5:e Moseboken

By Christina Larsson

Nu i ny remastrad version!

Under en och samma natt blir två män nedslagna och svårt skadade på Andra Långgatan i Göteborg. En gata där strippklubbar trängs med restauranger och antikvitetsaffärer. Allt tyder på att det är samma gärningsman. Den ena mannen, en framgångsrik och känd börsprofil från Grebbestad, avlider av sina skador. Den andre mannen, en kantor från Bankeryd, övelever men vägrar svara på polisens frågor om varför han befann sig i Göteborg.

Kriminalkommissarie Ingrid Bergman och hennes team börjar utredningen. Det framkommer att ingen av männen rånades. Motivet till misshandeln gäckar polisen.

Utredningen växer sig allt större. Ingrid Bergman börja ana ett mönster och spåren leder henne in i en ljusskygg värld där det gäller att hålla tyst om det man vet.

5:e Moseboken är en bok om fanatism, dubbelspel och förföljelse. Det är den första fristående boken i serien om kriminalkommissarie Ingrid Bergman vid utredningsenhetens sektion för grova brott i Göteborg.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 24, 2020
• ISBN: 9789178299171

Book preview

underlivet.

MÅNDAGEN DEN 17 APRIL

KLOCKAN 08.53

Kriminalkommissarie Ingrid Bergman stod i sitt tjänsterum på fjärde våningen i polishuset vid Ernst Fontells Plats i Göteborg och tittade ut genom fönstret. Det var måndag morgon och det duggregnade. Hela Göteborg var inbäddat i ett grått dis. Från sitt rum hade hon utsikt över Skånegatan och nya Ullevi. Bilarna rörde sig sakta i morgontrafiken och de få människor som promenerade gjorde det med nedböjda huvuden och händerna djupt nedkörda i fickorna. Hennes tankar gick motvilligt till brottsutredningen som låg och väntade på uppmärksamhet i en pärm på skrivbordet bakom henne. Vid femtiden i morse hade två män hittats nerslagna och svårt misshandlade på Andra Långgatan. Nu befann de sig i medvetslöst tillstånd på Sahlgrenskas intensivvårdsavdelning.

Förra veckan hade de avslutat tre tunga utredningar som hon varit ansvarig för, och när hon gick hem i fredags var det första gången på länge som hon hade lämnat polishuset med en ledig helg framför sig utan att ha en brottsutredning malande i bakhuvudet. I morse hade hon bara hunnit innanför polishusets dörrar innan hon informerats om utredningen som hon skulle få ta över. Hon kände hur irritationen steg när hon tänkte på hur oproffsigt den hade skötts innan den dumpades i hennes knä.

Ingrid avbröts i sina tankar av högljudda röster som kom från korridoren utanför hennes rum och hon vände blicken mot dörröppningen samtidigt som polishusets store charmör Thomas Alfredsson steg in i rummet, följd av Karin Falk, Viking Johansson och Nina Hamilton. Detta var Ingrids egen kärntrupp av kriminalinspektörer.

God morgon, sa hon när alla hade satt sig.

När det tystnat rätade Ingrid upp sig i stolen och drog ner läsglasögonen som hon haft sittande som ett diadem uppe på huvudet.

I natt vid femtiden blev två män nedslagna i Masthugget med nåt slags slagträ. Männen befinner sig nu på Sahlgrenskas intensiv. Vad jag vet är de fortfarande medvetslösa. Jag tror att vi redan nu kan anta att det är samma gärningsman eller gärningsmän inblandade. Någon, som sa sig vilja vara anonym ringde klockan 04.52. Vederbörande sa att det låg en man på Andra Långgatan som såg ut att vara blodig på huvudet och lade sedan på. Samma person ringde sedan igen klockan 05.37 och undrade varför man aldrig skickade någon ambulans, mannen låg ju fortfarande kvar. En radiobil och en ambulans tog larmet vid femtiden och plockade upp en medvetslös man på Andra Långgatan. Det visade sig efter den andra anonyma påringningen att det låg ytterligare en man etthundrafemtio meter längre ner på gatan. Det var alltså två män som hade blivit nedslagna.

Kollade inte kollegorna adressen med LKC när de åkte ut första gången eller vad hände? undrade Karin.

Jodå, visst gjorde de det, sa Ingrid, men dessa två som tog larmet i radiobilen ingår i Utbytesstimulansprojektet och har inte riktigt den lokalkännedom som vi själva har. Visserligen var det ju inte rätt gatunummer, men eftersom det var ett anonymt larm så tog man inte så allvarligt på att det inte stämde, det var ju rätt gata och man hade ju hittat en blodig och medvetslös man. Att Andra Långgatan är femhundra meter lång hade de inte riktigt koll på.

Är det möjligtvis den där begåvningsreserven från Grebbestad som klantat sig igen, undrade Thomas med himlande ögon. Hur länge ska det här utbytet hålla på? Två av våra kriminalare har skickats upp till Grebbestad. I utbyte har vi fått två överåriga feta gubbar som inte har en aning om vad riktigt polisarbete innebär.

Ingrid suckade inombords. Det var rikspolischefens utvecklings- och strategienhet som fått i uppdrag att skapa nya metoder och system för att utveckla polisens effektivitet. Det senaste var att poliser från mindre orter bytte jobb med kollegor i Stockholm, Göteborg eller Malmö mellan en och fyra månader.

Det så kallade Utbytesstimulansprojektet hade åtminstone gett Göteborgspolisen god insyn i vilken form av kompetens det fanns på vissa små orter i landet. Eller var det kanske så, att det arbetstempo och de metoder som storstadspolisen uppfattade som antika och långsamma, passade på landsorten? Kanske var det så att en viss sorts poliser passade där och en viss sort i storstan. Ingrid visste inte, det enda hon visste var att det drabbade deras arbete på ett negativt sätt.

Ni får prata med Grebbestadskollegorna som tog larmet, sa Ingrid och tittade nickande på Thomas och Karin. Hultberg och Svahn heter dom.

Ingrid tog högen med mappar hon hade framför sig på bordet och delade ut dem.

Här står ju nästan ingenting i anmälan, fem ynka rader. Karin tittade frågande på Ingrid.

Jag vet, därför är det extra viktigt att prata med herrarna Hultberg och Svahn. Det bara måste finnas mer. Du och Thomas får också prata med ambulanspersonalen som var på plats.

Den där anonyme som ringde då? undrade Nina. Vet vi något om den personen?

Enligt våra uppgifter var det samma telefonnummer som registrerades vid båda tillfällena. Numret tillhör en dam vid namn … eh …vänta lite …, Ingrid bläddrade i mappen. Här ska vi se, Marta Cronström med adress Andra Långgatan.

Har någon pratat med henne ännu? fortsatte Nina.

Nej, men det kanske är en bra idé att först prata med dem som tog emot samtalen. Om det nu är den här Marta Cronström som ringde båda gångerna och vill vara anonym, kan det vara bra att ha lite bakgrundsinfo om samtalen, ifall hon nu skulle vara ett motvilligt vittne.

Anonym? Vilket årtionde tror den där Marta att vi lever i? utbrast Thomas. Ringa från en vanlig telefon och tro att ingen kan lista ut vem det är.

Ingrid tittade med ett snett leende på honom. Thomas Alfredsson var 197 centimeter i strumplästen, hade nittiotvå kilo muskler och ett charmerande sätt som både tv-publiken och majoriteten av alla kvinnor föll för. Han hade varit med i Gladiatorerna i fem år innan han tröttnade på cirkusen. Som utredare var han en enorm tillgång då folk gärna öppnade sig för honom. De tyckte att de redan kände honom, de hade ju sett honom på tv. Sedan ingav hans storlek en enorm respekt, de flesta tänkte efter både en och två gånger innan de gav sig på honom. Thomas jobbade oftast ihop med Karin, som var hans raka motsats. Det enda de hade gemensamt var att de båda var vältränade. Karin var den tysta och eftertänksamma, med kortsnaggat ljusbrunt hår och grå ögon. Hennes diskreta framtoning och lugnet som hon utstrålade ingav respekt och förtroende hos både kollegor och allmänhet. Dessutom hade hon klisterminne, hon kom ihåg allt. Vilken tur att jag har henne i min grupp, tänkte Ingrid innan hon svarade.

Jamen, det är väl bra för oss poliser att alla inte är lika förslagna. Vårt jobb blir ju faktiskt lite enklare. Hur som helst så vill jag att Viking och Nina åker ner till Andra Långgatan och hälsar på vår anonyma Marta Cronström, eller vem det nu var som ringde. Thomas, du och Karin får åka bort till Sahlgrenska och prata med läkarna, kolla om de som blev nedslagna har vaknat och om det går att få någonting ur dem. Kolla deras identiteter och om anhöriga har kontaktats. Har vi tur löser vi det här på ett par dagar. Hon tittade på klockan. Om fem minuter ska jag in till chefen, vi ska träffa åklagaren igen och gå igenom några detaljer från utredningarna vi avslutade förra veckan. Ingrid såg sig omkring runt bordet. Några frågor eller oklarheter?

Samtliga vid bordet skakade på huvudet.

Inte? Då träffas vi här vid tre igen för genomgång. Jag finns på mobilen om det är något särskilt. Ingrid och reste sig och började gå mot dörren.

Slagträet då? undrade Viking. Du sa att de troligtvis hade blivit nedslagna med ett slagträ.

Viking var hennes registrator. Han såg till att allt material hamnade i förundersökningens databas samt att alla i utredningen fick tillgång till allt som var inrapporterat. I dag hade han på sig en vit välstruken skjorta från Oscar Jacobson och ett par mörkblå chinos med ett diskret läderbälte. De välskötta seglarskorna och hans bakåtkammade mörka hår gav ett stiligt intryck. Män som han växte inte på träd, det visste hon av egen erfarenhet. Tyvärr var han inte intresserad av kvinnor.

Just det, slagträet, sa Ingrid och gick tillbaka och satte sig igen. Grebbestadskollegorna hittade ett slagträ några meter från det andra offret. Det fanns tydligen spår av blod eller såg ut som det i alla fall. Nina, du får höra med tekniska om de har hunnit titta på det ännu och när vi kan få en preliminär rapport.

Nina var yngst av kriminalinspektörerna. De livfulla mörkbruna ögonen och de djupa skrattgroparna i kinderna fanns där som ett åskådligt bevis på att hon ofta hade nära till skratt. Det mörka håret var alltid uppsatt i en guppande hästsvans och den tvärklippta spikraka luggen var för det mesta lite hackig. Ingrid misstänkte starkt att hon klippte den själv. Nina var egentligen den enda normala av dem. Hon var gift, hade två barn och bodde i radhus i Askim. På fritiden grejade hon i trädgården och umgicks med andra barnfamiljer. Hon var som en nyttig påminnelse för de andra fyra att det fanns ett liv utanför polisyrket … att det normala var att ha barn och familj, att hantera en jobbig svärmor och att hunden aldrig blev rumsren.

Något mer? Ingrid såg sig för andra gången omkring runt bordet och mötte skakande huvuden. Okej, då syns vi här klockan tre.

Hon tog sitt skrivblock och en penna och gick med långa kliv ut i korridoren bort mot sektionschefens rum. Albert Tingström hade suttit på posten i nio år. Han var bra, alltid lika lugn och diplomatisk. I början hade hans norrländska sävlighet och långa pauser mellan meningarna stressat henne. Ibland kunde han gå iväg mitt i en mening och hämta en kopp kaffe och sedan fortsätta meningen som om tiden hade stått stilla. Det kunde fortfarande vara väldigt frustrerande när hon var mitt uppe i en utredning och behövde stämma av med honom. Med tiden hade hon lärt sig att det var hans sätt att lugna ner sin omgivning och ge folk tid till lite eftertanke så man inte missade något viktigt på vägen. Det var alltid värre att vara tvungen att gå tillbaka i en utredning, eller börja om, för att man inte hade jobbat tillräckligt brett från start.

Dörren in till Tingström stod öppen så Ingrid knackade lite lätt på dörrfodret. Sektionschefen som satt vid sitt skrivbord tittade upp från pappret han läste och nickade mot Ingrid.

Hej, kom in och sätt dig. Vår käre åklagare ringde precis och sa att han var en kvart sen. Hämta en kopp kaffe vet ja.

Nej tack. Jag har redan hunnit med tre koppar och klockan är bara halv tio. Det där automatkaffet är värre än vanligt i dag tycker jag, eller det kanske beror på att jag inte har druckit det på några dagar. Hur som helst, det måste vara fosterfördrivande att dricka det i större mängder, det borde sitta en varningsskylt på maskinen.

Va, vadå fosterfördrivande? undrade Tingström och tittade förvånat på Ingrids mage.

Glöm det, jag går och hämtar en kopp. Ska jag ta till dig med?

Ja tack, det vore gott.

Ingrid skakade leende på huvudet när hon gick iväg till kaffeautomaten. Väl tillbaka satte hon sig i en av besöksfåtöljerna framför Tingströms stora mahognyskrivbord. Båda smuttade försiktigt på det varma kaffet och lutade sig tillbaka.

Efter en stund bröt Tingström tystnaden. Jag har precis pratat med regionpolischefen och jag berättade att vi har problem med Grebbestadskollegorna, men han anser att det är politiskt känsligt att ge reprimander. Når det fram till högre nivå, det vill säga rikspolischefen, är han rädd att det kan uppfattas som att vi är nedvärderande mot lantsortspolisen istället för att stötta dem enligt intentionerna för Utbytesstimulansprojektet.

Va? sa Ingrid och satte ner sin mugg på skrivbordet så kaffet skvätte. Det är till att vara om sig och kring sig så att man inte stöter sig med någon uppåt i hierarkin.

Ja, så kanske man kan sammanfatta det hela, sa Tingström och gav Ingrid ett snett leende.

Hej på er. Åklagaren Per Schildt stod i dörröppningen.

Jamen, hej på dig själv du. Tingström reste sig halvvägs upp ur stolen och gjorde en välkomnande gest mot den lediga besöksstolen bredvid Ingrid. Kom in och sätt dig. Vi satt just och diskuterade hur man skulle tolka rikspolischefens Utbytesstimulansprojekt. Det ska bli intressant att få läsa utvärderingen så småningom.

Ja, det har väl inte bara varit positivt enligt vissa rykten. Vad är det nu som har inträffat?

Det är Grebbestadskollegorna igen. I natt åtog de sig ett larm gällande en misshandel på Andra Långgatan och det enda de gjorde var titta på när ambulanspersonalen lastade, efter det åkte de och tog en fika. När nästa larm kom om ännu en nerslagen man på Andra Långgatan var de närmast igen och tog det också. Där gjorde de samma alerta insats genom att titta på när ambulanspersonalen jobbade. En av ambulansförarna hittade ett slagträ i närheten som han lämnade över till dem och de hade i alla fall vett att lämna in det på tekniska innan de gick av sitt skift. Nu är det Ingrid som ansvarar för utredningen.

Hur går det då? undrade Per Schildt och vände sig mot Ingrid.

Jag vet inte så mycket ännu, men Thomas och Karin är på väg till Sahlgrenska för att prata med offren. De ska också prata med Grebbestadspoliserna och ambulanspersonalen. Nina och Viking ska tala med ett vittne som kan ha sett överfallen. Det blir en avstämning vid tretiden, så efter det vet jag mer.

Jag hör att du har koll på läget, Ingrid. Har du någon känsla för vad det kan handla om ännu?

Nej, egentligen inte, men känner offren förövarna så tar vi dem inom ett dygn eller två.

MÅNDAGEN DEN 17 APRIL

KLOCKAN 15.01

Ingrid kände sig lugn och avstressad. Per Schildt hade lyckats få henne och Tingström att promenera från polishuset till Brasserie Lipp som låg på Göteborgs paradgata Avenyn för att äta lunch. Schildt underhöll dem med anekdoter från sin juristutbildning och på tillbakavägen bröt vårsolen igenom det grå diset och plötsligt kändes det som om luften fylldes av hopp och förväntan. Tingström hade talat om att han tänkte vara med en stund på eftermiddagsgenomgången för att se åt vilket håll utredningen var på väg. Bedömde han att den skulle kunna bli omfattande och seglivad fick de inga fler utredningar på sig inom de närmaste dagarna. Ibland tyckte Ingrid att Tingström nästan verkade kunna lukta sig till vad som skulle kunna utvecklas till något stort och det var sällan han bestämde sig för att vara med i det inledande skedet i en utredning, men när han väl gjorde det brukade han ha rätt.

I dag hoppades Ingrid att han skulle ha fel. Det kändes motigt att tänka på att en utredning som knappt hade börjat skulle kunna utvecklas till något lika långlivat och segt som den sju månader långa utredningen de precis avslutat. Hon kände i hela kroppen att hon inte hade den ork och energi som krävdes. Kanske skulle hon be Tingström sätta någon annan som förundersökningsledare, fast vem då? Vem skulle hon kunna tänka sig att ha som arbetsledare? Hon visste svaret i samma stund som hon ställde frågan. Ingen. Hon kände sig själv så väl att hon inte skulle kunna låta bli att försöka ta över efter ett tag. Enda skillnaden skulle vara att hon lyckats trampa någon annan ordentligt på tårna och skaffat sig en ovän i huset. Var man kriminalkommissarie så var man och det gick inte att släppa på garden för att hon kände sig sliten och trött. Det skulle vara som att skriva med eldskrift i pannan att hon var slut och det skulle finnas många som var beredda på att ta över hennes jobb.

Nu satt alla som skulle vara där inklusive Tingström och småpratade i väntan på att hon skulle börja. Samtalsämnet var givetvis vädret. Ingrid tittade på klockan och sträckte på sig innan hon tog ett djupt andetag för att samla kraft och koncentration.

Ja, det väl lika bra att vi kör igång direkt. Ingrid vände sig mot Thomas och Karin. Hur gick det på Sahlgrenska?

De tittade på varandra som för att bestämma vem som skulle börja. Thomas nickade lätt mot Karin.

Ja, det var inte så enkelt som man skulle kunna tro. Men vi vet vilka offren är. Troligen har ingen av dem rånats. Båda har plånbok, mobil och nycklar kvar. Mannen som hittades sist är fortfarande medvetslös på grund av en krosskada i bakhuvudet med inre blödningar. Läkaren vi talade med antydde att det var tveksamt om han skulle klara sig. Hjärnröntgen visade tydligen mycket liten aktivitet i hjärnan och överlever han är det troligtvis med svåra biverkningar.

Det gick nästan att ta på tystnaden som följde, allas sinnen skärptes och de insåg att det snart skulle handla om att utreda ett mord.

Mannen ifråga är femtiosex år, heter Lars-Ove Karlsson och kommer från Grebbestad. Just nu vet vi inte så mycket mer om honom. En sköterska på Sahlgrenska har försökt nå anhöriga till mannen men inte lyckats. Thomas och jag kollade folkbokföringen och de vanliga slagningarna. Mannen är folkbokförd på en adress i Grebbestad, han är ogift och har inga barn, vidare har han aldrig varit straffad.

Karin lyfte blicken från sina anteckningar och lät informationen sjunka in hos de andra innan hon fortsatte.

Den andre mannen heter Johan Wilhelmsson och är en trettiofyraårig kantor från Bankeryd. Han är vid medvetande och enligt läkaren vi talade med har han haft änglavakt och klarat sig undan med hjärnskakning, två brutna revben och några stygn i bakhuvudet. När han kom in till Sahlgrenska var han medvetslös men så fort han vaknade började han tydligen tjata om att få åka hem. När vi talade med honom var han väldigt upprörd över att man på Sahlgrenska hade kontaktat hans hustru och ville anmäla dem för sekretessbrott. Han ville överhuvudtaget inte tala om nattens händelser eller ens vad han gjorde i Göteborg. Han är allmänt förbannad och tycker att vi lägger oss i hans privatliv. Han säger att han inte har sett något, hört något, gjort något olagligt eller har något att anmäla. Om vi inte låter honom vara ifred och låter honom åka hem ska han anmäla oss för trakasserier. Sköterskan som underrättat hans fru sa att hustrun hade låtit väldigt förvånad över att han var i Göteborg.

Antingen är han paranoid eller så är han fullständigt vettskrämd, inflikade Thomas, han betedde sig jävligt konstigt i alla fall, eller vad säger du Karin?

Karin nickade instämmande.

Ingrid reste sig upp och lade händerna som stöd på bordet. Jag tycker att vi går igenom allt annat som ni har tagit reda på innan vi spekulerar i vad som ligger bakom överfallen och den här kantorns beteende. Nu går vi och hämtar lite kaffe, det här mötet lär dra ut på tiden.

Väl tillbaka med kaffemuggarna tog Ingrid en klunk innan hon satte ner muggen på bordet för att markera att det nu var dags att fortsätta.

Nina och Viking. Hur gick det för er?

Viking bläddrade i sitt block och harklade sig. Ja, jag får väl inleda med att hålla med Karin om att det här inte var så enkelt som man skulle kunna tro. Vi började med att kolla samtalen. Båda kom från samma nummer och tillhörde abonnenten Marta Cronström med adress Andra Långgatan, så vi åkte dit och knackade på. Nina fick locka och pocka med tanten i en kvart genom brevinkastet innan hon öppnade en springa så vi fick visa våra leg. Till slut fick vi säga att vi skulle ta med henne ner till polishuset och förhöra henne där om hon inte öppnade. Då började hon storgråta samtidigt som hon öppnade dörren på vid gavel och släppte in oss. Efter en del tröstande och småpratande erkände hon helt plötsligt att det var hon som hade ringt 112 och berättat om mannen som hon sett ligga på gatan utanför sitt köksfönster. Hon hade svårt att sova på äldre dar så hon vaknade oftast vid fyratiden, då hon gick upp och kokade kaffe i väntan på tidningen. Denna morgon hade hon av en händelse tittat ut genom fönstret och fått se att det låg någon på gatan som såg ut att blöda kraftigt från huvudet. Hon hade velat vara anonym för hon ville inte bli inblandad i något, hon ville bara hjälpa till. Viking pustade. Ja, längre än så kom vi inte med tanten men både Nina och jag är säkra på att hon ljuger eller utelämnar något. Vi tror att hon har sett mer än vad hon säger.

Thomas smällde med full kraft sin mapp i bordet. Det här är ju rena farsen, jävla tjat om att anmäla oss för all skit folk själv trasslar in sig i, helt sanslöst. Hans ansiktsfärg blev allt rödare i takt med att han jagade upp sig själv. Vi kanske skulle lägga ner polisverksamheten en månad, men då skulle vi väl bli anmälda för det. Vänta bara tills ni får höra vad de så kallade polisherrarna Hultberg och Svahn har att komma med. Som en parentes vill jag bara säga att de hotade oss med regionpolischefen.

Ingrid suckade inombords, vad var det med honom nuförtiden? Han hade blivit så grinig och hängde upp sig på alla möjliga skitsaker som det inte var någon idé att slösa energi på.

Lugna dig, Thomas, spar på krutet tills det behövs. Folk som är rädda beter sig på det här viset, det vet både du och jag. Ibland var hon tvungen att hantera vissa i sin personal som om hon vore deras mamma. Thomas fick hon alltid hålla tillbaka när hans temperament började ta över. Karin, du får berätta vad det här med Hultberg och Svahn handlar om.

Thomas började öppna munnen men Ingrid gav honom en skarp blick. Kör Karin.

Eftersom de jobbat natt tog det lite tid att skaka liv i dem, och som ni förstår blev de ganska irriterade och hänvisade till sin skriftliga rapport beträffande händelserna i natt. Var det något mer vi ville kunde vi kontakta regionpolischefen. De var trötta på alla så kallade kollegor här i Göteborg som trakasserade dem, nu fick det vara nog.

Trakassera, Thomas? Varför använde de sig av det uttrycket om jag får fråga? Ingrid visste att Thomas kunde skrämma slag på folk när han lutade sin stora kroppshydda över dem och gjorde några grimaser han lärt sig under sin gladiatortid på tv. Två medelålders poliser från Grebbestad uppfattade säkert inte det som något slags kollegialt beteende.

Thomas ryckte oskyldigt på axlarna men Ingrid hann ana ett tillbakahållet leende.

Trakassera, vet inte, av vad vi har hört i dag verkar det ju vara ett modeord som används så fort det kommer en polis i närheten.

Ingrid kände hur Thomas nedlåtande tonläge gav henne en molande huvudvärk som tilltog för varje gång han öppnade munnen. Hon var på väg att snäsa av honom när Tingström försiktigt harklade sig för att få ordet.

Jo, nu är det så här att regionpolischefen har ringt mig två gånger i dag och uttryckligen talat om för mig att vi ska ge fan i Grebbestadspoliserna. Det uppfattas som att vi inte stöttar dem, utan bara letar efter fel i deras arbete. Intentionerna med Utbytesstimulansprojektet är att dela med sig av kompetens. I klartext betyder det alltså att han inte vill ha några fler telefonsamtal med klagomål från något håll, han vill inte heller att det ska framkomma något negativt vid utvärderingen av projektet. Det handlar om några dagar till sen är vi av med dem och får tillbaka vårt eget folk.

Alla tittade förvånat på Tingström. Ingen var van vid att han höjde rösten eller tog skit från någon, allra minst från regionpolischefen. Ingrid, du får fortsättningsvis sköta alla kontakter med Hultberg och Svahn, det är silkesvantar som gäller.

Ingrid mötte Tingströms blick och nickade. Han måste vara väldig pressad uppifrån för att gå in och toppstyra fördelningen av arbetsuppgifter, tänkte hon.

Då var det väl bara slagträet och det tekniska kvar att rapportera om. Nina har du något att komma med ännu?

Nej tyvärr, Nilsson sa att vi som tidigast kunde få en preliminärrapport i morgon eftermiddag.

Ambulanspersonalen? Hade de något att komma med?

Nej, egentligen inte, förutom att de tyckte det var konstigt att poliserna som var där inte spärrade av eller knappt klev ur bilen vid den första utryckningen. Det var för övrigt samma ambulanspersonal som även gjorde den andra utryckningen. En av ambulanskillarna fick påpeka för våra kollegor att det låg ett slagträ vid husväggen, bara några meter från offret.

Synd att inte regionpolischefen hör det här, flinade Thomas.

Ingrid kände hur hon ilsknade till.

Ja, det är det, för då hade han sagt till dig att hålla käften och inse att vi har en utredning som håller på att bli rejält allvarlig. Tyvärr ligger det på oss att försöka reparera misstagen som gjordes i natt. Ingrid reste sig upp och gick fram och öppnade ett fönster för att hinna samla sig efter sitt utbrott innan hon fortsatte.

Jag tror vi blir tvungna att dra igång stort på en gång. Vi behöver extra folk som knackar dörr. Ingrid tittade samtidigt frågande på Tingström som nickade bekräftande tillbaka. Det måste finnas folk som har sett eller hört något. Vi kan misstänka att överfallen har hänt på efternatten. Första offret upptäcktes vid tio i fem. Troligtvis har han inte legat där så länge. På Andra Långgatan finns det alltid mycket folk i rörelse, så det första överfallet var säkert någon gång mellan fyra och tio i fem. Ingrid såg sig omkring i rummet och alla nickade instämmande mot henne innan hon fortsatte.

Vid den tiden rör sig tidningsbud, sopåkare och taxiförare ute. Sedan är det ju privatpersoner som besökt porrbutiker på gatan, nattsuddare som är på väg hem eller folk som är på väg till jobbet. Tyvärr är det ju så, att just på den här gatan är det alltid extra svårt att få vittnen att ge sig tillkänna för att förklara vad de gjorde vid den tiden på dygnet. Vi får kalla till en presskonferens och vädja om tips från allmänheten och särskilt poängtera möjligheten att vara anonym.

Jag ordnar med folk till dörrknackeriet, erbjöd sig Tingström.

Bra, fortsatte Ingrid. Då kontaktar jag tekniska. De måste spärra av brottsplatserna och vi får hoppas att det finns några spår kvar som inte har hunnit förstöras. Sedan måste vi höra Marta Cronström igen men det får vänta tills i morgon. Likaså ta ett snack till med Hultberg och Svahn, men det får också vänta tills i morgon så de hinner svalna lite. Karin och Thomas; innan ni går hem för i dag får ni ringa Sahlgrenska och säga åt dem att det är viktigt att de kontaktar oss om de tänker skriva ut kantorn eller om han den medvetslöse vaknar upp eller vad sjutton som helst som rör offren. Okej?

Jag fixar det, sa Karin.

Bra. I morgon får vi också gå på den här kantorn och försöka få ur honom lite mer, på vilket sätt kan vi diskutera på morgonmötet. Förhoppningsvis har dörrknackningen gett något mer att ta på till dess. Har vi täckt upp allt? Några frågor? Ingrid tittade sig omkring och nickade sedan mot Tingström som skakade lätt på huvudet. Okej, då träffas vi här igen halv åtta i morgon bitti.

Som på en given signal reste sig alla och gick med dämpade steg ut ur rummet. De kände av allvaret. Smekmånaden som bara varat över en helg var över. Ingrid reste sig också och gick fram till fönstret och stängde det sakta tankfullt, innan hon vände sig om mot Tingström som satt kvar vid bordet.

Tror du också att de här överfallen hör ihop?

Ja, men rån verkar inte ha varit det primära syftet. Kanske någon eller några har roat sig med att slå ner bögar och tagit miste på familjefadern. De blev tydligen rätt brutalt misshandlade.

Ja, vem det nu än var som slog ner dem, så verkade den eller de inte vara intresserad av att råna sina offer. Om det nu är någon eller några som har fått för sig att de ska märka bögar så är den eller de inte rädda för att använda övervåld, och sånt kan ju ge mersmak, det har vi ju sett förut eller hur?

Mmm, sa Tingström. "Vi får väl se vad dörrknackningen ger, annars ska väl en omsorgsfullt upplagd utfrågning av den där kantorn få honom att börja prata. Nu gör vi klart