Drönaren

By Åke Thorsén

Kriminalpolisen Nalle Björnsson och hans unga kollega Vivian Mogren får uppdraget att utreda mordbranden på en elektronikfabrik som utvecklar AI, artificiell intelligens, till försvaret. Ett fall som verkar tämligen lätt att lösa då allt finns inspelat på en övervakningskamera.

Av misstag blir kustjägaren Stene Vikberg arresterad och när han tillsammans med vännen Fille Gran försöker rentvå sig råkar de komma över flygvapnets allra hemligaste mikrodrönare. Det leder till en intensiv jakt där både Säpo, Must och mystiska ryska leksaksförsäljare blir involverade.

”Drönaren” är den tredje boken i serien om kriminalpoliserna Nalle Björnsson, Vivian Mogren och deras civila rivaler, Stene Vikberg och Fille Gran. En laddad thriller med snabbt tempo och sinnrik intrig.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 25, 2020
• ISBN: 9789178297382

Book preview

[e-mail]

KAPITEL 1

Hon var förbaskad och irriterad redan från början. Det späddes på av den ofantligt sega eftermiddagstrafiken i snögloppet vilket medförde att den tid hon hade planerat få över, för att kunna hämta andan och fixa håret, hade förbrukats. Men också på att hon hade blivit kallad till säkerhetsföretagets huvudkontor i centrum med kort varsel. Hennes planer för dagen hade blivit spolierade ansåg hon. I stället för att hinna med en lunchträff med sin skilsmässoadvokat som hade lovat ordna upp hennes liv, skulle hon sitta i ett tråkigt möte med ekonomichefen och titta på en massa diagram där kurvorna gick lite upp och lite ned. Hon ansåg att ekonomer i allmänhet och ekonomichefer i synnerhet inte hade hängt med i verklighetens marknadsvillkor. Det kostar pengar att tjäna pengar. Det vet ju till och med den som köper trisslotter. Hon hade tidigare haft ett par kontroverser med ekonomichefen där hon hade framfört kritik mot att det fanns hela hundrafemtio konton för utgifter men bara två för inkomster. Alltså kunde man inte i ekonomisystemet finna någon koppling mellan utgifter som först senare skulle kunna generera inkomster. Alla inkomster oavsett hur, hamnade i en enda hög i kassan, utan att man begrep orsaken. Nu var det dags igen för ett nytt möte och hon misstänkte att man än en gång skulle dra in på företagets kostnader och hon skulle få ännu mindre resurser för sin verksamhet. Allt blir bara så fel.

I sina tankar och i allt för hög fart sladdade hon in på parkeringsplatsen och hann nätt och jämnt få stopp på bilen innan hon hade kört in i en annan bil. En lika ful och rostig gammal Opel som hennes hatade man Reidar körde. Advokaten hade redan veckan innan rådgjort med henne och föreslagit att hon omedelbart skulle flytta ut ur huset och bosätta sig på hemlig adress tills skilsmässan var över.

– Han är inte att lita på, hade advokaten sagt. Den mannen är farlig för dig. Du riskerar att råka väldigt illa ut om du inte skyndsamt sticker iväg. Du vet redan vad han är kapabel till, sa han och sneglade mot henne.

– Ja, ja, hade hon svarat och tänkte att hon bara skulle ordna upp en del saker först. Sen så.

Hon slängde handväskan över axeln, drog jackan om sig, fällde upp paraplyet och låste bilen. Hon gick till att börja med snabbt över parkeringsområdet, för att strax minska på stegen då tankarna hann ifatt henne och hon började tro att den gamla bilen som hon nyss höll på att köra på, faktiskt kunde vara Reidars.

– Vad gör han här? tänkte hon och kände oron stiga. Fan, fan! Jag gillar inte det här. Något är fel. Vad han var ute efter i så fall visste hon med all tydlighet.

Hon knep handväskan hårdare mot kroppen och höll skärpt uppmärksamhet framåt och åt sidorna. Att se sig om vågade hon inte. Hon lyssnade intensivt efter ljud som kunde uppfattas som hot, men det monotona trafikbullret från genomfartsleden överröstade det mesta. Entrén låg nu bara tio meter rakt framför henne. Med en suck av lättnad drog hon upp dörren och kom in i byggnadens stora entréhall belagd med svart marmorklinker och stora glasväggar. Det fanns två andra personer där, som tycktes vänta på hissen. Hon skyndade fram och sökte med blicken den gröna lampan över hissdörren vilket indikerade att den var ledig. Ett pling och dörren gled upp. Det fanns flera personer i hissen som precis slutat jobba och var på väg ut och när det bara återstod några få kvar trängde hon sig in.

– Ursäkta mig, jag är på väg ut, sa en man som stod längst in.

Hon ryckte till och tog ett steg åt sidan och släppte förbi mannen som fick ta ett raskt steg för att hinna ut innan hissdörren drog igen. Hon upptäckte till sin förvåning att hon var helt ensam och började känna oro. Men visst var det väl fler som väntade på hissen? Alla ljud därinne förstärktes och hon hörde hissklockans pling och motorerna som gick igång med ett brummande. Hissen skramlade samtidigt på sina geidrar. Hon hatade hissar. Den instängdhet som hon upplevde när dörrarna stängts om henne och när de åkte iväg var avskyvärd. Hon tyckte att väggarna liksom pressades mot henne och utrymmet blev allt trängre. Det fanns dessutom ingenstans att fästa blicken. Väggarna i denna hiss hade blank rostfri plåt nertill och någon slags ljusbrun träfanér över det. Hon lät blicken glida upp mot taket och sedan följa den ena väggen och sen den andra. Samtidigt försökte hon låtsas som att det inte fanns något att ängslas över.

– Är inte hissdjävulen framme snart, muttrade hon irriterat.

I samma ögonblick upptäckte hon att det låg en mindre ryggsäck på golvet i hisshörnan. Hon insåg omedelbart, utan att behöva tänka tanken, att hon stirrande på en bomb. Hon slutade att andas, benen bar inte längre och hon sjönk sakta ned mot golvet.

– Nej, nej, nej, kved hon. Allt är fel. Barmhärtigheten tog över och hon svimmade.

Hissen var framme, ståldörren gled upp och överdelen av hennes kropp föll ut ur öppningen. Säkerhetskontorets två personal i receptionen hörde dunsen och upptäckte henne och rusade fram för att se vad som hänt.

– Det är ju Lena Möller! utropade den kvinnliga receptionisten upprört efter att hon känt igen henne.

– Herre Gud, vad är det som har hänt? sa kollegan med vilt uppspärrade ögon.

– Har hon ramlat eller svimmat eller vad? Se efter om hon blöder.

– Hon andas. Skönt. Ta i här. Vi måste hjälpas åt att få bort henne från hissen.

De drog ut den avsvimmade Lena Möller och med gemensamma krafter lyfte de upp henne och hon placerades försiktigt i en av de skinnklädda besöksfåtöljerna. Mängder av frågor haglade samtidigt obesvarade runt henne från de båda hjälpande kvinnorna.

– Kan du ta hit hennes väskor från hissgolvet, det är hennes handväska och en blå liten ryggsäck begärde receptionisten, så hämtar jag ett glas vatten under tiden.

Medan receptionisten gick iväg till det lilla trinettköket bakom receptionen, hämtade kollegan handväskan och den lilla ryggsäcken. Handväskan var ju en märkesvara och dyr som skam. Lena brukade alltid vara noga med utseendet. Hon reagerade därför lite inför ryggsäcken och undrade varför Lena Möller bar på en sådan ful sak, och ganska tung var den dessutom, Det var väl varuprover på säkerhetsdetaljer eller något sådant. Men hon hade inte med saken att göra, ansåg hon, ryckte på axlarna och ställde de båda väskorna på golvet bakom besöksfåtöljerna och det ovala glasbordet och lutade dem mot receptionens yttervägg.

De båda kvinnorna tog varligt hand om Lena Möller som sakta återhämtade sig. Först tittade hon sig förvirrat omkring och konstaterade sen att hon satt eller snarare halvlåg i en skinnfåtölj. Hon tog emot glaset med vatten och drack en klunk, tittade så på de båda kvinnorna och log igenkännande mot dem. Hon levde.

Nere på parkeringsplatsen stod en yngre gänglig man till hälften dold bakom några bilar och spanande uppåt längs säkerhetskontorets snöblöta fasad. Han hade sett till att vara helt mörkklädd för att märkas minimalt. Han hade valt en svart ribbstickad toppluva, svarta jeans och svart lumberjacka av skinn fast utan alla dessa reflexer som allt oftare sågs på ytterkläder. Om någon mot förmodan skulle få syn på honom skulle hans utseende vara svår att beskriva.

Någonstans därinne åkte hissen upp och ned med hans ryggsäck. Han undrade om radiosignalen verkligen skulle kunna tränga igenom den tjocka betongfasaden och hissens alla stålplåtar. Hans uppdragsgivare hade emellertid försäkrat honom att gjorde han bara som han blev instruerad, skulle signalen gå fram och bombpaketet inuti ryggsäcken explodera. Han skulle avvakta tills hissen stannat på bottenplanet och den gröna lampan tänts, och just innan dörren öppnades skulle han agera. Mannen kände sig med ens spänd och orolig. Nu var det dags. Han öppnade kvickt dörren till bilen, hoppade in och startade den. Den spann igång med ett mjukt brummande. Han tryckte på en knapp på sidodörren och sidorutan åkte ned. Så fattade han en liten svart plastlåda som mest liknade en tändsticksask i storlek, fast försedd med en liten svagt lysande röd diod på dess översida. Han drog ett djupt andetag, tittade stint framåt, lade i ettans växel och släppte upp kopplingen och körde iväg samtidigt som han sträckte ut handen och höll plastlådan utanför sidorutan och tryckte på utlösarknappen. Dioden blinkade till som bekräftelse på att radiosignalen hade skickats iväg. Nu får de bygga en ny entré, hann mannen tänka, innan han såg hur en väldig gulröd ljusblixt slog ut från husets översta våningsplan. Hela parkeringsområdet lystes upp och sekunden därefter hördes hur bomben kreverade med en dov smäll. Ett par fönster flög iväg och glassplitter regnade ned åt alla håll över de parkerade bilarna. En del av fasadens väggparti gungade utåt betänkligt men rasade inte ned konstigt nog. Mannen stirrade med förvåning och häpnade över bombens effekt. Med adrenalinet pumpande i ådrorna körde han iväg i full fart och tjöt ut för full halls ut sin spänning med korta häftiga stötar.

Täbypolisen fick larmet om en explosion hos säkerhetsföretaget redan ett par minuter efter att bomben briserat. Efter det uppstod rent kaos. Telefonväxeln översköljdes med samtal och hemsidan överbelastades av allmänhetens oro och ängslan. Över åttio personer hade sett eldskenet eller hört knallen, andra hade haft sina bilar parkerade intill företaget. Explosionen hade skett sent på eftermiddagen och rusningstrafiken var i sitt slutskede. De stora genomfartslederna var ännu fyllda med köande fordon. Snöslasket hade medfört att sikten var dålig vilket drog ned hastigheten. Antalet vittnen som sett och hört ljuset och knallen var många. Ett par extra kökrockar blev konsekvensen då flera bilister vände blickarna och uppmärksamheten mot den stora kontorsfastigheten medan andra bromsade.

Räddningstjänsten i Täby reagerade först av myndigheterna på automatlarmet och ryckte inom en minut ut med en stegbil, tätt följd av en ambulans och en vattenbil. Man konstaterade snabbt att explosionen på översta våningen var av sådan art att risken för ras av ett fasadelement var överhängande och Täbypolisen som nu anlänt, lät spärra av hela området runt byggnaden med sina blåvita plastband. Deras uppgift blev att hålla avstängningen intakt och att göra upp listor på alla personer som hade någon anknytning till fastigheten. Räddningsledaren hade även kallat in Attunda brandkår från Sollentuna och man hade sammanlagt fyrtio brandmän och tio fordon till hjälp. Branden inne i kontoret blev inte så utvecklad tack vare att sprinklersystemet fungerade och den bedömdes snart kunna vara under kontroll. Däremot var rökspridningen betydande och man beslöt sända in två rökdykare för att söka efter kvarvarande och skadade personer.

De flesta som hade sitt arbete där och befunnit sig på de olika våningsplanen hade lyckats ta sig ut genom fastighetens reservutgång och stod återsamlade vid dess ena gavel, där de kunde iaktta skadorna från sidan. Många av dem var chockade och fick akuthjälp av ambulanspersonalen. Från säkerhetsföretaget, som hade sina lokaler högst upp saknades inga personer, trodde man. Under kvällen hade släckningsarbetet börjat klinga av och de flesta räddningsfordonen återvände. Det var bara en stegbil och en vattenbil kvar för eftersläckningsarbete. Rökdykarna hade undersökt hela fastigheten och konstaterade att alla våningarna var tomma på folk, förutom hos säkerhetskontoret. Man fann en död kvinna där som befunnit sig i receptionen, där också skadorna efter explosionen var som värst. Kvinnans kropp var illa åtgången och döden torde ha inträffat direkt vid smällen. De placerade kroppen på en bår och bar ned henne till den väntande ambulansen. Det sista uppdraget innan det blev sen kväll, var att ta prover på rökgasen för att kunna analysera vad som hade orsakat explosionen. Brandingenjörer och poliser skulle komma dagen efter för att påbörja det långsamma arbetet med att försöka finna orsaken till explosionen och branden.

Tidningarna rapporterade direkt med otäcka bilder på internet och med svarta rubriker kring mordbranden, och man hade många intervjuoffer som kunde vittna om det som skett. Detta var en stor olycka med sörjande anhöriga.

KAPITEL 2

Kriminalkommissarie Nalle Björnsson vred sig av obehag på sin stol. Han hade fått en mordbrandsutredning på halsen som han inte alls var förtjust i. Av alla brottsutredningar ansåg han att mordbrand hörde till de olustigaste. Brottsoffren var oftast svårt sargade och stod många gånger inte att känna igen, bostaden ofta kraftigt brandskadad eller helt utbränd och en röklukt som satte sig i kläderna och fick en att må illa.

Nalle Björnsson var femtiotvå år och tillförordnad kriminalkommissarie vid Täbypolisen. För inte så länge sedan hade han sökt och också fått tjänsten som ny polisområdeschef med tillträde samma dag hans nuvarande chef Anders Bredflabb Hunneberg bytte distrikt till Stockholm Östra. Nalle hade just återkommit från två veckors semester. Fri från poliskontoret i Täby och tack och lov också från polisområdeschefen Hunneberg. Bredflabb var det öknamn personalen hade gett chefen och det användes flitigt bakom hans rygg. Nalle ville inte medge det officiellt, men ansåg för sig själv att öknamnet passade på pricken. Allt Bredflabb företog sig, gjordes under yviga gester, högt och bullrigt. När han skrattade, var det ett vrålskratt med en enormt mullrande röst så det hördes över hela kontoret. Nalle använde dock alltid chefens korrekta namn, Hunneberg, som tilltalsnamn, för han ville inte bidra till mobbning. Hunneberg var faktiskt inte hans riktiga efternamn, egentligen hette han Karlsson. Men han tyckte att han behövde ett starkare namn som bättre speglade hans ego och kropp när han skulle göra karriär inom poliskåren.

– Vill man nå toppen måste man ha ett namn som ingen glömmer, hade Anders Hunneberg sagt i förtroende till Nalle och flabbat förtjust så att magens alla fettvalkar hoppade.

Namnet Nalle var förstås också lånat. Vad han egentligen hette i förnamn var det ingen som visste längre. Han hade kallats för Nalle sedan barnsben. Föräldrahemmet låg i Sorsele i Västerbottens inland och han var enda barnet. När föräldrarna gått bort lät han behålla stugan. Den blev därefter flitigt utnyttjad som sommarstuga och för familjens rekreationsbehov från det hektiska storstadslivet. I början av nittiotalet gick Nalle ut polisskolan i Solna som den främsta. Därefter fick han en tjänst som patrullerande ordningspolis i Stockholm innan han kom över till spaning. Hans lugna temperament, utåt sett, och norrländska tålighet passade perfekt för långa nattliga spaningsuppdrag längs blåsiga trottoarer och dystra dåligt upplysta parker. Men bakom den tystlåtna fasaden var han planerat ambitiös och drev på sig själv för att bli bäst, tillika bekräftad och accepterad av sina chefer. Nalle ansågs av en del avundsjuka kollegor som både högfärdig och fåfäng. Men han hade under åren skaffat sig lång erfarenhet och lärt sig tänka som en bov. Det förde med sig att han oftare än andra poliser i kåren lyckats befinna sig på rätt plats och i rätt tid för att kunna gripa de eftersökta bovarna. Hans överordnade märkte Nalles förmåga och han erbjöds allt bättre tjänster och steg snabbt i graderna. Under de senaste åren hade han varit anställd som kriminalkommissarie hos Täbypolisen med spaning, kriminalitet och brottsutredningar som arbetsuppgifter.

Den nya polisorganisationen hade efter mångårigt arbete äntligen blivit sjösatt och levde nu sitt liv likt regalskeppet Vasa på sin jungfruresa. Alla väntade nu illvilligt på att den skulle kapsejsa. Övergripande mål och strategier var förvisso väl definierade, men handfasta metoder för själva genomförandet var fortfarande inte helt genomtänkta, vilket gav stort utrymme för fria tolkningar, och detta tilltalade förstås POC Anders Bredflabb Hunneberg, som mer än gärna ville vara kapten på skutan. Bland annat, ansåg han, behövdes det inte längre någon dyr spaningsgrupp eftersom den ryska spionligan hade gripits i skärgården under den gångna sommaren och innan dess hade landets största knarkliga sprängts och en trippelmörderska gripits. Det ingick i Hunnebergs plan att, i enlighet med den nya organisationens krav på effektivitet, skära på personalkostnaderna. Han skulle bara avvakta den nya mordbrandsutredningen på säkerhetsföretaget. Synd bara att han varit tvungen att sätta Nalle Björnsson som ansvarig för den. Nalle lyckades på något underligt sätt få all ära och berömmelse för Täbypolisens framgångar, medan han själv framstod i media mer eller mindre som en narr. Den här gången skulle det bli andra bullar av, intalade han sig själv, och han skulle sluta i Täby med flaggan i topp. Det här var ju en enkel utredning och inte ens den sävlige Björnsson skulle kunna krångla till det. Han slog kortnumret till Nalles rum och röt med sin vanliga avskydda kommandostämma:

– Björnsson! Kom genast in till mig! Förresten, ta med dig Vivian om du ser henne i korridoren!

Han inväntade inget svar utan slog tvärt av telefonen.

– Ärkeknöl, muttrade Nalle mot den tysta telefonen.

Nalle avbröt inläsningen av brandrapporten och reste sig långsamt och sträckte på sin stela rygg. Det var ett tag sedan han hade tränat, i själva verket hade det gått flera veckor och han märkte det på att han inte längre kände sig så smidig. Lederna knakade. Han visste att han skulle få pikar om sin övervikt från sin yngre kollega kriminalinspektör Vivian. Det var säkert bara nyttigt att hon tjatade på honom, tänkte Nalle. Jag behöver komma till skott och komma igång ordentligt, annars får jag tjänstgöra som jultomte med naturligt stor mage till jul. Han fnös åt bilden. Nalle gick ut i korridoren och stannade till vid Vivians kontorsrum. Dörren stod på glänt och han tittade in och såg att hon satt bakom stora högar med dokument på skrivbordet. Han undrade med förvåning hur hon skulle hinna med allt.

– Blir klart i veckan, svarade hon glatt och nickade mot Nalle. Vad har du på hjärtat idag, frågade hon och tittade nyfiket upp. Det väl inte så att du vill ta över några ärenden från mig? Vi har en stulen häst eller varför inte en försvunnen grävmaskin att söka efter. Hon höll fram några dokument mot honom. Du är välkommen i sådana fall.

– Nja, kanske inte det. Jag har fått ett, som vanligt, oartigt bröl från POC Hunneberg med begäran om att vi ska träffas – nu genast, som han uttryckte det. Det handlar säkert om att han vill lämpa på oss fler arbetsuppgifter.

Vivian stängde sin dator och de gjorde sällskap uppför trapporna till våningen ovanför. Nalle höll in magen, sög in luft och tog två trappsteg i taget, men efter halva trappan pös luften ur och han ändrade sig till ett trappsteg i taget. Vivian följde strax bakom på lätta steg och noterade tyst hans dilemma. Längst bort i korridoren låg Hunnebergs kontor. Det var större än de övriga och innehöll förutom kontorsdelen ett mindre konferensbord i ek och med fyra tygklädda stolar i brunt manchestertyg. Dörren stod vidöppen. De knackade lätt på dörrkarmen och klev in.

– Bra att ni kom! ropade Hunneberg högt. Sätt er där, medan jag tar fram underlaget för er nya arbetsuppgift. Jag tänker att ni två ska ta ansvar för utredningen kring säkerhetskontoret som brann igår kväll. Han fortsatte utan uppehåll, som om han inte ville höra några invändningar. Jag vet att du, Björnsson, har fått en preliminärrapport, eller hur? sa han och tittade upp mot Nalle. POC Hunneberg inväntade självklart inte svaret utan fortsatte:

– Jag har just fått en del nya fakta i ärendet och släppte samtidigt en brun pappersmapp med gummisnoddar mitt på bordet med en duns. Det här är senaste nytt från räddningstjänsten. Inget märkvärdigt alls, förutom att branden ägde rum på ett säkerhetsföretag. Där om någonstans borde man väl ha koll på läget? Men som vanligt skiter man i den egna säkerheten och sitt brandskydd och låter företaget gå för lösa boliner. Hunneberg skrattade högt åt sin vits, blev sen tvärtyst och stirrade med sina bruna pepparkornsögon på sina kollegor vid bordet. Det kanske fanns några mörka hemligheter som man ville elda upp, vem vet?

– Det får väl bli en vanlig brottsutredning till att börja med, föreslog Nalle. Vi får ta reda på vad som hänt och orsaken till branden. Mer än så är det väl inte, såvida du inte sitter inne med fler uppgifter?

Nalle förstod att Hunneberg ruvade på ytterligare fakta som han med all sannolikhet skulle presentera så dramatiskt som möjligt.

– Vi skickar väl dit ett par kriminaltekniker som får genomföra den tekniska undersökningen tillsammans med brandutredaren. Vår uppgift blir förstås att få reda på om det kan föreligga något brott bakom, föreslog Vivian.

– Såvida det inte är fråga om överlagt mord och att branden anlades för att dölja det, viskade Hunneberg hemlighetsfullt och lutade sig över bordet. Nu ska ni få höra. Räddningstjänstens rökdykare fann en person som låg livlös på golvet i säkerhetsföretagets reception. Hon transporterades till sjukhuset, men hennes liv stod inte att rädda. Hon var redan död. Man tog prover på rökgasen för analys av brandorsaken och vet ni vad de upptäckte då?

Nalle och Vivian skakade på huvudena och lyssnade koncentrerat på Hunneberg.

– Jo, att kvinnan sannolikt inte dog av någon brand eller brandgas.

Så tystnade Hunneberg, gjorde en konstpaus och tittade stint först på Nalle och sedan på Vivian för att kunna ta sats och presentera sin nyhetsbomb. Hunnebergs väldiga kropp gungade framför dem. De små bruna ögonen plirade. När han stod så nära märkte Vivian att han hade hårtofsar i öronen. Han hade även mörka svettfläckar under skjortärmarna och andades tungt, som han alltid gjorde när han var ivrig.

– Någon hade smällt av en bomb där! skrek han plötsligt. En bomb! Vad säger ni nu! Hunnebergs röst gick upp en oktav av upphetsning. En bomb på ett säkerhetsföretag, vad kallar ni det?

– Hur vet du att det var en bomb och inte någon gasläcka eller annat mer naturligt, frågade Nalle, som blev mest berörd av nyheten om kvinnans öde.

– Har man hittat några rester av den förmodade bomben och hur kom det sig att det var den som tog kvinnan med sig in i döden? Var det kanske en olycka, trots allt? inföll Vivian nästan i affekt över att behöva ta till sig sådan obehaglig information. Brand i sig, är en otäck sak. En brandolycka med skadade människor inblandade är ännu värre, men en bomb? Vi lever väl inte i krigets Syrien?

– Det senaste är att brandgasen innehöll, förutom det vanliga; kolmonoxid och cyanväte, också nitrösa ammoniakgaser. Ni kan läsa allt här om en stund, sa Hunneberg och dunkade med sitt tjocka pekfinger på pappersluntan på bordet. Förstår ni vad det innebär?

– Att vi kanske har fått hit en svensk Breivik, sa Nalle matt. Ammoniumnitrat var det ämne som Breivik i Norge använde sig av för att framställa en bomb på egen hand från vanlig konstgödsel och lät smälla av den i Oslos centrum. Fy för den lede om vi har fått en sådan historia att reda ut.

– Varför har man en bomb inne på ett kontor? Låt vara att det är ett säkerhetskontor och därmed kanske sysslar med konstiga saker i lagens gråzon. Men man lagrar väl inte bomber som kan smälla av på ett kontor? Någon måste väl ha placerat den där. Vem i så fall? Och vad ville man med bomben? Döda en kontorsanställd kvinna? Vivian blev allt mer upprörd och frågorna haglade i Hunnebergs rum.

– Det här får ni ta hand om nu, sa Hunneberg och sköt över pappersmappen mot Nalle. Ni behöver väl inte tro det värsta hela tiden? Det har skett en ordentlig smäll på ett kontor som orsakade en persons död. Utred det och låt det gå undan. Troligen är det bara någon drummel som glömt sin påsksmällare i kapprummet och så har en olycka skett. Se till att identifiera den döda och kontakta hennes anhöriga. Svårare än så behöver ni inte göra det. Det här säkerhetsföretaget kanske köper och säljer smällare av olika slag. Kika på det också när ni ändå är där.

POC Hunneberg försökte dämpa oron hos Nalle och Vivian och få det att se enklare ut och mer likt en normal polisiär vardagsutredning efter en brand.

De förstod båda att mötet var avslutat när Hunneberg demonstrativt satte sig i sin kontorsstol och började glo på sin datorskärm. Vivian grep pappersmappen och de följdes åt till Nalles rum för att fortsätta diskutera mordbranden och vad som eventuellt hade ägt rum och hur man efter detta skulle ta sig an fallet.

– Han kallade det för en vanlig olycka orsakad av en drummel. Hur kan man vara så bottenlöst naiv? Nalle var irriterad på Hunnebergs nonchalanta attityd. Gestikulera och gå på, kan han. Men vara seriös i sitt polisarbete ligger uppenbarligen inte för honom.

– Ja, ja, slätade Vivian över. Du vet ju hur han är. Ingen anledning till att brusa upp över honom längre. Han ska ju snart sluta sin tjänst här. Hon tittade diskret mot Nalles mage och undrade för sig själv hur länge det skulle dröja innan han blev lika fet som Hunneberg.

Vivian var en generation yngre än Nalle och hade varit polisassistent under POC Hunneberg under några år och hade under tiden lärt sig hans manér och nycker. Hon var väl den ende på polishuset som inte var ett dugg rädd för honom och visste hur hon kunde hantera honom. Hon hade pluggat vidare på halvtid och efter det fått en tjänst hos Nalle Björnsson som kriminalinspektör. Hon såg upp till denne märkvärdige introverte norrlänning som betedde helt annorlunda än den koleriske Bredflabb Hunneberg. Vivian försökte lära sig så mycket hon kunde av Nalle. Hon ville förstå hur han tänkte och ta till sig av hans erfarenheter. Hennes ambition var förstås lika stor som Nalles en gång i tiden var, och han i sin tur gillade att få henne som adept. Att de hade samma slags temperament medförde förstås att de ofta kivades, men de fungerade ändå ihop och bildade ett bra och framgångsrikt team.

– Okey, Vivian, du har väl rätt. Nalle blev tyst ett tag medan han tänkte. Därefter slog han Hunneberg ur tankarna, tog ett djupt andetag och fortsatte:

– Vi sätter igång med att ta de vanliga kontakterna med räddningstjänsten och deras rökdykare. Sen måste vi få reda på vad våra poliser noterat i omgivningarna. Finns det övervakningskameror som kan visa branden eller bombexplosionen är dessa bilder viktiga för oss. Du kan väl börja där. Jag åker till Danderyds sjukhus och ser om de lyckats ta fram identiteten hos den döda kvinnan. Vi behöver också kolla med säkerhetsföretagets personalrullar för att se vem som saknas.

– Absolut, svarade Vivian. Jag börjar med det samma.

Hon gjorde käckt honnör med handen och försvann in på sitt rum och sekunden senare hängde bara doften av henne kvar. Nalle tittade efter henne en stund innan han log inåtvänt. Äntligen hade de fått ett uppdrag som kunde bli ytterligare en fjäder i hatten för honom, ja för Vivian också förstås, om det utvecklade sig till det han anade.

Personalen vid räddningstjänsten som hanterat den döda kvinnan, gav Nalle en förhandsinformation och berättade vad han kunde förvänta sig vid sitt besök på Danderyds sjukhus. Det är ingen upplyftande syn att se på henne. Hon var skadad både av explosionen och av den efterföljande branden.

Kroppen hade på polisens begäran tillfälligt tagits ut ur frysen. Nalle stannade till utanför dörren till den sal där kroppen temporärt placerats och fick ett längre med överläkaren Jacobsson.

– Kvinnan, upplyste Jacobsson, hade dött omedelbart av bomben och den efterföljande branden var orsaken till att kroppen också fick brännskador. Man hade kunnat ta blodprov för identifiering och resultaten skulle vara klara inom någon timme bara, om kommissarien ville vänta.

– Jag väntar gärna, sa Nalle, men jag behöver också kunna få ta mig en titt på kroppen. Det är inte första gången jag ser sådant här, fast det är lika obehagligt var gång. Jag behöver se på den ur polisens synvinkel.

Överläkaren gav Nalle en vit skyddsrock och ett par gröna plastskydd för skorna och öppnade dörren till rummet varefter han försvann. Nalle tog ett djupt andetag och steg tvekande längre in i rummet. Framför honom fanns en brits med den sargade kroppen. Den var tacksamt nog övertäckt med grönt lakan. Han ångrade sig plötsligt och tänkte att det var nog dumt av honom att kräva att komma in här. I synnerhet ensam. Men han visste att han hade ett jobb som måste göras och han svalde hårt. Vid britsen drog han varligt undan skynket och tittade på kroppen. Den var inte så svårt brandskadad som han hade föreställt sig. Ansiktet gick faktiskt att skönja. De kroppsdelar som legat mot golvet hade skyddat kläderna från branden och han kunde se både mönster och färger på hennes kjol och blus, vilken förbättrade underlaget vid identifieringen. Nalle letade speciellt efter märken från bomben. Kanske skulle han finna splitter någonstans som läkaren skulle kunna plocka bort för analys. Han letade också efter på vilken sida splittren i så fall hade penetrerat kroppen. Det skulle ge honom en uppgift hur hon var placerad i förhållande till bomben vid detonationen. Till sin förvåning fann han inga splitterskador alls och en tanke började långsamt ta form i hans huvud. Han täckte försiktigt över