Konsten att överleva en semester

By Lasse Anrell

Det är sommar och vi får följa med på en rundresa hos släktingar i flintastekarnas Sverige och på en charterresa till Mallorca. En medelålders man med svampig mage, hårig näsa och toppiga bröst är på semester med sina två snorkiga döttrar och vi som läsare får ta del av spektaklet i denna kåserande samling berättelser av Lasse Anrell.
Vi får träffa den galna men vackra svägerskan som lär ut hur man plockar kråkor med tårna och farmodern som är en katastrofalt dålig förlorare i krocket. Vi får också ta del av komplicerade flirtförsök och uppleva pinsamheter, fiaskon och rabalder som så ofta utspelas under de beryktade svenska charterresorna.
Men framför allt får vi som läsare följa med på den dråpliga resa som en pappa gör när hans döttrar träder in i ett nytt ålderslandskap och allt blir plötsligt ett främmande land att försöka navigera igenom.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 13, 2024
• ISBN: 9788727106625

Book preview

Lasse Anrell

Konsten att överleva en semester

SAGA Egmont

Konsten att överleva en semester

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1998, 2024 Lasse Anrell och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727106625

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Stefan, Sara och Emilie

Denna dagen ett liv.

– Farbror Melker

SEMESTERDAGBOKED

Kapitel 1

i vilket pappan undrar varför han får magsår just på första semesterdagen och en okänslig frisörska undrar vilka hår hon i första hand ska klippa

Vaknar 03.05 på natten. Förstår ingenting. Vet inte var jag är. Vet inte om jag ska stiga upp eller om jag är på väg att somna. Ljust ute. Det är ju juni.

Bestämmer mig – i en känsla av att jag ändå trots allt måste fatta någon sorts beslut – för att gå upp och pissa.

Upptäcker på väg till toaletten att jag har ont i magen. Mår lite surt. Magsurt, kanske. Jag vet inte.

Lös i magen. Rörig i magen.

Va fan nu då?Jag har semester. Jag har lämnat grottekvarnen – om så bara för fem veckor. Jag ska inte ha magkatarr. Det ska inte surra som av små maskar i magen. Inte nu.

Det ska kännas som om man ätit litervis med lugnande godmorgonvälling, som om jag hällt balsam och olja – balsamvinäger och olivolja, kanske – över tarmarna. Inte som om maskar och bålgetingar samsas i den lilla späda kroppen.

Somnar till slut om och drömmer om utvecklingssamtal, sena lämningar på dagis, fiskpinnar, fulla t-banetåg och torktumlare. Vaknar något lugnare.

Första dagen på semestern. Traditionsenligt infaller för tusentals svenska män ett behov av att klippa sig.

Jag går bort till den lilla butiken med det passande och nog så fyndiga namnet Skalbolaget.

– Semesterklippning? säger hon.

– Kolloklippning, säger jag.

– Så kort? säger hon.

– Ähh, konfirmationsklippning snarare, säger jag.

– Såååå kort? säger hon.

– Ehh, nja ganska kort i nacken i alla fall, säger jag.

– Vid öronen? säger hon.

– Ja, vad tycker du? säger jag.

– Dom är rätt stora, säger hon.

– Är dom …?

Jag har tagit av mig glasögonen och ser inte mycket mer än hennes konturer. Funderar ett tag på att ta på mig glasögonen för att begrunda mina öron men avstår.

– Klipp nån centimeter som vanligt, säger jag och påminns plötsligt om det som jag fortfarande efter 44 år i branschen alltid påminns om just i den här stunden; jag har inte tvättat eller gjort rent öronen.

Min kompis Ungkarlen har visat mig alla tops han har som han gröper ur öronen med varje morgon och en extra gång innan han går till frisören. För mig känns det just då som om öronen är fulla av spindelnät, vaxproppar, skorpor och mjäll.

Hon tar ett telefonsamtal. Jag gröper snabbt ur öronen. Lite småskit. Inget allvarligt.

Det enda som retar mig är att jag åtminstone en enda gång i livet borde kunna komma ihåg öronen innan jag går till de välansade frisörerna. En enda.

Hon klipper och det börjar dra i nacken. Plötsligt känns sommarvinden. Den är sval. Det känns naket.

Hon frågar de vanliga husförhörsämnena om jag använder balsam – absolut inte – och hon säger att jag verkligen borde göra det, hon frågar om jag gjort någon inpackning i mitt supertorra hår – verkligen inte – och hon säger att jag borde göra det. Och så vidare.

Plötsligt är det dags för Krisen.

Hon har nafsat med saxen överallt. Ansat och duttat. Den elektriska apparaten har finklippt och jag har lite käckt kommenterat att det visst ligger ovanligt mycket gråa hår på golvet i dag. Hon tittar och ler och säger att nej då, visst inte, det är från den förra kunden. Hon ljuger så förtjusande skamlöst.

Då kommer Krisen.

Hon säger:

– Ska jag klippa ögonbrynen lite?

– Va!?

– Ögonbrynen.

– Ögonbrynen?

– Ja, dom är … vad ska jag säga, lite yviga.

– Yviga?

– Ja, lite buskiga.

– Vadå, buskiga?

– Nja, inte buskiga, kanske … men lite … långa.

Jag tittar på henne. Hon tittar bort.

– Visst, klipp du ögonbrynen. Tycker du att det behövs så klipp du ögonbrynen. Det är kanske dags att börja ansa håret i öronen och i näsan också. Ta du en runda runt hela skallen. All hårväxt är generande.

Jag försöker låta lite lagom skämtsamt kränkt men hon låtsas inte höra. Skrattar lite och klipper bara lite av de horder av ögonbrynshår som jag plötsligt upptäcker att jag har.

Jag måste ha sett mig själv i spegeln ungefär en miljon gånger de senaste åren utan att se just detta: mina ögonbryn ser ut som fågelbon, som en trasselsudd eller som en gammal fiskargubbe med pipa.

Bort med det.

44 år. Plötsligt, helt utan förvarning ska man dras med det också. Buskiga gubbögonbryn. Undrar just hur öronen ser ut. Ska klippa mig själv där redan i kväll.

Dammsög ventilerna hemma. En lagom mjukstart på semesterlivet. Funderade lite på att tvätta bilen, och sortera tvätten. Ringde morsan istället. Kändes ungefär lika nyttigt.

Något bättre i magen.

Kapitel 2

i vilket familjen får en handgriplig upplevelse av att svensk sommarbyråkrati kan vara av ett mera östeuropeiskt snitt

– Pappa, kan inte vi åka utomlands som alla andra gör? säger en dotter.

En av mina två döttrar är i någon sorts allmän förpubertal ålder. Vad jag tror och hoppas i alla fall.

– Alla andra? Det står i tidningen i dag att var fjärde svensk inte ens har råd att lämna sin lägenhet på semestern, säger jag.

– Mallorca, pappa, snälla, säger den andra dottern i någon sorts lättpubertal ålder.

– Ni har inte ens pass. Skaffa pass så får vi se om vi kan få tag på någon sistaminutenresa sen, säger jag.

Ångrar mig innan jag ens sagt meningen färdigt. Hör själv att den med minsta lilla goda vilja kan tydas som ett löfte.

– Vad är sistaminutenresa för nåt, pappa?

– Nåt billigt som man köper precis innan resan ska börja.

– Vadå billigt. Det är alltså nån slumresa som ingen annan velat köpa? Typiskt oss. Du är den enda jag vet som försöker tjäna pengar till och med på din semesterresa. Pinsamt, farsan.

Och så vidare.

– Pinsamt, du som inte ens vet skillnaden mellan att tjäna och att spara pengar ska väl inte prata om pinsamt …

Det är med andra ord ingen stor konversation. För att i någon mån få tyst på tjatet ringer jag passmyndigheten. Det är bara att skaffa personbevis och åka in. Ringer skattemyndigheten. Hinner precis ringa innan telefontiden är slut. Det är fortfarande förmiddag.

På eftermiddagen ägnar de sig väl bara åt att ta emot undersåtarnas besök, antar jag. Klart de inte hinner svara i telefon hela tiden. Jag tänker så mycket positiva tankar jag bara förmår. Det är ju semester och i tidningen har jag läst att om man tänker positivt – s.k. dubbelbagger – får man större utbyte av sin semester. Större utbyte av sitt liv överhuvudtaget.

In med döttrarna i bilen. Hinner precis fram innan skattemyndigheten stänger för allmänheten. Telefontiden är slut. Besökstiden är snart slut. Vad gör de sedan? Sorterar sig själva kanske. Funderar lite på vad som kan förbättras. På hur man ska öka öppethållandet. Småplanerar lite.

Hinner precis få personbevis för mig och döttrarna.

Åker vidare in till polishuset på Kungsholmen. Hamnar mitt i en folksamling. Det ser ut som hos arbetsförmedlingen i Pajala. Packat.

Tar en nummerlapp. 200 nummer kvar. Två hundra … Ett anslag talar om att man behöver två passbilder.

– Vi hinner ta passfotona först. Åhléns har en jättebra automat. Vi kör dit, pappa.

20 minuter senare på Åhléns är bilderna klara. Ser ut som förbrytarporträtt. Unga kvinnliga skurkar och deras åldrande mycket skuggige pappa.

Tillbaka till polishuset. 20 nummer har gått. På 40 minuter. Kollar snabbt och hittar en adress på Söder där polisen också fixar pass. Snabbt in med barnen i bilen. Det tar 24 minuter dit.

Möts av en skylt:

passärenden sköts i polishuset

på bergsgatan 42, kungsholmen.

Driver polisen med oss? De har alltså slutat med pass. Vi åker omkring som galningar och lyder polisens skyltningar – i onödan.

Måttligt roade barn. Tillbaka till Kungsholmen. Ytterligare 18 nummer på en dryg halvtimma.

– Varför tar det sån tid? frågar jag en kvinna.

– Vi är underbemannade. Semestrar och nedskärningar, du vet.

Jag vet inte alls. Alla andra jobb sköter sig trots semestrar, säger jag … kanske inte, men jag frågar istället om det går att få ut ett pass någon annanstans.

Nacka. Polishuset i Nacka. Där är det mindre folk.

Snabbt ut förbi Danvikstull och in vid Nacka. Hittar det röda tegelhuset och går snabbt in. Lycklig nu. Ganska tomt på folk. Det här ska gå smidigt, tänker jag. Barnen ler nästan.

Efter en stund förstår jag varför det är tomt. Skitstället har just stängt. Herregud klockan är ju 14.00. Hur skulle det se ut om en statlig myndighet med den ansvarskännande uppgiften att ge service hade öppet efter klockan 14.00?

Vad skulle det ge för signaler?

Vad skulle folk tro?

Vad skulle turister tro?

Vad skulle facket tro?

Hur skulle Trygghetsrådet uppleva hela situationen?

Känner att jag vill misshandla någon.

– Har ni telefontid nu? skriker jag in genom brevinkastet.

Ingen låtsas höra något.

Går in i bilen igen. Barnen ser apatiska ut.

– Vi skiter i det här. Vi skiter i Mallorca. Vi kan åka runt i EU i bil. Vi behöver inga pass i EU. Vi kan känna oss som en stor jävla familj här istället.

– Toppen, farsan, på TV sa dom att man skulle semestra genom att åka till Fittja. Det var hon den där snygga invandrarbruden. Lär känna ditt mångkulturella Sverige, sa hon, berättar en dotter.

– Vad fint. Vi gör en turné. Fittja, Alby, Latin Kings, Rinkeby, Tensta och så Danderyd, Ekerö, Djursholm, Äppelviken, Östermalm, Lidingö. En storartad turné genom det mångkulturella Sverige. Man behöver inte ens vattenpass. Hänger ni med?

– Glöm det, farsan. Mallorca. Annars stannar vi på Söder hela sommaren. Mallorca eller inget.

– Vi får se sen. Just nu orkar jag inte ladda mer. Är inte Mallorca med i EU? Vi skiter i passet åtminstone. Det kanske inte ens behövs nåt. Heja Sverige. Heja EU.

Semesterkatarren under viss kontoll. Kanske beroende på att passfixandet var av viss förebyggande karaktär och därför kunde anses som någon sorts arbete.

– Är det nån som vill ha en kebab?

Kapitel 3

i vilket pappan åser några kvinnliga väsen och till slut förstår en del av den feminina varelsens listiga men en smula oberäkneliga storhet

Magkatarren i hyfsad form. Försökte lura den genom att intala mig själv att ta ett extrajobb under semestern. Gick inte på det. Magar är kanske inte så lättlurade.

Försökte istället intala mig att ett Ikea-besök skulle pigga upp. Gick inte att lura mig själv i det fallet heller. Psyket är alltså också vid sina sinnens fulla bruk.

Grannen kom in. Undrade om jag kunde ta med hennes skitungar till polisstationen. Tyckte äntligen att hon kommit på en vettig lösning på deras framfart.

– Vad ska de spärras in för? säger jag. Vad finns det för paragrafer i brottsbalken som är tillämpliga?

Hon är måttligt road.

Istället vill hon att jag skulle hjälpa dem med pass eftersom hon stod i kö för en restresa till Bulgarien.

– Visst, säger jag glädjelöst. In med dom i bilen bara. Men inga chipspåsar. Absolut inga påsar med lantchips mer. Förra gången luktade det jordnötsolja i fyra månader och jag fick tre byxor förstörda och min morsa en plastkappa impregnerad. Inga chips.

– Visst, visst, intygar grannen.

Polisstationen är hyfsat tom. Bara 80 nummer före. Efter en timme har hela 14 nummer gått. Ungarna är ganska lugna.

Tre timmar senare har jag fått en inblick i barndomens gyllene tillfälle att vara hur jävlig som helst utan att behöva riskera någonting. Barndomens oändliga möjligheter att förstöra för sina syskon utan att behöva frukta annat än, på sin höjd, den yttersta domen. Barndomens fruktbärande reservoarer av chanser att driva föräldrar till vansinnets yttersta rand utan att behöva frukta annat än … en smula ökad uppmärksamhet, en mild tillrättavisning och den sköna njutningen i att bli hundraprocentigt och fullständigt fulländat sedd.

Två döttrar. Små as.

– Jag vill sitta på stolen, mamma, säger den svettiga treåringen.

– Kan du låta Solveig sitta en stund, säger mamman till lilla Ida, fem år.

Ida slits mellan viljan att vara en duktig storasyster och viljan att se sin lillasyster ledsen. Kanske anar hon redan nu lillasysterns möjliga sammanbrott som kommer att göra mamman hysterisk och i så starkt behov av storasysterns välvilja att mamman är beredd att lova henne vad som helst och är beredd att älska henne lika okritiskt som en Jesus-figur.

– Jag är så trött, mamma.

– Snälla, var en stor flicka nu. Tänk på att du är en duktig flicka.

Lillasyster ligger nu på golvet och skriker. Hela polisstationen tittar på de tre och följer dramat.

– Men jag har växtvärk, mamma. Jag har så fruktansvärt ont i benet.

– Snälla Ida. För mammas skull.

– Jag har så ont.

– Men Ida, folk tittar