Det ingen anar

By Åke Thorsén

Sjöofficeren Adrian Korppi blir vittne till en datastöld på marinens bas på Rindö i Stockholm. Han fotograferar händelsen med sin mobiltelefon men blir upptäckt av förövarna och ihjälslagen. Senare hittas hans kropp på en intilliggande ö av de två pensionerade marinsoldaterna Wikberg och Gran.

Förövarna får nys om de båda pensionärernas inblandning i händelserna vilket leder till att de brutalt kidnappas och låses in i en container på ett reningsverk - en plats där stöldgods från marinen också råkar förvaras. Wikberg och Gran blir listigt befriade av sina yngre vänner och tar sig därifrån. De planerar hämnd!

Samtidigt är också kriminalpoliserna - den garvade Nalle Björnsson och hans unga kollega Vivian Mogren - skurkarna på spåren. En kapplöpning tar sin början med ryska spioner, pensionerade marinsoldater och poliser som spelar ut varandra. Upplösningen sker i Stockholms skärgård där alla parter jagar varandra.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 24, 2019
• ISBN: 9789178293193

Book preview

[e-mail]

KAPITEL 1

Adrian Korppi var tjugosju år och sjöofficer när han dog. Han hade finskt påbrå men född och uppväxt i Åkersberga och hade av naturliga skäl inte lärt sig finska. Adrian var öppen och socialt kompetent och hade lätt att få vänner. Han var idrottsintresserad med simsport som största intresse och hade varit aktiv inom vattenpolo i Stockholms kappsimningsklubb. Detta kom att ge honom en stor fördel, som ändock blev den sista som kom till användning.

Adrian hade gjort sin värnplikt i flottan. Han låg då på u-båtskompaniet i Karlskrona. Det var en tid med flera spännande upplevelser och mycket god kamratanda. Så god att han valde att stanna kvar i marinen efter sina femton månader som rekryt. Han fortsatte sin utbildning på sjöstridsskolan i Karlskrona och efter fyra år hade han blivit sjöofficer och fått tjänst som specialistofficerare på Modig, en Bevakningsbåt typ 80, som för tillfället låg vid Rindö. Fartyget tillhörde Tapperklassen. Den var tillverkad på Tjörn i slutet av nittiotalet. Båten hade vanligen fyra officerare och fyra besättningsmän ombord.

Efter något år på Modig blev han säkerhetsansvarig och specialist på bland annat datasäkerhet. Det innebar att han oftast åkte sist av alla från jobbet och innan dess gick han genom lokalerna och såg till att inga viktiga dokument låg framme, någon dator påslagen eller dörrar olåsta.

Så var inte fallet sista dagen i hans liv. Han hade bytt om till civila kläder; gympaskor, blå jeansshorts och en kortärmad blå skjorta som var aningen för trång så musklerna svällde igenom. Det var ännu sommarvarmt och han skulle åka och bada. Korppi gjorde en sista koll. En dörr stod öppen ytterst lite, men ändå på glänt. Han svor tyst för sig själv och klandrade den som varit oaktsam. Först tänkte han bara slå igen dörren och låsa den, men som han höll i dörrbladet slogs han av en misstanke. Varför hade ingen sett den öppna dörren? Han öppnade och gick nedför en kort trappa som ledde till centralförrådet och bakom det regementets datacentral. Belysningen i taket var tänd. Ännu ett slarv. Korppi hade sin mobil tillgänglig i fickan och skulle bara dokumentera det innan han skulle släcka och larma vaktofficeren. Han vände sig om för att gå tillbaka, när han svagt hörde några släpande ljud som följdes av små dunsar. Han var uppenbarligen inte ensam. Han följde ljudet och vid en lastplats intill datacentralens öppna dörr såg han några av sina tidigare kollegor på bevakningsbåten Modig. Han spärrade upp ögonen av förvåning och tog spontant ett steg bakåt och doldes av en betongpelare. Utan att reflektera om det var rätt eller fel tog han ett par bilder på dem. Det han såg var två ur besättningen som lastade lådor på en pall. Det kändes otäckt att stå i halvmörkret bakom en pelare och spionera på sina arbetskamrater. Vad i hela fridens dagar håller de på med? tänkte han och höll nu mobilkameran dold och tog fler kort på dem. Han kände en kyla krypa uppför ryggen och nacken och håret reste sig av obehag. Han kikade på lådorna och texten på sidorna och förstod att de innehöll elektroniska mörkersikten, handeldvapen och ammunition. Han skulle just gå fram till dem när han såg sina två lumparkompisar, kaptenerna Jens Andersson och Viktor Enarson med varsina bärbara datorer i famnen. De var påslagna såg han, för det blå skenet från skärmarna gav deras ansikten spöklika utseenden. De båda männen pratade lågt med varandra och nickade och pekade på ena datorn. Jens Andersson avlägsnade något från datorns sida och gav det till Viktor Enarson, som vände om. Hans flinande ansikte blinkade till i blått, och han tog med sig datorn in i datacentralen igen.

Korppi hade bestämt sig. Det här stod inte rätt till. Han lade ifrån sig mobilen så han fick båda händerna fria och klev fram bakom pelaren och gjorde sig synlig för dem. Han kände dem alla och var därför inte rädd eller orolig. Han var bara förbaskad på att de höll på med något utanför normal arbetstid och utan att ha sagt till högre befäl.

– Vad är det ni håller på med? Sådant här måste ni ju anmäla innan ni sätter igång.

Alla i gruppen stelnade plötsligt till och vände sig mot Korppi. Lastningen av lådorna upphörde tvärt och de båda besättningsmännen tog ett steg åt sidan och glodde överraskade på Korppi. Hur han kunde upptäcka dem förstod de inte. De var övertygade om att de var ensamma kvar på området.

– Men är det inte Adrian Korppi, skrattade kapten Andersson till. Jösses vad du skrämde oss.

Han lade ned den bärbara datorn på ett bord intill och samtidigt kom Viktor Enarson ut från datacentralen utan någon dator. Han såg lika förvånad ut som Jens Andersson, men fann sig snabbt. Viktor Enarson rätade på sig och fick ett bistert utseende i ansiktet och svarade Korppi med en motfråga.

– Det är väl vi som skall fråga dig vad du håller på med, som smyger omkring här sent på kvällen. Vi jobbar utav helvete och det är inget du ska behöva bry dig om.

Korppi gick fram till pallen med lådor, vred den översta mot ljuset och läste på etiketten och såg sedan frågande på männen.

– Vad är det här för jobb ni gör? Det verkar som ni behöver förklara er.

Han lät bekymrad och rösten dolde inte det faktum att han direkt begrep att det pågick olagligheter. Männen som ställt sig bredvid lådorna, kastade sig samtidigt över Korppi och överföll honom. Det gick så snabbt att han inte hade en chans att försvara sig. De tryckte ned honom och höll honom hårt. Jens Andersson gick sakta fram till honom och böjde sig över Korppis ansikte och med silkeslen röst frågade han vad han hade tänkt göra åt saken. Han fortsatte:

– Det var väl inte meningen du skulle vara här ikväll, Adrian? Vem gav dig order att komma hit? Hur visste du att vi var här? Vem har skvallrat till dig? Finns det fler än du här?

Korppi blev helt överrumplad över den plötsliga aggressivitet de visade och förstod till att börja med inte sin utsatthet. Ilsket befallde han männen att släppa taget om honom så att han kunde sätta sig upp. I ögonvrån såg han att Viktor Enarson nickade mot Jens Andersson, sedan kände han en smäll rakt över ryggen och han stönade av smärta. Enarson tog ett grepp om hans öron och vred om huvudet så blicken riktades upp mot taklamporna. De bländade honom.

– Du förstår väl att vi känner oss lite förargade på dig som har förstört vårt arbete? Vi vill inte att du ska bli en sådan där visselblåsare. Kapten Enarson och jag har viktiga uppgifter att genomföra förstår du.

Korppi fick en smäll till som träffade njurarna och han skrek rakt ut. Den brutala formen av utfrågning fortsatte tills de förstod att Korppi varit ensam. De tömde hans fickor men fann inget annat än de nycklar han bar. Jens Andersson förde en viskande dialog med Viktor Enarson och de fattade ett ödesdigert beslut. Ingen skulle kunna skvallra på dem, inte ens om det var en gammal lumparkompis, så tyvärr måste han tystas för gott.

– Skär av honom tungan, befallde Jens Andersson och tog ett steg bakåt.

Viktor Enarson grep snabbt tag i Korppis haka och nöp med en behandskad hand hårt om tungan och höll ut den. Korppi hamnade i panik och försökte vrida sig ur greppet. Han försökte sparka sig loss men kraften från de båda besättningsmännen var som en kniptång. Han satt fast som i ett städ. Ögonen stirrade som vansinniga mot sin plågoande och försökte skrika i ånger, men det blev bara ett stönande halsljud. Den fruktansvärda smärta han kände när Viktor Enasrson skar av tungan isade hela kroppen och han krampade. Tacksamt nog svimmade han och kände inte längre av smärtan eller märkte blodet som rann ur hans mun.

– Nu är det bråttom grabbar. Vi måste lasta klart omedelbart och köra ned lådorna till Modig. När allt är över och städat härinne låser vi och drar härifrån. Jens Andersson delade ut order till de övriga mannarna.

– Vad gör vi med honom då? frågade en ur besättningen och riktade blicken mot den avsvimmade Korppi på golvet.

– Vi dumpar honom i havet, sa Viktor Enarson kort.

De följde kapten Anderssons ordergivning och flera lådor med militärt känsligt materiel lastades på en eldriven gaffeltruck. De körde ut godset till kajen där det lyftes ombord på Modig. Allt gick tyst och smidigt tillväga. Viktor Enarson avslutade sin skumma hantering inne i datacentralen, stängde av datorn och lämnade lokalen med ett maliciöst leende.

– Vad i helvete! skrek Viktor Enarson till med hög röst. Platsen på golvet där Korppi hade legat gapade tom. Leendet försvann med ens. Han begrep inte hur han kunde ha försvunnit utan att han märkt något. Munnen gapade vidöppen och han såg löjligt förvånad ut innan han greps av hysteri.

– Vart fan har Korppi tagit vägen? Har ni honom ombord? ropade han och blicken irrade desperat åt alla håll.

– Vad menar du? Han ligger väl på golvet bredvid dig, hoppas jag. Jens Andersson stod på däck utanför styrhytten och hörde Viktor Enarsons hysteriska rop.

– Han är försvunnen. Borta. Han var ju här nyss. Jag förstår ingenting.

– Men för i helvete, utropade Jens Andersson ilsket. Han kan väl inte ha försvunnit i tomma intet heller? Vänta, jag kommer.

Han lutade sig in genom dörren till styrhytten och grep tag i en brandyxa som satt på väggen alldeles intill honom. Med yxan i handen hoppade han i land och männen började febrilt leta efter Korppi. De grälade öppet med varandra och var uppretade över den oväntade förändringen av deras kväll. De förstod innerst inne att nu kunde det bara gå utför.

***

En lampa lyste irriterande i Korppis ena öga. Han blinkade för att få bort ljuset och kände samtidigt vågen av smärtor komma tillbaka. Lampan i taket fortsatte att irritera så han kunde inte längre återvända in i den behagliga dimman. Han försökte svälja men det gick inte för stumpen av tungan som satt kvar tillsammans med blod hindrade honom. Han kände sig illamående. Varför kan inte lampan sluta blända mig, frågade han sig. Men för varje tanke som kom, blev han allt mer medveten. Han låg på ett golv, det värkte i munnen och smärtade i ryggen. Ögonen öppnade sig långsamt och han kunde se sig omkring. Han såg inga av sina plågoandar. Han drog in luft i lungorna och kände en smärta hugga till i sidan och han kom ihåg att han hade fått flera kraftiga slag. Tankarna på flykt hann ifatt honom. Jag måste omedelbart bort härifrån. Han såg betongpelaren snett framför sig och insåg att han låg kvar där de hade misshandlat honom. Blicken sökte efter mobilen. Jag måste rädda mobilen, det är viktigt. Korppi vände sig sakta och tog sig upp på knä, och kröp mödosamt fram till pelaren som fick fungera som ett stöd när han reste sig upp till stående. Mobilen låg kvar där han hade lagt den. Inom armlängds avstånd. Han tog upp den och tittade på den men visste inte vad han skulle göra. Han tryckte på displayen för att ringa men blev helt förvirrad då han inte kunde få fram några ord. Munnen kändes som fylld med en ond tjock boll. Han såg att ytterdörren som männen hade använts sig av, var öppen. Han valde att försöka ta sig ut ur huset, ut i det skyddande nattmörkret. En gäll röst bakom honom svor högt och undrade vart han tagit vägen. Han hann precis slinka ut genom dörren och vek av åt sidan. Viktor Enarson jagar mig. Måste bort. Han kände doften av hav och visste att han hade hamnen framför sig. Den befallande tanken återkom envist; måste rädda mobilen. Stapplande mot hamnen lyckades han till sist förstå att det var bildminnet som var viktigt, inte telefonen i sig. Adrian Korppi var ju säkerhetschef och kände väl till datateknik. Det satt innan för skalet. Han bröt upp telefonen med hjälp av ena nageln och kände med fingrarna de små upphöjningarna innanför. Bildminnet satt fastklämt med en liten fjädrande plastbit som kunde vridas framåt och bakåt. Fingrarna kände av plastbiten och han kunde föra den åt sidan och frilägga minnet som fjädrat upp en liten bit. Han pillade ut det och höll det i handen och knöt den sedan hårt för att inte tappa det. Vattnet och räddningen låg nu bara några meter framför honom.

– Där är han. Jag ser honom borta vid bryggänden, ropade Jens Andersson till de övriga. Han ska inte kunna smita.

Jens Andersson sprang kvickt ifatt den stapplande och snubblande Korppi. Han höjde yxan och drämde till. Slaget föll på hans huvud och ett otäckt ljud hördes. Han föll över bryggkanten och ned i havet. Jens Andersson såg samtidigt ett föremål som kom från Korppi och flög i en båge genom luften. Det landade på bryggan. Av ljudet att döma förstod han att det måste vara en kamera eller en mobil. Han hittade den och tog upp den i triumf. Hans mobil. Nu har den djäveln inget att komma med. Han lade ned mobilen igen på betongen och krossade den med baksidan av yxan. Sedan samlade han ihop bitarna och stoppade på sig dem och gick nöjd tillbaks till Modig.

– Okey, då var den saken ur världen, sa Jens Andersson med en suck. Han pressade in yxan i sin klämring vid brandsläckaren innan han satte sig vid de andra runt bordet. Så riktade han sig mot Viktor Enarson och frågade anklagande:

– Hur kunde du vara så ouppmärksam att du lät Korppi smita undan? Du hade ju honom framför dina fötter hela tiden. Somnade du i tjänsten, eller lät du honom gå av god vilja?

– Jag trodde han var död. Dessutom hade jag ju fullt upp med att jobba med datorn inne i datacentralen. Jag var mitt uppe i att hacka mig igenom dataskyddet för att plantera mitt lilla program, så jag var inte med honom hela tiden.

– Här ser ni i alla fall Korppis bevis mot oss. Om han hade tagit bilder av oss eller ringt, så är bevisen härmed slagna i spillror. Han tömde fickan och hällde ut resterna av mobilen på bordet framför sig. Hur kunde ni missa att han bar en mobil på sig? Det var tur för er att jag såg den i alla fall, sa Jens Andersson stöddigt till sina kollegor ombord.

Viktor Enarson petade pliktskyldigast i högen med mobilens plastdelar. Han spred ut dem som små pusselbitar och lekte tankspritt med dem och försökte få ihop dem. Han trivdes inte med att ha varit den som tappat bort Korppi och blivit utskälld. Hans blick fastnade på den lilla plastbiten som håller fast minneskortet. Den var böjd. Han rätade ut den igen och lade tillbaks biten där den borde ha suttit. Han hörde sig själv säga att det saknades en bit. Ingen av de andra brydde sig om honom och hans pusslande. Viktor Enarson vaknade med ens till liv. Han ryckte till och pekade energiskt på plastbiten.

– Minneskortet är borta. Det är på det alla bilder finns lagrade. Var är minneskortet? Fick du verkligen med dig alla delar till mobilen, Jens? undrade Viktor Enarson nitiskt.

– Visst, det vet jag med bestämdhet, svarade Jens Andersson en aning besvärad av den plötsliga förändringen. Nu var det han som var föremål för klander.

– Var är Korppi nu då? frågade en av besättningsmännen.

– Han ligger som en död torsk i havet utanför bryggan.

– Ja, men där kan han ju inte ligga. Tänk om någon får syn på honom! invände samma besättningsman. Vi skulle ju sänka kroppen i havet, sa vi ju.

– Kom grabbar. Hämta en båtshake så fiskar vi upp honom, kanske har han stoppat minneskortet på sig, sa Viktor Enarson barskt och reste sig upp. Det är inte smart att lämna kvar honom i vår egen hamn.

De gick längs betongbryggan och sökte med blickarna över kanten och ned i vattnet. När de kom längst ut vände de och gick sakta inåt igen och letade allt intensivare efter Korppis kropp.

– Men det är säkert, jag slog ihjäl honom med yxan. Han stupade stendöd ned i vattnet, sa Jens Andersson. Jag såg det med egna ögon.

***

Måste rädda mobilen. En röst ekade envist i Korppis huvud. Allt runt om honom var svart, men han kände att han befann sig i vatten. Han visste inte var han var, men chocken att hamna i det svala vattnet fick hans plågade kropp att än en gång vakna. Reflexmässigt sedan åratal av träning i simbassängen hemma vände han sig på rygg och hörde tränarens röst kalla på honom. Ligg på rygg, sa rösten. Luta huvudet bakåt så får du inga kallsupar. Korppi var femton år och såg det vita kaklet i simbassängen. Han hade dykt i vattnet men krockat med en kamrat och i smällen drog han reflexmässigt efter andan och fick sig några kraftiga kallsupar. Tränarens rop hade hjälpt och han kom hostande upp igen. Nu låg Korppi i havet vid Rindö och hostade. Han vände sig på rygg och tittade upp mot den mörka himlen. Enstaka stjärnor blinkade mellan molnskyarna. Han hade ont. Huvudet värkte av en ilsken pulserande smärta, munnen saknade känsel, ryggen och njurarna högg. Han kom ihåg att han måste bort, men helst ville han bara sjunka ned och omfamnas av vattnet och ingenting mer. Den inre rösten var envisare och fick igång hans armrörelser och strax också benrörelserna. Han simmade. Han var i sitt rätta element. För varje meter simtag han tog, avlägsnade han sig allt mer från de våldsamma männen. De som hade varit hans vänner under många år, var nu ute efter hans liv. Vad hade hänt? Han försökte tänka och tog samtidigt nya simtag. Det gick sakta. Han hade inte mycket krafter kvar. De hade misshandlat honom för hårt. Han sökte efter polstjärnan. Den var den enklaste av lysande stjärnorna att finna och låg dessutom i norr. Under sin militärtjänstgöring hade han lärt sig hur man kunde orientera sig med hjälp av dessa. Hans syn blev flimrig och stjärnorna försvann för ett tag. Han fortsatte envist att simma på rygg. Tränarens ord från barndomen hängde kvar. Så klarnade blicken för en stund och han kunde se polstjärnan igen. Den syntes le mot honom. Följ mig, sa den. Han sparkade med benen och kom en bit till, men han hade svårt med armtagen för ena handen hade knutit sig och ville inte lyda. Han försökte öppna den, för han visste att man simmar med handflatorna öppna och fingrarna utsträckta, men den knutna handen vägrade följa hans kommando. Han simmade länge på rygg i samma riktning. Stjärnorna kom och försvann om vartannat. Han hörde svaga tickande maskinljud som lät som hans mammas symaskin. Ljudet lät för ett tag högre men så försvann det igen. Han förlorade medvetandet och kroppen sjönk ihop och han drog i sig vatten. Han höll på att drunkna. Han visste det. Han spände sig allt vad han kunde och kom upp till ytan och andades in luft igen. Han var utmattad och ville inte simma mer. Han kände någonting som tog emot hans axel och tankarna vaknade för en sista gång. Reflexmässigt grep han efter det som hindrade honom att komma framåt. En stolpe. Av trä. Vad gjorde den här mitt i vattnet? Så förstod han att han var framme. Han hade kommit till en brygga som stod på träpålar. Han försökte vända sig om och knipa med benen runt stolpen, men den var slemmig av sjögräs så han halkade bara. Han skulle klättra upp för stolpen som om det vore ett klätterträd. Han kom ihåg att han som barn gillade att klättra i en stor gran på hans farmors sommarstuga på Ljusterö. Han hade försökt klättra och gripa tag i en gren men fastnat med handen där han tyckte att stammen delade sig. Handen kom inte loss. Den satt som en knut. Till sist slappnade kroppen av, han befann sig inte längre i barndomens gran. Den knutna handen öppnade sig och minneskortet från hans mobil hade pressats in i en spricka i bryggstolpen. Han var klar. Han dog.

KAPITEL 2

Skogsön ligger vid Solöfjärden strax söder om Rindö, intill den stora farleden till och från Stockholm. Ön är en dryg kilometer lång och en halv kilometer bred bergknalle. Den har några mindre vikar för småbåtar att ankra upp i. Några enstaka fastboende finns på öns nordvästra sida och för övrigt finns ett trettiotal sommarstugor utspridda. På öns östra sida och utåt mot Solöfjärden hade den numera pensionerade marinkaptenen Fille Gran sin sommarstuga. Fille hette egentligen Filip enligt föräldrarna och dopboken. Stugan stod ofta tom, förutom helger och sommartid. När detta hände, var han tillsammans med sin skånske kollega, tillika pensionerade fanjunkaren Sten Vikberg och två av sina tidigare underställda marinsoldater från Rindö, Olof Öberg och Krister Lagervall. De hade under åren blivit riktigt goda vänner och tillbringat många sköna helger i stugan, med omsorgsfullt tillredd grillmat och några flak Norrlandsöl. Det var Sten Vikberg som envisades med att tillhandahålla ölen, för han ville påminnas om sin härkomst från Ångermanland.

Denna augustihelg var stilla, ljum, sjön låg blank och svartgrå. Såväl kräftor som surströmming lockade till fest för skärgårdsborna, allt beroende på härstamning. För det här gänget gällde kräftor. Fille Gran hade fått tag i ett par kilo Vätternkräftor och Sten Vikberg bidrog med ett kilo löjrom från Kalix och nybakat tunnbröd från Umeå. De förberedde sig. Man hade ställt ut och dukat ett stort trädgårdsbord intill båthuset vid bryggan där deras träbåt låg förtöjd. Öl och snapsar var sedan länge väl kylda och de hade just satt sig till bords och satt på sig pappershattar och haklappar med lustiga tryck och börjat njuta av allt det goda.

– Hör ni pojkar. Det är tydligen inte så lugnt längre, där ute på fjärden. Fille Gran avbröt ätandet och pekade med kräftkniven utåt Solöfjärden.

De andra tittade nyfikna upp från kräftfaten och riktade blickarna åt samma håll som Fille Grans kräftkniv.

– Det är visst våra kustjägarkollegor som håller på med något. Vilket dåligt sätt. Nu på lördagskvällen när alla vill ha det lugnt från båttrafik i skärgården, mumlade Olof buttert mellan tuggorna.

De såg några svarta båtsiluetter som körde över fjärden. Det verkade till att börja med som om de enkom var ute och finåkte. Vanligen for de med full fart i farlederna. Sten Vikberg lade upp ett kort gnäggande skratt och fällde en ironisk kommentar om att de kanske hade tappat sina GPSer och därför åkt vilse och hade fått svårt att hitta hem.

– Letar de efter något, eller varför irrar de på detta sätt? undrade Krister.

– Hur många båtar är det frågan om? frågade Olof mer intresserad än nyss. Han kisade och spanade ut över den mörka fjärden.

– Tre, ser det ut som, svarade Fille Gran. Jag går upp till stugan och hämtar en kikare så får vi bättre koll på dem. Undrar vad de är för ena gynnare.

Han reste sig och gick med raska steg längs en liten stig från bryggan upp till stugan och grep efter sin gamla Swarovskikikare som stod i en fönsternisch. Den hade fyrtiotvå gångers förstoring och extremt ljuskänslig optik. Med den kunde man se tydligt som på dagen även fast det rådde skymning. Han kom tillbaka till kräftbordet och gästerna och sträckte över kikaren till Sten Vikberg som satt närmast.

– Du, som har bättre mörkerseende än jag får kika. Mitt blir allt sämre med åren. Det är visst en naturlig process, beklagade sig Fille Gran.

– Ser du något? frågade Olof nyfiket och lutade sig fram över bordet.

– Ja, det gör jag, svarade fanjunkaren efter att ha justerat skärpan. Jag ser en ribbåt klart och tydligt och två andra båtar som åker i bredd. De andra ser också ut att vara ribbåtar. De är militära och kommer väldigt sakta åt vårt håll. Det ser också ut som att det är två man i varje båt. Anmärkningsvärt att inga lanternor är tända. Underligt beteende, marinen brukar väl inte bryta mot lagen. Jag tror ta mig fan att det är något skumt i görningen.

– Är det någon övning på gång ikväll? frågade Fille Gran. För sex man från amfibieregementet åker väl inte ut på gemensamt kvällsfiske?

– Nej, så är det inte. Alla har dessutom frikväll, förutom vakten, svarade Olof.

– Det var märkvärdigt, sa Fille Gran och funderade. Han var helt koncentrerad på det som ägde rum ute på fjärden och glömde för en stund bort maten.

– Vad kan de då vara ute efter? Krister blev också intresserad och föll in i samtalet. Det ser ut som att de letar efter något, fortsatte han.

Sten Vikberg med sin lustiga skånska dialekt verkade bli allt mer engagerad. Han tog ivrigt en tugga på tunnbrödet och slök det sista ur ölburken innan han tog till orda.

– För bövelen grabbar! Om de har frikväll, vilka kan det då vara som sitter i båtarna? Tänk efter. Det här ser allt mer mystiskt ut. Dessutom irrar de inte planlöst över fjärden som jag först trodde. De håller en mycket målmedveten kurs. Efter en kortare sträcka vänder alla tre båtarna samtidigt och går i en ny riktning. Det här är en planlagd körning.

Olof som heller inte släppt blicken från båtarna drog slutsatsen att det var uppenbart att de skannade av fjärden noggrant och successivt.

– Det är för det första onormalt och för det andra olagligt att de varken har lanternor eller strålkastare påslagna. Dessutom skulle de ju se bättre? fortsatte Sten Vikberg.

– De vill inte förstöra sitt mörkerseende förstås, svarade Krister. Med strålkastare tända skulle de bara se området där ljusstrålen lyser upp. Allt annat skulle bli svart. Därför är det bättre att söka i mörkret även om det befintliga ljuset är svagt. Han hade tidigare under våren genomfört en specialistutbildning som kustjägare och visste betydelsen av att inte tillåta minsta ljus förstöra mörkerseendet.

– Kan det vara någon undervattensverksamhet som pågår? undrade Fille Gran. Kanske letar de efter främmande ubåtar. Han valde ut en stor kräfta på fatet, knäckte snabbt av nacken på den och förde den till munnen och sörplade vällustigt upp dillspadet och rommen.

– Absolut inte, trodde Krister, för då hade man definitivt suttit blick still och lyssnat med en nedsänkt sonar. Här har man motorerna påslagna och kör båtarna fram och tillbaka över fjärden. Det är troligare att söker efter något som flyter på ytan.

– Det är säkert något de har tappat över bord och som driver iväg med strömmen. En åra kanske? föreslog Fille Gran mellan tuggorna. Han hade tappat intresset för de diskreta knappt synliga småbåtarna och riktade istället in sitt intresse helt och hållet på bordets läckerheter,

– Ja, något sådant kan det förstås vara, sa Olof och fortsatte konspiratoriskt:

– Såvida det inte är någon inkräktare man överraskat inom marinens skyddsområde och som lyckats smita genom att hoppa i sjön och simma därifrån. Olof hade till sist också ledsnat på de nästan osynliga gummibåtarna och återgick till att hänga med Fille Gran i kräftätandet.

Kikaren hade vandrat mellan männen och de hade alla haft idéer om vad som pågick därute i mörkret. Helt oväntat flög Fille Gran upp från bordet. Ett snapsglas välte omkull och servetten flög i backen. Han sprang fram till bryggkanten och hytte med högernäven och skrek ut över fjärden för full hals.

– Vi har nog sett er där ute! Kom hit så får vi snacka med er. Var inte så förbaskat fega!

De tre båtarna drog sig skyndsamt tillbaka och sveptes in av mörkret och tystnaden bredde ut sig. Fille Gran skrattade gott åt gesterna han gjort och återgick nöjd till sina gäster, kräftor och löjrom. Festen kunde fortsätta. Kvällen var ännu ung och man hade ett stort bord att beta av.

– Smaklig spis på er mina vänner, skrattade Sten Vikberg och höjde sitt breddfyllda nubbeglas för en skål.

***

På söndagsmorgonen lämnade Fille Grans unga marinsoldater, Olof och Krister, springande stugan till stranden för att hoppa i och göra morgontoalett. De kom ut på bryggan i full fart och dök ned i det friska vattnet. När de kom upp till ytan och vände om mot land, föll blickarna på något som guppade alldeles intill dem. Vid första anblicken såg det ut som växtdelar eller tygstycken som slitits loss och drev för vinden, till hälften under, till häften över vattnet.

– Herre jävlar! utropade Krister skräckslaget. Det är ju en människa! Fy fan. Vad gör han här?

Människan flöt med ansiktet nedåt och det var bara en mindre del av en skjorta som syntes som ett tygstycke över vattenytan. Det var först när de kom riktigt nära kroppen det gick att se att det var fråga om en människa – en död sådan.

Krister simmade fram till kroppen. Tog försiktigt tag i den trasiga skjortan och drog in kroppen till den lilla sandstranden bredvid bryggan. Männen steg upp ur vattnet och hjälptes åt att släpa upp den döde. De såg att det var en mansperson och att han definitivt inte levde. Han var klädd i typiska sommarkläder. De lämnade honom tillfälligt på stranden och sprang upp till stugan, kastade upp dörren med en smäll vilket fick både Fille Gran och Sten Vikberg att tvärvakna.

– Kapten Gran, det har flutit in ett lik till stranden. Kom och titta! Vi höll nästan på att landa på kroppen när vi dök från bryggan.

– Fy fasen vad obehagligt, ropade Krister upprört, vilket definitivt väckte de båda äldre marinbefälen.

– Vi har precis bärgat det. Det var en mansperson som flöt precis utanför bryggan när vi skulle ta ett morgondopp. Vi drog iland honom på stranden, fortsatte Olof.

– Vi borde genast larma polisen, föreslog Krister.

– Vad fasen är det ni säger grabbar? Låt oss få vakna innan ni skrämmer upp oss med sådan här dramatik.