Spring för livet!

By Gunnar Dahl

− Du har en dag på dig!Plötsligt hade Linda kallats in till sin chef och fått i uppdrag att undersöka ett företag som misskött sina leveranser till AB Dataexport. Klockan nio nästa morgon steg hon in på företaget och möttes av en alkoholiserad ägare och en korrumperad ekonomidirektör. Innan dagen var slut var hon indragen i två mordfall och nära att själv mördas.Spring för livet! är tredje delen i serien om Linda Berg – en ung kvinna mitt i karriären som då och då råkar ut för de mest halsbrytande äventyren.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 11, 2021
• ISBN: 9788726916713

Book preview

Dahl

1

Klockan 07.45.

Nedräkningen hade börjat för greve Rutger Hökenklo. Men själv visste han naturligtvis inte om det. Ännu så länge var det bara Conny Fredlund och möjligtvis vår Herre som kände till det. Frånfället var planlagt till klockan fem minuter över fyra på eftermiddagen, då greven skulle stå under den stora traversen i fabriken och tala till arbetarna. Tvärbalken vägde ett ton och förutsatt att greven stod alldeles under den, vilket han förväntades göra, skulle det inte bli mycket för ambulanspersonalen att ta rätt på efter honom sedan den tunga balken fallit ned på honom.

– Dom får använda skyffel. För han kommer att krossas som en melon. Då får vi se om blodet hans är blått.

– Då ska vi ta mig tusan se om blodet hans är blått.

– Blått? I helvete heller. Det är rött som ett första maj-plakat. Vänta bara ska du få se.

De två som utbytte åsikter om färgen på Rutger Hökenklos blod befann sig i ett verktygsförråd. En av dem arbetade vid en slipmaskin. Han var kortväxt och såg sjuk ut. Fyrtio år av hårt arbete hade deformerat hans rygg och gjort hans hy gul. Åke Task kallades han, efter en pinsam episod på femtiotalet som ingen längre kom ihåg mer än de äldsta arbetskamraterna. Men de var få och själv brydde han sig inte. Han hade vant sig vid namnet och var nästan lite stolt över det. Det vittnade om att även han haft en glad och vild ungdom.

– Och hur vet du att balken inte brakar i golvet för tidigt, innan Hökatassen är där?

Den andre knackade ur pipan innan han svarade. Till det yttre var han Åkes motsats. Conny Fredlund var lång och kraftig, en man som kamraterna på HMW helst undvek att bråka med. När han talade med folk gick han dem in på livet och borrade blicken i dem. Därför blev det ofta som Conny Fredlund ville, både i facket och ute på golvet. Räckte det inte med övertalning drog han sig inte för att ta till muskelkraft. Och styrkan i hans armar var minst lika övertalande som den i hans ord. Men mycket effektivare

– Ingen risk. Ingenting kan hända förrän jag är uppe på taket. Och jag kommer inte att vara där förrän det är dags.

Innan Åke hunnit svara, ljöd en röst från dörren.

– Är Fredlund där? Verkmästaren letar efter honom.

Conny nickde kort åt Åke och försvann ut genom dörren. Åke tittade efter honom och skakade på huvudet. Att Conny Fredlund var en galning, det visste alla och att försöka tala honom till rätta var lönlöst. Men det han nu planerade riskerade att sluta riktigt illa.

Klockan 08.40.

Linda var ensam i den stora hotellfoajén. De flesta gästerna hade gett sig i väg redan strax efter åtta och när Linda kom nerför trapporna tycktes hotellet som en oas av frid och stillhet. Om några minuter skulle hon bli hämtad av en representant för företaget och med sin sommarkappa över axlarna stod hon nu i de öppna dörrarna och njöt av solskenet.

Hotellet låg vid torget och mitt emot reste sig bankens imponerande fasad. Till höger låg länsstyrelsen i anständigt tegelrött och till vänster Domus i rappad, folklig betong.

Solen strålade från en molnfri junihimmel och trots den tidiga timmen var det redan varmt. Försommarvärme, tänkte Linda – fräsch och löftesfull. Hon suckade och tänkte på semestern och den planerade resan till Spanien. Hur hade hon kunnat vara så dum att gå med på att åka bort, när det var som vackrast här hemma! Men Birte hade övertalat henne. »Det regnar alltid i juli», hade hon sagt. »Tro mig, Spanien är det enda rätta.»

– Fröken Berg…

En röst väckte Linda ur hennes funderingar. Framför henne stod en chaufför med mössan i handen, bakom honom glänste en stor, svart Mercedes med spinnande motor. Linda nickade.

– Var så god, fröken Berg. Kan jag ta väskan?

Hökenklos Mekaniska Verkstäder AB, läste Linda på mössbandet då skärmmössan åter kommit på plats.

Linda lutade sig tillbaka mot det skinnklädda baksätet och lät tankarna gå till det stundande mötet. Hon skulle sammanträffa med ledningen för Hökenklos Mekaniska Verkstäder AB, eller HMV som det förkortades på datalistorna, för att diskutera leveranser, eller rättare sagt uteblivna leveranser. Det var inget angenämt möte hon hade att se fram emot, det visste hon.

Linda Berg var exportchef på AB Dataexport, ett företag i Mellansverige som utvecklade automatiska styrsystem för industriprocesser. Merparten av försäljningen gick på export. Under några år hade Dataexport anlitat HMV för legotillverkning av vissa komponenter, framför allt speciella kontrollterminaler. Dessa hämtades av Dataexports egna lastbilar och allt hade fungerat utmärkt ända till för två månader sedan. Då hade de beställda delarna inte varit färdiga i tid och lastbilen hade fått återvända tom. När den kom tillbaka några dagar senare fanns det fortfarande ingenting att hämta, trots löften om att allt skulle vara klart för avhämtning.

Första gången det hänt hade förmannen på Dataexport låtit saken passera. Han råkade fortfarande ha delar på lager. Men när två veckor gått och en brådskande order inte kunde slutmonteras till följd av brist på komponenter blev han förbannad och meddelade inköpschefen. Denne slog ifrån sig och sade att han talat med HMV och fått uttryckligt löfte om att godset skulle levereras i tid.

− Jag skiter i vad de lovar. Gå ut och titta i lagret i stället! Inte en skruv har levererats.

Linda hade blivit bekymrad då hon fått veta att den stora leveransen till Japan nu skulle bli kraftigt försenad. Nästa båt gick inte förrän om två veckor och kunden hade speciellt framhållit vikten av att man inte missade den utlovade skeppningen.

Linda hade lyft luren och slagit numret till produktionschefen, vilken lovat att göra vad han kunde.

– Jag återkommer så snart jag vet något, Linda, hade han sagt. Föreslår att du väntar med att meddela japanerna. Det är ju dumt att oroa dem i onödan, om vi kan fixa det här på något sätt.

En timme senare hade telefonen ringt på Lindas bord. Det var Henrik Clausen, hennes närmaste chef och företagets