Jasplanen

By Kjell E. Genberg

En kväll, som inte var så mörk som en rånare önskar, satt två inkompetenta vakter och spelade kort och drack öl. De var så uppslukade av kortspelets spänning att de inte la märke till ett rån som just skedde i lokalen som de var avlönade för att skydda. En svartklädd man hade just glidit in och ur lokalen med stöldgodset utan att bli sedd. Det skulle visa sig att just det partiet kort och de långburkarna starköl som de hällde i sig ledde till en kaotisk och hemsk händelsekedja innefattande attentat, mord och nationens säkerhet...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 14, 2021
• ISBN: 9788726710755

Book preview

Kapitel 1.

Natten var inte så mörk som han hoppats men det fanns andra fördelar. Sedan Hells Angels flyttat in i området hade inbrott och skadegörelse minskat till nära nog noll. Änglarna var noga med att hålla sig väl med sina närmaste grannar och hade antytt – dock inte mer än så – att deras närvaro skulle hålla andra banditer på behörigt avstånd. På detta ville de flesta tro, och tron gav resultat av två slag. Den ena sortens tro gällde änglarna själva. De var säkert inte så hemska som tidningar, TV och vissa folkpartistiska politiker i kjol ville få dem till. Den andra sortens tro var att de nu kunde känna sig trygga. Säkerhetstänkandet dövades. Försiktigheten minskades.

Men jordiska änglar finns inte överallt, särskilt inte på de sätt deras grannar trosvisst vill uppleva dem.

Den här natten satt bara två vakter och spelade kort inne i den plankomgärdade, rödmålade klubblokalen på Ranhammarsvägen. Det är en gata i Ulvsunda industriområde nära Bromma flygplats. Då och då kastade dessa prospects en blick mot Tv-monitorn. Bilden i rutan kom från en kamera vid porten och visade en tom gatstump. På andra sidan gatan kunde man skymta den lilla affären som sålde cigarretter och varm korv förutom en del andra livsnödvändigheter. De drack starköl och spelade om småpengar. Tidigare på kvällen hade de pratat, varit lite sura över att just de valts till denna trista uppgift, tjurat åt att just de inte fick följa med på den stora festen för gängmedlemmar som hölls ute i Hammarby.

De hade ingen aning om vad som hängde trehundra meter bort, på baksidan av det sista huset efter Ranhammarsvägens krök. Just där byter gatan namn och huset ligger en liten bit från Norrbyvägen som är en del av Huvudstaleden. Bakom huset ligger obebyggda kuperade ängar ända fram till Pripps bryggeri. Mellan ängarna och husen mot Ekbacksvägen finns en grusväg som används av dem som har anledning att besöka bilverkstaden eller bokbinderiets lastområde. Mitt i natten saknas denna anledning varför ingen såg den svartklädde man som klättrade längs den lagenliga sotarstegen upp till det första platta taket på baksidan av huset Ekbacksvägen 40. Han pustade ut vid skorstenen vars övre del av någon anledning målats svart. Därifrån tog han sig vidare upp på nästa tak. Det var av plåt och daggen hade gjort det halt. Men han visste att vara försiktig. Högst uppe bytte han handskar, från de mörka han hittills haft på sig till ett par av tunt, grått tyg. Vid nocken fäste han omsorgsfullt den sele han haft med sig i ryggsäcken och sänkte sig ner till fönstret under den. När han tittade in såg han ett halvdussin datorer på olika bord och bänkar.

Fönstret var larmat men med en äldre anordning. På Internet fanns otaliga beskrivningar om hur man oskadliggjorde just detta fabrikat. Han hade inte behövt anlita sig av dessa eftersom han kunde i stort sett alla tekniker som behövdes. Selen gungade lätt när han fick fram stjärnmejseln och öppnade den lilla svarta dosan invid dörrkarmen. Dosan var inte mer än en knapp centimeter hög och en decimeter lång. Nerifrån syntes den inte alls och det var knappt man kunde urskilja den ens rakt framifrån. Han fäste den ena lilla krokodilklämman i ett metallfäste. Från klämman fick en kort sladd till en likadan klämma som han satte fast vid en utskjutande skruv i plastdosans vänstra sida. Sedan lyssnade han. Tystnaden var intensiv. Det drog en skugga av ett leende över munnen och sedan bytte han verktyg. Nu kunde han öppna fönstret.

Han klättrade in, gjorde loss selen och fäste ena bandet till den i plastgreppet till persiennstyraren. Till vänster hade han en spiraltrappa som ledde ner till företagets administration. Till höger fanns en liten köksbänk med kaffebryggare, diskho och ett skåp för koppar och fat. Han kände sig faktiskt kaffesugen, men sådant fick vänta.

Han gled ner på golvet, försiktigt för att inte välta den stora papperskorgen som stod vid väggen under fönsterbrädan.

Ovanför en bokhylla fylld med grönryggade pärmar satt en skylt: Helmuth Technics & Support. Mannen med de grå vantarna log. Han visste redan att han befann sig på rätt ställe, detta var en överflödig bekräftelse.

Alla datorer därinne var påslagna. Några arbetade, andra tycktes vila i väntan på att någon skulle komma och begära saker av dem. Instruktionerna mannen fått var mycket tydliga. Han gick direkt till fjärde datorn från motsatta väggen. På skärmen fanns ett meddelande att begärd backup var genomförd. Det hade tagit tre timmar och tjugotvå minuter att göra den. Mannen stack handen i fickan och fick fram ett datband, öppnade förpackningen och sedan tog han hastigt ut ett likadant band ur backupstationen som satt i en bygel under bordsskivan. Hans eget band ersatte det gamla och sedan bad han med några snabba knapptryckningar datorn att göra om proceduren.

Efter att ha kollat att programmet satt igång såg han på klockan. Det var gott om tid. Den nya backupen skulle vara klar långt innan personalen återkom. Han tvivlade på att de skulle göra någon grundligare kontroll av när säkerhetskopian blivit gjord.

Sedan klättrade han ut, fäste sig vid selen, stängde fönstret, tog bort krokodilklämmorna, skruvade ihop dosan och tog sig upp på taket. När han åter befann sig på marken kunde han konstatera att hela operationen tagit tjugosju minuter. Det gladde honom. Tre minuter till godo på den tid han gett sig själv.

Han vandrade över ängen till Pripps område och klev in i bilen som stått på parkeringen närmast returburksinlämningen. Han tog sig tid att stoppa ner datbandet i en vadderad, gul privatpostpåse som han redan skrivit ett namn på och förseglade den med ett par gummerade plastremsor. Sedan körde han mot Alvik, över Tranebergsbron och till den nattöppna multimacken vid Lindhagensplan. Som avtalat togs påsen emot av mannen bakom disken. Det var ingenting märkvärdigt med det, tyckte den anställde. Hit kom ofta folk och lämnade in saker som andra sedan hämtade. Bensinstationen var utmärkt för sådana ändamål eftersom den var öppen dygnet runt. Dessutom brukade det bli en tjuga eller två för besväret.

Torsten Stigson bodde lite sämre än han brukade när han var utomlands. Men på det här lilla familjehotellet två kvarter från Manneken–Pis i Bryssel var det ingen som kände honom. Han hade gått förbi den lilla fontänskulpturen i brons, en kopia av ett original från 1619, föreställande en liten pojke som kissar och hoppats att ingenting skulle skita sig.

När telefonsamtalet kom på mobilen fylldes han av ett stort lugn. Det svåraste var fixat. Det var ett mycket hastigt samtal, ringt från en telefonhytt på Centralen i Stockholm.

Torsten såg på armbandsuret. Om tre timmar gick det första direktplanet till den svenska huvudstaden. Han skulle hinna gott och väl.

När allt är över är jag en rik man, tänkte han. Oberoende. Kan göra allt det jag inte haft möjlighet till under alla år i karriären.

Visst, han hade ett bra arbete på ett av de stora elektronikföretagen med huvudkontor söder om Stockholms city. Avdelningschef med representationskonto.

Men han var femtio fyllda och skulle aldrig komma högre i rang. Det hade antytts att han var för rigid i sitt tankesätt, en sådan som inte kunde ta till sig allt nytt som kom inom branschen. Numera var det bara finniga tonårspojkar, glåmiga i ansiktet efter nätter framför datorn, som ansågs kunna någonting av värde.

Lönen var som den var. Hyfsad men inte mer. Han hade kunnat lägga undan en del, men inte så mycket som han ville. Hur skulle det gå till med hus i förort, sommarstuga i Bergslagen, älskarinna och hustru som inte arbetade?

Det här erbjudandet han fått var alltför bra för att kunna ignoreras. Han hade suttit vid ett av borden i Operabaren, numera träffpunkt för gloparna i databranschen, och skulle bara dricka ur för att gå efter att ha träffat en ung man som gjorde en del jobb åt firman. Då kom en karl fram till honom, frågade om detta var Torsten Stigson, och till det kunde han ju inte neka. Mannen ville prata. Han presenterade sig som Vlad, bjöd på en drink och under samtalets gång kom det fram att han visste allt om Stigson. Torsten hade bleknat under Las Palmas–solbrännan.

Jag hoppas att du och din… fru… trivdes på Kanarieöarna, hade han sagt och den lilla pausen förklarade klart och tydligt att han visste att hustrun inte varit med. Ursula trodde att han varit på affärsresa till Singapore – en plats som kunde förklara solbrännan – och någon misstänksamhet hade hon inte heller visat. Varför skulle hon det? I Singapore hade han varit förr, och då var det verkligen i affärer. Och dessutom hoppas jag att ditt företag inte får reda på de kickbacks du sett till att få i samband med att kontrakt blivit skrivna. Då kunde dina chefer bli arga.

Han lade fram några fotografier på bordet. Torsten blev ännu blekare.

Vad är det egentligen ni vill mig? stönade han.

Upplysningar.

Om vad? Jag känner bara till det som händer på min egen avdelning, och knappt det numera, sade Torsten.

Jas 39 Gripen.

Torsten Stigsons händer slutade skaka. Han kände sig med ens lugn. Mannen visste mycket, men tydligen inte allt.

Vi har inget med det projektet att göra, svarade han.

Nej, men ni fick en förfrågan från Linköping om ni kunde klara audiodelen, fick han till svar. Nu kunde inte men hänvisade till någon som skulle kunna klara det. Ett datageni med en liten firma. Jag behöver veta vem det är. Torsten satt tyst länge. Han hade ett svagt minne av ett sådant resonemang, men hade svårt att erinra sig detaljerna. Vlad missuppfattade hans tystnad.

Jag begriper att du inte arbetar gratis, Stigson, sade han. Om du hjälper mig med det här blir du inte lottlös. Vad sägs om en miljon?

En miljon! skorrade Torsten. Du kan inte vara klok.

Amerikanska dollar. Det är styvt åtta miljoner svenska kronor.

För att få veta vem som gjort ljudkommunikationsprogrammet till planet?

Inte enbart. Lite mer kräver vi. Men hundratusen för namn och adress. Att utbetalas i kontanter när vi kollat att uppgifterna är riktiga.

Det hade blivit fler möten efter det första. Att hitta namnet på den som rekommenderats var inte heller så lätt, men till sist hade han lyckats få fram firman Helmuth Technics & Support med en adress i Solna. För detta fick han också betalt. Det tog honom tre månader att växla pengarna till svenska sedlar. Han ville ju inte ta allt på en gång. Det kunde ha väckt uppmärksamhet.

En grundplåt till ett nytt liv.

Grundplåten fanns nu i ett vattentätt kassaskrin bakom den lösa stenen längst inne i källaren under sommarstugan. Känd endast av honom själv.

Personen som tagit kontakt med honom den gången på Operabaren sökte upp honom fler gånger, alltid på ställen där det verkade naturligt. Han hade visserligen presenterat sig som Vlad, men om det namnets äkthet trodde Torsten vad han ville. Det var så vitt Torsten kände till ett urgammalt rumänskt namn, men det var inte Rumänien det handlade om. Under de många samtalen hade han samlat på sig fragment av upplysningar och nu trodde han sig veta vad det hela handlade om. Ett annat före detta kommunistiskt land som inte var väl sett av det så kallade världssamfundet behövde stärka sitt flygvapen. Eftersom de inte kunde handla på öppna marknaden – landet var inte längre utsatt för officiell bojkott, men den inofficiella fungerade lika bra – måste dess militära ledare ta till andra metoder. Och Torsten hade förstått att audioprogrammet behövdes av andra skäl än kommunikation. Genom att se hur det styrdes kunde man få en hum om andra komponenters funktion. Det var en del i en plan att billigt komma över det som kostat Saabs forsknings– och utvecklingsavdelning miljarder. Torsten hade inte dåligt samvete för den miljon han blivit lovad.

Men han blev också mer insyltad än vad som sagts från början. Krav ställdes och han kunde inte annat än gå med på dem. Om han nekade visste ingen vad som skulle kunna hända. De hade honom på kroken och nu slingrade han sig inte ens längre. Han var en livlös men fullt funktionsduglig mask.

Nu befann han sig alltså i Bryssel. Han skulle egentligen ha åkt hem föregående dag, det ville firman, men från dem som nu ägde honom kom kontraorder. Så Torsten ringde till företaget, påstod att han fått maginfluensa och därför måste stanna. Han kunde konstatera att det nya ekonomiska tänkande som genomsyrade hemlandet också nått till hans avdelning. Då blir du nog tvungen att själv betala hotellrummet den natten, sade man och det hade han gått med på. Jag har råd, tänkte han sammanbitet.

Han hade ringt ytterligare två samtal av privat natur. Ett hem till Ursula där han förklarat att magen tvingade honom stanna. Han kunde inte följa henne till sommarstugan i helgen, så som det var tänkt. Åtminstone så som Ursula tänkt. Själv hade han inte haft några funderingar åt det hållet. Sedan ringde han älskarinnan, den härligt yppiga Marie–Louise i Sollentuna, och sade att han skulle hälsa på henne i helgen. Hon blev glad och lovade köpa hem hummer.

Utmärkt, sade Torsten. Jag tar med mig ett par flaskor god champagne och ett nytt nattlinne som jag hittade i en butik.

Genomskinligt? frågade hon.

Självklart, svarade han och blotta tanken på hur negligén skulle se ut på Marie–Louise fick lemmen att svälla.

Marie–Louise arbetade som sekreterare åt ett konsultföretag som ibland anlitades av firman. De hade träffats ett år tidigare på en konferens på Grand Hotel Saltsjöbaden. Han log för sig själv. Det fanns människor som trodde att könshormonerna flydde människokroppen när den gick in i sitt andra halvsekel. Fel, fel, fel!

Han klädde sig, tog den lilla nattväskan – det enda bagage han haft med till Belgien den här gången – och tog den trånga hissen till bottenplanet. Notan var betald och han lade rumsnyckeln på den obemannade portierdisken. Sedan lämnade han hotellet.

Han gick genom gator som började fyllas av morgontidiga människor. Centralstationens hall var mäktig och ganska tom på folk. I en nyss öppnad kiosk köpte han ett dyrt telefonkort och ringde Stockholm. Instruktionen var kortfattad men inte så enkel som han hoppats. Torsten memorerade ordern och lade på. Sedan gick han ut och tog en taxi till flygplatsen för att komma med första morgonplanet till Stockholm. Han hamnade bredvid en ung kvinna. Hon var väldigt förkyld och ungen – en grabb på högst fyra år – var om möjligt ännu snorigare.

SAS–maskinen landade enligt tidtabell 9.55 och han hämtade bilen på långtidsparkeringen. Trafiken in mot Stockholm var gles och han tyckte att han hade tillräckligt med tid på sig för att stanna för en hamburgare vid drivein-stället en bit före Upplands Väsby. Lite i magen fick Torsten att känna sig bättre. På planet hade han varit så nervös att han knappt orkat äta upp sin croissant.

Medan han satt bakom ratten på parkeringen och åt burgaren fann han