina frågor. Men alla har intervjuats i olika svenska medier under årens lopp så jag har ändå kunnat göra mig en bild av hur fallet utvecklats genom åren.

Lördagen den 13 juni 1992 var Helena tillsammans med sin yngsta storasyster, Ulrika.

Ulrika har svårt att tala om kvällen som blev den sista som hon skulle få se sin lillasyster. Men samtidigt är det viktigt för henne att hålla Helenas minne vid liv. Det kanske är nu när vi talar om Helenas försvinnande, som det sitter någon där ute som vet något mer om vad som hände hennes syster den där natten, och som kan ge oss ny, avgörande information. Ulrika har skrivit ett mejl till mig där hon berättar:

"Helena och jag hade valt att flytta hem till våra föräldrar för att arbeta och spara pengar tillsammans. Vi hade planer på att resa, så det passade bra att bo gratis hemma hos mamma och pappa.

Vi hade precis kommit hem efter tre veckors båtluffande i det grekiska öhavet och nu väntade en sommar med arbete. Den lördagen hade jag jobbat på klädbutiken JC inne i Mariestad. Helena, som vikarierade på sjukhuset, var ledig och hade varit ute på en båttur med