Mariettes testamente

By Nora Olnafors and Aron Olnafors

Den förmögna damen Mariette Drittel har sedan länge befunnit sig någonstans på ålderns höst. Nu inser hon att det nog är dags att återupprätta sitt förlorade testamente. Men på dagen då testamentet äntligen ska förnyas råkar plötsligt hennes advokat ut för en allvarlig olycka. Det verkar helt enkelt som att makterna har andra planer för Mariettes sista vilja. Om det nu inte finns andra fingrar med i spelet, förstås... Det vill sig inte bättre än att Aroshamns detektivresurser just den här sommaren går på tomgång. Kommissarie Stadigh har åkt som vikarie till Visby - och även hans inofficiella ställföreträdare, Severin C. Brattenskiöld & company, har gett sig iväg till den stora ön. Vad ska nu hända med utredningen? Tja, det vore väl knappast en Aroshamnsdeckare om inte ledtrådar till Mariettes försvunna testamente plötsligt dyker upp. Och självklart dyker de upp på Gotland! -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 3, 2020
• ISBN: 9788726754919

Book preview

personer.

Kapitel 1

Mariettes testamente

Många funderar över hur jag kan leva och ha det som jag har det. Jag har inget bra svar på frågan och försöker lite glidande undvika den när jag träffar mina dambekanta. Hur är det med Erik? brukar de fråga, och hur mår ni? Med extra betoning på ni. Det går rätt lätt att svara lite allmänt på dessa frågor. Det är klart att jag själv funderar på varför det blivit som det blivit. Jag tror faktiskt att det är så enkelt som att åren bara ramlar på. Höst går över i vinter, Erik ställer undan bilen. Vinter går över i vår och Erik tar fram bilen igen. Åren går och jag måste fundera ett tag innan jag kommer på hur länge jag har bott i våningen tillsammans med den numera pensionerade bankdirektören Erik Gyllenberg. Är det kanske tjugofem år eller mer?

Från början såg jag det som ett bra sätt att kunna starta om på ett nytt ställe. Till Stockholm ville jag inte. Aroshamn upplevde jag som lagom stort och jag tänkte nog att jag efter en kort tid som inneboende skulle söka mig ut på arbetsmarknaden och skaffa något eget. En ny tjänst som VD-assistent kanske? Jag vet inte riktigt. Men jag blev kvar hos Erik som hushållerska och jag har inte vantrivts på något sätt. Dagarna går sin gilla gång och Erik har aldrig begränsat mina möjligheter att utveckla mina intressen och träffa bekanta. Bekanta och bekanta. Det är nog faktiskt i första hand landshövdingens hustru Margit och Charlotte Brattenskiöld som jag träffar samt några av de få kollegor som finns kvar i min bransch. Och det räcker gott och väl. Dessutom händer det hela tiden saker som gör att planeringen av mitt eget liv hamnar en aning i skymundan. Om jag nu trivs, gör det någonting?

Nu har jag börjat bekymra mig för Eriks hälsa. Han är inte ung längre. Även om han med spänstiga steg ger sig av på sin dagliga förmiddagspromenad ser jag ändå att han har sjunkit ihop en aning. Det är som om de tidigare så välsittande kostymerna numera ramlar ner över axlarna och likadant är det med rocken. Du skulle börja med väst, har jag sagt till honom. Det klär en man. Min tanke är att en väst skulle fylla ut kavajen en aning.

– Säger du det, brukar han svara. Ja, kanske.

Sedan ebbar det hela ut i ingenting. Min princip har ändå varit att en välklädd karl köper sina kläder själv. Erik har god smak, möjligen lite gammeldags men rejäl.

– Om du gick ut lite senare på morgonpromenaden så har både Nya Thulins och Frändesta hunnit öppna. Det finns fortfarande några herrklädesaffärer kvar inne i city.

– Jag håller med dig, Frida och jag ska tänka på saken, svarar han innan han öppnar dörren för att ge sig ut på sin promenad längs Svartån.

Hitintills har vi inte kommit längre.

Man kan även se på sättet en person tar på sig skorna hur gammal han eller hon är. Erik bär alltid skor med snörning, därför behöver han sätta sig på pallen i hallen för att knyta dem. Det är helt naturligt när man har passerat femtioårsstrecket. Nu har han även börjat använda långa skohorn, sådana som verkligen tillhör ålderdomen. Precis så var det i morse. Erik satt på pallen och knöt skorna när det ringde i telefonen på hallbordet. Normalt brukar jag svara men nu var det nära för honom att lyfta telefonluren. Jag hann precis över kökströskeln där jag stannade till för att höra om samtalet eventuellt var till mig.

– Erik Gyllenberg, svarade han och sedan blev det tyst. Men Mariette, sa han efter en stund, så trevligt. Det var inte i går!

Jag förstod av namnet att det var en dam han hade nöjet att prata med. Det kunde jag också förstå av det faktum att han länge blev sittande och lyssnade artigt utan att själv få mycket sagt.

– Men kära Mariette, sa han efter ett tag. Det är länge sedan jag slutade på banken. Bankfack och sådant finns inte heller kvar. Kontoret flyttades för mer än fem år sedan. Mariette har säkert testamentet hemma någonstans. Ja, det blir mycket papper. Jag känner så väl igen det själv.

Därpå lyssnade han ett tag medan han längtansfullt blickade mot överrocken på sin hängare.

– Jag tycker Mariette gör som så, sa han, att hon skriver ett nytt testamente. Det är det senast skrivna som gäller. Vi har många duktiga jurister här i staden. Vadå? Mariette vill ha en advokat? Helst från Värmland. Jamen, det går säkert att ordna. Staden har ju blivit lite av en värmländsk koloni, en bit bort från obygden så att säga. Och bland dessa landsflyktingar finns det även några advokater.

Erik blev tyst en stund.

– Jo, jag skämtade lite, sa Erik. Jag vet ju hur skojfrisk Mariette brukar vara. Och det kan väl vara trevligt med en advokat från egna hemtrakter. Jag tänker på Mads Krokslätt, som växte upp i Karlstad. Han kan säkert komma över och hjälpa till med de förändringar som ska göras i testamentet. Ska jag be honom ringa? Jag känner honom sedan tiden i Aroshamns Curlingklubb. Ja, absolut.

Mer hörde jag inte av samtalet, då jag återvänt till köket. Underligt, tänkte jag, att gamla kundrelationer kan vara levande efter så många år. Sedan har naturligtvis Erik en framtoning som gör att många gärna använder honom för förtroliga samtal, som i detta fall ett testamente. Genom köksväggen hörde jag ytterdörren öppnas och stängas igen. Erik hade kommit i väg på sin morgonpromenad. Som vanligt gick jag ut i hallen för att lägga på säkerhetskedjan medan Erik var ute. Man kan aldrig vara nog försiktig. Då ringde telefonen igen. Och den här gången var det ingen kund. Det var Severin C. Brattenskiöld. Eriks gode vän. En bullrig och impulsiv företagsledare med gott hjärta och viss rondör.

– En härlig dag idag, Frida, inledde han. Som gjord för en kopp kaffe på balkongen för det såta paret!

– Erik är ute och tar sin vanliga morgonpromenad, sa jag lite avmätt och slog mig ner på pallen. Han brukar vara ute i ungefär en timme. Därefter dricker han gärna kaffe men i biblioteket.

– Han? Ni dricker väl tillsammans åtminstone, fortsatte Severin. Och hur är det med er för tillfället? Frida låter hur pigg som helst här i telefonen och Erik är väl frisk eftersom han är ute och spatserar?

– Jag tycker nog att Erik verkar lite trött, sa jag allvarligt. Vi blir inte yngre.

Jag kunde höra hur Brattenskiöld sög eftertänksamt på en cigarr.

– Kära Frida, sa han, då finns det alla skäl i världen att bjuda ut er på en söndagslunch i lantlig miljö. Mitt på dagen så att timmen inte blir för sen för oss gamla människor. Frysen är fortfarande välfylld av det jaktsäsongen hade att bjuda.

Brattenskiöld skrockade nöjt.

– Jag har ett förslag att diskutera med Erik som jag tror skulle falla i god jord eller kanske man skulle kunna säga i böljan den blå. Men det tar vi om söndag. Adjö kära Frida och ta väl hand om Erik. Fast det vet jag att du gör. Jag kommer och hämtar er klockan tolv på söndag. Enkel klädsel.

Därpå klickade han bort samtalet. Jag satt kvar med telefonluren i handen och funderade. l böljan den blå?

Erik hade ett behov att prata när han kom tillbaka från promenaden, så jag slog mig ned med honom i biblioteket med dagens andra kopp kaffe.

– Vädret är utmärkt, sa han. Kaffet likaså. Känner du för övrigt till Mariette Drittel?

Jag skakade på huvudet.

– En gammal kund från min tid i banken, fortsatte Erik och drack av kaffet. Mycket förmögen. Du kanske har hört talas om konstnären och konsthandlaren Paul Sclitzken? Det är hennes biologiska pappa. Maximinimalismens grundare med stor ateljé och konstsamling i Berlin på trettiotalet. Hela familjen tvingades lämna Tyskland 1938 och hamnade i Karlskoga.

– Judeförföljelse? frågade jag.

Erik nickade.

– Allt dom ägde fick dom lämna kvar, sa han. All konst beslagtogs av nazisterna. Mariette var sju år och började direkt i svensk folkskola. Pappan återhämtade sig aldrig och dog bara något år efter ankomsten till Sverige. Mamman försörjde familjen med pianolektioner och hemsömnadsarbeten. Mariette har själv berättat om den svåra tiden efter att familjen anlänt till Sverige. Hennes yngre bror Thomas dog i tuberkulos på fyrtiotalet. Efter några år gifte mamman om sig med en flykting från Estland, Ernst Drittel, och de flyttade senare till Aroshamn där Drittel startade en tämligen lyckosam affärsverksamhet. Mariette blev adopterad. Därav efternamnet.

– Jag hörde något om ett testamente, sa jag.

Erik nickade.

– Förnämliga kardemummabullar, inflikade han. Kanel har jag aldrig förstått mig på. Annat än till gröt. Jo då, nu vill hon skriva om sitt testamente. Utan att säga för mycket har hennes relation med sonen alltid varit ansträngd. Har Frida hört talas om Malkolm Drittel?

– Nej, inte vad jag kan minnas.

– Mariettes ohängde son. Malkolm blev till när Mariette utbildade sig till sjuksköterska. Efter vad jag hört så var det en vikarierande kirurg som gjorde henne med barn. Han var tydligen gift och försvann från staden utan att göra rätt för sig. En riktig ynkrygg. Nåväl, Mariette valde att behålla barnet och skaffade aldrig någon ny karl. Malkolm verkar till delar brås på fadern och jag tror inte att han haft någon fast anställning i hela sitt liv. Däremot har han dragit igång en del misslyckade affärsprojekt som kostat Mariette massor av pengar.

Här tystnade Erik, eventuellt för att fundera på om han sagt för mycket eller avslöjat någon banksekretess. Jag fick hjälpa honom på traven.

– Har hon så mycket pengar? Var fick hon dom ifrån?

– Frida känner säkert till ordet proveniens.

Jag nickade för Antikrundan tillhör ett av mina favoritprogram.

– Det är en nästan osannolik historia. Konstsamlingen i Tyskland återficks många år efter kriget. Mariettes mor var den enda arvingen. Hela samlingen övergick sedan till Mariette och det innebar en stor förändring i hennes liv. Från ensamstående mor och dessutom underbetald sjuksköterska till rik arvtagerska.

– Det måste väl ha förbättrat hennes tillvaro rejält, sa jag.

– Rent ekonomiskt ja. Men Malkolm vållade henne mycket bekymmer. Bland annat sålde han ett antal av Mariettes mycket värdefulla tavlor. Utan hennes vetskap.

– Var det den konststölden man kunde läsa om i tidningen häromåret? När ägaren kom hem efter en utlandsresa var fyra tavlor borta.

Erik nickade.

– Det hela tystades ner, sa han. Fast egentligen var det ju ren stöld. Eller förskott på arv. Det var delar av Mariettes pappas samlingar som försvann på detta vis. Men Mariette är fortfarande mycket förmögen och brukar öka förmögenheten varje år genom att sälja något lämpligt konstverk. Förutom konstsamlingen som Mariette ärvde efter sin mor så fick hon dessutom en och annan miljon efter sin styvfar.

– Det verkar i vilket fall inte gå någon nöd på henne.

– Nej, men sonen Malkolm är och förblir ett ständigt bekymmer för henne. Spel och festande ända från tonåren. En gång vann han rejält på V75. Då startade han och en vän en restaurang i staden. Jordgolv med Källare hette den visst.

– Och vad hände med den? kunde jag inte låta bli att fråga.

– Fick lägga ner efter några veckor. Problem med utskänk-ningstillstånd och anmärkningar från sociala myndigheter. Jag tror det var hasardspel inblandat också. Förutom det, alla spelresor till Monte Carlo med dyra viner och utsvävande restaurangbesök. Han lär dock ha ett rikt socialt liv.

Erik tystnade och tänkte efter.

– Ja, ja, sa han sen. Vem vet vad det hade blivit av mig om jag varit i samma situation som Malkolm? Jag menar med pengar som ser ut att växa på träd. Det är kanske naturligt att man tappar känslan för alla proportioner. Ett tag hade han förresten en sådan där fortgående RIB-båt som han körde passagerare ut till olika öar i Mälaren med. Folk var dock inte intresserade, så han sålde båten med stor förlust. Mariette hade gått i borgen för köpet och förlorade en hel del pengar där också.

Erik drack sitt kaffe medan jag funderade på om Eriks liv hade sett annorlunda ut med en annan bakgrund. I grunden trodde jag inte det.

– Det här har Mariette berättat för mig i förtroende, fortsatte Erik, så det bör absolut stanna mellan oss? Jag litar på dig.

Jag nickade. Erik visste mycket väl att jag aldrig yppade något jag fått i förtroende.

– Men har Malkolm ingen fru?

– Som kan hålla ordning på honom menar du? Det har varit flera fruar. Med den första har han sonen Jakob som jobbar som begravningsentreprenör. Han har helt tagit avstånd från pappas utsvävande liv och bor i ett torp ute i Romfartuna. Farmodern har han inte heller särskilt mycket kontakt med, så vitt jag vet. Så livet kan te sig. Med fru nummer två, som avled i en bilolycka för några år sedan, har Malkolm en dotter som heter Gerd. Hon gifte sig med en fiskare, Tore Ostring, från Gotland. De har två barn i tioårs-åldern. Numera jobbar Gerd som farmaceut i Roma på Gotland. Hon är skild och jag tror hon tagit tillbaka sitt flicknamn.

– Ja, man vet aldrig hur livet ter sig, sa jag och log underfundigt mot Erik.

– Men jag undrar hur Mariette tänker, fortsatte Erik. Vad jag förstod av det hon sa, är hon nu svårt hjärtsjuk och beroende av mediciner och viss hemhjälp. Men hon börjar ju också närma sig de nittio. Livet varar inte för evigt.

Han blev tyst ett tag medan jag fyllde på kaffe åt honom. Kanske funderade han på sin egen situation.

– Nu pratar vi om något roligare, sa han och smuttade på sin andra kopp kaffe. Har det hänt något medan jag varit ute?

Jag skakade på huvudet innan jag kom ihåg samtalet med direktör Brattenskiöld.

– Jo, den gode Severin ringde, sa jag. Vi är bjudna på söndags-lunch. Han kommer och hämtar oss klockan tolv.

– Gällde det något särskilt? Utöver lunchen vill säga?

– Han hade ett förslag att göra, påstod han. Som skulle falla i god jord hos dig. Eller i böljan den blå som han också uttryckte det.

Jag såg att Erik spillde ut lite kaffe när han ställde tillbaka koppen på fatet.

Kapitel 2

Vinprovarna

Prick klockan tolv på söndagen svängde Severin C. Brattenskiöld upp framför porten på Engelbrektsplan.

– Hallå mina turturduvor, tjoade Severin samtidigt som han kastade sig ut ur sin glänsande Jaguar för att öppna bakdörren för mig.

Erik fick som vanligt sitta i framsätet.

– Så trevligt att ni ville besöka oss ute på Tidöholm. Charlotte är verkligen förtjust över att få träffa er igen. Det var ju inte igår.

Nåja, jag träffade Charlotte så sent som i tisdags på yogan, tänkte jag medan Severin svängde ut bilen på Vasagatan.

– Just nu håller hon på och förbereder lunchen, fortsatte Severin. Jag misstänker att det blir färsk fisk från Tidöfiskaren och kanske något gott från den egna skogen.

– Låter fantastiskt, svarade Erik, men jag kunde väl ha kört ut själv. Än är jag körduglig.

– Vet jag väl, replikerade Severin, men vi har nosat upp några fantastiska viner som jag vill att ni ska provsmaka. Ett av dom kommer från min egen vingård. Jag har nämligen hittat en ny leverantör till min lilla importfirma och nu vill jag ha några synpunkter från en riktig konnässör med lång erfarenhet av dyra affärsmiddagar med ädla druvor. Och du Frida, fortsatte han och vände sig mot baksätet, du tycker väl också om vin. Inte sant?

Jag nämnde inte att jag under ett antal semesterveckor utbildat mig till sommelier. Inte ens Erik hade en aning om det. Någonting ska man väl ha för sig själv.

Vår färd gick genom ett fagert landskap i försommarvärmen. Åkrarna var härligt gröna och björkarna stod i full skrud. Vi lämnade stadens täta trafik när Severin svängt av på Tidövägen. Bilen for förbi Fullerö golfbana där daglediga tillbringade timmar mellan hopp och förtvivlan. Själv var jag en gång, i mitt tidigare liv, en tämligen framgångsrik golfare, men sedan jag började min tjänst som hushållerska hos direktör Gyllenberg har jag inte spelat något mer. Eftersom