Försätta berg

By Kjell E. Genberg

Detta är den sjunde boken om Robert Stark – den unge, vackre pojke som i slutet av 1800-talet blev rallare och kvinnornas gunstling på grund av att han var så olik andra män.Försätta berg är något som Robert tvingats göra i mer än ett avseende. Han har blivit en rik karl på en betydande post tack vare sin nye advokat Joakim Strunke, en man som går över lik för att skaffa makt och inflytande. Men Robert är inte lycklig, trots att han nyss gift sig med Ebba Nordenfalk. Hon finner honom enkel och simpel när hon nu återkommit till sina invanda omgivningar. Men hon har en vacker syster som finner den nye svågern mycket intressant.Robert skickas som sakkunnig till ett misskött järnvägsbygge samtidigt som en av hans gamla rallarbekanta döms till döden för ett mord. Robert vill avstyra vännens avrättning, men han har starka krafter emot sig. Mycket starka krafter ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2023
• ISBN: 9788728591826

Book preview

Kjell E. Genberg

Försätta berg

SAGA Egmont

Försätta berg

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591826

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Vissa personer i denna bok har existerat, men har inte haft de egenskaper författaren gett dem. Andra (som länshövdingen i Härnösand) är helt fiktiva.

KAPITEL ET’T

– Ta det lite försiktigare, Vilgot, ropade Robert Stark till kusken och lät mer irriterad på rösten än han egentligen hade tänkt. Den här förbannade vägen är så skumpig att det inte går att läsa papperen som minister von Svahn gett mig order att gå igenom.

Kusken Vilgot Hansson tycktes kura ihop axlarna när han drog i tömmarna och fick den rödbruna faxen att gå lite saktare. Han mumlade någonting ohörbart.

– Jag har sagt åt dig att inte bruka svordomar, Robert, sade den rödhårige, välklädde herre som satt intill Robert Stark på vagnens skinnsäte. Det hör inte hemma i våra kretsar … i dina nya kretsar.

Robert bet samman tänderna och nickade, utan att ta blicken från de dokument han fått med sig från departementet för samfärdsel. Mina nya kretsar! tänkte han bittert. De gamla var nog bättre, trots allt …

Han tänkte tillbaka på allt det som hänt sedan han, Ebba Nordenfalk och Joakim Strunke satt sig på tåget i Trondheim den där olycksaliga morgonen för några månader sedan. Då var han full av tillförsikt inför det nya liv – ett liv i lyx, överflöd och maktposition – som utlovats honom. Den unge advokaten Strunke hade en svada som inte var av denna världen och han visste att använda den så att han blev trodd. Mycket av det han sagt var också sant. Tack vare juris kandidat Joakim Strunke har Robert Stark, före detta torparson och gemen rallare, blivit en rik man. Efter hårda förhandlingar fick Strunke ut ett miljonbelopp av det elektricitetsbolag som köpt alla gårdarna runt sjön nere i Småland – alla fastigheter utom det torp som Robert Stark fått ärva efter sina föräldrar.

Utan de markerna i sin ägo kunde de inte komma igång med sin verksamhet, och därför betalade de i stort sett vad Strunke begärde. Nästan mer, för att få affären undanstökad så fort som möjligt, och den unge advokaten hade bröstat sig och myst när han berättade om utfallet för Robert.

Pengarna gjorde Robert till en ekonomiskt oberoende, ja, rik och därmed respekterad medborgare.

Det var kanske – ja, mer än kanske – dessa pengar som gjorde att bankdirektören och friherren Urban Nerdenfalk inte tvekade att ge sitt medgivande när Robert friade till hans dotter Ebba. Det hade Robert varit fast övertygad om ända tills han fattade att det låg ännu mer bakom. Då tvivlade han varken på hennes kärlek eller sin egen. Det han upplevde tillsammans med Ebba Nordenfalk i hennes svit på Hotell Norden i Trondheim var så stort och överväldigande att det kändes som om världen skulle rämna.

Det blev ett vackert och påkostat bröllop i Stockholm och ingen av alla gästerna kunde se att Ebba var med barn. Robert anade att hon troligen blivit det någon av gångerna de var tillsammans i den gamla norska biskopsstaden.

Hon förändrades efter bröllopet. Eller, tänkte han, så var hon inte sig själv när de träffades på fjällvidderna efter att hon kört vilse på skidor. Där hade hon varit en storögd, vacker och generös varelse. Där var hon den kvinna han blev kär i. Tillbaka i den svenska huvudstaden återgick hon till sina gamla vanor, umgicks med sina tidigare vänner och Robert fick snart för sig att hon föraktade honom.

– Kärlek? hade Ebba sagt vid ett tillfälle när han försökte få henne att prata om saken. Vad är kärlek?

– Du visste det uppe på fjället, svarade Robert Stark.

Då hade hon skrattat på ett sätt som fått det vackra ansiktet att förvridas och nästan bli elakt.

– Jag beundrade dig för att du var så stark och säker. Du räddade mitt liv när jag låg i snödrivan tillsammans med den där pojken och bara trodde att jag skulle dö. Det är klart att jag föll för dig, enbart naturligt. Men jag vet inte vad kärlek är …

– Jag hoppas att barnet du bär på lär dig den saken, sade han då.

– Barnet!

Hon spottade ut ordet.

– Ja, barnet!

Ebba hade gett honom en mångtydig blick innan hon skakade på huvudet så att håret böljade.

– Jag är för ung för att vara med barn, sade hon sedan och hade någonting tjockt i halsen. Mitt liv är förstört! Hur kunde jag vara så dum … Jag borde ha begripit att det jag trodde var den stora förälskelsen bara var en chimär. Nu vet alla att jag skall ha barn och alla fordrar att jag skall vara så lycklig. Men det är jag inte. Jag är olycklig, Robert, ohyggligt olycklig, och alltsammans är ditt fel.

Efter det samtalet hade han givit akt på henne med andra ögon än tidigare. Han samlade hennes fel och brister i ett speciellt litet fack inom sig. Där låg alltsammans nu – hennes högfärdighet, självupptagenhet, falskhet, girighet och människoförakt. Ja, hon verkade förakta människor – inte bara de som stod under henne i samhällsklass, utan också de som var hennes jämlikar eller mera. Fast dem visade hon det inte för.

Det tog ett tag innan Robert hade insett att det han upplevde som problem kom sig av att hon hörde till en helt annan klass i samhället än han själv. Nu när hon kommit tillbaka till sin egen höga nivå kunde hon åter känna sig säker i sin roll. Robert stod utanför. Hennes samhällsskikt var helt okänt för honom fram till dess han introducerades där. Då upptäckte att hon verkligen var helt olik alla andra kvinnor han känt. Men det var också resten av kvinnorna hon umgicks med. Det stod en doft av parfym och falskhet kring dem alla.

Men han hade själv gjort klassresan nu och som han såg det fanns ingen återvändo. Joakim Strunke hade försökt bränna alla hans broar bakåt. De få han hade kvar var smala och osäkra, men dem tänkte han behålla.

När Robert för en tid sedan introducerades i regeringskretsarna hade han inte haft en tanke på att han behövde en reträttväg. Han hade impoerats av allt det storslagna, de ohyggligt vackra rummen, alla titlarna och rikedomarna hos dem han fick träffa.

Svärfar, bankdirektören och friherren Urban Nordenfalk, hade förstås haft stor betydelse när det gällde att placera Robert i ministeriet för samfärdsel som sakkunnig, men Robert började efter ett tag misstänka att det var hans advokat och grå eminens Joakim Strunke som till stor del låg bakom den anställningen.

Strunke hade vid ett par tillfällen antytt att han visste saker som inte borde komma ut.

– Sådant brukar hjälpa, sade han och log det där sneda självbelåtna leendet som Robert nästan fick rysningar av.

Urban Nordenfalk tog i sin bank hand om Roberts pengar och hjälpte honom med investeringar.

– Du måste skaffa fastigheter, förklarade svärfadern. En man bedöms efter sina ägodelar, och det är bra att äga hus.

Därför hade Robert nu blivit ägare till ett av de hus som var under uppförande på Strandvägen i Stockholm.

– Det är en gata som inom kort kommer att ge sina bofasta hög status, ansåg Urban Nordenfalk. Och nu när du kommit upp dig i samhället, nästan blivit en stöttepelare som jag, tycker jag att du skall lägga bort ditt namn Stark. Det låter i våra öron som ett plebejiskt soldatnamn. Det finns andra efternamn som inte klingar så illa i de besuttnas öron.

– Det får bli en senare fråga, hade Robert svarat. Jag heter ju Stark, precis som min far hette Stark och hans far före honom. Fast han bytte ju från Mickelsson när han togs ut till soldat.

– Mickelsson duger inte, skrockade Urban Nordenfalk. Det låter alldeles för rävaktigt.

– Då borde kanske Strunke byta till sig det namnet, log Robert.

– Du skall vara glad åt Strunke, Robert. Han är visserligen en räv, men en nyttig räv. Joakim Strunke vill komma sig uppåt och han ser dig som den bästa vägen i den riktningen.

– Han verkar vara så hänsynslös.

– Därför kommer han också att lyckas. Du måste göra dig av med din fattigmansmoral nu.

– Det är ni höga herrar som gett folket den moralen. I alla skolböcker jag läst predikar man den.

– Ja, för folket! Nu har du pengar och kan läsa andra böcker.

– Så de rika tillhör inte folket?

Bankdirektören hade gett honom en undrande blick.

– När jag sade att du skulle läsa andra böcker menade jag inte socialistiska pamfletter, sade han sedan bistert. De där tankarna är ett farligt gift, och om du går och drar på sådana kan giftet ta död på dig.

De hade inte talat mer om den saken.

Ett par dagar efter detta samtal hade Urban Nordenfalk kommit upp till Roberts skrubb på departementet och tagit med honom för att visa huset på Strandvägen. Det var en solig och vacker dag och kontorschefen hade bockat och bugat och lovat Robert hur mycket ledigt som helst när han fick se vem det var som kommit för att hämta den sakkunnige.

– Jag har köpt tomten av Fredrik Bünsow, sade bankdirektör Nordenfalk. Sedan har du köpt den av mig, fast jag väntar på din underskrift på köpehandlingarna.

– Bünsow? Jag tycker mig ha hört det namnet.

Bankdirektören skrattade gott när de satt i hans vagn på väg ner mot vägen som ledde ut till Djurgården.

– Jag är inte fattig, sade han. Men jag är ett hjon jämfört med honom. Fredrik Bünsow är näst rikast i Sverige. Det är bara Alfred Nobel som har mer pengar. Vill du höra hans historia?

– Gärna det.

– Bünsow föddes i Kiel i Tyskland 1824, så han är ett par år äldre än jag. Han kom till Sverige i 20-årsåldern. År 1847 övertog han en trävarufirma i Sundsvall efter sin morbror. Det här var i början av den väldiga expansion som träindustrin fick de närmaste årtiondena. Hans lilla företag kom att få namnet Skönvik – den största av alla sågverksindustrierna runt Sundsvall och Bünsow blev den mäktigaste av träpatronerna. Där ligger huset!

– Det är ju vackert! utbrast Robert.

– Självklart. Bünsow har alltid varit intresserad av konst och arkitektur. Efter Sundsvallsbranden 1888 flyttade han till Stockholm …

– Jag var i Sundsvall när det brann, avbröt Robert.

– Menar du det? svarade bankdirektören ointresserat. Nå, Fredrik Bünsow ägde redan ett par fastigheter här i stan – bland annat ett hus som ligger förnämligt beläget intill Centralstationen. Han ville ha fler och anordnade en arkitekttävling som jag tror vanns av arkitekten Isak Gustaf Clason. Det är han som ritat det här magnifika huset plus ett till här på Strandvägen där Bünsow själv tänker bosätta sig. Så du kan inte klaga på att du får dåliga grannar. Och det här kommer att bli Stockholms nya paradgata, sanna mina ord. Kusk, stanna vagnen!

Kusken höll in dragdjuret och Robert klev ur vagnen tillsammans med Urban Nordenfalk. Det rök och osade av kolstybben från de många kolgårdarna vid kajerna. Silllukten var genomträngande trots att det blåste en laber bris. De gick vidare till fots. Robert hade ännu inte fattat att detta var hans.

– Hur skall jag ha råd? frågade han.

Fasaden sträckte sig över ett helt kvarter. Allra längst ner fanns granit. En mäktig mur av tegel vilade på en sockel av kalksten och materialen framträdde med alldeles egen färg och karaktär. I det röda teglet löpte band av ljus kalksten över fasaden och längs takåsen. Gavlar och hörntorn stack upp över taklinjen, som på detta sätt växlade i höjd. Kring fasadens mittparti buktade muren ut och åstadkom två små torn.

– De kallas tureller, förklarade Roberts svärfar. Du ser att fasaden är solid och tung, men den har samtidigt många variationer. Och balkongerna är som smycken …

På den annars plana fasaden satt dessa balkonger med smidda järnräcken i mjukt svängda, bulliga former. Fönstren tycktes vara utskurna ur murmassan där de satt i grupper över varandra, utsirade med kalkstensdekorer. Kring portarna var den ljusa stenen huggen i vackra mönster som fick dem att framträda som i tunn relief.

– Det verkar så ohyggligt kungligt, sade Robert. Kan jag verkligen bo så här? Kan någon människa bo så här?

– Det här är framtiden, min unge vän, svarade Urban Nordenfalk. Det är just för att muren skall verka så massiv och tung som möjligt som man har undvikit fönsteromfattningar och lister som skjuter ut alltför mycket ur murytan. Du ser ju att överallt på husen runt omkring är det ljus puts som dominerar. Här ger teglet ett mörkare intryck och en större känsla av tyngd.

Robert kunde se att alla stenar inte var lika hårt brända, något som gjorde murytan oerhört skiftande och vacker. För att förstärka den effekten hade teglet på sina ställen målats med faluröd oljefärg, men grundprincipen hade tydligen varit att materialet självt skulle ge byggnaden dess färg. Blekrött tegel bildade en fond mot vilken ljus kalksten i lister och fönster avtecknade sig. Bottenvåningen gav intryck att vara en solid sockel i samma material och tegelmuren tycktes sammanvuxen med de ljusa kalkstensskoningama kring fönstren.

– Det är väldigt rätlinjigt, sade Robert. Det tycker jag om.

– Men det är en synvilla, svarade svärfadern. Vid första ögonkastet verkar fasaden symmetrisk fast i själva verket ligger inte partierna med fönstergrupper och gavlar lika långt från mitten. Hörntornen liknar inte heller varandra. Det är avsiktliga avvikelser som får fasaden att verka mindre stel, livligare än om den varit helt symmetrisk.

Utifrån gatan kunde man lätt se var salongerna – de mest representativa rummen – skulle ligga. Där hade fönstren grupperats samman och där fanns också en balkong.

Robert var mycket tankfull när han kom tillbaka till departementet. Det var inte alls länge sedan han bodde i en brits i en dragig barack och inte ägde mycket mer än han kunde gå och stå i. Och så böckerna förstås, de som nu låg undanstoppade eftersom han fått sin ingenjörsexamen. I samma garderob låg också diplomet från korrespondensinstititutet. Robert hade tänkt rama in det och hänga upp det på väggen, men Ebba förbjöd honom att göra det.

– Ett diplom från ett universitet hade jag godkänt, sade hon. Men inte ett från den här skolan … för man vet ju inte ens om det är en riktig läroanstalt.

Robert kände plötsligt en kraftig knuff på axeln och rycktes upp ur sina tankar. Han vände sig häftigt mot Joakim Strunke som satt vid hans sida i vagnen.

– Vad är det med dig? sade advokaten. Jag har pratat med dig i flera minuter, men det är som att tala till en vägg.

– Jag satt i egna funderingar, svarade Robert och lyfte sedan på pappersbunten han hela tiden haft i knät. Jag undrar om jag skall klara av det här uppdraget.

Robert såg på den unge mannen vars morotsröda hår stack fram under den dyrbara hatten. På sista tiden hade han fått anledning att grubbla en del över Strunke. Han hade faktiskt fått en viss aversion mot juristen som gjort honom rik. Strunke skrämde honom lite för den mannen var också en streber som kunde ta till vilka metoder som helst for att få sin vilja fram.

Hittills hade Robert haft nytta av dessa metoder, men han började fatta att en man med den mentaliteten också kunde vända sig emot honom om vinden började blåsa från fel håll.

– Det är säkrast för dig att du klarar av det, sade Joakim Strunke. Gabriel von Svahn tycker inte om misslyckanden.

Gabriel von Svahn var regeringens minister för samfärdsel och Roberts högste chef på departementet. De hade knappt träffats, eftersom ministern ansåg det vara under sin värdighet att tala med de underordnade. Via ombud hade gett sin nye underlydande i uppdrag att utvärdera det nya järnvägsbygget i Segmon söder om Umeå, eftersom han bibringats uppfattningen att det var sådant som Robert Stark var expert på.

Robert själv var inte fullt så säker på att han var expert, trots diplomet från korrespondensinstitutet därhemma.

Men jag är i alla fall mer än en vanlig rallare, tänkte han. Jag är diplomingenjör och mer skall det bli för jag tänker studera vidare i olika ämnen.

Ebba hade sagt att han måste kunna mycket om allt möjligt för att passa in i de nya omgivningarna. Det var inte alltid han tog hennes råd, men detta var något han tyckte verkade klokt.

Däremot undrade han hur pass klokt det var att skaffa så många hus. Nu hade han två och han hade inte ens köpt dem själv. Det var Ebba som valt huset på landet, godset dit de nu var på väg, och svärfar hade sett till att det inte blivit för dyrt. Det låg nästan en hel mil norr om Stockholm och var en magnifik byggnad. Tidigare hade det tillhört en man som skuldsatt sig svårt och inte klarat av att betala sina lån till banken – Urban Nordenfalks bank.

Godset hette Lejondal och nu hade familjen bott där i två månader.

– Det är stort, sade Ebba. För att klara det här måste vi ha en hel del tjänare. Men sådana kan jag skaffa.

– Jag också! förklarade Robert.

– Sådana saker klarar jag bättre än du, menade Ebba.

– Det är tänkbart, men de människor jag tänker på har jag visst ansvar för. När jag tagit hit dem, om de nu ens vill ha arbetet, kan du anställa resten som behövs.

Så hade det också blivit.

Ända sedan torpet såldes till kraftbolaget hade Robert haft dåligt samvete gentemot tattaren Vilgot Hansson som sedan Roberts föräldrars död arrenderat torpet i Småland. Nu när Hanssons försörjning där inte fanns längre hade Robert grubblat över hur mannen skulle slippa hamna på bar backe. Han skickade ett brev och erbjöd honom arbete som gårdskarl och kusk på godset. Det hade mannen tacksamt accepterat. Hans hustru Anna-Greta började som kokerska, men Ebba protesterade redan första måltiden, så nu fungerade kvinnan som kökspiga.

Största stötestenen hade varit deras dotter Hanna-Brita, som först vägrat att följa med. Sedan Robert några år tidigare sökt henne i både Stockholm och Norrland, och hittat henne i ett bedrövligt skick, var hon inte så villig att träffa honom igen. Men föräldrarna hade övertalat henne och nu var hon jungfru på Lejondal.

Robert hade lett i mjugg åt att en före detta hora blivit jungfru igen.

Än en gång kände Robert knackningen på sin axel. Han hade uppfattat att Joakim Strunke suttit och pratat en god stund, men han hade inte lyssnat. Nu föste han undan advokatens hand.

– Fattar du inte att jag vill vara i fred? snäste han. Jag behöver tänka och du pladdrar hela tiden.

Joakim Strunke rätade på ryggen och blicken han gav Robert var vredgad.

– Du skall inte göra dig märkvärdigare än du är, sade han ilsket men så lågt att Vilgot Hansson inte skulle höra honom. Utan mig hade du fortfarande varit en nolla med hatt i hand på något norrländskt banbygge. Du skall inte tro att du är något för att du hamnat på departementet för samfärdsel. Utan mig skulle min herre aldrig ha kommit in där.

Robert lade ifrån sig pappersbunten på sätet och blängde tillbaka.

– Och hur klarade du det om man får vara förmäten att fråga?

– Jag hade, som sagt kunskaper, och kunde med lite finessrik utpressning tala förstånd med Gabriel von Svahn.

– Jag tror dig inte, sade Robert hårt.

– Det bör du göra. När jag hotade släppa ut att Gabriels hustru Cecilia är en av Oscar II:s konkubiner, kunde han inte göra annat än att ge dig befattningen som sakkunnig, svarade Strunke. Och du skall veta en sak – den man lyfter upp kan man också släppa ner!

– Hotar du mig?

– Du får ta det som du vill. Men en varning är det.

Robert bad halvhjärtat om ursäkt. Han ville egentligen inte ställa till med bråk.

– Jag har det ganska svårt nu, förklarade han. Det är mycket att lära på departementet och kraven på mig är höga. Du har ju lyckats inbilla alla att min kompetensnivå är högre än den i verkligheten är. Dessutom kräver alla – inte minst Ebba och Urban – att jag till hundra procent gör mig kvitt mitt gamla liv och mitt förra sätt att tänka. Alla kräver av mig att jag uppför mig som en man i staten.

– Du kommer att lära dig, sade Strunke och visade med en klapp på Roberts axel att han godtog ursäkten.

Vilgot Hansson svängde in på vägen mot Lejondal. Den kantades av en poppelallé och själva huset omgärdades av en hög stenmur som det växte vildrosor på. Han höll in ekipaget på den gruslagda gårdsplanen.

Godset Lejondal var en asymmetrisk byggnad i två våningar med drag av svensk Vasarenässans.

Robert var först ur vagnen och möttes på verandan av Hanna-Brita.

– Är Ebba inne? frågade Robert.

– Nej, hon är inne i stan på besök.

– Se till att herr Strunke får någonting i sig. Jag går till mitt arbetsrum, befallde Robert och klev över tröskeln.

Han mindes första gången han