Svit 740

By Staffan Bruun

Burt Kobbat får äntligen vila huvudet mot den efterlängtade huvudkudden. Sömnen välkomnar honom, men det tar inte många sekunder innan han rycks upp en högljudd telefonsignal. Det läcker på kärnkraftverket Lovisa och han är den enda på redaktionen med tillräckligt vass penna för att ta sig an uppdraget. Yrvaken, men som alltid redo för uppdrag. Det läckande kärnkraftverket leder till än mer brännande nyheter att täcka. Samtidigt som Finland går mot presidentval. Burt Kobbat får skjuta på en god natts sömn på obestämd framtid.Serien om Burt Kobbat följer stjärnreportern och utspelar sig i framtiden. De är thrillers som går i satirens tecken och oftast handlar om ämnen tagna direkt från löpsedlarna.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 4, 2020
• ISBN: 9788726555202

Book preview

författaren.

Kapitel ett

Telefonen gav ifrån sig en ilsken signal. Burt Kobbat slog upp ögonen och såg sig omkring. Det tog flere sekunder innan han insåg att han faktiskt var hemma. För första gången på ett bra tag.

Telefonen ringde på nytt. Burt klev med ett stön ur sängen och grep telefonluren.

— Kobbat, svarade han med en hes viskning.

— Sorry att jag väcker dig, det är Tjommen. Jag vet att du vill sova ut, men det kan du lika bra göra ikväll. Det har hänt en stor grej som bara du kan sköta.

Burt kände alltför väl igen Tom Vuoris röst. Han var redaktionssekreterare på Hufvudstadsbladet. Under de senaste fyra veckorna hade de talats vid så gott som dagligen, förutom de dagar då telefonförbindelserna mellan Pristina och Helsingfors varit brutna. Burt ville inte tala med Tom Vuori denna morgon.

— Vad i helvete är det nu då? Tjommen, du vet att jag har kommit hem i natt. Du kan inte ha nånting så viktigt att inte någon annan kan ta hand om det. Jag tänker ta några dagar ledigt.

— Jag trodde att du gillade att rycka ut på stora grejor. Jag ringer dig för att du är en så in i helvete bra reporter. Och för att du är min kompis. Men det är klart att Tönten kan ta hand om en härdsmälta i Lovisa lika väl som du. Sorry att jag väckte dig, sov vidare bara. Men ids du ringa och berätta när du har vaknat?

— Prata inte skit. Härdsmälta? Mig lurar du inte, sade Burt. Nu var han klarvaken.

— Det påstår dom i radion. Åtminstone nästan. Det läcker som satan där. Någon måste iväg bums. Åker inte du så skickar jag Tönten.

Tönten hette egentligen Jani Liikala, en sommarvikarie som blivit hängande på Hufvudstadsbladets redaktion. Smeknamnet Tönten hade han fått av uppmuntrande kolleger. Det berodde mera på att han var 190 centimeter lång och hade renrakad skalle än på att han var speciellt töntig. Burt betvivlade ändå att Tönten var rätt man att bevaka en kärnkraftskatastrof.

— Var fan är Nicken? frågade Burt som en sista desperat åtgärd.

— På valrep med Keijo Korhonen. Nånstans i Lappland. Inte en chans att få ner honom. IVO håller presskonferens i Lovisa klockan tio. Du hinner bra.

— OK, jag sköter det, sade Burt med en suck och lade på luren.

Han gick med snabba steg in i badrummet och tog en lång dusch. Sedan började han gå genom lägenheten. I en prydlig hög låg 30 nummer av Hufvudstadsbladet. Efter ett långt äktenskap hade hans hustru Gun lärt sig spara alla tidningar under hans reportageresor. Den översta tidningen var gårdagens, måndagen den 3 januari år 1994. Den understa var från lördagen den 4 december år 1993. Den dag då Burt reste till Kosovo i det forna Jugoslavien. Burt Kobbat hade varit borta i 31 dagar.

Efter en snabb genomgång av posten och de tre välstädade rummen bredde sig Burt en smörgås med ost och hällde upp ett stort glas mjölk. Han sände några tacksamma tankar till sin hustru som hade provianterat innan hon reste. Burt visste att hans äktenskap hängde på en skör tråd. Men allt hopp var inte ute om Gun hade fyllt kylskåpet för hans skull.

Det var illa nog att Burt hade bevakat serbernas slakt av albaner i Kosovo i över fyra veckor, inbegripet jul och nyår och allt vad det innebar av traditioner och förpliktelser. Han hade också brutit sitt löfte att komma hem innan Gun åkte till Zürich. Han hade fastnat i Kosovo och kommit hem fjorton timmar för sent. Föregående morgon klockan nio hade Gun Kobbat rest på sin kongress. Burts plan från Frankfurt hade landat klockan 23 på kvällen.

Burt gick till tamburen och öppnade nyckelskåpet. Han hittade bilnycklarna på deras rätta plats. Efter att ha klätt sig gick han ut på gården där Renaulten stod parkerad på sitt vanliga ställe. Han satte nyckeln i startlåset och hoppades att Gun hade använt bilen nyligen. Eftersom det var tio minusgrader visste han att den annars inte skulle starta. Motorn tände med ett morrande och Burt backade ut på Granvägen och körde norrut längs Mannerheimvägen.

Det var inte mycket trafik på vägen till Lovisa. Burt kunde hålla hög hastighet och parkera utanför det höga stängslet till kärnkraftsområdet några minuter i tio. Det hade tagit en dryg timme att köra de 80 kilometrarna från Helsingfors. I radion hade allmänheten lugnats med att någon omedelbar fara för strålning inte förelåg. Myndigheterna hade läckan under kontroll, försäkrade man från IVOs sida. Ändå hade man på hälsocentralen i Lovisa beslutat dela ut jodtabeletter till alla hundratals oroliga som strömmade in till staden.

Burt trängde sig förbi en handfull rasande demonstranter som högljutt krävde att de båda reaktorerna skulle stängas. Största delen av demonstranterna var kvinnor.

Avveckla kärnkraften nu, Tänk på barnen — stäng reaktorn och Imatran Voima—mördare, skrek kvinnorna taktfast, på svenska. Typiskt att demonstranterna var finlandssvenskar, tänkte Burt då han nådde fram till grindarna där hans presskort synades noga innan han släpptes in på området. Polis- och brandbilar bildade en ring runt de båda reaktorerna och generatorhallen. Framför huvudingången stod två ambulanser parkerade. Men ambulanspersonalen såg inte ut att ha bråttom. De stod i en ring och rökte.

Burt gick in reaktorbyggnaden och visades in i en stor föreläsningssal. I salen trängdes cirka 50 journalister. Längst framme stod fotograferna och filmgrupperna. När Burt hade satt sig längst bak reste sig två män framme i salen. Burt kände igen Sven Lundström som var chef för Lovisakraftverket. Han var lång, mager och finlandssvensk. Han hade hög panna, utstående öron och höknäsa. I sin diskreta grå kostym med intetsägande mörkblå slips såg han ut precis som den trista teknokrat Burt ansåg honom vara.

Mannen bredvid Lundström visade sig heta Erkki Sarana. Han var säkerhetschef. Sven Lundström rättade till slipsen och tittade ut över salen.

— Ett läckage inträffade i natt klockan 4.30 i reaktor ett. Små mängder radioaktivt vatten läckte ut, Läckaget varade bara i några minuter. Den ansvarige driftchefen reagerade snabbt och lyckades avbryta processen. Skadorna blev därför små. Vi utreder nu orsaken till läckan tillsammans med strålsäkerhetscentralens män. Uppenbarligen är det en ventil som har felat. Men ingen människa har utsatts för strålning. Någon risk för strålning föreligger inte heller. Invånarna kring Lovisa kan därför fortsätta leva som förr. Det finns ingen orsak till extra ordinarie åtgärder, än mindre till panik.

Sven Lundström gav ordet åt Erkki Sarana som visade upp några skisser som skulle illustrera vad som hade hänt i reaktorn. Burt begrep inte ett skvatt av Saranas utläggning.

— Hur farligt är det där vattnet, frågade en TV-journalist och viftade med sin mikrofon.

Inte är det hälsosamt att dricka. För övrigt är det helt ofarligt om man som vi tar hand om det, förklarade Sven Lundström.

—Men vart tog vattnet vägen? Rann det ut i naturen, fortsatte TV-reportern.

Sven Lundström tittade rakt in i kameran då han svarade.

— Ytterst små mängder hamnade i naturen. Största delen tog vi hand om och placerade i cisterner. Utomhus mäter vi som bäst strålningshalten och sanerar vid behov naturen. Men som sagt, ytterst små mängder hann rinna ut.

— Hur kunde en så här allvarlig olycka ske, frågade en yngre kvinnlig reporter med en liten bandspelare i famnen.

—Det är säkerhetschef Erkki Sarana bäst skickad att svara på, sade Lundström och nickade mot sin kollega.

—Ja som jag sade här just så var det som skedde att radioaktivt vatten genom sprickor i en ventil i ånggeneratorn rann ut i kylanläggningen. Nödkylsystemet måste kopplas på för att förhindra en överhettning som kunde ha fått förödande följder. Tyvärr hamnade en del av vattnet i atmosfären och i havet. Läckan är beklaglig. Men det faktum att nödkylsystemet så snabbt slogs på visar att våra säkerhetsnormer är att lita på. Nånting allvarligare än så här kan inte hända, sade Sarana och log.

Den kvinnliga reportern tittade gravallvarligt på Sarana och sade med skälvande röst.

— Ni menar att radioaktivt vatten hamnade i luften? Och i havet? Det vattnet får ni ju aldrig tag på. Vad menar ni då med att sanera naturen?

Sven Lundström skyndade sig att svara.

— Mängderna som hamnade i naturen är försvinnande små. Det är frågan om så små mängder att inte ens de känsligaste strålningsmätare längre ger utslag. Om vattnet vore varmare kunde ni ta er en simtur här utanför reaktorn, så ofarligt är det.

Burt hade suttit tyst. Nu var det hans tur att fråga.

— Om en ventil har pajat, kan inte era övriga ventiler ha samma fel och också paja. Borde ni inte kontrollera alla ventiler?

— Först ska vi se vad som orsakade läckan. När vi vet det ska vi dra slutsatser. Om det är så illa att ett produktionsfel i ventilen orsakade läckan, då måste vi kontrollera också andra ventiler. Men så illa ska vi hoppas att det inte är, svarade Lundström.

Nu reste sig en äldre man som hade suttit tyst bredvid Burt.

— Ett ögonblick. Jag har inte riktigt fått klart för mig vilket vatten som läckte ut. Är det inte frågan om högaktivt vatten från reaktorns hjärta? Säkerhetschef Saranas beskrivning tyder på det. Och det vattnet är ju direkt livsfarligt att komma i kontakt med.

Mannen blev stående medan Lundström irriterat tog till orda.

— Verkligen inte. Så dramatiskt var inte vårt lilla läckage. Ni kan alla vara lugna. Strålsäkerhetscentralens män är redan här och utreder omständigheterna. Den som inte tror mig kan ju fråga dem. Finns det ytterligare frågor?

Eftersom ingen reagerade tog Sven Lundström sina papper och gick sin väg, tätt följd av Erkki Sarana.

Burt klappade sin bänkgranne lätt på axeln och presenterade sig.

— Burt Kobbat från Hbl. Varifrån är du?

— Jag är egentligen inte journalist. Jag råkar bara vara intresserad av kärnkraft och veta en hel del om de här sakerna, förklarade mannen som var iklädd slitna bruna byxor, rutig flanellskjorta och brun kavaj. Han såg ut att vara över 60 år gammal. Han hade rufsigt grått hår och skäggstubb.

— Tror du att dom ljuger, frågade Burt.

— Unge man, om ni är en seriös journalist ska ni verkligen göra ert yttersta för att utreda den saken. Jag är övertygad om att vattnet som läckte ut är lika farligt som det som läckte ut i Tjernobyl. Kommer du i kontakt med vattnet kan du hälsa hem. Kontrollera födelsestatistiken för Lovisa de närmaste månaderna. Du kommer att häpna över hur många missbildade barn som föds.

Mannen vände sig om för att gå, men Burt skyndade efter.

— Är det verkligen så allvarligt?

— I allra högsta grad! Men nu måste jag gå. Du kan alltid ringa mig senare om du vill. Här är mitt kort.

Mannen gick sin väg. Burt blev stående med ett visitkort i handen. På kortet läste han Herman Blom. Det var allt. Varken titel, adress eller telefonnummer fanns angivet.

Burt gick till bilen och började köra mot Helsingfors.

Handels- och industriminister Simo Evakko satt i baksätet på sin svarta ministersaab och stirrade på sin klocka. Han skulle hinna, beslöt han.

— Allan, kör via Stockmann, sade han till chauffören som hade varit på väg mot Norra kajen från ministeriet i östra ändan av Alexandersgatan. Statsrådets chaufför Allan Hietanen gjorde en u-sväng och körde Alexandersgatan åt motsatt håll, förbi Senatstorget till Norra Esplanaden där han svängde till höger.

— Passar det om jag parkerar utanför Akademen? frågade Allan utan att med ett ord visa sitt missnöje med omvägen.

— Det går bra, svarade minister Evakko som var en folkets man och alltid såg till personalens bästa, åtminstone var det hans egen tolkning.

Allan Hietanen parkerade bilen utanför Svenska Teatern. Simo Evakko hoppade ut och sprang mot rött ljus över Norra Esplanaden. I allmänhet undvek han att gå mot rött ljus av rädsla för att få dålig PR, men nöden hade ingen lag. Nu hade han bråttom. Evakko skyndade vidare över Centralgatan och försvann in i varuhuset.

Allan Hietanen satte sig tillrätta för att läsa Ilta-Sanomat. Men bara tio minuter senare återkom minister Evakko med en liten påse i handen. Han pressade ned den i fickan medan han kastade sig in i baksätet och smällde igen dörren. Allan Hietanen lade tidningen ifrån sig och körde ut från trottoarkanten.

Exakt 22 minuter senare parkerade han på Helsingfors-Vanda flygstation. Simo Evakko skuttade ut ur bilen och försvann in i VIP-utrymmet.

— Nå äntligen, var har du varit? utbrast den socialdemokratiska riksdagsgruppens viceordförande Marja Alhosaari och gick fram till Evakko.

—Jag har en liten överraskning, sade ministern och blinkade. Samtidigt parkerade Finnairs minibuss framför dörren till flygfältsplattan och en liten mörk man steg ut. Simo Evakko sken upp och gick för att möta sin gäst, doktor Raoul Valadez från Kuba.

— Buenos diaz, nästan skrek Evakko och omfamnade Valadez.

Efter att ha hälsat och utbytt artighetsfraser gick alla tre till den svarta ministerbilen. Evakko satte sig i baksätet med Valadez. Riksdagsman Alhosaari satte sig i framsätet.

Både Evakko och Alhosaari kände väl till sin gäst. Raoul Valadez var i många år handelsattaché på Kubas ambassad i Stockholm. Han gjorde sig ofta ärende till Finland. I egenskap av ordförande för Samfundet Finland-Kuba var det Simo Evakko som brukade vara värd för Valadez. Marja Alhosaari var sedan många år samfundets sekreterare.

— Och hur gick resan? frågade Evakko.

—Alldeles utmärkt. Flygvärdinnorna på Finnair är alltid lika vackra, sade Valadez och log. Efter sin tjänstgöring i Sverige talade han en närmast perfekt svenska. Nu hade han en hög post inom den kubanska förvaltningen. Exakt vad han sysslade med hade Evakko aldrig förstått.

Den svarta bilen körde ut på motorvägen och susade in mot centrum. Allan Hietanen höll hastighetsbegränsningarna. Simo Evakko ville under inga omständigheter att hans chaufför skulle åka fast för fortkörning. Han visste vilka rubriker en sådan incident kunde ge i kvällspressen.

En timme senare parkerade Allan Hietanen framför handels- och industriministeriet. Simo Evakko skyndade sig ut. Det hade tagit alldeles för länge att bli av med den pratglade Raoul Valadez på hotell Hesperia. Marja Alhosaari hade stigit ur bilen utanför riksdagen. Hon måste passa ett möte i riksdagens försvarsutskott.

Burt Kobbat var vrålhungrig. Han hade tänkt stanna i Borgå för att äta lunch. Men en lunch utan öl var bortkastad. Så länge han måste dras med bilen fick lunchen vara. Innan han hann med mat måste han dessutom klara av ytterligare en intervju. Därför hade han från Lovisa kört direkt till handels- och industriministeriet. Nu satt han i korridoren utanför ministerns rum. Sekreteraren Kristina Kärkkäinen kastade ovänliga blickar på honom.

— Det kan ta flere timmar innan minister Evakko återvänder, hotade sekreteraren än en gång triumferande.

—Jag väntar, var allt Burt hade att säga. Efter fyra veckor i Kosovo kändes det som rena lyxen att få sitta utanför en ministers rum och beundra en vacker sekreterare utan att någon ständigt pekade på honom med en kalashnikov. Men seansen avbröts av Simo Evakko som dök upp i korridoren. Han höll på att ta av sig sin kamelhårsulster i farten och fingrade nervöst på en liten plastpåse med Stockmanns välkända logo då Burt störtade fram och presenterade sig.

— Burt Kobbat, Hufvudstadsbladet.

— Goddag, sade Simo Evakko med kappan i ena handen och Stockmannpåsen i den andra. Han såg sig villrådig omkring och tittade hoppfullt mot sekreterarens rum.

—Du är ju förvaltningsrådsordförande för IVO. Vad anser du om läckan, frågade Burt.

—Vad jag vet håller jag ingen presskonferens i dag, sade Evakko surt.

—Just därför har jag väntat på dig en stund. För att jag, och läsarna, kräver svar.

—Herregud, får man inte ens ta av sig rocken innan ni börjar fråga, grymtade Evakko vresigt och gick in i sitt rum. Burt följde efter, utan att någon hindrade honom. Ministern hängde upp sin rock och gömde den lilla påsen i skrivbordslådan. Han satte sig i sin stol och visade åt Burt att han kunde slå sig ned i besöksstolen.

— När det gäller Imatran Voima så är det den operativa ledningen som ansvarar för informationen. Förvaltningsrådet varken kan, eller vill, befatta sig med driften. Till det har vi experter. Jag är inte ingenjör.

— Har ni varit i kontakt med Lundström?

— Självfallet. Han har försäkrat att det inte finns någon anledning till oro. Ett litet läckage har förekommit. Felet repareras och saken är ur världen.

— Det finns experter som hävdar att det radioaktiva vattnet som läckte ut ingalunda är ofarligt utan högaktivt, direkt dödande.

— Ska faktiskt en upptagen minister tvingas lyssna till sånt där dravel. Publiciteten i morse var verkligen inte lyckad. Fantasin skenade iväg med reportrarna på ett mycket olyckligt sätt. Var det något mera?

Simo Evakko steg upp för att visa att audiensen var slut. Men Burt Kobbat satt kvar.

— Om de experter som hävdar att vattnet som rann ut är livsfarligt har rätt, avgår du då?

— Vad är det här för dumheter? Vilka experter talar reportern om? Tror ni verkligen att jag har tid att munhuggas på skolgårdsnivå? Jag har inget att tillägga. Kontakta IVOs ledning, men låt bli att skrämma upp folk i onödan.

Simo Evakko gick ut till sin sekreterare för att definitivt markera att samtalet var slut.

Motvilligt steg Burt upp. Han gick ned till sin Renault och körde till Georgsgatan. Utanför Amos Andersons konstmuseum hittade han en ledig parkeringsruta. Han fyllde automaten med slantar och tittade som hastigast mot Pressklubbens dörr i Tekniska Föreningens källare.

Burt kunde inte gå till klubben denna dag. Sedan den 23 oktober hade han tre månaders portförbud. Orsaken var ett slagsmål med en bullrig kollega från en finsk kvällstidning. Kollegan hade gång på gång raglat till det svenska bordet och förklarat att alla hurrir är homofiler. Det svenska bordet var samlingspunkten för de finlandssvenska journalisterna.

Burt ansåg sig ha haft en ängels tålamod. Men till slut hade också han fått nog. Ändå betraktade sig Burt som oskyldig till slagsmålet som följde. Restaurangchefen var av en annan åsikt och gav diplomatiskt båda parter portförbud.

Och portförbud var till för att följas. Också om personalen eventuellt var beredd att förlåta Burt efter hans äventyr i Kosovo så var inte Burt den som glömde en oförrätt. Därför vandrade han med beslutsamma steg mot restaurang Kosmos i början av Kalevagatan. Här kunde han vara säker på att få god mat och mycket öl. Hur bilen skulle transporteras hem till Granvägen fick bli ett senare problem. För övrigt var det inte första gången under den femton år långa karriären på Hufvudstadsbladet Burt ställdes inför det problemet.

Kapitel två

— Ser man på, är det inte Burran? Fick du knasa med albanskorna, eller är serborna bättre? Eller vad fan blir det, serbiskor? Eller serbkor? Konstigt ord det där.

Göran Ek var reporter på Hbl. Han ville alltid ha de intima detaljerna först. Han satt på Kosmos och sög på en jaloviina tillsammans med de finlandssvenska författarnas ordförande Ingmar Svedberg, även kallad Jesper.

— Vi börjar med öl, sedan historier, sade Burt och vinkade till sig en servitris. Han beställde ett stort stop och matlistan.

— Burran, medge att du hade fejkat hälften. Massvåldtäkterna och koncentrationslägren, för att inte tala om grejerna om tortyr, det var att ta i, sade Göran Ek.

Burt fick sitt stop och drack en djup klunk. Sedan tittade han sin kollega i ögonen.

— Det som händer i Kosovo är så jävligt att inga ord kan beskriva det. Över två miljoner mänskor jagas iväg, eller dödas. Bara för att serberna anser att Kosovo ska bli serbiskt. Jag har bara sett och hört en bråkdel av alla fitterier som serberna hittar på att för att fixa endlösung på albanerna. Ett människoliv därnere är inte värt ett piss.

Burt Kobbat tog beslutsamt en djup klunk öl till och fördjupade sig i matlistan. Det hade plötsligt blivit tyst kring bordet. Burt kände att han mentalt var tillbaka i Kosovo. Han hörde i huvudet de nattliga skriken då serbiska kommandotrupper letade genom Pristina hus för hus och släpade med sig alla unga män. De återkom aldrig. På