Du kommer inte undan

By Christina Larsson

Nu i ny remastrad version!

Den välkände och framgångsrike revisorn Erik W Sternheg hittas naken och brutalt ihjälslagen med en hammare i sin villa. Tillvägagångsättet är synnerligen skoningslöst och tyder på ett väldigt hat.

Kriminalkommissarie Ingrid Bergman inleder en utredning där listan på tänkbara gärningsmän bara växer sig allt längre. Utredningen visar också att den mördade revisorn visserligen var väl ansedd och hade kända klienter, men att han knappast var den hedervärde medborgare han ville framstå som.

På det privata planet sörjer Ingrid Bergman sin avlidne far och i samband med bouppteckningen uppdagas att han levt ett dubbelliv. Familjehemligheter kommer upp till ytan som både ger förklaringar och leder till nya frågor.

Du kommer inte undan är en bok om fasader, girighet och hämnd. Det är den tredje fristående boken i serien om kriminalkommissarie Ingrid Bergman vid utredningsenhetens sektion för grova brott i Göteborg.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 24, 2020
• ISBN: 9789178299195

Book preview

Allard

TORSDAGEN DEN 21 DECEMBER

KLOCKAN 15.27

Polishuset Ernst Fontells plats Göteborg

Kriminalkommissarie Ingrid Bergman tittade på klockan för säkert tionde gången den här eftermiddagen. Snart halv fyra. Hon längtade efter att gå hem. Framför henne på skrivbordet låg en hög med akter, utredningar som väntade på att avslutas. Det var inga avancerade fall, bara tidskrävande. Men nu fick det räcka, staten hade fått sin beskärda del för i dag och hon behövde inte ha dåligt samvete, övertidsbanken var spräckt för länge sedan. Med en bestämd min stuvade hon ner akterna i den nedersta lådan i skrivbordshurtsen, släckte skrivbordslampan, reste sig upp och gick fram till ett av fönstren som vette ut mot Skånegatan. Det var redan mörkt, snön vräkte ner och det hade pågått hela dagen. Ovädret hade börjat redan i går kväll och skulle tydligen fortsätta i morgon också. Snökaoset var poliskåren tacksam för eftersom det beivrade många brott. Snart skulle julhelgen komma med fyllor, bråk och misshandel. Människors förväntningar som inte blev uppfyllda, pengar som inte räckte, förhållanden som knakade i fogarna för att man gick varandra på nerverna och barn som kom i kläm. Listan var oändlig på orsaker som ledde till att julen inte blev den fantastiska upplevelse som många drömde om.

Själv skulle hon för första gången på många år fira jul tillsammans med en av sina två bröder, Anders och hans familj. Kvällen före julafton hade hon bjudit hem några vänner, sådana som hon själv, sådana vars familj just bestod av vännerna, och sedan skulle också Adam komma. Hon log vid tanken. Adam som hon träffat i höstas, som var så olik henne själv, en konstnär som tog livet som det kom och som hade smugit sig in i hennes liv och hjärta utan att hon riktigt visste hur det gått till.

Leende gick hon bort till dörren och tog på sig jackan och kände efter så att nycklar, plånbok och mobil fanns i fickorna och släckte sedan ner i rummet. I morgon skulle hon jobba halvdag, sedan skulle hon vara ledig i fem dagar, förutsatt att det inte hände något förstås. Hon hade jour och kunde bli inkallad om det körde ihop sig. Men än så länge var det lugnt. Nu skulle hon gå och handla julklappar.

Ingrid hann bara ta två steg ut i korridoren, på väg mot hissen, när hon hörde kollegan Viking Johansson ropa hennes namn och hon vände sig om.

På väg hem? undrade han.

Nej, jag ska faktiskt ut och handla lite julklappar.

Viking tittade på klockan och ett retfullt leende spred sig i ansiktet. Han var lika oklanderligt klädd som vanligt i välstruken skjorta och mörka chinos. Hon fattade inte hur han bar sig åt för att alltid se så fräsch ut. Samma var det med den mörklockiga backslickfrisyren och den välrakade hakan. Skulle skäggstubben växa ut en aning, som hände när de jobbade extremt långa dagar, så blev han nästan bara snyggare.

Grattis du har verkligen valt en bra tidpunkt. Det toksnöar, klockan är kvart i fyra och det är tre dagar kvar till julafton. Du måste gilla att trängas med folk. Jag hörde på lokalradion att det beräknades vara ungefär tvåhundratusen göteborgare som är ute och julhandlar i dag och det kommer att öka med cirka femtiotusen för varje dag som närmar sig julafton. Så relativt sett så är det ju en bra dag jämfört med i morgon och i övermorgon.

Ingrid svor inom sig. Att hon inte hade tänkt på det, men det var flera år sedan hon hade varit ute och handlat julklappar. I vanliga fall köpte hon bara presenter till sina väninnor, Ewa och Helene, men i år skulle hon handla till betydligt fler.

Ja, det är väl som med det här jobbet vi har, det är bara att bita ihop och se till att få det gjort. Själv då? Jag antar att du redan har köpt alla dina julklappar eftersom du låter så nöjd.

Jajamän, för länge sedan. Man är väl rutinerad.

Ingrid höjde på ögonbrynen och log. Då är det väl min tur att säga grattis då. Nej, nu måste jag gå.

Vänta lite, det var en grej jag tänkte fråga dig om. Malin Skogsby, har du hört av henne? Hon har varit sjukskriven över en vecka nu och jag har försökt få tag på henne både på mobilen och via mail, men hon svarar inte. Vet du något, eller har hon varit i kontakt med dig?

Nej, jag vet bara att hon är sjukskriven. Influensa eller nåt tror jag att jag hörde talas om.

Men är det ingen här hos oss som har pratat med henne?

Ingrid ryckte på axlarna. Det borde det ju logiskt sett vara. Jag tänkte bara att eftersom hon inte ringt till mig så har hon väl talat med någon annan. Men jag trodde att ni två stod varandra rätt nära.

Ja, det trodde jag också. Det är därför det är så konstigt att hon inte har hört av sig, eller svarat på mina samtal och mail. Jag är faktiskt lite orolig.

Jaha, jag trodde att ni två … eh …

Att vi två har ett förhållande, menar du? frågade Viking med ett snett leende.

Ja, det har ryktats lite på den vägen.

Jo, jag har förstått det. Fattar inte varför, jag trodde alla visste att jag inte dras till kvinnor, eller? Han tittade forskande på Ingrid.

Jo, men … jag har väl missförstått vissa saker. För ett par månader sedan kom Malin in till mig och sa att hon hade hört att jag inte tillät att man dejtade eller hade ihop det med någon i utredningar som jag höll i. Jag tog för givet att det var dig hon syftade på eftersom ni verkade … ja, och ni var med i samma utredning båda två då, så … Sedan har hon ju inte jobbat här så länge och ni två verkade ha funnit varandra. Ja, och som du själv sa nyss, det har ju gått lite rykten.

Viking skakade på huvudet. Jovisst har vi blivit nära vänner och umgåtts mycket privat och på jobbet, men mer har det inte varit.

Men är det så att hon ligger i influensa så kanske hon inte orkar hålla kontakt med folk. Jag ska försöka få tag på henne i morgon, hon kanske svarar om det är jag som ringer, men nu måste jag gå. Antalet julshoppande personer att trängas med på NK ökar som sagt för varje minut.

Viking log. Okej, vi syns i morgon.

TORSDAGEN DEN 21 DECEMBER

KLOCKAN 15.45

Humlegårdsgatan Örgryte Göteborg

Det snöade så hon knappt såg fötterna framför sig. Blåsten piskade de isiga snöflingorna mot ansiktet och Lina Wikman körde ner händerna djupare i fickorna och stretade vidare. Det var inte långt att gå. I vanliga fall brukade hon cykla och då tog det bara sex-sju minuter, men i det här vädret var det omöjligt. Det var bara att kämpa på och hon behövde pengarna. Snart skulle den här tiden vara förbi, nu hade hon bara vårterminen kvar på Handels, sedan var hon färdig ekonom och då skulle det vara slut med städandet. Då skulle hon äntligen tjäna ordentligt med pengar och åren av snålande och gnetande skulle vara över. Hon hade inte tagit några studielån utan klarat sig på städjobbet. Hon var tacksam för extraknäcket och att hon de senaste två åren hade fått tre fasta städningar i veckan. Mer behövde hon inte. Lägenheten på Wingårdsgatan var billig, en etta med dusch i källaren, hon cyklade till skolan och kopierade så mycket studiemateriel av sina klasskompisar som möjligt. Så förutom boendet så var de enda utgifterna hon hade maten, mobiltelefonen och bredbandet. Kläder brukade hon fynda på Myrorna eller på någon second hand-butik, aldrig något dyrt eller flashigt.

Någon hjälp hemifrån hade hon aldrig fått, inte med tre syskon och en mamma som satt i kassan på Konsum och en pappa som var sjukpensionär på grund av dålig rygg. Som tur var hade hon farmor som stack till henne ett par hundralappar då och då. Farmor var stolt över Lina, en i släkten som utbildade sig på Universitetet och det var nog därför som just Lina fick de där hundralapparna, för hon var nästan helt säker på att hennes syskon inte fick några.

Lina hade bestämt sig för att bli revisor. Hon var bra på siffror, de liksom fastnade i hennes huvud. Kontonummer eller telefonnummer, hon behövde bara se dem en gång, sedan kom hon ihåg dem. Först hade hon tänkt jobba ett år på en revisionsbyrå, helst på EWS, Erik W Sternhegs revisionsbyrå i Göteborg och det var till just hans hus hon var på väg för att städa. EWS var kända för att de hade de stora krögarna, många ur Göteborgs kändiselit och ett flertal framstående företagare och direktörer som kunder. Jobbade hon där skulle hon lära känna rika människor och få de rätta kontakterna. Lina ville ta sig upp i samhället, inte bara ekonomiskt utan också socialt. Efter ett tag skulle hon sedan starta en egen revisionsfirma, då skulle hon bli rik och hon visste att hon skulle lyckas med det hon hade föresatt sig.

Äntligen vek hon in på Humlegårdsgatan och nu var det bara en liten bit kvar att gå. Här i Örgryte låg alla hennes städjobb och det var här hon själv tänkte köpa sig ett hus. Örgryte var status. Alla visste var Örgryte låg, stadsdelen andades pengar och prestige. Så var hon till sist framme vid Erik W Sternhegs hus. Den stora villan med grå putsfasad och vita pelare vid entrén var den finaste på hela gatan, tyckte Lina, och hon drog motvilligt upp handen ur den varma fickan och knackade in koden för att öppna den stora järngrinden med hans snirklade initialer i guldfärg. Det hade varit samma kod, 1632, sedan hon började städa här för drygt två år sedan. Slaget vid Lützen, brukade hon tänka varje gång hon med pekfingret tryckte in siffrorna och det knäppte till i låset.

Folk var oftast inte hemma när hon kom. I Sverige var det väl fortfarande lite skämmigt att ha städerska, även om man betalade bra för det. Henne spelade det ingen roll, egentligen var det skönast så, det var värre när någon var hemma. Då kände hon sig oftast övervakad. Istället brukade hon njuta av att ha villorna för sig själv, då kunde hon gå omkring och titta och känna på alla fina saker och låtsas att de var hennes egna. Hon hade provat att sätta sig i Erik W Sternhegs kontorsstol. Luta sig bakåt i den stora svarta skinnstolen och slänga upp fötterna på skrivbordet medan hon beundrade alla fotografier han hade på väggarna, på sig själv tillsammans med någon kändis. Han hade till och med ett där han skakade hand med Bill Clinton. Ibland roade hon sig med att gå upp i deras sovrum och gå in, just det gå in, i hans frus klädgarderob och titta på alla fina märkeskläder. En gång hade hon försökt prova en av hennes aftonklänningar, en i benvit siden med pärlbroderier från Dior, men Lina visade sig vara ett par decimeter för kort, så det hade inte varit så lyckat.

Hon hade varit inne på hemsidan som tillhörde Erik W Sternhegs företag flera gånger och googlat på internet för att ta reda på så mycket som möjligt om honom och hans revisionsbyrå och det var efter det, som hon hade bestämt sig för att det var just där som hon ville arbeta.

Hon fick ta i med hela kroppen för att pressa undan all snön när hon öppnade grinden. Det var inte skottat och huset var helt nersläckt. Så brukade det inte vara. Nu lyste bara ytterlampan svagt och belysningen dämpades ytterligare av det kraftiga snöandet. Konstigt tyckte hon, men de var kanske bortresta, rika människor brukade resa bort under jul och nyår. Flera av hennes klasskamrater på Handels som kom från välbärgade hem gjorde det. Själv hade hon aldrig varit utomlands, förutom i Danmark, men det räknades väl knappast.

Pulsande i snön, som redan hade hunnit lägga sig en halvmeter i det ymniga snöandet, tog hon sig runt till baksidan av huset där köksingången fanns. Hon frös så hon skakade, förbannade blåst, tänkte hon. Det var den enda nackdelen med Göteborg, här blåste det nästan alltid, oavsett årstid. Hon drog av sig ena handsken och grävde i jackfickan efter nyckeln till huset. Efter en stunds trevande fick hon upp den, tryckte in den i låset och vred om. Hon försökte sparka undan snön så att hon skulle kunna öppna dörren, men det gick inte så bra. Då fick hon syn på en översnöad sopkvast bredvid trappan och gjorde några snabba svep. Jävlar vad kallt det var, nu ville hon in i värmen, in till lyxen. I det här huset fanns allt hon ville ha – designade inredningsprylar, äkta mattor och smakfulla möbler, det till och med luktade dyrt.

Lina fick ta i för att öppna, dörren hade frusit fast, men efter ett par ryck gick den äntligen upp och hon smet snabbt in och stängde om sig. Hon borstade av sig all snön så gott hon kunde och tog sedan av sig ytterkläderna och hängde upp dem ordentligt i den lilla hallen. Gud så skönt det var att få komma in i värmen, hon blev stående en stund och bara njöt.

Larmet, hon hade nästan glömt larmet, snabbt vände hon sig om, öppnade den lilla luckan på väggen vid ytterdörren och larmade av huset med samma kod som till grinden. Det var i sista sekunden, annars hade Securitas stått här inom en kvart, sedan log hon för sig själv, knappast i dag. Mobilen, tänkte hon sedan och tog fram den ur innerfickan på jackan.

Två nya meddelande visade displayen och ångesten slet tag i henne, magmusklerna drog reflexmässigt ihop sig i en häftig kramp så gallan trycktes upp i halsen, smaklökarna reagerade instinktivt och Lina svalde och svalde för att få bort den otäcka smaken i munnen. Skulle den djävulen aldrig sluta? Nu hade det varit lugnt i några dagar och hon hade hoppats att det var över, fast det kanske inte var han, sms:en kanske var från någon annan. Fast vem? Hon hade bytt mobilnummer i förrgår och hon hade inte hunnit meddela sitt nya till mer än sin mamma och några klasskompisar. Tvekande tummade hon på telefonen, sedan bestämde hon sig, lika bra att läsa och hon tryckte fram det första.

Nytt nummer, det har du glömt att meddela mig … Låt oss lösa detta i lugn och ro, så att alla parter blir nöjda. Du är skyldig mig det … Tar du aldrig ansvar för dina handlingar? Du krossade mitt hjärta, men jag ger mig aldrig!

Fan, fan, fan. Han hade redan lyckats få fram hennes nya nummer. Snart orkade hon inte längre. Aldrig mer skulle hon gå ut på någon dejtingsajt. Flera av hennes väninnor i skolan hade pratat om nätdejting och det hade låtit så spännande. Sitta hemma och flirta vid datorn hade känts tryggt. Hon hade inte lagt ut sitt eget foto eller sitt riktiga namn, bara gjort som de andra, lagt upp ett konto och blivit medlem på ett par dejtingsajter med ett fingerat namn. Vilda Betty, hade hon kallat sig och fått massor av svar. De flesta helt galna, men några hade nästan låtit seriösa och hon hade blivit nyfiken, speciellt på en som hette Markus. De hade mailat några veckor, sedan träffats och hon hade inte blivit besviken, tvärtom, han hade varit oerhört trevlig och charmig. Vid första mötet som skedde på ett fik i Haga hade han artigt tagit henne i hand för att hälsa och lett stort och förtroendeingivande. De hade haft massor att tala om fast han var minst tio år äldre och när de skiljdes gav han henne en kram och efter det var hon fast. Hon var kär. Hon kunde inte fatta hur en så snygg och trevlig kille ville umgås med henne och hon hade gett honom sitt mobilnummer, tvärtemot alla regler och rekommendationer hon läst om nätdejting. Efter det skickade han små rara sms flera gånger om dagen och efter att ha träffats ett par gånger på olika fik runt om i stan bjöd hon hem honom. Han hade haft med sig blommor, tjugo röda rosor och en bok med dikter, kärleksdikter. Hon hade blivit helt förblindad av förälskelse.

Hennes kärleksrus hade hållit i sig nästan fyra månader och de hade träffats flera gånger i veckan, alltid hemma hos henne. Efter ett tag hade hon märkt av hans svartsjuka, först hade hon tolkat det som omtanke, men sedan insåg hon att allt handlade om att kontrollera hennes liv och då hade hon försökt bryta. Men det var då helvetet började, det som nu pågått dygnet runt i drygt två månader. Han ringde uppemot tjugo-trettio samtal per dag. Sms:en vräkte in i hennes mobiltelefon och han skrev långa mail som handlade om hur mycket han älskade henne, hur lurad han kände sig och han ifrågasatte hur många andra män hon haft under tiden deras förhållande pågått och att han aldrig tänkte sluta kämpa. Tårarna brände innanför ögonlocken och hon tog ett par djupa andetag. Han var inte värd att slösa några tårar på. Så knappade hon fram nästa meddelande.

Sköt om dig, hoppas att du har det bra och får en … trevlig julhelg! Jag kanske skickar några presenter till dina vänner… Kram Markus

Lina kände paniken växa och sprida sig ut i varenda nervtråd. Vad menade han med en trevlig julhelg? Vad tänkte han nu hitta på? Och skicka presenter till hennes vänner? Kanske var det dags att gå till polisen, hon hade tänkt på det flera gånger och stått utanför polisstationen på Skånegatan, men varje gång hade modet svikit henne, för vad skulle hon säga? Att hon kallat sig Vilda Betty på en dejtingsajt och börjat maila med en okänd man. Hon hade varit så naiv, skrivit en massa saker som hon egentligen inte stod för, att hon hade rika vänner och liknande, bara för att det var så lätt att flirta och låtsas att hon var en mycket häftigare och erfarnare tjej än vad hon i själva verket var. Hon hade öppnat sitt hjärta och berättat om sig själv och sina kompisar, men nu efteråt hade hon insett att hon egentligen inte visste någonting om Markus. Först nu hade hon insett hur skickligt han lockat ur henne allt möjligt, utan att berätta mer än småsaker om sig själv. Hon hade kollat upp hans mobilnummer, det var ett kontantkort. Visserligen fanns det en person som hette Markus Lindkvist som bodde på Eklandagatan i Johanneberg, men när hon åkt dit och ringt på dörren så var det en helt annan man som öppnade och som till slut visat upp sitt körkort för att bevisa sin identitet när hon stått på sig. Skulle hon visa upp sms:en hon fått för polisen så skulle de nog inte förstå att hon kände sig hotad av dem. Men det var de tre små punkterna i varje meddelande och i varje mail som fick henne att må så dåligt och som gav henne en sådan ångest att hon knappt kunde sova och äta längre. De underförstådda hoten.

Det svinet visste vad han gjorde. Hon hade läst om beteendet på nätet, stalkning kallades det. Det fanns stalkare som kunde hålla på i flera år. Man skulle inte svara på stalkarens brev, telefonsamtal, sms eller mail, för all form av respons triggade dem och gjorde att stalkningen fortsatte och ofta eskalerade. I början hade hon ringt och försökt tala honom till rätta. Han hade krävt upprättelse, att hon skulle stå för sina handlingar, att hon skulle be om förlåtelse för att hon hade förstört hans liv genom att säga att hon älskade honom och sedan plötsligt göra slut efter att han slösat bort fyra månader av sitt liv på henne. Han fann sig inte i ett sådant beteende. Hon hade bett om förlåtelse, hon hade gråtit och skrikit, men inget hade hjälpt. Han hade inte slutat med sin förföljelse, han kunde inte, sa han, för han älskade henne och han visste att hon älskade honom, de var ämnade för varandra.

Då hade hon bestämt sig för att följa råden hon läst om på nätet, att bara bemöta honom med tystnad, att inte svara på hans samtal eller sms. Till en början hade trakasserierna blivit värre men sedan hade det lugnat sig, det hade till och med förekommit dagar då han inte hade hört av sig och hon hade trott att han gett upp, men nu verkade han ha fått ny energi. Det plingade till i mobilen och hon ryckte till av ljudet. Displayen visade att hon fått ett nytt meddelande. Nu kom tårarna trots allt och hopplösheten som fyllde hennes inre drog all energi ur kroppen. Försiktigt lutade hon sig mot väggen i hallen och läste det nya sms:et.

Känner Erik W Sternheg till Vilda Betty? Jag kan vara referens när du söker jobb! Skicka några av Vilda Bettys mail … Eller … ska vi lösa det här tillsammans? När ska vi träffas? Du bestämmer …

Sakta gled hon ner mot golvet tills hon satt i fosterställning. Inte det, tänkte hon, bara inte det. Han fick inte förstöra hennes dröm som hon kämpat för i så många år. Skulle han skicka några av de mailen så skulle hon aldrig få jobb på EWS revisionsbyrå. Hon blev sittande i ett par minuter, sedan tog hon sig samman och ringde upp Markus som svarade efter första signalen.

Hej lilla hjärtat! Hur mår du? frågade han.

För jävligt, hade hon lust att skrika, men lät bli. Det skulle ändå inte göra någon skillnad. Okej, svarade hon istället och drog med armen över ansiktet för att få bort tårarna. Vad är det du vill? Egentligen?

Jag? Vad jag vill? Jo, att du inser vad du har gjort med mig, att du bara lekte med mig i flera månader. Jag gjorde allt för dig, skickade kärleksmail och sms flera gånger om dagen. Köpte presenter som du så gärna tog emot, eller hur? Sedan helt plötsligt så vill du göra slut och skyller allt på mig. Är det någon annan som har tagit min plats? Va? Hur många dejtade du egentligen under tiden vi var tillsammans?

Den här diskussionen hade de haft hur många gånger som helst. Nej, Markus. Jag dejtade bara dig och det vet du. Du fick ju se min mailbox varenda gång vi träffades. Jag hade ingen annan. Kan du inte låta mig vara ifred?

Jag har tänkt på en sak. Du kan ha tömt din inkorg på mailen innan jag fick läsa. Det här är ingen dum kille, vet du.

Nej, jag lovar att jag aldrig gjorde det. Det var bara du och det fanns ingen annan. Vad vill du? Varför kan du inte släppa mig? Jag vill inte ha med dig att göra längre. Sluta trakassera mig.

Såja, lugn och fin nu. Du vet vad vi hade tillsammans och jag kan inte bara släppa dig, det måste du förstå. Du gav mig fyra underbara månader och sedan helt plötsligt så gjorde du slut utan någon vettig förklaring och jag är en sådan människa som måste förstå för att kunna gå vidare. Som du håller på nu och vägrar svara när jag ringer och inte vill träffa mig och ge mig en förklaring som jag kan leva med, så kommer jag att fortsätta. Jag älskar dig och du vet att du älskar mig, så varför håller du på så här? Vad är det egentligen som har hänt? Det måste ha skett något som fick dig att tvärvända. Det är någon annan, eller hur? Nu får vi träffas och reda ut det här.

Det kvittade vad hon sa, han bara vände orden, försökte få det till att det inte hade med honom själv och hans kontrollerande beteende att göra. Lina tittade på klockan. Redan kvart i fem. Jag hinner inte prata längre nu, jag måste jobba, men vi kan träffas i morgon om du vill.

Okej, jag får väl anpassa mig efter dig, som vanligt. Jag kommer hem till dig vid sjutiden i morgon kväll. Ha en bra kväll och du … Nu skrattade han.

Ja.

Jag vet att du älskar mig.

Så bröts samtalet. Han hade lagt på. Nu njöt han väl den djäveln. Lina hade lust att slänga mobilen i väggen. Istället stoppade hon ner den i ena bakfickan. Nu skulle hon städa. Fokusera på något annat än Markus och att han skulle komma hem till henne i morgon. Hon måste hitta på något som fick honom att sluta, hitta en hållhake på honom. Beslutsamt gick hon till städskåpet och tog fram dammsugaren, en hink med städtrasor, Ajax och Vim. I dag skulle hon börja med badrummet på övervåningen, vilket var det tråkigaste och äckligaste med städningen hemma hos folk. När hon kom till trappan som ledde upp till andra våningen kände hon en sorts plåtaktig lukt som tilltog för varje steg hon närmade sig övervåningen. Hon kunde inte placera den. Så övergick lukten till något annat, något unket. Kunde det ligga en död råtta i ett av rummen? Hon hade hört talas om att råttor kunde ta sig upp genom toalettstolen via avloppet i sådana här gamla hus. När hon kom upp på övervåningen satte hon ner dammsugaren och hinken med rengöringsmedel. Fy fan vad det stank. Sakta gick hon igenom tv-rummet och bort till det stora sovrummet, det var därifrån som lukten kom. Sängen var bäddad och allt såg ut som vanligt. Hon öppnade dörren in till dressingrummet där allt hängde, och låg i minutiös ordning. Då var det bara badrummet kvar. Hon tvekade, det var något som inte stod rätt till. Hon fortsatte att tveka, intuitionen sa henne att gå därifrån, men hon var sen och behövde komma igång med städningen. Så tog hon tag i dörren, och drog upp den på vid gavel. Synen som mötte henne var obeskrivlig och skulle sitta kvar på hennes näthinna i många år. Det vita kaklet var inte längre vitt, det var brunrandigt och fläckigt långt upp på väggarna. På vissa ställen satt avlånga trådiga slamsor som såg ut att ha klistrats dit. Hennes blick flackade runt, bokförde allt vad den såg, innan hjärnan ville registrera vad som fanns på golvet framför henne. En blekvit naken man, liggande på magen med ansiktet pressat mot den hårda klinkerbeläggningen. Bakdelen av huvudet och hela ryggen var en enda blodig massa. Det såg ut som om någon försökt punktera honom, det var som runda hål överallt, sedan såg hon hammaren bredvid hans ena fot och förstod instinktivt varför han såg ut som han gjorde.

Så insåg hon att det måste vara Erik W Sternheg som låg där och en isande kyla spred sig genom kroppen. Hon trevade efter mobilen i bakfickan. Med förvånansvärt stadiga fingrar slog hon 112. När någon efter evighetslånga sekunder äntligen svarade drog magen ihop sig och gallan formligen sprutade ut i en kaskad över badrumsgolvet och över Erik W Sternhegs sönderslagna kropp.

TORSDAGEN DEN 21 DECEMBER

KLOCKAN 17.19

SOS Alarm Göteborg

SOS-operatören Magnus Axelsson försökte rätta till headsetet som skavde i örat. Han hade inte haft tid att gå och byta till ett nytt. Det skulle bara ta ett par minuter, men i dag var det som förgjort. Ingen av operatörerna hade hunnit ta sina inplanerade pauser, och de var kort om folk. Många ville vara lediga inför julen och vinterkräksjukan härjade bland personalen. Snökaoset i Göteborg gjorde sitt till. De hade inte varit förberedda på konsekvenserna av ett ihållande snöande som inte förutspåtts av SMHI och den svåra blåsten förvärrade situationen.

En hand lades på hans ena axel och han vände sig om. Det var Ulrika, hans driftschef, som kom med en kopp kaffe till honom.

Har du hört något nytt om vädret? undrade Magnus.

Bara att det ska hålla i sig. Förhoppningsvis kommer snöandet att avta snart. Det kan inte fortsätta hur länge som helst. Nu har det ju snöat helt sanslöst i ett och ett halvt dygn. Räddningstjänsten och ambulanserna har fortfarande ett helsike att ta sig fram och snöröjningen jobbar dygnet runt för att ta sig till de mest akuta larmen. Just nu är det över sju timmars väntetid för en högprioriterad ambulansutryckning. Civilförsvaret har satt in alla resurser de har och militären har satt in så många fordon de kan avvara för att hjälpa till att röja gatorna.

Magnus nickade och suckade inombords. Hans pass slutade om en halvtimme och han var trött och hungrig, men han förstod att han inte skulle kunna ta sig hem och den personal som skulle jobba nästa pass skulle ha lika svårt att ta sig hit. Kan du fixa ett nytt headset åt mig, det här skaver så förbannat?

Självklart. Jag är tillbaka om fem minuter.

Skärmen framför Magnus blinkade ihärdigt för inkommande samtal och visade att det fanns många i kö. Han tog en klunk kaffe, öppnade linjen och svarade:

SOS Alarm. Vad har inträffat?

När Lina Wikman hörde den trygga rösten fick hon inte fram ett ord, bokstäverna stockade sig i halsen, for runt som i en torktumlare i hennes huvud. Hon ville skrika ut sin ångest, att hela hennes liv höll på att gå åt helvete, allt som hon planerat för sin egen framtid försvann framför henne, slets bort av illvilliga människor, varför? Varför skulle just hon drabbas?

Magnus anade sig höra andetag och upprepade.

SOS Alarm. Vad har inträffat?

Han såg på skärmen att samtalet kom från en mobiltelefon registrerad på Lina Wikman. Det var helt tyst i den andra änden av linjen. Kanske var det ännu ett så kallat kassersamtal, dessa blev allt vanligare. Folk med mobiltelefonen i bakfickan som inte använde knapplåset. Så hörde han något som lät som ett kvidande, det fanns någon där i alla fall.

Jag uppfattar att du inte kan prata, började han. "Kan du